Den 15 september 2020 kom varningarna om en storm som skulle dra in över Åland från norr.

När jag nu i efterhand tittar på statistiken från Söderarms väderstation så hittar jag ett kraftigt hopp i vindstyrkan från 7,3 meter per sekund klockan 12 svensk tid, till 17,8 klockan 13 den 16:e!

Sedan toppar stormen ett och ett halvt dygn senare med en medelvindhastighet runt 23,7 meter per sekund: 2020-09-17;08:00:00;338;G;23.7. Om du följer länken så kan du hitta mer data från SMHI:s väderstationer. Kul läsning!

Själv tog jag mig upp till Geta, på norra Åland, kvällen den 17:e och min första tanke var att fånga en solnedgång men också se om det fanns några vågor.

On 15 September 2020, warnings came about a storm that was to pull in over Åland from the north.

When I now look back at the statistics from Söderarm’s weather station, I find a sharp jump in wind speed from 7.3 meters per second at 12 Swedish time, to 17.8 at 13 on the 16th!

Then the storm peaks one and a half days later with an average wind speed of around 23.7 meters per second: 2020-09-17; 08: 00: 00; 338; G; 23.7. If you follow the link, you can find more data from SMHI’s weather stations. Fun reading!

I myself went up to Geta, on northern Åland, the evening of the 17th and my first thought was to catch a sunset but also see if there were any waves.

Vinden hade kommit ner till runt 10 meter per sekund och några drastiska vågor fanns inte att se där jag var. Tyvärr försvann solnedgången också, för en molnbank låg och tryckte över horisonten. Så solen försvann och lämnade ett ganska platt ljus efter sig.

The wind had come down to around 10 meters per second and no drastic waves could be seen where I was. Unfortunately, the sunset also disappeared, because a cloud bank lay and pushing over the horizon. So the sun disappeared, leaving a fairly flat light behind.

Genom att det var en ny plats för mig så blev det som vanligt. Jag for runt och fotade bäst jag kom åt och fastnade med att i alla fall försöka fånga de vågor som fanns. Att jaga vågor upptäckte jag är tålamodskrävande och kräver många bildrutor.

Jag tänkte först att en våg som slår mot en strand eller sten borde bete sig lika varje gång. Men det jag märkte var att alla vågor denna kväll var väldigt olika. Dels var de olika höga och även längden varierade. Men de tänkte inte heller komma från samma håll! De varierade i vinkeln de slog mot klipporna för tydligen hade det blåst i olika riktningar ute på havet för de kom i blandad ordning!

Because it was a new place for me, it became as usual. I run around and took the best photos I could and got stuck trying to catch the waves that were there. Chasing waves I discovered is patient and requires a lot of frames.

I first thought that a wave hitting a beach or rock should behave the same every time. But what I noticed was that all the waves this evening were very different. On the one hand, they were differently high and also the length varied. But they were not going to come from the same direction either! They varied in the angle they hit the rocks because apparently it had blown in different directions out at sea because they came in mixed order!

Mycket frustrerande för mig, för när jag såg en våg slå upp på ett tilltalande sätt så kanske det var slumpen som skapat den. En våg i en riktning krockade med en annan som tillfälligt kom från ett annat håll och just den kombinationen tänkte inte komma tillbaka alls, eller vänta ett bra tag innan den slog till igen!

Very frustrating for me, because when I saw a wave beat up in an appealing way, maybe it was coincidences that created it. A wave in one direction collided with another that temporarily came from another direction, and that particular combination did not intend to return at all, or wait a long time before it struck again!

Genom att jag var i ”fånga alla bilder jag kan”- fasen, så gick kameran på Auto-inställning. Detta gjorde att slutartiden varierade ganska mycket och jag kom aldrig upp i tider över 1/500 sekund, som behövs för att frysa vattnet. Det har jag lärt mig senare och det kommer mer vågor framöver!

Men nu var jag ju där för att experimentera och testa mig fram och jag har tagit med mig flera lärdomar till nästa fototillfälle.

Because I was in the ”capture all pictures I can”- phase, the camera was in Auto mode. This meant that the shutter speed varied quite a lot and I never got up to times over 1/500 second, which is needed to freeze the water. I learned that later and there will be more waves in the future!

But now I was there to experiment and test myself and I have taken with me several lessons for the next photo opportunity.

En lärdom som jag redan nämnt, är att det går åt många bildrutor för att fånga just det jag vill fånga.

Nästa problem som då dyker upp är att hitta just den bild som man tycker om! Det jag har märkt är att den bilden inte behöver vara uppenbar utan kan gömma sig i en medioker bild men med ett beskärande och dragande i reglagen, i för mig Raw Therapee, så kan bilden dyka upp.

One lesson I have already mentioned, is that it takes a lot of frames to capture exactly what I want to capture.

The next problem that then arises is to find exactly the picture you like! What I have noticed is that that image does not have to be obvious, but can hide in a mediocre image but with a cropping and pulling in the sliders, in for me Raw Therapee, the image can appear.

Ljuset var ganska mediokert denna kväll, så bilderna blev platta och intetsägande för min del. Så jag gick in för att träna mig på att hitta något sorts uttryck som jag tyckte om i bilden och sedan försöka lyfta fram det.

Här blev det överdrivet användande av Tone mapping-reglagen och att mixtra med kontrast och lokal kontrast samt trycka på med mättnad.

Because the light was pretty mediocre this evening, the pictures became flat and bland for me. So I went in to train myself to find some kind of expression that I liked in the picture and then try to highlight it.

Here there was excessive use of the Tone mapping controls and tinkering with contrast and local contrast as well as pressing the saturation.

