The stone swallower
Nikon D7000
f7,1 1/200s ISO200 70mm
28 Oct 2020 at 13.11, Hammarudda, The Åland Islands

Efter en tidig morgon på fel ställe, så tog jag mig till Hammarudda fort för att utforska en ny plats på Åland. Jag fick visserligen en soluppgång på Hammaröra, där jag var först, men platsen fick inte igång min kreativitet.

Däremot så hittade jag förutsättningar längst vandringsleden som går förbi Hammarudda fort.

Leden vindlar fram genom skogen och efter ett tag känner man vinden öka omkring en och helt plötsligt kliver man förbi den sista vindpinade tallen och vinden sliter tag i en med full styrka.

Horisontlinjen långt där borta över det öppna havet, skapar en känsla av karg utsatthet men samtidigt en svindlande känsla av frihet.

After an early morning in the wrong place, I went to Hammarudda fort to explore a new place on Åland. I did get a sunrise at Hammaröra, where I was first, but the place did not get my creativity going.

On the other hand, I found good conditions along the hiking trail that goes past Hammarudda fort.

The trail winds through the forest and after a while you feel the wind increase around you and all of a sudden you step past the last windswept pine and the wind tears you in full force.

The horizon line far away over the open sea, creates a feeling of barren vulnerability but at the same time a dizzying feeling of freedom.

Nikon D7000
f5 1/500s ISO100 70mm
28 Oct 2020 at 10.01, Hammarudda, The Åland Islands

Ljudet från de slående vågorna och vindens kraftfulla sus övermannar en. Det är ett tröttande malande ljud man utsätt för där på den kala klippan framför bränningarna.

Jag har hela förmiddagen på mig att utforska denna del av Ålands kust och mackorna är med så jag kan hålla energin uppe!

Solen kommer upp ordentligt och skapar nya ljuseffekter i vågstänket.

Tyvärr så lämnade jag stativet i bilen. Jag trodde inte riktigt på denna del av kusten, men ville i alla fall lite snabbt kolla läget, men jag blev fast!

The sound of the beating waves and the powerful rustle of the wind overpower one. It is a tiring grinding sound you are exposed to there on the bare rock in front of the surf.

I have the whole morning to explore this part of the Åland coast and I have the sandwiches with me, so I can keep my energy up!

The sun comes up properly and creates new light effects in the wave splash.

Unfortunately, I left the tripod in the car. I did not really believe in this part of the coast, but I at least wanted to check the situation quickly, but I got stuck!

Nikon D7000
f7,1 1/200s ISO200 105mm
28 Oct 2020 at 10.08, Hammarudda, The Åland Islands

Hemma vid datorn upptäcker jag att det varma förmiddagsljuset skapar ett gult ljus i vattenkaskaderna och vattnet ser smutsigt ut.
Testar att ändra bildens färgtemperatur, så att det blir mer åt det kallare hållet och får då mer fram den jag upplevde där på klipporna.

At home at the computer, I discover that the warm morning light creates a yellow light in the water cascades and the water looks dirty. Trying to change the colour temperature of the image, so that it becomes more in the colder direction and then brings out more of what I experienced there on the rocks.

The splash
Nikon D7000
f8 1/500s ISO400 75mm
28 Oct 2020 at 10.04, Hammarudda, The Åland Islands

Ute på Hammarudda drar jag mig tillbaka från kusten och in i skogen igen. Går förbi lämningarna efter den stora förvarsanläggning som byggdes här under andra världskriget och sätter mig mot en tall och äter mina mackor.

Inser att jag inte kan släppa det gamla fortet. Funderar kring hur det var och dess taktiska uppbyggnad. Hade egentligen tänkt att åka hemåt efter fikat men resterna av fortet drar i mig. Inser att jag måste försöka hitta känslan som uppkommer i mig och fånga det på bild. Den fotosessionen kommer i en framtida blogg!

Out on Hammarudda I retreat from the coast and into the forest again. Walks past the remains of the large repository built here during World War II and sits down against a pine tree and eats my sandwiches.

Realize I can not let go of the old fort. Thinking about how it was and its tactical structure. Had actually intended to go home after the break but the remains of the fort pulls in me. Realize that I have to try to find the feeling that arises in me and capture it in pictures. That photo session will be in a future blog!

Nikon D7000
f8 1/250s ISO200 80mm
28 Oct 2020 at 13.11, Hammarudda, The Åland Islands

När jag går ner mot havet igen börjar molnen dra in. Solen försvinner och jag tar mig fram genom ett grågrönt landskap med mindre kontraster i.

When I go down to the sea again, the clouds start to pull in. The sun disappears, and I make my way through a gray-green landscape with minor contrasts.

Nikon D7000
f8 1/250s ISO200 46mm
28 Oct 2020 at 13.14, Hammarudda, The Åland Islands

Försöker fånga vågor på bild men nästan alla blev suddiga. Jag har nu lärt mig att man behöver en slutartid på över 1/500 sekund för att frysa vattnet. Ligger runt 1/200 sekund på de flesta bilder i detta inlägga och det finns en rörelseoskärpa där som blir varken eller och en hel del helt kassa.

Trying to capture waves in the image but almost all became blurred. I have now learned that you need a shutter speed of over 1/500 second to freeze the water. Is around 1/200 second on most pictures in this post and there is a motion blur there that is neither nor and a lot is completely crap.

Nikon D7000
f5,6 1/500s ISO320 200mm
28 Oct 2020 at 13.16, Hammarudda, The Åland Islands

Den här sista blev i alla fall så bra så den fick komma med. Fler vågbilder kommer det att bli från Hammarudda i framtiden!

In any case, this last one was good enough that it had to come along. There will be more wave pictures from Hammarudda in the future!

Klättring har hos mig en väldigt komplex roll. Det är misslyckanden, rädsla, familjesamvaro och äventyr i en ända röra. Röran har funnits med mig sedan 1993, då jag gick min första kurs på Häggsta-klippan utanför Stockholm.

Den får mig, likt Mio ser ut att göra på första bilden, fundera på vad man håller på med? Är det värt att ta sig upp här? Finns det en väg upp ens? Kommer fingrarna att floppa, räta ut sig, fast jag inte har sagt åt dem att göra det, av mjölksyra och utmattning och mitt tag runt greppet existerar plötsligt inte mer och jag ramlar ner och gör mig illa? Eller halkar av greppet på grund av svettiga fingrar som egentligen behövde en djupdykning i kritpåsen igen, för att kunna fortsätta hjälpa mig i min strävan uppåt.

Climbing has a very complex role for me. There are failures, fears, family gatherings and adventures in one mess. The mess has been with me since 199,3 when I took my first course on the Häggsta cliff outside Stockholm.

It makes me, like Mio seems to do in the first picture, think about what you are doing? Is it worth getting up here? Is there a way up even? Will the fingers flop, straighten, even though I have not told them to do so, of lactic acid and fatigue and my hold around the grip suddenly no longer exists, and I fall down and hurt myself? Or slipping off the grip due to sweaty fingers that really needed a deep dive into the chalk bag again, to be able to continue to help me in my quest upwards.

Jag lyckades inte tajma någon av Stockholm klätterklubbs kurser den där gången jag ville lära mig klättra.

Jag fick tag i en av instruktörerna som kunde tänka sig att köra kursen med mig privat. Det började med att instruktören inte dök upp och jag fick återvända hem, 8 mil bort, men som kompensation fick jag en längre kurs istället, något senare, när han inte var bakfull!

