57 minutes to sunset.
Nikon D7000
f9 1/320s ISO100 32mm
24 July 2020 at 21.30

Svänger in bilen på den lilla skogsvägen som antagligen bara är till för skogsmaskiner. Gjord för att kunna forsla ut timmer ur skogen men som jag kan smita in på, för att lätt kunna ta mig till mitt favoritställe – en plats vid vattnet Lumparn.

Lumparn som är som en stor insjö eller lagun där Åland ligger runt den som en atoll eller mer dramatiskt, som nedslagsplatsen efter en komet fyllt med vatten.

Får köra försiktigt för vägbanans mittvegitation rasslar in under bilen och det är inte bara långt gräs som når över motorhuven utan en och annan björk också. Klockan är strax halv tio men det är fortfarande ljust. Solen kommer att gå ner kl 22.27 enligt internet så jag har en timme på mig för första fasen i min fotoprocess. Den innebär att jag far runt med kameran i handen och fotar allt jag kommer över, så därför lämnar jag mitt hemmabygge till stativ i bilen och just nu är det inte bråttom så jag släntrar ner över berget mot vattnet.

Tittar mot horisonten och ser att den är full av moln. Så detta kommer kanske inte att bli en så lyckad solnedgångskväll. Solen kommer troligtvis att försvinna bakom de låga molnen precis innan den ska till att trilla ner bakom skogen, som ligger som en horisontlinje på andra sidan Lumparn.

– Man får fota det som finns och göra det bästa av det, tänker jag och kliver med lite raskare steg neråt mellan tallarna.

Wind broken pine.
Nikon D7000
f4.8 1/200s ISO100 60mm
24 July 2020 at 21.08

Tallarna som jag passerar växer i skrevor och grunda jordfläckar på berget och är ständigt utsatta för direkt vind från det öppna vattnet. Jag antar att det är så här träden ser ut i delar av Japan också, för detta är helt klart förlagorna till bonsaierna. Små, vridna och knotiga. Uppenbart kuvade av vädret och den magra jorden men det är ju just det som har gjort dem så personliga och uttrycksfulla. Vackra kanske är fel ord men vissa har verkligen skapat konst av sig själva.

På min väg märker jag att solen har letat sig ner under molnkanten och lyser upp träden runt mig och det är ett säreget ljus. Inte så starkt men med en klart gulaktig ton i sig som jag inte har lagt märke till förut. Kanske inte så konstigt genom att jag bara har fotat sedan i våras och innan dess så tänkte jag inte så mycket på ljus över huvud taget. Men det är i alla fall så annorlunda att jag nu reflekterar över det. Det gröna i barren lyser upp och den grå barken återspeglas med en varm gulbrun ton som verkligen lyfter fram träden.

Turns the car into the small forest road which is probably only for forest machines. Made to be able to transport timber out of the forest but which I can sneak into, to be able to easily take me to my favorite place – a place by the water Lumparn.

Lumparn which is like a large lake or lagoon where Åland lies around it like an atoll or more dramatically, like the crash site after a comet filled with water.

I have to drive carefully because the middle vegetation of the roadway rattles in under the car and it is not only long grass that reaches over the hood but there is some birch as well. It’s just half past nine but it’s still light. The sun will set at 22.27 according to the internet, so I have an hour for the first phase of my photo process. It means that I run around with the camera in my hand and take photos of everything I come across, therefore I leave my home constructed tripod in the car and right now it’s not in a hurry so I stroll down the hill towards the water.

Looking at the horizon and seeing that it is full of clouds. So this may not be such a successful sunset night. The sun will probably disappear behind the low clouds just before it is about to fall behind the forest, which is like a horizon line on the other side of Lumparn.

– You got to take pictures of what is available and make the best of it, I think and step down a little faster between the pines.

The pines that I pass grow in crevices and shallow patches of soil on the rock and are constantly exposed to direct wind from the open water. I guess this is how the trees look in parts of Japan as well, because this is clearly the model for the bonsai. Small, twisted and gnarled. Obviously subdued by the weather and the meagre soil, but that is exactly what has made them so personal and expressive. Beautiful may be the wrong word but some have really created art by themselves.