Fast jag blev lite besviken över bilderna när jag såg dem första gången, så tycker jag att de i slutändan har gett mig väldigt mycket. Jag tvingade mig att leta igenom alla bilder för att komma fram till om det var något som fick mig att reagera och sedan försöka lyfta det i redigeringsarbetet.

Denna gång blev det så här, men en annan gång så antar jag att det skulle kunna komma fram helt andra uttryck ur samma bild.

Although I was a little disappointed with the pictures when I first saw them, I think they have given me a lot in the end. I forced myself to search through all the images to find out if there was something that made me react and then try to highlight it in the editing work.

This time it was like this, but another time I guess it could be completely different expressions from the same picture.

Gatufotografering eller Street photography som det kallas mer allmänt är ett område inom foto som lockar mig. Just nu följer jag, i mina Photographic Steps, tex Alan Schaller, Sean Tucker och Olga Karlovac på Instagram som är några tydliga profiler inom området. Olga är lite extrem i sin väldigt egna, suddiga stil men det får mig att tänka i nya banor om vad som är möjligt.

Annars gillar jag det svartvita, tidlösa uttrycket som används men jag inser att det tidlösa krockar i mig, för jag ser också gatufotografering som det dokumenterande fotot, där man fångar livet som det är just nu i det samhälle som man befinner sig i. Det fångar människors vardag och varje människa är sin egen historia som fotot ger en ögonblicksbild av.

Jag förundras över alla dessa människor som lever sina liv över hela jorden utan att jag har en aning om vad de gör men gatufotografering får mig att få en skymt av deras liv och att de faktiskt gör saker hela dagarna som jag inte har en aning om!

När man lever på en ö och i ett mindre samhälle som Åland, så finns det bara en större ort, Mariehamn, som på något sätt uttrycker storstad. Egentligen är det nog bara 4-5 kvarter som skulle kunna kallas stadskärna, där folk strövar omkring eller går runt i affärerna för att handla något. Utanför dessa kvarter finns bara bostadsområden och där rör sig inte särskilt mycket folk och miljön är inte särskilt spännande.

Detta med mindre ort gör också att anonymiteten försvinner och den känns som en förutsättning för gatufotografering. Här vet alla på något sätt vem alla är. Det är inte så litet här på Åland att alla känner alla, men det är alltid någon i ens bekantskapskrets som har koll på vem någon är om man själv inte skulle veta det. Och vem vet, någon kan leva med skyddad identitet och skulle utsättas för livsfara genom att hamna på internet.

Detta fenomen gör, i mig i alla fall, att jag inte kan ta spontanfoton på människor på stan. Visst, om jag bara skulle sitt hemma och titta på fotona, så skulle det gå bra, men jag vill ju visa upp dem för andra, genom att jag ser gatufoton som en dokumentation av livet och även som en tidskapsel, som kan berätta något om vårt liv just nu för de som kommer efter oss.

Man kan alltid fråga, men det är svårt om man står och övervakar ett gathörn längre ner på andra sidan gatan och vill fota folk som passerar. När man väl har tagit bilden måste man försöka springa ifatt dem och chansen är stor att man missar dem, för de hinner försvinna in i en bil eller affär. Än värre om någon cyklar. Tungt att springa ifatt en cykel med en stor kamera i högst hugg!

Så det jag har inriktat mig på är att fång människor som inte går att identifiera. Detta har jag försökt att göra genom att tex ha stort avstånd till människan, fånga dem i vinklar där ansiktet inte syns eller sänka slutartiden till tex 1/30 sekund så att rörelsen blir oskarp. Jag har också gjort dem suddiga i efterbearbetningen i GIMP. Där finns det ett otal filter man kan använda för det ändamålet.

Det andra jag har gjort är att lämna människorna och istället titta på husen. Det blir ju inte gatufotografering utan mer åt arkitekturfoto, men för mig så blir det i alla fall något som jag kan göra när jag strövar på stan. Det utmanar mig att hitta intressanta vinklar på vardagliga ting.

En byggnad jag fotomässigt gillar i Mariehamn är Alandicahuset. Men det är bara fotomässigt jag gillar det, för jag tycker inte det är vackert och det känns tungt och människofientligt på något sätt i sin fyrkantighet.

Men det finns många linjer att leka med när man tittar på det genom kameran. Krocken mellan dess fyrkantighet och naturens runda och organiska former i omgivningarna tycker jag skapar spännande bilder.

Hur ser dina möjligheter till gatufotografering ut?

Street photography is an area of ​​photography that attracts me. Right now, in my Photographic Steps, I follow Alan Schaller, Sean Tucker and Olga Karlovac on Instagram, for example. Olga is a bit extreme in her very own, blurred style but it makes me think in new ways about what is possible.

Otherwise I like the black and white, timeless expression used, but I realize that the timeless clashes in me, because I also see street photography as the documentary photo, where you capture life as it is right now in the society you are in. It captures people’s everyday life and each person is their own story that the photo gives a snapshot of.

I marvel at all these people living their lives all over the world without having a clue what they are doing, but street photography makes me see a glimpse of their lives and that they actually do things all day, that I have no idea about.

When you live on an island and in a smaller community like Åland, there is only one larger town, Mariehamn, which in any way expresses a big city. Actually, it is probably only 4-5 blocks that could be called the city centre where people wander around or walk around the shops to shop for something. Outside these neighbourhoods there are only residential areas and there are not many people walking around there and the environment is not very exciting.

This with a smaller city also means that anonymity disappears, because everyone somehow knows who everyone is. It is not so small, here on Åland, that everyone knows everyone, but there is always someone in your circle of acquaintances who knows who someone is, if you yourself would not know it. And who knows, someone may live with a protected identity and would be endangered by ending up on the internet.