Tyvärr har jag glömt hans namn men han bjöd igen och var en väl meriterad och mycket duktig klättrare. Det blev en väldigt givande kurs för mig!

I did not manage to time any of the Stockholm climbing club’s courses that time I wanted to learn to climb.

I got hold of one of the instructors who could do the course with me. It started with the instructor not showing up and I had to return home, 80 km away, but as compensation I got a longer course instead, a little later, when he was not hungover!

Unfortunately I forgot his name but he was a well-qualified and competent climber. It was a very rewarding course for me!

Efter kursen klättrade jag så mycket jag kunde. Hängde i som tusan som Mio gör på de andra bilderna, men en sak sinkade mig och det var att jag hittade aldrig någon att klättra med.

Ska man komma vidare och ta sig förbi sina egna gränser behöver man stöd och någon som pushar en.

Sedan är det krångligt att klättra själv. Jag löste det med topprep och clog, men det tog mig inte vidare i ledklättringen och några klättergym fanns inte i min närhet.

After the course I climbed as much as I could. Worked hard like Mio does in the other pictures, but one thing slowed me down I never found anyone to climb with.

If you want to move on and get past your own boundaries, you need support and someone to push you.

Then it is difficult to climb yourself. I solved it with top rope and clog but it did not take me further in the lead climbing and there were no climbing gyms near me.

Tyvärr tog det stopp på en klippa i Ågelsjön och det är här det blir ännu mer komplext. Tanken på döden gör stor entré och helt plötsligt blir klättringen en existentiell fråga.

Vi var på klätterresa genom de mellersta delarna av Sverige med Fjäll- och vildmarksledarlinjen under mitt andra år. Vi hade det helt enkelt väldigt bra och gjorde stopp vid olika klippor på vägen.

Ett av stoppen var Ågelsjön utanför Norrköping. Ledklättrade en led på två replängder med en klasskamrat. Luftig men lätt led och väldigt fin utsikt. Men där på klippan psykade jag ur. Helt plötsligt litade jag inte på varken standplatsbultarna eller min egen förmåga. Rädslan byggdes upp i min kropp och trots att jag logiskt kunde resonera kring det och inte kände någon ångest eller panik så vågade jag inte utsätta mig för risken att ta ett fall. Jag lyckades ta mig upp, men inte som försteman utan som andreman.

Den känslan som skapades där av rädsla gick inte ur mig på flera år. Jag klättrade vidare men det gick inte att pressa några gränser längre.

Unfortunately, it stopped on a cliff in Ågelsjön and this is where it becomes even more complex. The thought of death makes a big entrance and all of a sudden the climb becomes an existential issue.

We were on a climbing trip through the middle parts of Sweden with the Mountain and wilderness leader education during my second year. We simply had a very good time and made stops at various cliffs along the way.

One of the stops was Ågelsjön outside Norrköping. Climbed a trail on two rope lengths with a classmate. Airy but light trail and very nice view. But there on the cliff I psyched out. All of a sudden, I did not trust either the stand bolts or my own ability. The fear built up in my body and even though I could logically reason about it and did not feel any anxiety or panic, I did not dare to expose myself to the risk of taking a fall. I managed to get up, but not as the lead but as the second.

The feeling created there by fear did not go out of me for several years. I climbed on but it was not possible to push any boundaries anymore.

Sedan blev det familjeliv med barn och engagemang i klätterklubb i Kinna.

Där i Lyckeskolans gymnastikhall tog sonen Mio sina första grepp på klätterväggen och inte nog med det förresten – Han tog sina första steg i den hallen också! Han var inte mer än ett år då och klättra vet jag inte om man kan kalla det!

Efter mycket om och men hamnade vi på Åland och jag kunde åter igen ta mig ann klättringen, men denna gång tillsammans med Mio och även dottern Malva.

Nu har han passerat mig, för jag har inte kommit förbi grad 6 ännu, trots att jag kämpat sedan 1993!

Then it was family life with children and involvement in a climbing club in Kinna.

There in Lyckeskolan’s gymnasium, my son Mio took his first grips on the climbing wall and not only that by the way – He took his first steps in that hall too! He was not more than a year old then and climb I do not know if you can call it!

After a lot of ifs and buts, we ended up on Åland and I was able to take up the climbing again, but this time together with Mio and also my daughter Malva.

Now he has passed me, because I have not passed grade 6 yet, even though I have been fighting since 1993!

En sak lyckades jag lite senare prestera inom klättringen och det är att jag och två trevliga kamrater gjorde Stora Sarektraversen. Då handlade det om en högalpin tur med några få moment av klättring, men vi är inte så många som har gjort den. Du kan läsa om det på Utsidan.se.

One thing I managed to achieve a little later in the climb and that is that I and two nice friends did Stora Sarektraversen. Then it was a high alpine trip with a few steps of climbing, but we are not so many who have done it. You can read about it on Utsidan.se in Swedish.

Bilderna är tagna på klättercentret i Vikingahallen.

Lyckades i det svartvita uttrycket, och att växla mellan direkt blixt och lång slutartid, fånga den känslan som jag upplever i ett klättercenter.

Gillar du klättring och bor på Åland tycker jag verkligen att du ska ta kontakt med Ålands klätterklubb och börja klättra! Du hittar dem på Facebook.

The pictures were taken in the climbing center at Vikingahallen.

Succeeded in the black and white expression, and to switch between direct flash and long shutter speed, capture the feeling that I experience in a climbing centre.

If you like climbing and live on Åland, I really think you should contact Åland’s climbing club and start climbing! You find them on Facebook.

Det är varmt. Det är fuktigt. Oset från stekpannan på spisen sprider sig i rummet. Det är trångt. Det är högljutt med en väldigt munter touch.

Det är kalas. Födelsedagskalas och hungriga magar ska mättas med hamburgare och vegoburgare.

It is hot. It’s humid. The fumes from the frying pan on the stove spreads in the room. It is tight. It’s loud with a very cheerful touch.

It’s a party. Birthday party and hungry stomachs should be filled with burgers and veg burgers.

Det stojas och stimmas medans man skär upp grönsaker och bygger sina burgare på höjden.

Det klickas majo och ketchup på både burgare och pommes och lite hamnar bredvid.

Små munnar greppar stora burgare och i stora munnar försvinner pommes i rasande fart.

It romps and ramps while you cut up vegetables and build your burgers on the height.

Mayo and ketchup are clicked on both burgers and fries and a little ends up next to it.

Small mouths grip big burgers and in big mouths fries disappear at breakneck speed.

Saker hamnar på golvet men det gör inget, för där finns en hungrig hund.
– Finns det mer lök?
– När ska vi se Hamilton?
– Vem har gurkan?
– Hamilton?
– Var tog mina pommes ivägen?
– Ja, musikalen.
– Jag orkar inte mer!
– Ikväll någon gång.
– Mer majo!

Things end up on the floor but it does not matter, because there is a hungry dog.
– Are there more onions?
– When are we going to see Hamilton?
– Who has the cucumber?
– Hamilton?
– Where did my fries go?
– Yes, the musical.
– I am full!
– Tonight sometime.
– More mayo!

I mina Photographic steps hamnade jag av en slump på sonens födelsedagsfest. Med slump menar jag att jag inte hade tänkt fota, utan kameran åkte fram på en ingivelse.