The pines are leaning. Not the camera!
Nikon D7000
f8 1/160s ISO100 24mm
24 July 2020 at 21.11

On my way I notice that the sun has looked down under the cloud edge and lights up the trees around me and it is a peculiar light. Not so strong but with a clear yellowish tone in it that I have not noticed before. Maybe not so strange because I have only taken photos since last spring and before that I did not think much about light at all. But it is at least so different that I now reflect on it. The green in the needles lights up and the grey bark is reflected with a warm yellow-brown tone that really highlights the trees.

My favourite pines.
Nikon D7000
f8 1/100s ISO100 18mm
24 July 2020 at 21.14

Fotar de träd som jag passerar som ligger bra till med fullt ljus från solen utan skugga. Har bilden av bonsaierna med mig och försöker hitta trädens karaktär och lyfta fram dem från bakgrunden vilket inte är lätt, för det är grenar i vägen från andra träd och träd som stör i bakgrunden eller linjer från stenen som inte stämmer. Jag vill verkligen kunna få fram dessa träds personlighet och skönhet men det är svårt.

Wind leaning pine.
Nikon D7000
f8 1/100s ISO100 27mm
24 July 2020 at 21.17

Ljuset är växlande för solen går i moln titt som tätt och det är som att jag glömmer bort det och undrar varför bilden inte blir lika bra som den före. Det är lite typiskt mig i denna första fas, när jag mest far omkring och kastar mig mellan objekten och inte hinner med att reflektera så mycket, utan kör på och knäpper med magkänsla.

Kommer ner till vattnet och blickar ut över Lumparn. En stunds stillhet men sedan… Upp med kameran och ut över klipporna far jag!

Photographs the trees I pass that are well located with full light from the sun without shadows. Have the picture of the bonsai with me and try to find the character of the trees and highlight them from the background which is not easy, because there are branches in the way from other trees and trees that interfere in the background or lines from the stone that do not match. I really want to be able to bring out the personality and beauty of these trees but it is difficult.

Light is changing because the sun goes into clouds now and then and it is as if I forget it and wonder why the picture will not be as good as the one before. It’s a bit typical of me in this first phase, when I mostly move around and throw myself between objects and do not have time to reflect so much, but goes on and snap with a gut feeling.

Pine bonsais.
Nikon D7000
f
8 1/250s ISO200 24mm
24 July 2020 at 21.09

Comes down to the water and looks out over Lumparn. A moment of silence but then … Up with the camera and out over the rocks I go!

”A moment of silence but then …”
Nikon D7000
f7,1 1/200s ISO200 18mm
24 July 2020 at 21.22

Men sedan kl 21.44 händer något dramatiskt med ljuset! Den gula tonen ökar till något som tillslut känns overkligt och näst intill obehagligt. Intensiteten blir väldigt stark och allt runt mig börjar på något sätt glöda i solljuset. Helt fantastiskt och egentligen borde jag febrilt leta efter fotoobjekt, med det är som om ljuset får mig att sakta ner och bara ta in det som händer.

But then at 21.44 something dramatic happens with the light! The yellow tone increases to something that eventually feels unreal and almost unpleasant. The intensity becomes very strong and everything around me somehow begins to glow in the sunlight. Absolutely fantastic and really I should feverishly look for photo objects, but it is as if the light makes me slow down and just take in what is happening.

Absurd light!
Nikon D7000
f6,3 1/160s ISO200 44mm
24 July 2020 at 21.47

Lyckas ta några bilder men mest så går jag omkring och ler och småskattar för mig själv över detta ljus. Världen ser absurd och oerhört vacker ut.

I manage to take a few pictures but most of the time I walk around and smile and chat to myself about this light. The world looks absurd and incredibly beautiful.