This phenomenon means, for me at least, that I can not take spontaneous photos of people in the city. Of course, if I were to just sit at home and look at the photos, it would be fine, but I want to show them to others, by seeing street photos as a documentation of life and also as a time capsule, which can tell something about our lives right now for those who come after us.

You can always ask, but it is difficult if you stand and oversee a street corner further down the street and want to take pictures of people passing by. And once you have taken the picture you must try to catch up with them and the chances are high that you will miss them, because they have time to disappear into a car or shop. Even worse if someone rides a bike. Heavy to catch up with a bike with a big camera in full swing!

So what I have focused on is catching people who cannot be identified. I have tried to do this by, for example, having a large distance to the person, capturing them at angles where the face is not visible or lowering the shutter speed to eg 1/30 second so that the movement becomes blurred. I have also blurred them in the post-processing in GIMP. There are countless filters you can use for that purpose.

The second thing I have had to do is leave the people and look at the houses instead. It will not be street photography but more about architectural photography, but for me it will at least be something I can do when I wander around the city. It challenges me to find interesting angles on everyday things.

One building I photographically like in Mariehamn is the Alandica- house. But it’s just photographically I like it because I do not think it is beautiful and it feels heavy and anti-human in some way in its squareness.

But there are many lines to play with when looking at it through the camera. The clash between its squareness and nature’s round and organic shapes in the surroundings, I think creates exciting images.

What are your opportunities for street photography?

När jag började fotografera mer aktivt igen i våras, så blev det naturbilder eller rättare sagt landskapsbilder som jag började fotografera med min nyinköpta, begagnade Nikon D7000 kamera och mitt projekt Photographic Steps tog sin början.

Men innan dess så hade jag under några veckor börjat fota mer aktivt med min mobilkamera, för att få bilder till utmaningarna i Gurushots.

Dessa bilder var inte bara landskap och natur utan också försöka att fånga olika stämningar, känslor och företeelser.

Jag var då mer utforskande i mitt bildskapande och la tid på att fundera kring de bilder jag ville ta.

Upplever att min systemkameras storlek, jämfört med mobilen, just nu begränsar mitt fotande. Den är klumpig att ta mer spontana bilder och att experimentera med. Jag tror att jag kommer att kunna jobba undan detta ju mer trygg jag blir med kameran och mer reflexmässigt kan använda dess mer avancerade funktioner.

When I started photographing more actively again this spring, it was nature pictures or rather landscape pictures that I started photographing with my newly purchased, used Nikon D7000 camera and my project Photographic Steps began.

But before that, I had for a few weeks, started taking photos more actively with my cellphones camera, to get pictures to the challenges in Gurushots.

These images were not only landscapes and nature but also trying to capture different moods, emotions and phenomena.

I was then more exploratory in my image creation and took time to think about the images I wanted to take.

Experiencing that the size of my system camera, compared to the cellphone, right now limits my photography. It is clumsy to take more spontaneous pictures and to experiment with. I think I will be able to work away this feeling the more confident I become with the camera and more reflexively can use the more advanced features on it.

Jag ser också att det nya fält som öppnat sig för mig, när jag har tagit mig tid att ta mig ut i naturen till nya platser och på nya tidpunkter på dygnet, har uppfyllt mitt sökande behov och jag har inte behövt fundera så mycket över nya infallsvinklar. Naturen har gett mig nog av utmaningar bara genom att finnas där för mig att utforska.

Men på senaste tiden har en del andra sorters bilder smugit sig in som inte bara är solnedgångar och försöka att fånga vackra landskap.

I also see that the new field that has opened up for me, when I have taken the time to go out into nature to new places and at new times of the day, has met my searching needs and I have not had to think so much about new perspectives. Nature has given me enough of challenges just by being there for me to explore.

But lately, some other kinds of images have crept in that are not just sunsets and attempts to capture beautiful landscapes.

Det är bilder där jag försökt fånga detaljer eller hittat ett annat uttryck i bilden är den som man hittar i det vardagliga flödet av stereotypen av en vacker bild.

Kan väl säga att jag inte tycker att jag spontant har gått så långt utanför ramarna, men när jag tittar tillbaka på mina bilder så finns det i alla fall några där jag har försökt.

Har även jobbat mer med Raw Therapee (mer om Raw Therapee här) för att se vad jag gillar för uttryck i mina bilder. Ska det vara drömlikt med mjuka toner och softade kanter eller svartvita med hög kontrast? Mycket färg eller lite färg? Ska det vara så naturtroget som möjligt och efterlikna precis det förhållandet som var när jag fotograferade eller ska jag leta efter det som jag upplevde när jag såg motivet och tog bilden?

Jag upplever att möjligheterna än så länge blir för många för mig och då jobbar jag bara med ett program fortfarande! Jag vill inte ens börja tänka på att utforska alla möjligheter i tex GIMP också.

Det är som att alla valmöjligheter som finns gör det oerhört svårt för mig att veta vad jag ska göra. Kan tänka mig att det är detta som gör att man tillslut hittar sitt uttryck eller så är det så, att de som är bra fotografer vet vad de vill säga med sina bilder och då är det som gör valet av hur de vill manipulera sin bild?

These are images where I have tried to capture details or found another expression in the image than you find in the everyday flow of the stereotype of a beautiful image.

I can say that I do not think that I have spontaneously gone so far outside the box, but when I look back at my pictures, there are at least some, where I have tried.