Tog chansen att komma inpå dem och genom att de flesta är teatermänniskor i gänget, så är det inga problem att stoppa upp en kameralins i ansiktet på dem! De både agerar och förblir normala om vart annat. Riktigt kul!

In my Photographic steps, I ended up by chance at my son’s birthday party. By chance, I mean that I did not intend to take pictures, but I brought out the camera on an inspiration.

Took the chance to get close to them and since most of them are theatre people, it is no problem to put a camera lens in their face! They both act and remain normal alternately. Really fun!

Tänkte mig lite närgångna bilder med hård blixt och genom att jag inte har något extern blixt, blev det den lilla inbyggda på min Nikon D7000.

I imagined a bit close-up pictures with hard flash and since I have no external flash, it became the little one built into my Nikon D7000.

Tycker att det blev riktigt bra i svartvitt och med vinjett för att lyfta fram det ljusa som blixten fångat ännu mer.

I think it turned out really well in black and white and with a vignette to highlight the light that the flash caught even more.

Det skapar en stämning av matfrosseri och glupsk hunger. Men också en skön, uppsluppen gemenskap som en middag med plockmat och goda vänner bara kan få fram!

It creates an atmosphere of food gluttony and voracious hunger. But also a nice, cheerful community that a dinner with pick-me-up food and good friends can only bring out!

Många bilder denna gång och nästa blogginlägg kan bli något liknande, för då blir det klättring!

Many pictures this time and the next blog post can be something similar, because then it will be climbing!

Thank you for the party! In order of appearance:

Beppe Lantz
Matilda Johansson
Malva Lomner
Mio Lomner
Friedrich Woidt

Pixie
Tindra Svartström
Frode Lantz
Phillipp Woidt
Jonathan Antfolk

View of the forests on Vårdö.
Nikon D7000
f5,6 1/1600s ISO400 170mm
2 Oct 2020 at 11.29

Vår utflykt runt om på Åland närmar sig sitt slut efter tre väldigt olika dagar. Från igenmulet vidare till uppsprickande och idag klarblå himmel.

Sista utfärden blev till den sydligaste änden man kan nå med bil på Vårdö, nämligen Mickelsö. Om du vill läsa om denna fotoresa från början kan då gå till bloggposten Work with what you have – a trip to Prästgårdsnäset.

Vi hade genom några sökningar på nätet, hittat en vandringsled på Mickelsö som gick upp på en höjd ca 50 meter över havet, benämnd Falkbergen.

Our excursion around Åland is coming to an end after three very different days. From overcast to cracking clouds and today clear blue skies.

The last trip was to the southernmost end you can reach by car on Vårdö, namely Mickelsö. If you want to read about this photo trip from the beginning, you can go to the blog post Work with what you have – a trip to Prästgårdsnäset.

Through some searches on the internet, we had found a hiking trail on Mickelsö that went up to a hill of about 50 meters above sea level, called Falkbergen.

The thick and the narrow
Nikon D7000
f8 1/250s ISO125 20mm
2 Oct 200 at 11.20

Parkerade med en vy över de stora växthusen och följde de vita markeringarna bort över grusvägen och sedan in i skogen.

Leden går över en ganska tråkig bit mark med gallrad trädplantering och sedan kalhygge på toppen. En liten glimt på vägen är passagen över stenåkern innan man tar sig upp på själva berget. Till kalhyggets fördel kan sägas att utsikten på toppen inte är skymd av särskilt många träd men det är något krångligt att ta sig fram, genom att stigen inte är röjd efter avverkningen.

Parked with a view of the large greenhouses and followed the white markings away over the gravel road and then into the forest.

The trail goes over a rather dull piece of land with thinned tree planting and then clear-cutting on top. A small glimpse on the road is the passage over the stone field before you go up the hill itself. To the clear-cuttings advantage, it can be said, that the view at the top is not obscured by many trees, but it is somewhat difficult to get through, as the path is not cleared after felling.

The four sentries
Nikon D7000
f8 1/250s ISO100 32mm
2 Oct 2020 at 11.27

Kalhyggen och solsken från en klar himmel ger ett utmanande ljus att fotografera i!

Försökte få fram de ensamma tallarna och de raka linjerna. Heliga tal ska ju vara intressant och från en viss vinkel såg tallarna ut som vaktposter. Passande genom att Vårdö har ett namn och historia som vaktpost och alameringsplats med sina vårdkasar.

The clear-cut and sunshine from a clear sky provide a challenging light to photograph in!

Tried to get the lonely pines and the straight lines. Holy numbers should be interesting and from a certain angle the pines looked like sentries. Appropriate in that Vårdö has a name and history as a sentry and alarm place with its hilltop beacons.

The 13 sentries
Nikon D7000
f8 1/250s ISO100 24mm
2 Oct 2020 at 11.33

Nästa vecka i mina Photographic Steps lutar det åt att det blir något om hamburgare och trevligt umgänge!

En annan sak som gynnade några foton var soldiset som fick de fjärran öarna och skogarna att försvinna på ett tilltalande sätt. Med zoomen på över 100 mm fick jag dimman att hjälpa mig med djupet i bilderna i det ihoptryckta landskapet.

Vandringsleden på ön är ca 4 km och går från färjefästet på Toftö ut till Mickelsö.

Detta blev slutet på vår foto-hemma-expedition för denna gång. Vi hoppas få till en till under mer vinterlika förhållanden men det blir en annan historia!

Another thing that favoured some photos was the sun haze that made the distant islands and forests disappear in an appealing way. With the zoom over 100 mm, I got the fog to help me with the depth of the images in the compressed landscape.

The hiking trail on the island is about 4 km and goes from the ferry berth on Toftö out to Mickelsö.

This was the end of our photo home expedition this time. We hope to get another one in more winter-like conditions, but it will be a different story!

Next week in my Photographic Steps it is likely that there will be something about burgers and nice company!

Fjärdskär
Nikon D7000
f5,6 1/500s ISO200 105mm
2 Oct 2020 at 11.24
Small skerry outside Ängesholmen.
Nikon D7000
f14 30sec ISO100 50mm
2 October 2020 at 07.13

Efter fotokvällen på den västra sidan av Simskäla (som ni kan hitta bilder ifrån på min Facebooksida) drog vi oss tillbaka för en god natts sömn. Sedan var det upp i ottan innan ljuset hade kommit tillbaka, för att fånga morgonsolen än en gång. Simskäla är inte så stort, så vi behövde inte åka så långt för att ta oss till en del av ön som bjuder på möjlighet till soluppgång över havet.

After the photo night on the west side of Simskäla (which you can find pictures from on my Facebook page) we retired for a good night’s sleep. Then it was up early in the morning before the light had returned, to catch the morning sun once more. Simskäla is not that big, so we did not have to go that far to get to a part of the island that offers the opportunity for sunrise over the sea.

The wind-affected tree
Nikon D7000
f22 30sec ISO100 18mm
2 October 2020 at 07.17

Vi tog oss till Ängesholmen, som är en udde ut i vattnet på den södra delen av västra Simskäla.

Hade jag tur och mina beräkningar stämde så skulle solen gå upp mellan öarna vid horisonten. Men egentligen var det ointressant, för jag ville fånga morgonen och denna gång närmare vattnet och inte långt bort på ett berg.

We went to Ängesholmen, which is a headland out into the water on the southern part of western Simskäla.

