Monthly Archives: oktober 2020

Solen står lågt men värmen finns i sommarkvällen och spänningen finns i luften, Det är kvällen före vårt årliga sommarläger för hemundervisare på Åland och ungdomarna har kommit över för att hjälpa till med förberedelserna och nu är det dags att inviga volleybollplanen!

Tankar kring regler och linjer spelar en klart underordnad roll denna kväll utan här gäller spelglädje och engagemang!

The sun is low but the heat is there in the summer evening and the excitement is in the air. It is the evening before our annual summer camp for homeschoolers on Åland and the young people have come over to help with the preparations and now it’s time to inaugurate the volleyball court!

Thoughts about rules and lines play a clearly subordinate role this evening, but here the joy of play and commitment applies!

Jag tar fram kameran för att se om jag kan lära mig mer om hur kameran och jag fungerar ihop. Vi har arbetat ihop sedan i våras men det har mest varit bilder på saker som står still och några hundan som far omkring! Dags att se om jag kan fånga människor som far omkring och också se om jag kan fånga stämningen som råder på planen.

Det som gör det lätt är att de inte är så många spelare och det är lätt att urskilja dem. De står för sig själva i bilden utan att röras ihop med andra. Det som inte funkar så bra är bakgrunden. Den är väldigt rörig, Åt ena hållet spretiga träd med kvällssol rakt på och på den andra sidan vårt hus med skuggsida.

I take out the camera to see if I can learn more about how the camera and I work together. We have been working together since last spring but it has mostly been pictures of things standing still and some dogs running around! Time to see if I can catch people running around and also see if I can catch the atmosphere that prevails on the pitch.

What makes it easy is that they are not that many players and it is easy to distinguish them. They stand for themselves in the picture without being confused with others. What does not work so well is the background. It is very messy, on one side scattered trees with evening sun straight on and on the other side our house with shade side.

Känner mig lite osäker på var jag ska vara och vad är min roll? Ska jag vara en passiv betraktare eller ska jag engagera mig och börja flytta runt spelarna för att få den bästa bilden?

Jag trivs bäst med att vara den passiva betraktaren och vänta på bilderna som dyker upp framför mig. Håller mig vid nätet och fotar från båda sidor.

Solen skapar starka kontraster i början men ganska raskt börjar den leka tittut bakom tallarna i skogen och det blir ömse ljus och skugga.

Engagemanget är det inget fel på från planen men tekniken är något rostig efter långt uppehåll från förra sommarens läger.

Spelet är något spretigt och det gäller att hålla reda på var bollen far, för oftast hamnar den någon annanstans än där den borde vara! Men kul är det och alla ger allt för att i alla fall träffa bollen.

Feeling a little unsure of where I should be and what my role is? Should I be a passive spectator or should I get involved and start moving around the players to get the best picture?

I enjoy being the passive spectator and waiting for the pictures that appear in front of me. Place my self at the net and takes photos from both sides.

The sun creates strong contrasts in the beginning, but quite quickly it starts to play peekaboo behind the pines in the forest and it becomes both light and shadow.

There is nothing wrong with the commitment from the pitch, but the technique is a bit rusty after a long break from last summer’s camp.

The game is somewhat scattered and it is important to keep track of where the ball goes, because it usually ends up somewhere other than where it should be! But it’s fun and everyone gives everything to at least hit the ball.

När jag nu i oktober sitter och tittar igenom bilderna är det mycket stökiga bilder jag har framför mig. Hur ska jag kunna hitta den känsla som fanns den sensommarkvällen och förmedla den?

Letar mig fram bland bilderna och inser att jag har, som vanligt, tagit för få bilder och inte rört mig runt planen för att hitta fler vinklar. Det tar jag med mig till nästa fototillfälle.

Förra veckan lyssnade och läste jag om de 6 viktiga bilderna i en fotografisk berättelse och här ser jag vilka möjligheter jag har missat. Vill du också veta mer så läs och lyssna på ”The 6 must-have shots for a photo essay”.

When I now in October sit and look through the pictures, there are very chaotic pictures I have in front of me. How can I find the feeling that was there that late summer evening and convey it?