Have also worked more with Raw Therapee (more about Raw Therapee here) to see what I like for expression in my pictures. Should it be dreamy with soft tones and soft edges or black and white with high contrast? A lot of colour or a little colour? Should it be as true to nature as possible and mimic exactly the condition that was when I photographed or should I look for what I experienced when I saw the subject and took the picture?

I feel that the opportunities so far are too many for me and then I still only work with one program! I do not even want to start thinking about exploring all the possibilities in e.g. GIMP as well.

It is as if all the choices available make it extremely difficult for me to know what to do. I can imagine that this is what makes you finally find your expression or is it that those who are good photographers know what they want to say with their images and then it is what makes the choice of how they want to manipulate their image?

Själv är jag fortfarande ute och letar och trevar mig fram bland reglagen i Raw Therapee. Det känns lättare att försöka efterbilda verkligheten och möjligtvis tillsätta lite mer färg och kontrast, men när jag börjar hitta spakar som vrider bilden till något helt annat, har jag svårt att bestämma mig för hur jag vill att det ska vara.

Valen blir för många och plötslig känns det som om jag skulle kunna ta vilken bild som helst av alla mina nästan 2000 bilder jag nu har tagit och göra en bild av den. Mitt mod sviktar och jag känner att min tid inte räcker till för denna insikt!

Personally, I am still out looking and groping my way through the controls in RAw Therapee. It feels easier to try to imitate reality and possibly add a little more colour and contrast, but when I start to find levers that turn the image into something completely different, I have a hard time deciding how I want it to be. The choices become too many and suddenly it feels like I could take any picture of all my almost 2000 pictures I have now taken and make a picture of it. My courage fails and I feel that my time is not enough for this insight!

Jag vill ju ta fler bilder men skulle jag lägga ner tid och hitta ett uttryck som jag gillar för varje bild jag har tagit. så måste jag sluta ta fler bilder nu och kanske få plocka fram kameran om något år!

Med detta i tankern så förstår jag dessa landskapsfotografer som tex Thomas Heaton på Youtube som bara tar några få bilder varje gång de är ute och fotar. Men där är jag inte ännu.

Jag har för mycket iver och experimentlusta i mig och hoppas att även de klick jag inte riktigt tror på i stunden, ska visa mig nya vägar när jag sitter med dem framför mig i datorn.

Naivt ibland men ibland har jag hittat något nytt!

I want to take more pictures, but if I were to spend time and find an expression that I like for each picture I have taken, I will have to stop taking more pictures now and maybe get to pick up the camera in a year or so!

With this in mind, I understand these landscape photographers such as Thomas Heaton on YouTube who only take a few pictures every time they are out taking pictures. But I’m not there yet.

I have too much zeal and desire to experiment in me and hope that even the clicks I do not really believe in at the moment, will show me new ways when I sit with them in front of me on the computer.

Naive sometimes but sometimes I have found something new!

Ses nästa vecka eller varje morgon på Facebook!

See you next week or every morning on Facebook!

Under vår uppstartsträff för hemundervisare på Åland hade vi en dag en workshop i porträttfotografering. Jag kommer denna vecka att presentera våra modeller med en bloggpost var och detta är sista bloggposten.

Genom att nästa alla fotade alla så blev det lite kaos i ordningen så nästa modell Tindra Svartström, hann jag bara med på sessionen i källaren.

Jag var ju inte själv där i det trånga utrymmet, för vi var i alla fall tre som fotade samtidigt. Kul stämning när man trängs och plåtar. Lite som en gäng kändisfotografer som står och trängs för att få den bästa bilden!

During our start-up meeting for home teachers on Åland, we had a workshop in portrait photography one day. This week I will present our models with a blog post each and this is the last blog post.

Because almost everyone took photos of everyone, there was a bit of chaos in the order, so the next model Tindra Svartström, I only had time for the session in the basement.

I was not alone in the cramped space, because there were at least three of us taking photos at the same time. Fun atmosphere when you are crowded and filming. A bit like a bunch of celebrity photographers who are crowded to get the best picture!

Jag tog chansen att fota Tindra lite mellan tagningarna så att säga. Jag gjorde samma sak första gången jag fotade Mio och de bilderna gillade jag. Här blev det också bra för det skapade något annat en bara ett porträtt.

Ljuset i källaren är inte lättarbetat men jag gillar uttrycket det skapar med högt ISO, svagt ljus och möjlighet att välja längre slutartider. Välja och välja förresten, det blev som det blev och ibland blev det bra!

I took the chance to photograph Tindra a bit between the shots, so to speak. I did the same thing the first time I took pictures of Mio and I liked those pictures. Here it was also good because it created something other than just a portrait.

The light in the basement is not easy to work with, but I like the expression it creates with high ISO, low light and the ability to choose longer shutter speeds. Choose and choose by the way, it turned out the way it did and sometimes it turned out well!

Så det jag tar med mig, förutom att det är jätteroligt att jobba med dessa ungdomar, är att hålla reda på bländaren när jag fotar porträtt i bra ljus och jag ska testa att flytta fram modellen så att avstånden till bakgrunden ökar. Detta för att, som jag har nämnt, försöka få bakgrunden mer suddig så att detaljer inte kommer med och stör.

Sedan gäller det att hålla reda på ISO-talet så att slutartiden blir den du vill ha. Nu låg jag på 5000 för att kunna ha en hanterlig slutartid på 1/60 sekund men som ni har sett så är vissa bilder på ner till 1/8 sekund!

So what I take with me, apart from the fact that it is great fun to work with these young people, is to keep track of the aperture when I take portraits in good light and I will try to move the model so that the distances to the background increase. This is to, as I have mentioned, try to make the background more blurred so that details do not stand out and disturb.