Efter en kvart så är det slut och solen gömmer sig bakom en molnbank igen. Världen återgår till något som kan liknas normalt och jag bestämmer mig för att det är dags att hämta stativet genom att ljuset börjar avta.

Nu börjar andra fasen och det är fotografering med långa slutartider. Nu väntar jag ivrigt på att solen ska gå ner så att det blir så mörkt, så jag kan använda slutartider på över 10 sekunder.

Har verkligen fastnat för bilder på vatten som suddas ut till en jämn skiva. Det var därför jag byggde mig ett eget stativ. Som tur var så blev det en riktigt stadig sak som inte ruckar på sig i första taget. Den är dock lite otymplig att transportera och jag kan inte ta bilder i stående format men jag gillar den skarpt! Den gör sig på bild också genom att den har vita ben! Hur du bygger den kan du läsa i bloggposten Build your own tripod!

Long exposure.
Nikon D7000
f25 4s ISO100 24mm
24 July 2020 at 22.41

Slänger upp stativet över axeln och går med raska steg ner till vattnet igen. Solen går ner bakom skogsranden framför mig men det syns inte för den tjocka molnbanken ligger ivägen. Men mig gör det inget att det inte blev en spektakulär färgeruption över himlavalvet, för jag ska fota vatten!

Letar med blicken efter motiv som inte har solen med utan gärna ligger i vinkel med solnedgången. Det är där jag hittar mörkret snabbast och kan använda de långa slutartiderna.

Man kan ju tro att detta med att släpa runt ett stativ ska dra ner på mitt tempo men icke. Jag far mellan olika ställen på klipporna och det som får det att gå lite långsammare är att jag måste vänta i runt 1 minut på varje bild nu. Jag vill gärna ta fler bilder på samma motiv, för jag har märkt att vågorna har en tendens att skapa olika ljus i vattnet varje gång. Så jag trycker ner avtryckaren och hoppas att det ska vara tillräckligt ljust för att autofokusen ska fungera och efter 2 sekunder klickar det till. Har satt en två sekunders fördröjning på utlösaren för att eliminera att jag ruckar kameran vid avtrycket.

After a quarter of an hour it’s over and the sun hides behind a cloud bank again. The world returns to something that can be compared to normal and I decide that it’s time to pick up the tripod because the light starting to dim.

Now the second phase begins and it is photography with long shutter speeds. Now I am eagerly waiting for the sun to set so that it gets so dark, so I can use shutter speeds of over 10 seconds.

Really stuck to pictures of water being erased into a smooth disc. That’s why I built my own tripod. Luckily, it became a really solid thing that does not shake in the first place. However, it is a bit awkward to transport and I can not take pictures in portrait format but I really like it! It also looks great on pictures because it has white legs! You can read how to build it in the blog post Build your own tripod!

Throws the tripod on the shoulder and goes with quick steps down to the water again. The sun is going down behind the forest edge in front of me but it is not visible because the thick cloud bank is in the way. But it does not matter to me that there was not a spectacular colour eruption over the sky, because I shall take pictures of water!

Sweeping with the gaze for motifs that do not have the sun in it but are preferably at an angle to the sunset. This is where I find the darkness fastest and can use the long shutter speeds.

Some colours after the sunset.
Nikon D7000
f22 2,5s ISO100 18mm
24 July 2020 at 22.45

You might think that dragging around a stand will slow down my pace but not. I travel between different places on the rocks and what makes it go a little slower is that I have to wait for about 1 minute for each picture now. I would like to take more pictures of the same subject, because I have noticed that the waves have a tendency to create different lights in the water every time. So I press the shutter button and hope it’s bright enough for the autofocus to work and after 2 seconds it clicks. Have put a two second delay on the shutter to eliminate that I jerk the camera at the imprint.