I root around among the pictures and realizes that I have, as usual, taken too few pictures and not moved around the field to find more angles. I’ll take that with me to the next photo opportunity.

Last week I listened and read about the 6 important pictures in a photographic story and here I see what opportunities I have missed. If you also want to know more, read and listen to ”The 6 must-have shots for a photo essay”.

Men just där och då var ju mitt syfte bara att bättre förstå min kamera och inte att skapa en blogg med en fotografisk berättelse. Men jag känner att det är något som jag vill jobba mot i framtiden i mina Photographic Steps. Skapa berättelser men det behöver inte vara så högtravande utan tipsen på de 6 viktiga bilderna har fått mig att bli mer kreativ när jag ska fotografera.

Så jag vill ha fler bilder och fler vinklar och perspektiv. Jag saknar överblicksbilder och även några närbilder på detaljer skulle ha lyft upp berättelsen så det ska jag försöka hitta nästa gång.

But right there and then, my purpose was just to better understand my camera and not to create a blog with a photographic story. But I feel that this is something I want to work towards in the future in my Photographic Steps. Create stories but it does not have to be so lofty but the tips on the 6 important pictures have made me become more creative when I take photographs.

So I want more images and more angles and perspectives. I lack overview pictures and even some close-ups of details would have lifted the story, so I will try to find that next time.

Men hur gör jag nu för att lyfte det jag har? Jag beskär bilderna för att få bort stökig bakgrund och använder vinjett mer än jag brukar. Gör allt i Raw Therapee för jag vill inte manipulera bilderna med tex GIMP utan jobba med det som finns.

Vinjetten får bli mitt verktyg för att få dig som betraktare att se det jag vill lyfta fram. Få dig att fokusera på det ljusa i bilden och mörkret i kanterna få dig att inte irra iväg mot något oväsentligt!

Ser också att svartvitt hjälper till att få bort en spretig bakgrund men också skapa en stämning av något bleknade minnen. Vissa bilder är kanske inte så bra att de borde få vara med men nu är ju detta inte ett reportage utan en plats för mig att dela bilder, så jag vräker på med det jag har!

But what do I do now to lift what I have? I crop the images to get rid of messy background and use vignette more than I usually do. Fix everything in Raw Therapee because I do not want to manipulate the images with eg GIMP but work with what is available.

The vignette must be my tool to make you as a viewer see what I want to highlight. Make yourself focus on the light in the picture and the darkness on the edges make you not wander off towards something insignificant!

Also sees that black and white helps to get rid of a scattered background but also create an atmosphere of slightly faded memories. Some pictures may not be so good that they should be included, but now this is not a report but a place for me to share pictures, so I heave out what I have!

Testar att gå ifrån min vurm för kontrastrika bilder och ger dem mer ljus och mindre kontrast.

Vet inte riktigt om jag är helt nöjd med de i färg. Tycker att de blir lite tunna och tafatta men jag gillar det bättre på de svartvita bilderna.

Där funkar det bättre med mer gråskala och de får, förutom känslan av bleknade minnen, en mer tidlös karaktär. De skulle kunna vara tagna på 50-talet och sitta i min fars fotoalbum.

Trying to get away from my craze for contrast-rich images and giving them more light and less contrast.

Do not really know if I am completely happy with those in colour. I think they get a little thin and awkward but I like it better in the black and white pictures.

There it works better with more grayscale and they get, in addition to the feeling of faded memories, a more timeless character. They could have been taken in the 50’s and sit in my father’s photo album.

Testar också att plocka bort vissa färger ur bilden för att få kvar det jag vill visa. Inser dock efter mycket testande att byxorna har samma färg som den kvällssolsbelysta gräsmattan, så antingen blir byxorna konstigt enfärgade eller så blir färgen kvar på gräsmattan. Så det bli en kompromiss. Lite färg på gräsmattan men bättre färg på byxorna.

Jag lämnar er med detta och hoppas att det på något sätt kan föra ditt arbete med dina bilder framåt. Vi hade väldigt kul i alla fall och många fler volleybollmatcher blev det!