Then it is important to keep track of the ISO number so that the shutter speed is the one you want. Now I was at 5000 to be able to have a manageable shutter speed of 1/60 second but as you have seen, some pictures are down to 1/8 second!

Sist vill jag bara rikta ett stort tack till alla som var med!

Finally, I just want to say a big thank you to everyone who participated!

Under vår uppstartsträff för hemundervisare på Åland hade vi en dag en workshop i porträttfotografering. Jag kommer denna vecka att presentera våra modeller med en bloggpost var och detta är tredje inlägget.

Att vara modell i modebranschen verkar vara en naturlig grej för Frode Lantz. Han blev den tredje modellen att kliva fram framför kameran.

Här blev det lite bättre med skärpedjupet på utomhusbilderna, antagligen för att jag kom närmare ansiktet genom att kliva närmare.

Under sessionen i källaren klev Frode fram och poserade för fulla muggar så här gällde det åter igenom att hänga med för att fånga ögonblicken.

Frode visar också att det händer en hel del när man jobbar med ett rekvisita, som i detta fall glasögonen. Kul erfarenhet att så lite kan göra så mycket.

During our start-up meeting for home teachers on Åland, we had a workshop in portrait photography one day. This week I will present our models with a blog post each and this is the third post.

Being a model in the fashion industry seems to be a natural thing for Frode Lantz. He became the third model to step in front of the camera.

Here it got a little better with the depth of field on the outdoor pictures, probably because I got closer to the face by stepping closer.

During the session in the basement, Frode stepped forward and posed for all he is worth, so here it was again necessary to keep up to capture the moments.

Frode also shows that a lot happens when working with a prop, such as in this case, the glasses. Fun experience that so little can do so much.

Fick i ordning inställningarna bättre på kameran och kom ihåg att hålla still för att inte tappa skärpan i och med det korta skärpedjupet. Slutartiden funkade bra på 1/60 sekund genom att jag hade ISO på 5000.

En hel del ”noise” i bilderna men jag tycker att Raw Therapee tar hand om det bra i efterbehandlingen. Huden ser lite utslätat ut om man tar i för mycket med Noise Reduction men blir det inte för slätt så blir det bara en bra fotografisk effekt.

När vi kom närmare fönstret så blev kontrasterna större och skuggsidan försvann i svart. Trevlig effekt som vi inte ville ta bort genom att sätta en reflektor på den sidan.

Got the settings better on the camera and remember to keep still so as not to lose focus due to the short depth of field. The shutter speed worked well in 1/60 second because I had an ISO of 5000.

A lot of ”noise” in the pictures but I think Raw Therapee takes care of it well in the finishing. The skin looks a bit smoothed if you take too much Noise Reduction, but if it is not too smooth, it will only be a good photographic effect.

As we got closer to the window, the contrasts became greater and the shadow side disappeared in black. Nice effect that we did not want to remove by putting a reflector on that side.

Nästa inlägg blir faktiskt en tjej efter alla dessa killar!

The next post will actually be a girl after all these guys!

Under vår uppstartsträff för hemundervisare på Åland hade vi en dag en workshop i porträttfotografering. Jag kommer denna vecka att presentera våra modeller med en bloggpost var och detta är andra bloggposten.

Nummer två för fotografering blev Philipp Woidt som jag hintade om i förra inlägget som du kan läsa här.

Philipp har en mer teatral läggning som han gärna plockar fram när han hamnar framför kameran. Här gällde det att hänga med som fotograf för att fånga ögonblicket.

Som för Friedrich så höll vi oss i skuggan av vårt hus, genom att solen strålade från en klar himmel efter lunchtid när vi fotade.

Vi pratade om att hålla en låg bländare som tex 4 för att skapa ett kort skärpedjup och få en suddig bakgrund men detta glömde jag helt bort när vi satte igång.

Misstänker att jag körde på autoinställningar och genom att det var så ljust valde kameran ett högre bländartal. Det gör så att vår vita bakgrund av lakan syns väldigt tydligt. Jag antar att vi också kunde ha flyttat ut modellen längre ifrån bakgrunden för att få den att bli suddig. Nya tag nästa gång helt enkelt!

During our start-up meeting for homeschoolers on Åland, we had a workshop in portrait photography one day. This week I will present our models with a blog post where and this is the second one.

Number two for photography was Philipp Woidt who I hinted about in the previous posts (that you can read here).

Philipp has a more theatrical orientation that he likes to pick out when he is in front of the camera. Here it was important to keep up as a photographer to capture the moment.

As for Friedrich, we stayed in the shade of our house as the sun shone from a clear sky after lunchtime, when we took photos.

We talked about keeping a low aperture such as 4 to create a short depth of field and get a blurred background, but I completely forgot this when we started.

I suspect that I was using auto settings and because it was so bright, the camera chose a higher aperture number. This makes our white background of sheets very clear. I guess we could also have moved the model further away from the background to make it blurry. New efforts next time!

Fick några bilder på Philipp i vår mörka källare också. Där var jag tvungen att ställa om ISO-talet för tydligen vill inte kameran välja ett så högt ISO på autoinställningen eller så har jag missat att ändra några grundinställningar för kameran. Måste kolla upp det.

Nästa bloggpost blir en kille som också har egne idéer men mer åt de konventionella modellposerna!

Got some pictures of Philipp in our dark basement too. There I had to change the ISO speed because apparently the camera does not want to select such a high ISO on the auto setting or I have missed to change some basic settings for the camera. Must check it out.

The next blog post will be a guy who also has his own ideas but more for the conventional model poses!

Under vår uppstartsträff för hemundervisare på Åland hade vi en dag en workshop i porträttfotografering.