If I was lucky and my calculations were correct, the sun would rise between the islands on the horizon. But somehow it was uninteresting, because I wanted to catch the morning and this time closer to the water and not far away on a hill.

Ängesholmen
Nikon D7000
f29 30sec ISO100 40mm
2 October 2020 at 07.24

Genom att vi hade varit stoiska och tvingat oss upp i mörkret kunde jag nu åter ta bilder på mina kära klippor och stenar i suddigt vatten! Långa exponeringar med mycket rörelse.

Because we had been stoic and forced ourselves up into the dark, I could now again take pictures of my dear rocks and stones in blurred water! Long exposures with a lot of movement.

Stones at Ängesholmen
Nikon D7000
f18 20sec ISO100 38mm
2 October at 07.20

Jag far utefter strandkanten med mitt stora, otympliga men stabila stativ. Snubblar omkring på de något hala stenarna och försöker få benen till stativet att hitta rätt mellan alla stenar, som är på fel ställe. Genom att jag inte kan ändra längden på benen så måste de passa antingen uppe på stenarna eller slinka ner mellan. Men det är tre ben som ska hitta rätt och allt som ofta är det något ben som inte får plats.

I get about along the shoreline with my big, awkward but stable tripod. Stumbles around on the slightly slippery stones and tries to get the legs of the stand to find the right place between all the stones, which are in the wrong place. Because I can not change the length of the legs, they must either fit on top of the stones or slip down in between. But there are three legs that must find the right place and all too often there is a leg that does not fit.

”The Ängesholms stones” is the name of the island to the right!
Nikon D7000
f25 10sec ISO100 24mm
2 October 2020 at 07.40

Här är det väldigt stor hjälp att kameran har en mätare som säger till när kameran är i vågrätt läge. Tyvärr är det för mörkt för att jag ska kunna använda displayen hela tiden. Jag växlar mellan att kika in i sökaren och glo på skärmen med den hoppande linjen, som ska bli grön när det är rakt!

Here it is very helpful that the camera has a meter that tells you when the camera is in a horizontal position. Unfortunately, it is too dark for me to be able to use the display all the time. I alternate between looking into the viewfinder and staring at the screen with the jumping line, which should turn green when it’s straight!

Daybreak over Ängesholmen.
Nikon D7000
f25 10sec ISO100 24mm
2 October 2020 at 07.43

Tillslut är det för ljust för att kunna ta några långa exponeringar. Jag tar några bilder utan stativ, men det blir inget som blir riktigt bra men plötsligt får jag syn på solen borta över horisonten.

Den skyler sig bakom ett dis som ligger som en slöja ovanför öarna. Diset bländar av ljuset, så jag kan fota direkt mot den uppgående solen. Mycket riktigt hittar den upp mellan öarna där bort, som jag hade tänkt mig det.

Finally, it is too bright to be able to take any long exposures. I take some pictures without a tripod, but nothing turns out really good, but suddenly I see the sun away over the horizon.

It hides behind a haze that lies like a veil above the islands. The haze dazzles with the light, so I can take pictures directly against the rising sun. Very true, it finds its way between the islands over there, as I had imagined it.

A new day over Simskäla.
Nikon D7000
f11 1/20s ISO100 200mm
2 October 2020 at 07.58

Efter denna något blåsiga morgon tar vi oss bort till färjan och äter frukost i lä. Vi vill se något ställe till innan vår hemesterfotoresa är över. Tittar på kartor och googlar på Vårdö och hittar en vandringsled på Mickelsö. Dit drar vi!

Första delen av resan kan du hitta här – Work with what you have!
Mer om Vårdö kommun.

After this slightly windy morning we go to the ferry and have breakfast in the shelter of the wind. We want to see more places before our home holiday photo trip is over. Looks at maps and googles on Vårdö and finds a hiking trail on Mickelsö. There we go!

The first part of the trip can you find here – Work with what you have!
About Vårdö municipality.

Kalvgödarna, The Åland Islands
Nikon D7000
f16 20s ISO100 130mm
30 Sep 2020 at 19.52

Efter besök på Prästgårdsnäsets naturreservat, som jag skrev om i förra bloggen, sätter vi oss i bilen och rullar norrut igen. Vi tar vägen över Vandö och förundras över alla människor som lever sina liv i alla möjliga avkrokar på denna vackra ö.

Vårt mål är Dånö i den avlägsna nordvästra delen av Geta, eller rättare sagt ön Gamlan som ligger alla längst ut där vägen tar slut.

Tittar till appen Sun Locator för att se var solen kommer att gå ner i kväll och jämför med finska Lantmäteriverkets ypperliga karta på nätet. Jag kan verkligen rekommendera deras sida Kartplatsen för en lätthanterlig karta över Finland. Jämför även med Googles satellitbild för att se var det finns klippor att fota ifrån, så man inte hamnar mitt i skogen, när man vill ha en vy ut över havet!

After a visit to Prästgårdsnäset’s nature reserve, which I wrote about in the previous blog, we get in the car and roll north again. We take the road across Vandö and marvel at all the people who live their lives in all possible nooks and crannies on this beautiful island.

Our destination is Dånö in the far northwestern part of Geta, or rather the island Gamlan which is located where the road ends.

Looking at the Sun Locator app to see where the sun will go down tonight and compare with the Finnish National Land Survey’s excellent map online. I can really recommend their page ”Kartplatsen” for an easy-to-use map of Finland. Also compare with Google’s satellite image to see where there are rocks to shoot from, so you do not end up in the middle of the forest, when you want a view out over the sea!

”Four colours”
Nikon D7000
f5,6 1/400s ISO1600 200mm
30 Sep 2020 at 18.54

Upptäcker att vi är tvungna att gå 2,5 km för att komma ut till Gamlan, så det är bara att slänga upp stativet på axeln och knata iväg! Men det bli en trevlig promenad tillsammans på den ringlande grusvägen.

Vi orienterar fel ute på Gamlan och hamnar på fel väg men hittar en stig som går åt rätt håll genom skogen. Tar oss genom gran- och tallskog och sedan upp på det genombrutna berget och får sicksacka oss fram mellan vindpinade tallar och skrevor som hindrar vår väg.

Ett kaotiskt landskap innan man kommer upp på bergets krön. Där har inlandsisen rundat hällarna istället för att bryta isär dem. Det är lite lättare att ta sig fram och vyn mot havet öppnar upp sig ovanför talltopparna som växer i branten ned mot havet.

Discover that we have to walk 2.5 km to get out to Gamlan, so all you have to do is throw the tripod on your shoulder and crawl away! But it will be a nice walk together on the winding gravel road.

We orientate wrong out on Gamlan and end up on the wrong road but find a path that goes in the right direction through the forest. Takes us through spruce and pine forest and then up the pierced mountain and has to zigzag us between windswept pines and crevices that hinder our path.

A chaotic landscape before reaching the top of the mountain. There, the ice sheet has rounded the slabs instead of breaking them apart. It is a little easier to get there and the view towards the sea opens up above the pine tops that grow on the steep down towards the sea.

Sälskär lighthous, The Åland Islands
Nikon D7000
f20 8sec ISO100 105mm
30 Sep 2020 at 20.43

Solen börjar gå ner precis när vi anländer, för det tog lite mer tid än vi tänkt att komma fram.