Also trying to remove some colours from the image to more focus on what I want to show. However, after much testing, I realize that the trousers have the same colour as the evening sun-lit lawn, so either the trousers become strangely monochromatic or the colour remains on the lawn. So there will be a compromise. A little colour on the lawn but better colour on the pants.

I leave you with this and hope that it can somehow take your work with your photos forward. We had a lot of fun anyway and there were many more volleyball matches!

Att välja bild till utställning

I mina Photographic steps har jag gått med i den lokala fotoklubben för att träffa gelikar och förhoppningsvis få lära mig mer och nu är det dags för den årliga fotoutställningen!

Temat är Our island in monochrome (du kan läsa mer om utställningen och Fotoklubben Obscura om du klickar på länken) så det blir något svartvitt att ta fram!

Men hur ska jag välja bild? Jag har bara varit med på en fotoutställning tidigare i mitt liv och det var som jag berättat tidigare med Strängnäs fotoklubb innan digitaliseringen! Jag var mycket exalterad då och jobbade stenhårt för att få fram några bra bilder i mörkrummet. Tog fram en bild från Stockholms tunnelbana kommer jag ihåg och satte ihop ett häfte med 5 bilder från en blues konsert på båten Blidösund. Oerhört bra gig på den båten om man gillade blues på 90-talet!

To choose a picture for an exhibition

In my Photographic Steps have I joined the local photo club to meet peers and hopefully learn more and now it’s time for the annual photo exhibition!

The theme is Our island in monochrome (you can read more in Swedish about the exhibition and the Photo Club Obscura if you click on the link) so it will be something black and white to produce!

But how do I choose a picture? I have only been to a photo exhibition earlier in my life and it was as I told earlier with Strängnäs photo club before the digitalization! I was very excited then and worked really hard to get some good pictures in the darkroom. Chose a picture from the Stockholm metro I remember, and then putted together a booklet with 5 pictures from a blues concert on the boat Blidösund. Incredibly good gig on that boat if you liked the blues in the 90’s!

Så jag började fundera på hur man väljer ut en bild och konsulterade även min fru i frågan. Dels handlar det om pengar när det gäller det praktiska som storlek men även funderade jag på vad jag skulle ha bilden till efter utställningen?

Jag skulle ju kunna välja en bild som tex har ett budskap som säger något om livets orättvisor eller hur det är att leva i vår värld just nu men en sådan bild passar oftast inte att ha på väggen hemma. Vi blev praktiska i frågan och kom fram till att om vi nu ska lägga pengar på en förstoring så ska vi kunna ha den hemma på väggen.

Nästa fråga blev om vi hade plats för en bild någonstans i huset som inte var helt undanskymd. Efter mycket letande och mätande blev valet vardagsrummet och formatet vi hade råd med föll på 60 cm som långsida. Mycket intressant att se om upplösningen på mina bilder håller för en så stor förstoring!

So I started thinking about how to choose a picture and even consulted my wife on the issue. It’s partly about money when it comes to the practical as the size, but I also thought about what I would have the picture for after the exhibition?

I could choose a picture that, for example, has a message that says something about life’s injustices or what it’s like to live in our world right now, but such a picture is usually not suitable to have on the wall at home. We became practical in the matter and came to the conclusion that if we are now going to spend money on an enlargement, we should be able to have it at home on the wall.

The next question was whether we had room for a picture somewhere in the house that was not completely hidden. After much searching and measuring, the choice became the living room and the format we could afford fell to 60 cm as the long side. Very interesting to see if the resolution of my images holds such a large magnification!

Urvalsprocessen fortskred genom att min fru fick gå igenom de bilder som jag processat i Raw Therapee och vi flyttade över de valda bilderna till en egen mapp på datorn. Min fru fick sedan fortsätta urvalsprocessen genom att ta bort de hon inte trodde på längre.

Jag höll mig undan genom att jag har svårt att vara objektiv till mina egna bilder och att det var viktigt för mig att även hon skulle trivas med att ha bilden på väggen.

