Vickar mig in till klippan i det lugna vattnet. Paddelns drag för mig närmare och till slut kan jag lägga upp paddeln på klippan och resa mig lite upp i sittbrunnen. Detta för att få kapellet att sträckas ut och få det vatten, som ofta samlas kring midjan som en liten sjö, att rinna av. Denna sjö har en tendens att vilja vänta på rätt tillfälle att slå till och det tillfället är just när man tror att man har klarat sig torr ur kajaken och ställer sig upp. Då känner man denna lilla sjö rinna ner över nedre delen av benen och på något sätt också blöta ner hela ens akterkastell.

Vet inte riktigt hur det senare går till, för kapellet borde täcka denna bakre del och istället tvinga vattnet att rinna ner över baksidan av knäna, men kombinationen vatten och kajakkapell kan styras av ännu okända naturkrafter, så jag tar det säkra före det osäkra och sträcker mig ännu lite till och ser till så att vattnet verkligen tvingas av från kapellet och ner i havet igen. Går sedan igenom balansakten häva-mig-upp-ur-kajaken-med-ben-som-inte-fått-röra-på-sig-ordentligt-på-två-timmar och vältrar upp min kropp på klippan. Väl uppe på fötter konstaterar jag att jag i alla fall måste byta om. För kapellet har tydligen haft en överenskommelse med vattnet om att det får komma in i sittbrunnen i alla fall.

Som tur är har kajakturen denna gång gått till Kobba Klintar utanför Mariehamn och där finns rymliga toaletter att byta om i. Och nu snackar vi rymliga, för det går säkert in 4 personer med corona godkänt säkerhetsavstånd i dem. De är lite mörka genom att det inte finns någon el här men helt klart besöksvärda. Efter att ha fått det varmare och torrare om bakdelen och sett till så mina gäster också tagit hand om sin bakdel, eller i alla fall det som varit blött, strosar vi upp till lotshuset och den trevliga serveringen.

Genom att jag jobbar som kajakguide i dag ingår det att orientera gästerna, fixa matbeställningarna och avnjuta en god smörgås à la Kobba Klintar tillsammans med dem. Idag blev det med visor från Schweiz men det är en annan historia!

Sculling me to the cliff in the calm water. The paddles pulls moves me closer and finally I can place the paddle on the rock and get up a little in the cockpit to make the sprayskirt stretch out. This to make the water, which often collects around the waist like a small lake, run off. This lake has a tendency to wait for the right time to strike and that time is just when you think you have managed to get out of the kayak dry and stand up. Then you feel this little lake run down over the lower part of the legs and somehow also wet down your entire sterncastle.

Do not really know how the latter works, because the sprayskirt should cover this rear part and instead force the water to flow down over the back of the knees, but the combination of water and kayak sprayskirts can be controlled by as yet unknown natural force, so I take the safe before the unsafe and stretch me a little more to make sure that the water is really forced off from the sprayskirt and down into the sea again. Then goes through the balancing act of lifting-me-up-from-the-kayak-with-legs-that-have-not-been-allowed-to-move-properly-in-two-hours and rolls my body up on the rock. Once on my feet, I find that I have to change in any case. Because the sprayskirt has apparently had an agreement with the water that it can enter the cockpit in any case.

Fortunately, this time the kayak trip has gone to Kobba Klintar outside Mariehamn and there are spacious toilets to change in. And now we are talking spacious, because it certainly goes into 4 people with Corona approved safety distance in them. They are a bit dark because there is no electricity here but definitely worth visiting. After getting warmer and drier on the rear end and making sure my guests also took care of their backside, or at least what has been wet, we stroll up to the pilot house and the nice café.

Because I work as a kayak guide today, it includes orienting the guests, fixing the food orders and enjoying a good sandwich à la Kobba Klintar together with them. Today it was with songs from Switzerland but that’s a different story!


FACTS
Samsung SM-G900F
f 2,2
Exp 1/980
ISO 40
21 July 2018, kl 12.51
The old pilot station Kobba Klintar outside Mariehamn, The Åland Islands
http://www.kobbaklintarsvanner.ax/sv


Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Post Navigation