Far fram och tillbaka som vanligt på en ny plats men tar inte så mycket bilder som jag brukar, för jag hittar inga bra kompositioner. Inser att jag gillar att vara närmare vattnet när jag fotar. Att vara så här långt upp skapar ett landskap som jag har svårt att hitta kompositioner i. Gillar att vara närmare för att hitta detaljer som jag kan lyfta fram, istället för dessa breda vyer där jag behöver hitta mönster och linjer att följa. Svårt men bra träning!

När solen försvunnit bakom både moln och horisont trevar vi oss i mörkret tillbaka till bilen. Det blev en månskenspromenad när vi väl kom ut ur skogen, vilket underlättade för oss genom att månen lyste vår väg i den begynnande natten.

The sun starts to set just as we arrive, because it took a little longer than we intended to arrive.

Goes back and forth as usual in a new place but does not take as many pictures as I usually do, because I can not find good compositions. Realize that I like to be closer to the water when I take photos. Being this far up creates a landscape that I have a hard time finding compositions in. I like to be closer to finding details that I can highlight, instead of these wide views where I need to find patterns and lines to follow. Difficult but good training!

When the sun has disappeared behind both clouds and the horizon, we grope our way back to the car in the dark. It was a moonlight walk which made it easier for us by the moon shining our way in the beginning night.

Sun rise over Vårdö
Nikon D7000
f10 1/30s ISO100 29mm
1 Oct 2020 at 07.48

Efter en skön natts sömn tar vi oss upp tidig i mörkret och lastar in oss i bilen igen för att fånga soluppgången på andra sidan Åland! Bra med en liten ö så man kan få båda!

Återigen ett stirrande på solappar och kartor. Hittar en sträcka vid Mångstäkta som kan fungera som utsiktspunkt.

Väl framme får vi ännu en gång kämpa med den åländska terrängen. Även här är berget sönderbrutet i mindre, men svårforcerade, raviner och vindpinade tallar man får runda. Genom att inlandsisen här gick ut mot havet istället för in ifrån havet, är hela branten söndertrasad och ganska brant.

Vi får klättra bitvis, vilket är krångligt med ett stativ över axeln men tillslut är vi framme och blickar ut över havet och Vårdö.

Inser raskt att solen kommer att få kämpa med molnen som hänger över hela himlen. Det finns en glipa men den kan lika gärna gå igen innan solen hinner upp.

After a good night’s sleep, we get up early in the dark and load ourselves into the car again to catch the sunrise on the other side of Åland! Good with a small island so you can get both!

Again a stare at sun apps and maps. Finds a section at Mångstäkta that can serve as a vantage point.

Once there, we once again have to fight with the Åland terrain. Here, too, the rock is broken into smaller, but difficult to climb, ravines and windswept pines you have to get around. Because the ice sheet here went out to sea instead of inland, the whole slope is torn and quite steep.

We have to climb a bit, which is complicated with a tripod over the shoulder, but in the end we are there and look out over the sea and Vårdö.

Quickly realizes that the sun will have to contend with the clouds that hang over the entire sky. There is a gap but it can just as easily merge before the sun rises.

Vibberholm and Vårdö
Nikon D7000
f5,6 1/160s ISO800 150mm
1 Oct 2020 at 07.55

En liten glipa syns mellan land och moln och solen tittar upp några minuter innan den försvinner upp i molnhavet.

Det blir några bilder med fint ljus men åter har jag svårt att hitta kompositioner som känns tilltalande. Det blir många bilder på ingenting.

När dagsljuset har kommit tillbaka sätter vi oss ner och äter vår råa frukost av frukt och nötter. Njuter av den stilla morgonen och tråcklar oss sedan tillbaka till bilen genom den något krävande, kuperade hällmarksskogen.

När vi stod och tittade ut mot Vårdö blev vi sugna på att ta oss över med färjan och kanske fortsätta upp till Simskäla?

A small gap can be seen between land and clouds and the sun looks up a few minutes before it disappears into the cloud sea.

Capture some pictures with nice light but again I have a hard time finding compositions that feels appealing. There are many pictures of nothing.

When daylight has returned, we sit down and eat our raw breakfast of fruit and nuts. Enjoying the quiet morning and then trampling us back to the car through the somewhat demanding, hilly flat rock forest.

When we stood and looked out towards Vårdö, we began thinking of the idea to take the ferry over and maybe continue up to Simskäla?

Granögrynnan, the northern one
Nikon D7000
f5,3 1/80s ISO400 90mm
1 Oct 2020 at 07.57

Så blev det! Vi for till Simskäla men det får bli nästa bloggpost. Här några fler bilder.

So we did! We went to Simskäla but about that in the next blog post. Here are some more pictures.

Efter vissa påtryckningar och framkastande av idéer på upplägg från min fru (som inte tycker att jag tar mitt fotograferande på tillräckligt stort allvar, utan prioriterar andra före mig själv) så kom vi iväg på en tredagars fotoresa över Åland. Jag ville se platser på Åland som jag inte sett ännu och frugan Therese ville testa om hon kunde arbeta på resande fot.

Vi fyllde bilen med campingutrustning samt frukt och grönsaker. Tanken var att lägga så lite tid på tillagning av mat som möjligt, därav blev konceptet raw food, alltså rå mat som inte behövde värmas upp. En rejäl kasse med frukter, nötter och grönsaker fick följa med i bilen helt enkelt.

After some pressure and coming up with ideas from my wife (who does not think I take my photography seriously enough, but prioritizes others before myself), we set off on a three-day photo trip across Åland. I wanted to see places on Åland that I had not seen yet and my wife Therese wanted to test if she could work on the go.

We filled the car with camping equipment as well as fruit and vegetables. The idea was to spend as little time on cooking as possible, hence the concept of raw food, ie raw food that did not need to be heated. A hefty bag of fruits, nuts and vegetables was put in the car.

Så nu är vi på väg. Sitter i bilen och kör norrut mot vårt första mål Dånö uppe i Geta. Jag kommer på att vi fick tips om ett naturreservat nästan mitt på fasta Åland vid Pålsböle och Åland Folkhögskola.

Vi svänger av och letar oss fram på de krokiga vägarna som går över ett kulligt landskap med insprängda gårdar.

Vid folkhögskolan parkerar vi och hittar stigen till naturreservatet, som börjar vid en port byggd av lastpallar på skolområdet. Början av stigen sammanfaller med skolans konststig, så vi får betrakta några konstverk innan vi lämnar skolområdet och kommer ut till en grusväg som tar oss fram till reservatet.

So now we’re on our way. Sitting in the car and driving north towards our first destination Dånö up in Geta. I remember that we received tips about a nature reserve almost in the middle of mainland Åland at Pålsböle and Åland Folk High School.

We turn off and look for our way on the crooked roads that go over a hilly landscape with inlaid courtyards.

At the folk high school we park and find the path to the nature reserve, which starts at a gate built of pallets on the school grounds. The beginning of the path coincides with the school’s art path, so we get the opportunity to look at some works of art, before we leave the school area and come out to a gravel road that takes us to the reserve.

Ljuset är tråkigt grått med en igenmulen himmel utan sol. Kan fungera för vissa bilder men jag hade egentligen ingen plan, utan vi ville mest reka området och se hur det såg ut.

Dagens mål var att fång kvällssolen från Dånö, men nu var det bara eftermiddag, så vi hade tid att göra en avstickare.