I slutändan fanns det 5 bilder kvar av 30 utvalda och nu fick jag vara med lite mer och säga vad jag trodde skulle passa i svartvitt och även vad jag skulle vilja visa upp. Valet föll på 3 av bilderna och mest utifrån att de andra inte passar på vår vardagsrumsvägg.

The selection process progressed by my wife having to go through the pictures I processed in Raw Therapee and we moved the selected pictures to a separate folder on the computer. My wife then had to continue the selection process by taking away those she no longer believed in.

I stayed away because I have a hard time being objective about my own pictures and that it was important to me that she also enjoyed having the picture on the wall.

In the end, there were 5 pictures left of 30 selected and now I could be more involved and say what I thought would fit in black and white and also what I would like to show. The choice fell on 3 of the pictures and mostly based on the fact that the others do not fit on our living room wall.

Sedan blandade vi in barnen och de fick välja två och alla valde den som blev min frus val. Det roliga med det hela var att den bild som valdes ut hade vi redan tidigare pratat om att förstora upp. Så egentligen skulle man kunna säga att hela urvalsprocessen var ett spel för gallerierna och kanske också för att de andra bilderna skulle få känna att de på något sätt fick vara med i alla fall!

Nu är filen skickad till fotoklubben som kommer att fixa med utskrift och annat praktiskt. Den 14 november 2020 börjar det så då får ni se vilken bild vi valde och den hänger fram till den 17 januari 2021.

Har du tips på en utställning, fotokurs eller fotoresa eller vill du ha tips om det så tveka inte att gå med i gruppen Fotokurser, fototips, fotoutställningar och fotoresor! på Facebook.

Then we involved the children, and they had to choose two and everyone chose the one that became my wife’s choice. The funny thing about it all was that the image that was selected we had already talked about enlarging. So actually you could say that the whole selection process was a game for the galleries and maybe also for the other images to feel that they on somehow got to join in any way!

Now the file is sent to the photo club which will fix with printing and other practical things. It starts on November 14, 2020 so then you will see which picture we chose and it hangs until January 17, 2021.

Do you have tips on an exhibition, photo course or photo trip or do you want tips about it, do not hesitate to join the Swedish group Photo courses, photo tips, photo exhibitions and photo trips! on Facebook.

Svänger in bilen på den lilla skogsvägen som antagligen bara är till för skogsmaskiner. Gjord för att kunna forsla ut timmer ur skogen men som jag kan smita in på, för att lätt kunna ta mig till mitt favoritställe – en plats vid vattnet Lumparn.

Lumparn som är som en stor insjö eller lagun där Åland ligger runt den som en atoll eller mer dramatiskt, som nedslagsplatsen efter en komet fyllt med vatten.

Får köra försiktigt för vägbanans mittvegitation rasslar in under bilen och det är inte bara långt gräs som når över motorhuven utan en och annan björk också. Klockan är strax halv tio men det är fortfarande ljust. Solen kommer att gå ner kl 22.27 enligt internet så jag har en timme på mig för första fasen i min fotoprocess. Den innebär att jag far runt med kameran i handen och fotar allt jag kommer över, så därför lämnar jag mitt hemmabygge till stativ i bilen och just nu är det inte bråttom så jag släntrar ner över berget mot vattnet.

Tittar mot horisonten och ser att den är full av moln. Så detta kommer kanske inte att bli en så lyckad solnedgångskväll. Solen kommer troligtvis att försvinna bakom de låga molnen precis innan den ska till att trilla ner bakom skogen, som ligger som en horisontlinje på andra sidan Lumparn.

– Man får fota det som finns och göra det bästa av det, tänker jag och kliver med lite raskare steg neråt mellan tallarna.

Tallarna som jag passerar växer i skrevor och grunda jordfläckar på berget och är ständigt utsatta för direkt vind från det öppna vattnet. Jag antar att det är så här träden ser ut i delar av Japan också, för detta är helt klart förlagorna till bonsaierna. Små, vridna och knotiga. Uppenbart kuvade av vädret och den magra jorden men det är ju just det som har gjort dem så personliga och uttrycksfulla. Vackra kanske är fel ord men vissa har verkligen skapat konst av sig själva.