Jag kommer denna vecka i mina Photographic Steps att presentera våra modeller med en bloggpost var och detta är första inlägget.

Starten på arbetet blev lite försenat för ungdomarna låg och sov ganska länge (vilket de brukar göra), typ fram till lunch.

Ljuset ute var stenhård sommarlunchsol, så vi testade med att vara i skuggan av vårt hus och använda vita lakan som bakgrund och en reflektor av vitt tyg på pappskiva för att spegla in solljus. Den varianten med inspeglat solljus gillade jag inte, för ljuset blev för hårt. Jag gillade bättre att bara vara i skuggan och låta det indirekta ljuset få verka.

Första modell blev Friedrich Woidt och han är en kille med en go räv bakom örat, vilket jag tycker avspeglar sig i bilderna! Inte lätt att vara först på plan och inte heller för mig, för det var andra gången som jag fotade i en porträttsituation.

Vi letade oss sedan ner i källaren där det är väldigt dåligt ljus men det finns ett fönster som släpper in tillräckligt för att kunna fota på ISO 5000! Inte heller hade vi tillgång till något stativ så både fotograf och modell var tvungna att stå väldigt stilla för att det skulle bli något.

Vi tog med reflektorn också men vi var så exalterade över ljuset så vi glömde den i början. Den kom dock fram i slutet och vi testade att lätta upp skuggsidan på modellerna.

En bild på bröderna Woidt som slutkläm och då kan ni säkert gissa vem som kommer upp i morgon?

During our start-up meeting for home teachers on Åland, we had a workshop in portrait photography one day.

This week in my Photographic Steps I will present our models with a blog post each and this is the first post.

The start of work was a bit delayed for the young people lay and slept quite a long time (which they usually do), like until lunch.

The lightoutside was rock-hard-summer-lunch sun, so we tested by being in the shade of our house and using white sheets as a background and a reflector of white fabric on a cardboard board to reflect sunlight. I did not like that variant with reflected sunlight, because the light became too harsh. I preferred to just be in the shade and let the indirect light work.

The first model was Friedrich Woidt and he is a guy with tongue in cheek, which I think is reflected in the pictures! Not easy to be first on the plane and not for me either, because it was the second time I took photos in a portrait situation.

We then found our way into the basement where it is very dark, but there is a window that lets in enough light to be able to shoot at ISO 5000! Nor did we have access to a tripod, so both photographer and model had to stand very still to have some good shots.

We brought the reflector too, but we were so excited about the light that we forgot it in the beginning. However, it came out at the end and we tried to lighten up the shadow side of the models.

A picture of the Woidt brothers as a final squeeze and then you can probably guess who will come up tomorrow?

Solen står lågt men värmen finns i sommarkvällen och spänningen finns i luften, Det är kvällen före vårt årliga sommarläger för hemundervisare på Åland och ungdomarna har kommit över för att hjälpa till med förberedelserna och nu är det dags att inviga volleybollplanen!

Tankar kring regler och linjer spelar en klart underordnad roll denna kväll utan här gäller spelglädje och engagemang!

The sun is low but the heat is there in the summer evening and the excitement is in the air. It is the evening before our annual summer camp for homeschoolers on Åland and the young people have come over to help with the preparations and now it’s time to inaugurate the volleyball court!

Thoughts about rules and lines play a clearly subordinate role this evening, but here the joy of play and commitment applies!

Jag tar fram kameran för att se om jag kan lära mig mer om hur kameran och jag fungerar ihop. Vi har arbetat ihop sedan i våras men det har mest varit bilder på saker som står still och några hundan som far omkring! Dags att se om jag kan fånga människor som far omkring och också se om jag kan fånga stämningen som råder på planen.

Det som gör det lätt är att de inte är så många spelare och det är lätt att urskilja dem. De står för sig själva i bilden utan att röras ihop med andra. Det som inte funkar så bra är bakgrunden. Den är väldigt rörig, Åt ena hållet spretiga träd med kvällssol rakt på och på den andra sidan vårt hus med skuggsida.

I take out the camera to see if I can learn more about how the camera and I work together. We have been working together since last spring but it has mostly been pictures of things standing still and some dogs running around! Time to see if I can catch people running around and also see if I can catch the atmosphere that prevails on the pitch.

What makes it easy is that they are not that many players and it is easy to distinguish them. They stand for themselves in the picture without being confused with others. What does not work so well is the background. It is very messy, on one side scattered trees with evening sun straight on and on the other side our house with shade side.

Känner mig lite osäker på var jag ska vara och vad är min roll? Ska jag vara en passiv betraktare eller ska jag engagera mig och börja flytta runt spelarna för att få den bästa bilden?

Jag trivs bäst med att vara den passiva betraktaren och vänta på bilderna som dyker upp framför mig. Håller mig vid nätet och fotar från båda sidor.

Solen skapar starka kontraster i början men ganska raskt börjar den leka tittut bakom tallarna i skogen och det blir ömse ljus och skugga.

Engagemanget är det inget fel på från planen men tekniken är något rostig efter långt uppehåll från förra sommarens läger.

Spelet är något spretigt och det gäller att hålla reda på var bollen far, för oftast hamnar den någon annanstans än där den borde vara! Men kul är det och alla ger allt för att i alla fall träffa bollen.

Feeling a little unsure of where I should be and what my role is? Should I be a passive spectator or should I get involved and start moving around the players to get the best picture?

I enjoy being the passive spectator and waiting for the pictures that appear in front of me. Place my self at the net and takes photos from both sides.

The sun creates strong contrasts in the beginning, but quite quickly it starts to play peekaboo behind the pines in the forest and it becomes both light and shadow.