Området heter Prästgårdsnäset och är ett betat område med nästan bara lövträd. Flera stora ekar finns att betrakta och mycket hasselbuskar. En del stormfällda träd ligger som kala skelett bland hasselsnåren. Rester sedan stormen Alfrida drog fram i januari 2019. Man ser att det har vart fler på kala stubbar och ordnade travar av stock som är utspridda på området.

The light is dull grey with a cloudy sky without sun. Can work for some pictures but I really had no plan, we mostly wanted to reconnoitre the area and see what it looked like.

Today’s goal was to catch the evening sun from Dånö, but now it was only afternoon, so we had time to make a detour.

The area is called Prästgårdsnäset and is a grazed area with almost only deciduous trees. There are several large oaks and lots of hazel bushes. Some storm-felled trees lie like bare skeletons among the hazel bushes. Remains since storm Alfrida pulled out in January 2019. It can be seen that there have been more on bare stumps and arranged stacks of logs scattered in the area.

När jag tittar tillbaka på mina bilder så hittar jag inget som är så där super, så där så att ögat fastnar direkt och jag bara vill köra bilden genom Raw Therapee så fort som möjlig, för att få se den i full potential.

Men jag är ju i mina Photographic Steps, så jag antar utmaningen och går igenom bilderna flera gånger och hittar tillslut dessa som jag tycker passar i svartvitt.

Fick mer träning och insikt i vad man kan göra i Raw Therapee genom att inte bara strunta i dessa bilder utan tvinga mig att hitta något som kan bli intressant och jobba aktivt med dem.

When I look back at my pictures, I find nothing that is so super, so good that the eye gets stuck immediately and I just want to run the picture through Raw Therapee as fast as possible, to see it in full potential.

But I’m in my Photographic Steps, so I accept the challenge and go through the pictures several times and finally find these that I think fit in black and white.

Got more training and insight into what to do in Raw Therapee by not only ignoring these images but forcing me to find something that could be interesting and work actively with them.

Vi följer stigen på ca 2 km runt området och kikar in bland hasselsnåren för att hitta något fotografiskt.

På våren är marken täckt av ett hav av blommor. Tydligen har man hittat runt 200 arter som gynnats av den kalkrika, betade marken. Men idag känns det verkligen att allt börjar gå till vila inför vintern och det blir lite melankoliskt att vandra mellan tjocka stammar och tunnare buskar som inte ännu har slagit om till höstfärger, utan är klädda i sin nu slitna sommarkostym.

Efter någon timmes strövande i området tycker vi att vi har sett och fotat det vi vill och vi är redo för att ta oss upp till Dånö. Så fortsättningen av resan kommer i nästa blogginlägg!

Vill du veta mer om Prästgårdsnäset så kan de läsa om det på Visit Åland.

We follow the path of about 2 km around the area and peek in among the hazel groves to find something photographic.

In the spring, the ground is covered with a sea of flowers. Apparently, around 200 species have been found that have benefited from the calcareous, grazed soil. But today it really feels like everything is starting to go to rest before winter and it becomes a bit melancholy to walk between thick trunks and thinner bushes that have not yet changed to autumn colours, but are dressed in their now worn summer suit.

After a few hours wandering in the area, we think we have seen and photographed what we want and we are ready to go up to Dånö. So the continuation of the journey will come in the next blog post!

If you want to know more about Prästgårdsnäset, they can read about it on Visit Åland.

”Building up”
Nikon D7000
f5 1/100s ISO400 35mm
17 September 2020 at 19.45

Den 15 september 2020 kom varningarna om en storm som skulle dra in över Åland från norr.

När jag nu i efterhand tittar på statistiken från Söderarms väderstation så hittar jag ett kraftigt hopp i vindstyrkan från 7,3 meter per sekund klockan 12 svensk tid, till 17,8 klockan 13 den 16:e!

Sedan toppar stormen ett och ett halvt dygn senare med en medelvindhastighet runt 23,7 meter per sekund: 2020-09-17;08:00:00;338;G;23.7. Om du följer länken så kan du hitta mer data från SMHI:s väderstationer. Kul läsning!

Själv tog jag mig upp till Geta, på norra Åland, kvällen den 17:e och min första tanke var att fånga en solnedgång men också se om det fanns några vågor.

On 15 September 2020, warnings came about a storm that was to pull in over Åland from the north.

When I now look back at the statistics from Söderarm’s weather station, I find a sharp jump in wind speed from 7.3 meters per second at 12 Swedish time, to 17.8 at 13 on the 16th!

Then the storm peaks one and a half days later with an average wind speed of around 23.7 meters per second: 2020-09-17; 08: 00: 00; 338; G; 23.7. If you follow the link, you can find more data from SMHI’s weather stations. Fun reading!

I myself went up to Geta, on northern Åland, the evening of the 17th and my first thought was to catch a sunset but also see if there were any waves.

”Eruption”
Nikon D7000
f5,6 1/150s ISO250 27mm
17 September at 19.31

Vinden hade kommit ner till runt 10 meter per sekund och några drastiska vågor fanns inte att se där jag var. Tyvärr försvann solnedgången också, för en molnbank låg och tryckte över horisonten. Så solen försvann och lämnade ett ganska platt ljus efter sig.

The wind had come down to around 10 meters per second and no drastic waves could be seen where I was. Unfortunately, the sunset also disappeared, because a cloud bank lay and pushing over the horizon. So the sun disappeared, leaving a fairly flat light behind.

”The contemplating stone”
Nikon D7000
f5 1/100s ISO400 44mm
17 September 2020 at 19.41

Genom att det var en ny plats för mig så blev det som vanligt. Jag for runt och fotade bäst jag kom åt och fastnade med att i alla fall försöka fånga de vågor som fanns. Att jaga vågor upptäckte jag är tålamodskrävande och kräver många bildrutor.

Jag tänkte först att en våg som slår mot en strand eller sten borde bete sig lika varje gång. Men det jag märkte var att alla vågor denna kväll var väldigt olika. Dels var de olika höga och även längden varierade. Men de tänkte inte heller komma från samma håll! De varierade i vinkeln de slog mot klipporna för tydligen hade det blåst i olika riktningar ute på havet för de kom i blandad ordning!

Because it was a new place for me, it became as usual. I run around and took the best photos I could and got stuck trying to catch the waves that were there. Chasing waves I discovered is patient and requires a lot of frames.

I first thought that a wave hitting a beach or rock should behave the same every time. But what I noticed was that all the waves this evening were very different. On the one hand, they were differently high and also the length varied. But they were not going to come from the same direction either! They varied in the angle they hit the rocks because apparently it had blown in different directions out at sea because they came in mixed order!

”Incoming”
Nikon D7000
f4,5 1/80s ISO400 24mm
17 September at 19.31

Mycket frustrerande för mig, för när jag såg en våg slå upp på ett tilltalande sätt så kanske det var slumpen som skapat den. En våg i en riktning krockade med en annan som tillfälligt kom från ett annat håll och just den kombinationen tänkte inte komma tillbaka alls, eller vänta ett bra tag innan den slog till igen!

Very frustrating for me, because when I saw a wave beat up in an appealing way, maybe it was coincidences that created it. A wave in one direction collided with another that temporarily came from another direction, and that particular combination did not intend to return at all, or wait a long time before it struck again!

”The barrier”
Nikon D7000
f5 1/100s ISO400 60mm
17 September 2020 at 19.40.