På min väg märker jag att solen har letat sig ner under molnkanten och lyser upp träden runt mig och det är ett säreget ljus. Inte så starkt men med en klart gulaktig ton i sig som jag inte har lagt märke till förut. Kanske inte så konstigt genom att jag bara har fotat sedan i våras och innan dess så tänkte jag inte så mycket på ljus över huvud taget. Men det är i alla fall så annorlunda att jag nu reflekterar över det. Det gröna i barren lyser upp och den grå barken återspeglas med en varm gulbrun ton som verkligen lyfter fram träden.

Turns the car into the small forest road which is probably only for forest machines. Made to be able to transport timber out of the forest but which I can sneak into, to be able to easily take me to my favorite place – a place by the water Lumparn.

Lumparn which is like a large lake or lagoon where Åland lies around it like an atoll or more dramatically, like the crash site after a comet filled with water.

I have to drive carefully because the middle vegetation of the roadway rattles in under the car and it is not only long grass that reaches over the hood but there is some birch as well. It’s just half past nine but it’s still light. The sun will set at 22.27 according to the internet, so I have an hour for the first phase of my photo process. It means that I run around with the camera in my hand and take photos of everything I come across, therefore I leave my home constructed tripod in the car and right now it’s not in a hurry so I stroll down the hill towards the water.

Looking at the horizon and seeing that it is full of clouds. So this may not be such a successful sunset night. The sun will probably disappear behind the low clouds just before it is about to fall behind the forest, which is like a horizon line on the other side of Lumparn.

– You got to take pictures of what is available and make the best of it, I think and step down a little faster between the pines.

The pines that I pass grow in crevices and shallow patches of soil on the rock and are constantly exposed to direct wind from the open water. I guess this is how the trees look in parts of Japan as well, because this is clearly the model for the bonsai. Small, twisted and gnarled. Obviously subdued by the weather and the meagre soil, but that is exactly what has made them so personal and expressive. Beautiful may be the wrong word but some have really created art by themselves.

On my way I notice that the sun has looked down under the cloud edge and lights up the trees around me and it is a peculiar light. Not so strong but with a clear yellowish tone in it that I have not noticed before. Maybe not so strange because I have only taken photos since last spring and before that I did not think much about light at all. But it is at least so different that I now reflect on it. The green in the needles lights up and the grey bark is reflected with a warm yellow-brown tone that really highlights the trees.

Fotar de träd som jag passerar som ligger bra till med fullt ljus från solen utan skugga. Har bilden av bonsaierna med mig och försöker hitta trädens karaktär och lyfta fram dem från bakgrunden vilket inte är lätt, för det är grenar i vägen från andra träd och träd som stör i bakgrunden eller linjer från stenen som inte stämmer. Jag vill verkligen kunna få fram dessa träds personlighet och skönhet men det är svårt.

Ljuset är växlande för solen går i moln titt som tätt och det är som att jag glömmer bort det och undrar varför bilden inte blir lika bra som den före. Det är lite typiskt mig i denna första fas, när jag mest far omkring och kastar mig mellan objekten och inte hinner med att reflektera så mycket, utan kör på och knäpper med magkänsla.

Kommer ner till vattnet och blickar ut över Lumparn. En stunds stillhet men sedan… Upp med kameran och ut över klipporna far jag!

Photographs the trees I pass that are well located with full light from the sun without shadows. Have the picture of the bonsai with me and try to find the character of the trees and highlight them from the background which is not easy, because there are branches in the way from other trees and trees that interfere in the background or lines from the stone that do not match. I really want to be able to bring out the personality and beauty of these trees but it is difficult.

Light is changing because the sun goes into clouds now and then and it is as if I forget it and wonder why the picture will not be as good as the one before. It’s a bit typical of me in this first phase, when I mostly move around and throw myself between objects and do not have time to reflect so much, but goes on and snap with a gut feeling.

Comes down to the water and looks out over Lumparn. A moment of silence but then … Up with the camera and out over the rocks I go!