There is nothing wrong with the commitment from the pitch, but the technique is a bit rusty after a long break from last summer’s camp.

The game is somewhat scattered and it is important to keep track of where the ball goes, because it usually ends up somewhere other than where it should be! But it’s fun and everyone gives everything to at least hit the ball.

När jag nu i oktober sitter och tittar igenom bilderna är det mycket stökiga bilder jag har framför mig. Hur ska jag kunna hitta den känsla som fanns den sensommarkvällen och förmedla den?

Letar mig fram bland bilderna och inser att jag har, som vanligt, tagit för få bilder och inte rört mig runt planen för att hitta fler vinklar. Det tar jag med mig till nästa fototillfälle.

Förra veckan lyssnade och läste jag om de 6 viktiga bilderna i en fotografisk berättelse och här ser jag vilka möjligheter jag har missat. Vill du också veta mer så läs och lyssna på ”The 6 must-have shots for a photo essay”.

When I now in October sit and look through the pictures, there are very chaotic pictures I have in front of me. How can I find the feeling that was there that late summer evening and convey it?

I root around among the pictures and realizes that I have, as usual, taken too few pictures and not moved around the field to find more angles. I’ll take that with me to the next photo opportunity.

Last week I listened and read about the 6 important pictures in a photographic story and here I see what opportunities I have missed. If you also want to know more, read and listen to ”The 6 must-have shots for a photo essay”.

Men just där och då var ju mitt syfte bara att bättre förstå min kamera och inte att skapa en blogg med en fotografisk berättelse. Men jag känner att det är något som jag vill jobba mot i framtiden i mina Photographic Steps. Skapa berättelser men det behöver inte vara så högtravande utan tipsen på de 6 viktiga bilderna har fått mig att bli mer kreativ när jag ska fotografera.

Så jag vill ha fler bilder och fler vinklar och perspektiv. Jag saknar överblicksbilder och även några närbilder på detaljer skulle ha lyft upp berättelsen så det ska jag försöka hitta nästa gång.

But right there and then, my purpose was just to better understand my camera and not to create a blog with a photographic story. But I feel that this is something I want to work towards in the future in my Photographic Steps. Create stories but it does not have to be so lofty but the tips on the 6 important pictures have made me become more creative when I take photographs.

So I want more images and more angles and perspectives. I lack overview pictures and even some close-ups of details would have lifted the story, so I will try to find that next time.

Men hur gör jag nu för att lyfte det jag har? Jag beskär bilderna för att få bort stökig bakgrund och använder vinjett mer än jag brukar. Gör allt i Raw Therapee för jag vill inte manipulera bilderna med tex GIMP utan jobba med det som finns.

Vinjetten får bli mitt verktyg för att få dig som betraktare att se det jag vill lyfta fram. Få dig att fokusera på det ljusa i bilden och mörkret i kanterna få dig att inte irra iväg mot något oväsentligt!

Ser också att svartvitt hjälper till att få bort en spretig bakgrund men också skapa en stämning av något bleknade minnen. Vissa bilder är kanske inte så bra att de borde få vara med men nu är ju detta inte ett reportage utan en plats för mig att dela bilder, så jag vräker på med det jag har!

But what do I do now to lift what I have? I crop the images to get rid of messy background and use vignette more than I usually do. Fix everything in Raw Therapee because I do not want to manipulate the images with eg GIMP but work with what is available.

The vignette must be my tool to make you as a viewer see what I want to highlight. Make yourself focus on the light in the picture and the darkness on the edges make you not wander off towards something insignificant!

Also sees that black and white helps to get rid of a scattered background but also create an atmosphere of slightly faded memories. Some pictures may not be so good that they should be included, but now this is not a report but a place for me to share pictures, so I heave out what I have!

Testar att gå ifrån min vurm för kontrastrika bilder och ger dem mer ljus och mindre kontrast.

Vet inte riktigt om jag är helt nöjd med de i färg. Tycker att de blir lite tunna och tafatta men jag gillar det bättre på de svartvita bilderna.

Där funkar det bättre med mer gråskala och de får, förutom känslan av bleknade minnen, en mer tidlös karaktär. De skulle kunna vara tagna på 50-talet och sitta i min fars fotoalbum.

Trying to get away from my craze for contrast-rich images and giving them more light and less contrast.

Do not really know if I am completely happy with those in colour. I think they get a little thin and awkward but I like it better in the black and white pictures.

There it works better with more grayscale and they get, in addition to the feeling of faded memories, a more timeless character. They could have been taken in the 50’s and sit in my father’s photo album.

Testar också att plocka bort vissa färger ur bilden för att få kvar det jag vill visa. Inser dock efter mycket testande att byxorna har samma färg som den kvällssolsbelysta gräsmattan, så antingen blir byxorna konstigt enfärgade eller så blir färgen kvar på gräsmattan. Så det bli en kompromiss. Lite färg på gräsmattan men bättre färg på byxorna.

Jag lämnar er med detta och hoppas att det på något sätt kan föra ditt arbete med dina bilder framåt. Vi hade väldigt kul i alla fall och många fler volleybollmatcher blev det!

Also trying to remove some colours from the image to more focus on what I want to show. However, after much testing, I realize that the trousers have the same colour as the evening sun-lit lawn, so either the trousers become strangely monochromatic or the colour remains on the lawn. So there will be a compromise. A little colour on the lawn but better colour on the pants.

I leave you with this and hope that it can somehow take your work with your photos forward. We had a lot of fun anyway and there were many more volleyball matches!

Att välja bild till utställning

I mina Photographic steps har jag gått med i den lokala fotoklubben för att träffa gelikar och förhoppningsvis få lära mig mer och nu är det dags för den årliga fotoutställningen!