Genom att jag var i ”fånga alla bilder jag kan”- fasen, så gick kameran på Auto-inställning. Detta gjorde att slutartiden varierade ganska mycket och jag kom aldrig upp i tider över 1/500 sekund, som behövs för att frysa vattnet. Det har jag lärt mig senare och det kommer mer vågor framöver!

Men nu var jag ju där för att experimentera och testa mig fram och jag har tagit med mig flera lärdomar till nästa fototillfälle.

Because I was in the ”capture all pictures I can”- phase, the camera was in Auto mode. This meant that the shutter speed varied quite a lot and I never got up to times over 1/500 second, which is needed to freeze the water. I learned that later and there will be more waves in the future!

But now I was there to experiment and test myself and I have taken with me several lessons for the next photo opportunity.

”Here I come”
Nikon D7000
f5 1/100s ISO400 46mm
17 September 2020 at 19.43

En lärdom som jag redan nämnt, är att det går åt många bildrutor för att fånga just det jag vill fånga.

Nästa problem som då dyker upp är att hitta just den bild som man tycker om! Det jag har märkt är att den bilden inte behöver vara uppenbar utan kan gömma sig i en medioker bild men med ett beskärande och dragande i reglagen, i för mig Raw Therapee, så kan bilden dyka upp.

One lesson I have already mentioned, is that it takes a lot of frames to capture exactly what I want to capture.

The next problem that then arises is to find exactly the picture you like! What I have noticed is that that image does not have to be obvious, but can hide in a mediocre image but with a cropping and pulling in the sliders, in for me Raw Therapee, the image can appear.

”Caught by the wind”
Nikon D7000
f5 1/100s ISO400 35mm
17 September 2020 at 19.45

Ljuset var ganska mediokert denna kväll, så bilderna blev platta och intetsägande för min del. Så jag gick in för att träna mig på att hitta något sorts uttryck som jag tyckte om i bilden och sedan försöka lyfta fram det.

Här blev det överdrivet användande av Tone mapping-reglagen och att mixtra med kontrast och lokal kontrast samt trycka på med mättnad.

Because the light was pretty mediocre this evening, the pictures became flat and bland for me. So I went in to train myself to find some kind of expression that I liked in the picture and then try to highlight it.

Here there was excessive use of the Tone mapping controls and tinkering with contrast and local contrast as well as pressing the saturation.

”The crack”
Nikon D7000
f5 1/100s ISO400 32mm
17 September 2020 at 19.40

Fast jag blev lite besviken över bilderna när jag såg dem första gången, så tycker jag att de i slutändan har gett mig väldigt mycket. Jag tvingade mig att leta igenom alla bilder för att komma fram till om det var något som fick mig att reagera och sedan försöka lyfta det i redigeringsarbetet.

Denna gång blev det så här, men en annan gång så antar jag att det skulle kunna komma fram helt andra uttryck ur samma bild.

Although I was a little disappointed with the pictures when I first saw them, I think they have given me a lot in the end. I forced myself to search through all the images to find out if there was something that made me react and then try to highlight it in the editing work.

This time it was like this, but another time I guess it could be completely different expressions from the same picture.

”On the right way”
Nikon D7000
f5 1/50 ISO1600 80mm
15 Sep 2020 at 19.45
Torggatan, Mariehamn, The Åland Islands

Gatufotografering eller Street photography som det kallas mer allmänt är ett område inom foto som lockar mig. Just nu följer jag, i mina Photographic Steps, tex Alan Schaller, Sean Tucker och Olga Karlovac på Instagram som är några tydliga profiler inom området. Olga är lite extrem i sin väldigt egna, suddiga stil men det får mig att tänka i nya banor om vad som är möjligt.

Annars gillar jag det svartvita, tidlösa uttrycket som används men jag inser att det tidlösa krockar i mig, för jag ser också gatufotografering som det dokumenterande fotot, där man fångar livet som det är just nu i det samhälle som man befinner sig i. Det fångar människors vardag och varje människa är sin egen historia som fotot ger en ögonblicksbild av.

”The Lady”

Jag förundras över alla dessa människor som lever sina liv över hela jorden utan att jag har en aning om vad de gör men gatufotografering får mig att få en skymt av deras liv och att de faktiskt gör saker hela dagarna som jag inte har en aning om!

När man lever på en ö och i ett mindre samhälle som Åland, så finns det bara en större ort, Mariehamn, som på något sätt uttrycker storstad. Egentligen är det nog bara 4-5 kvarter som skulle kunna kallas stadskärna, där folk strövar omkring eller går runt i affärerna för att handla något. Utanför dessa kvarter finns bara bostadsområden och där rör sig inte särskilt mycket folk och miljön är inte särskilt spännande.

Detta med mindre ort gör också att anonymiteten försvinner och den känns som en förutsättning för gatufotografering. Här vet alla på något sätt vem alla är. Det är inte så litet här på Åland att alla känner alla, men det är alltid någon i ens bekantskapskrets som har koll på vem någon är om man själv inte skulle veta det. Och vem vet, någon kan leva med skyddad identitet och skulle utsättas för livsfara genom att hamna på internet.

Detta fenomen gör, i mig i alla fall, att jag inte kan ta spontanfoton på människor på stan. Visst, om jag bara skulle sitt hemma och titta på fotona, så skulle det gå bra, men jag vill ju visa upp dem för andra, genom att jag ser gatufoton som en dokumentation av livet och även som en tidskapsel, som kan berätta något om vårt liv just nu för de som kommer efter oss.

Man kan alltid fråga, men det är svårt om man står och övervakar ett gathörn längre ner på andra sidan gatan och vill fota folk som passerar. När man väl har tagit bilden måste man försöka springa ifatt dem och chansen är stor att man missar dem, för de hinner försvinna in i en bil eller affär. Än värre om någon cyklar. Tungt att springa ifatt en cykel med en stor kamera i högst hugg!

”Everything under control”
A lot of work in Raw Therapee but I really like the result.

Så det jag har inriktat mig på är att fång människor som inte går att identifiera. Detta har jag försökt att göra genom att tex ha stort avstånd till människan, fånga dem i vinklar där ansiktet inte syns eller sänka slutartiden till tex 1/30 sekund så att rörelsen blir oskarp. Jag har också gjort dem suddiga i efterbearbetningen i GIMP. Där finns det ett otal filter man kan använda för det ändamålet.

Det andra jag har gjort är att lämna människorna och istället titta på husen. Det blir ju inte gatufotografering utan mer åt arkitekturfoto, men för mig så blir det i alla fall något som jag kan göra när jag strövar på stan. Det utmanar mig att hitta intressanta vinklar på vardagliga ting.

The best burger in Mariehamn!
Here I have asked if it was okay and that was easy, because he was stuck in his burger van!

En byggnad jag fotomässigt gillar i Mariehamn är Alandicahuset. Men det är bara fotomässigt jag gillar det, för jag tycker inte det är vackert och det känns tungt och människofientligt på något sätt i sin fyrkantighet.

”Rowan-berry”
Alandica congress centre, Mariehamn

Men det finns många linjer att leka med när man tittar på det genom kameran. Krocken mellan dess fyrkantighet och naturens runda och organiska former i omgivningarna tycker jag skapar spännande bilder.

Hur ser dina möjligheter till gatufotografering ut?

Street photography is an area of ​​photography that attracts me. Right now, in my Photographic Steps, I follow Alan Schaller, Sean Tucker and Olga Karlovac on Instagram, for example. Olga is a bit extreme in her very own, blurred style but it makes me think in new ways about what is possible.