Men sedan kl 21.44 händer något dramatiskt med ljuset! Den gula tonen ökar till något som tillslut känns overkligt och näst intill obehagligt. Intensiteten blir väldigt stark och allt runt mig börjar på något sätt glöda i solljuset. Helt fantastiskt och egentligen borde jag febrilt leta efter fotoobjekt, med det är som om ljuset får mig att sakta ner och bara ta in det som händer.

But then at 21.44 something dramatic happens with the light! The yellow tone increases to something that eventually feels unreal and almost unpleasant. The intensity becomes very strong and everything around me somehow begins to glow in the sunlight. Absolutely fantastic and really I should feverishly look for photo objects, but it is as if the light makes me slow down and just take in what is happening.

Lyckas ta några bilder men mest så går jag omkring och ler och småskattar för mig själv över detta ljus. Världen ser absurd och oerhört vacker ut.

I manage to take a few pictures but most of the time I walk around and smile and chat to myself about this light. The world looks absurd and incredibly beautiful.

Efter en kvart så är det slut och solen gömmer sig bakom en molnbank igen. Världen återgår till något som kan liknas normalt och jag bestämmer mig för att det är dags att hämta stativet genom att ljuset börjar avta.

Nu börjar andra fasen och det är fotografering med långa slutartider. Nu väntar jag ivrigt på att solen ska gå ner så att det blir så mörkt, så jag kan använda slutartider på över 10 sekunder.

Har verkligen fastnat för bilder på vatten som suddas ut till en jämn skiva. Det var därför jag byggde mig ett eget stativ. Som tur var så blev det en riktigt stadig sak som inte ruckar på sig i första taget. Den är dock lite otymplig att transportera och jag kan inte ta bilder i stående format men jag gillar den skarpt! Den gör sig på bild också genom att den har vita ben! Hur du bygger den kan du läsa i bloggposten Build your own tripod!

Slänger upp stativet över axeln och går med raska steg ner till vattnet igen. Solen går ner bakom skogsranden framför mig men det syns inte för den tjocka molnbanken ligger ivägen. Men mig gör det inget att det inte blev en spektakulär färgeruption över himlavalvet, för jag ska fota vatten!

Letar med blicken efter motiv som inte har solen med utan gärna ligger i vinkel med solnedgången. Det är där jag hittar mörkret snabbast och kan använda de långa slutartiderna.

Man kan ju tro att detta med att släpa runt ett stativ ska dra ner på mitt tempo men icke. Jag far mellan olika ställen på klipporna och det som får det att gå lite långsammare är att jag måste vänta i runt 1 minut på varje bild nu. Jag vill gärna ta fler bilder på samma motiv, för jag har märkt att vågorna har en tendens att skapa olika ljus i vattnet varje gång. Så jag trycker ner avtryckaren och hoppas att det ska vara tillräckligt ljust för att autofokusen ska fungera och efter 2 sekunder klickar det till. Har satt en två sekunders fördröjning på utlösaren för att eliminera att jag ruckar kameran vid avtrycket.

After a quarter of an hour it’s over and the sun hides behind a cloud bank again. The world returns to something that can be compared to normal and I decide that it’s time to pick up the tripod because the light starting to dim.

Now the second phase begins and it is photography with long shutter speeds. Now I am eagerly waiting for the sun to set so that it gets so dark, so I can use shutter speeds of over 10 seconds.

Really stuck to pictures of water being erased into a smooth disc. That’s why I built my own tripod. Luckily, it became a really solid thing that does not shake in the first place. However, it is a bit awkward to transport and I can not take pictures in portrait format but I really like it! It also looks great on pictures because it has white legs! You can read how to build it in the blog post Build your own tripod!

Throws the tripod on the shoulder and goes with quick steps down to the water again. The sun is going down behind the forest edge in front of me but it is not visible because the thick cloud bank is in the way. But it does not matter to me that there was not a spectacular colour eruption over the sky, because I shall take pictures of water!

Sweeping with the gaze for motifs that do not have the sun in it but are preferably at an angle to the sunset. This is where I find the darkness fastest and can use the long shutter speeds.