”…water being erased into a smooth disc.”
Nikon D7000
f22 20s ISO100 60mm
24 July 2020 at 23.08

Något senare med en annan vy i sökaren så händer ingenting. Det har blivit för mörkt för autofokusen så jag kopplar om till manuell skärpa och trycker av. Ett tillfredsställande rasslande hörs efter två sekunder och sedan måste jag vänta först på att slutaren ska slå igen och sedan ska kameran processa bilden i nästan samma tid som slutaren var öppen. Jag har svårt att stå still i väntan på resultatet utan flaxar rastlöst omkring på klippan. Efter något som verkar vara en evighet blottar kameran sin hemlighet och displayen på baksidan lyser upp i det tilltagande mörkret och jag kan äntligen se om det blev något. Det blågrå ljuset som lyser upp bilden får mig varje gång att bli väldigt glad och jag tycker att varje bild är ett fulländat konstverk.

Det är lite lurendrejeri i det hela tyvärr, för varje bild ser väldigt bra ut i den lilla displayen i mörkret, så det är egentligen inte förrän man är hemma och öppnat bildbehandlingsprogrammet på datorn som man vet om det blev riktigt bra eller inget alls. Själv använder jag Raw Therapee som du kan läsa om i bloggposten Go for RAW!

Lumparn
Nikon D7000
f22 5s ISO100 18mm
24 July 2020 at 22.51

Men just nu så lever jag på ruset och släpar med ett leende på läpparna runt på mitt otympliga stativ. Svär dock ibland när stativets ben halkar runt på de släta klipporna när jag försöker hitta rätt vy i sökaren på kameran.

Tillslut vänder jag blicken upp mot berget igen och tänker att det är dags att fara hemåt. Inte för att ljuset har försvunnit utanför för att det börjar bli för sent. En sommarnatt som denna borde jag kunna vara uppe hela natten och fotografera men det är en dag i morgon också som ska tas omhand med familjebestyr och vardagsrutiner.

Med lätta steg tar jag mig upp för berget med stativet på axeln. Kameran får sitta kvar för man vet aldrig när det dyker upp ett nytt motiv och så blickar jag bakåt över Lumparn och ser att månen har tagit sig ur trasslet av moln och tecknar en gata av ljus över vattnet. Det blir några sista tryck på kameran och sedan börjar molnen äta upp spetsen på månskäran och jag vänder hemåt, med en suck för att nu är det över för denna gång.

A little later with another view in the viewfinder, nothing happens. It has become too dark for the autofocus, so I switch to manual focus and press. A satisfactory rattle is heard after two seconds and then I have to wait first for the shutter to close and then the camera will process the image for the next time the shutter was open. I have a hard time standing still waiting for the result without flapping restlessly around the rock. After what seems like an eternity, the camera reveals its secret and the display on the back lights up in the increasing darkness and I can finally see if anything happened. The blue-gray light that illuminates the image makes me very happy every time and I think that each image is a perfect work of art.

It’s a bit of a scam on the whole, unfortunately, because each picture looks very good in the small display in the dark, so it is not really until you are at home with the image processing software at the computer that you know if it turned out really well or nothing at all. I myself use Raw Therapee which you can read about in the blog post Go for RAW!

But right now I’m living on the intoxication and dragging my awkward tripod around with a smile on my face. However, sometimes I swear when the tripod legs slip around on the smooth rocks when I try to find the right view in the viewfinder on the camera.

Finally I look up at the cliff again and think it’s time to go home. Not because the light has disappeared outside, but because it’s getting too late. On a summer night like this, I should be able to be up all night and take photos, but it is also a day tomorrow that will be taken care of with family responsibilities and daily routines.

The Milky sea.
Nikon D7000
f13 8s ISO100 46mm
24 July 2020 at 23.01

With easy steps I go up the hill with the stand on my shoulder. The camera has to sit still because you never know when a new subject will appear. Then I look back over Lumparn and see that the moon has come out of the tangle of clouds and draws a street of light over the water. There will be a few last presses on the camera and then the clouds start to eat up the tip of the crescent moon and I return home, with a sigh because now it’s over for this time.

Before the moon got eaten.
Nikon D7000
f25 25s ISO100 26mm
24 July 2020 at 23.26

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Post Navigation