”A walk in the avenue”
Storagatan, Marihamn, The Åland Islands

Otherwise I like the black and white, timeless expression used, but I realize that the timeless clashes in me, because I also see street photography as the documentary photo, where you capture life as it is right now in the society you are in. It captures people’s everyday life and each person is their own story that the photo gives a snapshot of.

I marvel at all these people living their lives all over the world without having a clue what they are doing, but street photography makes me see a glimpse of their lives and that they actually do things all day, that I have no idea about.

When you live on an island and in a smaller community like Åland, there is only one larger town, Mariehamn, which in any way expresses a big city. Actually, it is probably only 4-5 blocks that could be called the city centre where people wander around or walk around the shops to shop for something. Outside these neighbourhoods there are only residential areas and there are not many people walking around there and the environment is not very exciting.

This with a smaller city also means that anonymity disappears, because everyone somehow knows who everyone is. It is not so small, here on Åland, that everyone knows everyone, but there is always someone in your circle of acquaintances who knows who someone is, if you yourself would not know it. And who knows, someone may live with a protected identity and would be endangered by ending up on the internet.

High ISO on this one to get the shutter speed up. To make it okay I used Tone Mapping in Raw Therapee.
f5,6 1/800s ISO4000 200mm

This phenomenon means, for me at least, that I can not take spontaneous photos of people in the city. Of course, if I were to just sit at home and look at the photos, it would be fine, but I want to show them to others, by seeing street photos as a documentation of life and also as a time capsule, which can tell something about our lives right now for those who come after us.

You can always ask, but it is difficult if you stand and oversee a street corner further down the street and want to take pictures of people passing by. And once you have taken the picture you must try to catch up with them and the chances are high that you will miss them, because they have time to disappear into a car or shop. Even worse if someone rides a bike. Heavy to catch up with a bike with a big camera in full swing!

So what I have focused on is catching people who cannot be identified. I have tried to do this by, for example, having a large distance to the person, capturing them at angles where the face is not visible or lowering the shutter speed to eg 1/30 second so that the movement becomes blurred. I have also blurred them in the post-processing in GIMP. There are countless filters you can use for that purpose.

”Waiting”
Here I have used the Zoom filter in Raw Therapee to blur the faces, but also to strengthen the pictures’ story.

The second thing I have had to do is leave the people and look at the houses instead. It will not be street photography but more about architectural photography, but for me it will at least be something I can do when I wander around the city. It challenges me to find interesting angles on everyday things.

”The view”

One building I photographically like in Mariehamn is the Alandica- house. But it’s just photographically I like it because I do not think it is beautiful and it feels heavy and anti-human in some way in its squareness.

But there are many lines to play with when looking at it through the camera. The clash between its squareness and nature’s round and organic shapes in the surroundings, I think creates exciting images.

What are your opportunities for street photography?

Alandica congress centre, Mariehamn
Nikon D7000
f6,3 1/160s ISO200 18mm
3 Sep 2020 at 16.41

Vi gick genom den kyliga kvällen, men som vintern har börjat släppa taget om, för solen hade kommit tillbaka med värme igen under dagarna. En annan sorts klar kyla än den som vi har upplevt under säsongen, när det varit riktigt kallt här på Branäs skidanläggning.

Jag har lovat henne pizza till middag innan säsongen är över och nu när coronan sprider sig över landet, så vet vi inte när säsongen helt plötsligt kan ta slut. Nya restriktioner från regeringen kan komma när som helst. Så vi slår till när mitt arbetspass är slut och glider in på pizzerian.

Det är glest mellan borden. Avstånd måste det vara för att de ska få ha öppet pga risk för smittspridning. Själv fick jag äran att bära bort en väldig massa bord från uteserveringen på mitt pass, för att tunna ut mellan gästerna och inga fler afterski i år till min dotters stora besvikelse.

Har hört att hon röjt rätt rejält på de som hann vara! Sjunga högst i allsången, uppe på scen och sjunga och först i jänkatåget.

Men nu får jag umgås med henne och vi prata om ditt och datt och ingenting och allting. Värmen omsluter oss och jag känner mig väldigt nöjd och på ett fridfullt sätt trött i kroppen. Efter en arbetsdag ute i vårvintersolen känns kvällen skön och den dåsighet som uppträder får mig bara att vilja sitta kvar här länge och prata med min dotter.

I en paus mellan prat och pizzatuggor får jag syn på en tavla på väggen. Det är ett av flera fotografier på mat och restaurangrelaterade pinaler men det är något med bilden som skaver. Pratar lite till och tuggar ännu mer och tittar än en gång på tavla och då ser jag att den sitter upp och ner!

Är det ingen som sett det tidigare eller har de satt den så för att se om någon reagerar? Den blir ett av alla ämnen som vi pratar om den kvällen, jag och min dotter, och vi är tvungna att fråga kyparen om han har sett att den sitter upp och ner? Men vi får ingen reaktion från honom egentligen. Tänkte väl att han skulle rätta till den, men nej då, inte något sådant. Får inte ens bekräftat att den sitter upp och ner men pizzan var god och den kvällen njuter både jag och Malva av fortfarande.

Nu, sju månader senare vet vi att vi var tvungna att stänga igen för säsongen två veckor tidigare än tänkt och att det inte blir någon jobbsäsong denna vinter. Men minnena finns kvar.

När var det senast du var ute och åt med något av dina barn?

We went through the cold evening, but who the winter has begun to let go, as the sun has come back with warming again during the day. A different kind of clear cold than the one we have experienced during the season, when it was really freezing here at Branäs ski resort.

I promised her pizza for dinner before the season is over and now that the Corona is spreading across the country, we do not know when the season may suddenly end. New restrictions from the government can some at any time. So we take the chance when my work shift is over and slip into the pizzeria.

It is sparse between the tables. There must be a distance for them to be allowed to be open due to the risk of spreading the infection. Personally, I had the honour of carrying a huge amount of tables from the outdoor terrace on my pass, to thin out between the guests and no more Afters ski this year, to my daughter’s great disappointment.

Have heard that she really was a party girl on the ones that was this season! Sing loudly in the sing-along, up on stage and sing and first in the Jenka train.

But now I get to hang out with her and we talk about yours and hers and nothing and everything. The heat encloses us and I feel very satisfied and peacefully tired in the body. After a working day out in the spring-winter sun, the evening feels good and the drowsiness that occurs only makes me want to stay here for a long time and talk to my daughter.

In a break between talking and pizza bites, I see a picture on the wall. It is one of several photographs of food and restaurant-related things, but there is something about the image that rubs off. Talks a bit more and chews even more and looks at the picture once more and then I see that it is sitting upside down!

Has no one seen it before or have they put it that way to see if anyone reacts? It will be one of all the topics we talk about that night me and my daughter, and we have to ask the waiter if he has seen it sitting upside down? But we do not really get a reaction from him. I thought he would correct it, but no, not something like that. Can’t even confirm that it sits upside down but the pizza was good and that evening, both Malva and I still enjoy.

Now, seven months later, we know that we had to close for the season two weeks earlier than expected and that there will be no work season this winter. But the memories remain.

When was the last time you went out to eat with one of your children?


FACTS
Samsung SM-G955F
f1,7 1/18s ISO200 4,2mm
3 April 2020 at 21.14
Dalmans pizza-place, Branäs ski resort, Sweden