You might think that dragging around a stand will slow down my pace but not. I travel between different places on the rocks and what makes it go a little slower is that I have to wait for about 1 minute for each picture now. I would like to take more pictures of the same subject, because I have noticed that the waves have a tendency to create different lights in the water every time. So I press the shutter button and hope it’s bright enough for the autofocus to work and after 2 seconds it clicks. Have put a two second delay on the shutter to eliminate that I jerk the camera at the imprint.

Något senare med en annan vy i sökaren så händer ingenting. Det har blivit för mörkt för autofokusen så jag kopplar om till manuell skärpa och trycker av. Ett tillfredsställande rasslande hörs efter två sekunder och sedan måste jag vänta först på att slutaren ska slå igen och sedan ska kameran processa bilden i nästan samma tid som slutaren var öppen. Jag har svårt att stå still i väntan på resultatet utan flaxar rastlöst omkring på klippan. Efter något som verkar vara en evighet blottar kameran sin hemlighet och displayen på baksidan lyser upp i det tilltagande mörkret och jag kan äntligen se om det blev något. Det blågrå ljuset som lyser upp bilden får mig varje gång att bli väldigt glad och jag tycker att varje bild är ett fulländat konstverk.

Det är lite lurendrejeri i det hela tyvärr, för varje bild ser väldigt bra ut i den lilla displayen i mörkret, så det är egentligen inte förrän man är hemma och öppnat bildbehandlingsprogrammet på datorn som man vet om det blev riktigt bra eller inget alls. Själv använder jag Raw Therapee som du kan läsa om i bloggposten Go for RAW!

Men just nu så lever jag på ruset och släpar med ett leende på läpparna runt på mitt otympliga stativ. Svär dock ibland när stativets ben halkar runt på de släta klipporna när jag försöker hitta rätt vy i sökaren på kameran.

Tillslut vänder jag blicken upp mot berget igen och tänker att det är dags att fara hemåt. Inte för att ljuset har försvunnit utanför för att det börjar bli för sent. En sommarnatt som denna borde jag kunna vara uppe hela natten och fotografera men det är en dag i morgon också som ska tas omhand med familjebestyr och vardagsrutiner.

Med lätta steg tar jag mig upp för berget med stativet på axeln. Kameran får sitta kvar för man vet aldrig när det dyker upp ett nytt motiv och så blickar jag bakåt över Lumparn och ser att månen har tagit sig ur trasslet av moln och tecknar en gata av ljus över vattnet. Det blir några sista tryck på kameran och sedan börjar molnen äta upp spetsen på månskäran och jag vänder hemåt, med en suck för att nu är det över för denna gång.

A little later with another view in the viewfinder, nothing happens. It has become too dark for the autofocus, so I switch to manual focus and press. A satisfactory rattle is heard after two seconds and then I have to wait first for the shutter to close and then the camera will process the image for the next time the shutter was open. I have a hard time standing still waiting for the result without flapping restlessly around the rock. After what seems like an eternity, the camera reveals its secret and the display on the back lights up in the increasing darkness and I can finally see if anything happened. The blue-gray light that illuminates the image makes me very happy every time and I think that each image is a perfect work of art.

It’s a bit of a scam on the whole, unfortunately, because each picture looks very good in the small display in the dark, so it is not really until you are at home with the image processing software at the computer that you know if it turned out really well or nothing at all. I myself use Raw Therapee which you can read about in the blog post Go for RAW!

But right now I’m living on the intoxication and dragging my awkward tripod around with a smile on my face. However, sometimes I swear when the tripod legs slip around on the smooth rocks when I try to find the right view in the viewfinder on the camera.

Finally I look up at the cliff again and think it’s time to go home. Not because the light has disappeared outside, but because it’s getting too late. On a summer night like this, I should be able to be up all night and take photos, but it is also a day tomorrow that will be taken care of with family responsibilities and daily routines.

With easy steps I go up the hill with the stand on my shoulder. The camera has to sit still because you never know when a new subject will appear. Then I look back over Lumparn and see that the moon has come out of the tangle of clouds and draws a street of light over the water. There will be a few last presses on the camera and then the clouds start to eat up the tip of the crescent moon and I return home, with a sigh because now it’s over for this time.