Temat är Our island in monochrome (du kan läsa mer om utställningen och Fotoklubben Obscura om du klickar på länken) så det blir något svartvitt att ta fram!

Men hur ska jag välja bild? Jag har bara varit med på en fotoutställning tidigare i mitt liv och det var som jag berättat tidigare med Strängnäs fotoklubb innan digitaliseringen! Jag var mycket exalterad då och jobbade stenhårt för att få fram några bra bilder i mörkrummet. Tog fram en bild från Stockholms tunnelbana kommer jag ihåg och satte ihop ett häfte med 5 bilder från en blues konsert på båten Blidösund. Oerhört bra gig på den båten om man gillade blues på 90-talet!

To choose a picture for an exhibition

In my Photographic Steps have I joined the local photo club to meet peers and hopefully learn more and now it’s time for the annual photo exhibition!

The theme is Our island in monochrome (you can read more in Swedish about the exhibition and the Photo Club Obscura if you click on the link) so it will be something black and white to produce!

But how do I choose a picture? I have only been to a photo exhibition earlier in my life and it was as I told earlier with Strängnäs photo club before the digitalization! I was very excited then and worked really hard to get some good pictures in the darkroom. Chose a picture from the Stockholm metro I remember, and then putted together a booklet with 5 pictures from a blues concert on the boat Blidösund. Incredibly good gig on that boat if you liked the blues in the 90’s!

Så jag började fundera på hur man väljer ut en bild och konsulterade även min fru i frågan. Dels handlar det om pengar när det gäller det praktiska som storlek men även funderade jag på vad jag skulle ha bilden till efter utställningen?

Jag skulle ju kunna välja en bild som tex har ett budskap som säger något om livets orättvisor eller hur det är att leva i vår värld just nu men en sådan bild passar oftast inte att ha på väggen hemma. Vi blev praktiska i frågan och kom fram till att om vi nu ska lägga pengar på en förstoring så ska vi kunna ha den hemma på väggen.

Nästa fråga blev om vi hade plats för en bild någonstans i huset som inte var helt undanskymd. Efter mycket letande och mätande blev valet vardagsrummet och formatet vi hade råd med föll på 60 cm som långsida. Mycket intressant att se om upplösningen på mina bilder håller för en så stor förstoring!

So I started thinking about how to choose a picture and even consulted my wife on the issue. It’s partly about money when it comes to the practical as the size, but I also thought about what I would have the picture for after the exhibition?

I could choose a picture that, for example, has a message that says something about life’s injustices or what it’s like to live in our world right now, but such a picture is usually not suitable to have on the wall at home. We became practical in the matter and came to the conclusion that if we are now going to spend money on an enlargement, we should be able to have it at home on the wall.

The next question was whether we had room for a picture somewhere in the house that was not completely hidden. After much searching and measuring, the choice became the living room and the format we could afford fell to 60 cm as the long side. Very interesting to see if the resolution of my images holds such a large magnification!

Urvalsprocessen fortskred genom att min fru fick gå igenom de bilder som jag processat i Raw Therapee och vi flyttade över de valda bilderna till en egen mapp på datorn. Min fru fick sedan fortsätta urvalsprocessen genom att ta bort de hon inte trodde på längre.

Jag höll mig undan genom att jag har svårt att vara objektiv till mina egna bilder och att det var viktigt för mig att även hon skulle trivas med att ha bilden på väggen.

I slutändan fanns det 5 bilder kvar av 30 utvalda och nu fick jag vara med lite mer och säga vad jag trodde skulle passa i svartvitt och även vad jag skulle vilja visa upp. Valet föll på 3 av bilderna och mest utifrån att de andra inte passar på vår vardagsrumsvägg.

The selection process progressed by my wife having to go through the pictures I processed in Raw Therapee and we moved the selected pictures to a separate folder on the computer. My wife then had to continue the selection process by taking away those she no longer believed in.

I stayed away because I have a hard time being objective about my own pictures and that it was important to me that she also enjoyed having the picture on the wall.

In the end, there were 5 pictures left of 30 selected and now I could be more involved and say what I thought would fit in black and white and also what I would like to show. The choice fell on 3 of the pictures and mostly based on the fact that the others do not fit on our living room wall.

Sedan blandade vi in barnen och de fick välja två och alla valde den som blev min frus val. Det roliga med det hela var att den bild som valdes ut hade vi redan tidigare pratat om att förstora upp. Så egentligen skulle man kunna säga att hela urvalsprocessen var ett spel för gallerierna och kanske också för att de andra bilderna skulle få känna att de på något sätt fick vara med i alla fall!

Nu är filen skickad till fotoklubben som kommer att fixa med utskrift och annat praktiskt. Den 14 november 2020 börjar det så då får ni se vilken bild vi valde och den hänger fram till den 17 januari 2021.

Har du tips på en utställning, fotokurs eller fotoresa eller vill du ha tips om det så tveka inte att gå med i gruppen Fotokurser, fototips, fotoutställningar och fotoresor! på Facebook.

Then we involved the children, and they had to choose two and everyone chose the one that became my wife’s choice. The funny thing about it all was that the image that was selected we had already talked about enlarging. So actually you could say that the whole selection process was a game for the galleries and maybe also for the other images to feel that they on somehow got to join in any way!

Now the file is sent to the photo club which will fix with printing and other practical things. It starts on November 14, 2020 so then you will see which picture we chose and it hangs until January 17, 2021.

Do you have tips on an exhibition, photo course or photo trip or do you want tips about it, do not hesitate to join the Swedish group Photo courses, photo tips, photo exhibitions and photo trips! on Facebook.