Category Archives: From Stefans Point Of View

Ramlar ut från Helsingfors centralstation och hamnar mitt i något som jag upplever som den första sommarnatten. Ljummen vind i ansiktet, storstadens ljud i öronen och ögonen fylls av ljusen från lampor och skyltar högt upp ovanför huvudet på mig.

Kontrasten blir stor när jag precis ha suttit instängd i flera timmar i både båthytt och tågkupé och det senaste jag upplevde av världen utanför var stillsamma Åland. Här i stadens puls vill jag inte bo, men vilken fröjd att få komma hit och få helt andra intryck att försöka fånga på bild!

Falls out of Helsinki Central Station and ends up in the middle of what I experience as the first summer night. The lukewarm wind in my face, the sounds of the big city in my ears and eyes are filled with the lights that come from lamps and signs high above my head.

The contrast becomes great when I have just been trapped for several hours in both the boat cabin and the train compartment and the latest I experienced from the world outside was a quiet Åland. I do not want to live here in the city’s pulse, but what a joy to be able to come here and get completely different impressions to try to capture with my camera!

Tar oss fram genom Helsingfors på väg mot en plats att sova på och min kollega undrar vad jag fotograferar och jag svara spontat – Allt som lyser!

Hade jag haft tid och ork så hade jag strosat runt där i sommarnatten och fotat alla ljus jag kunde hitta, men tyvärr hade vi ett annat uppdrag som behövde prioriteras – arbete kallas det…

Takes us through Helsinki on the way to a place to sleep and my colleague wonders what I am photographing and I answer spontaneously – Everything that shines!

Had I had the time and energy, I would have strolled around there in the summer night and photographed all the lights I could find, but unfortunately we had another assignment that needed to be prioritized – it is called a work…

Efter nästa dags jobb fanns det tid för utflykt och några snabba bilder i farten. Bilden på byggarbetarnas rast hann jag bara ta en av sedan hastade vi vidare.

Väl hemma ville jag testa att lyfta ut det gula i en svartvit bild. Efter några timmar framför datorn med insamlande av kunskap i hur man gjorde och några frustrerande, misslyckade försök blev det en kompromiss med arbete både i Raw Therapee och GIMP.

Kvällen avslutades i Helsingfors med ett nattligt utforskande av fåglar som sjunger när solen gått ner. Passade dock inte för fotografering förutom tunnelbanefärden mot vildmarken. Tycker jag fick till en egen twist på den klassiska rulltrappsbilden!

After the next day’s work, there was time for an excursion and some quick pictures on the go. I only managed to take one of the pictures of the construction workers’ break, then we hurried on.

Once home I wanted to try to highlight the yellow in a black and white picture. After a few hours in front of the computer with gathering knowledge of how to do it and some frustrating, unsuccessful attempts, it became a compromise with work in both Raw Therapee and GIMP.

The evening ended in Helsinki with a nightly exploration of birds singing as the sun went down. However, not suitable for photography other than the subway ride towards the wilderness.I think I got my own twist on the classic escalator picture!

Helsingfors skärgård blev besökt och några bilder i svartvitt blev resultatet för den mesta tiden där ute handlade om jobb.

The Helsinki archipelago was visited and some pictures in black and white were the result for the most part out there was about job.

Som avslutning i väntan på transport tillbaka till min lilla ö, kunde jag strosa runt i staden. Trött var jag efter intensiva dagar och värmen låg på som under högsommar.

Hittade inte inspirationen som under min nattliga korta vandring men några ögonblick fick jag med mig.

Jag gillar nattens ljus i staden bäst så vi får väl se om jag lyckas ta mig ut i nattvimlet igen framöver!

Finally, waiting for transportation back to my little island, I was able to stroll around the city. I was tired after intense days and the heat was on like in high summer.

Did not find the inspiration as during my nightly short hike but a few moments I got with me.

I like the night light in the city the best, so we’ll see if I manage to get out into the nocturnal life again in the future!

Mina Photographic Steps började med ett inköp av en begagnad Nikon D7000 med kit-linsen 18-200mm på. Det var i maj 2020. Den sista juli lade jag ut mitt första blogginlägg och jag har sedan dess försökt att få ut en blogg i veckan och en bild på Facebook varje dag. Nu har har det gått ett år och jag tänkte summera lite. Samtidigt tänkte jag visar en Facebookbild som jag gillar från varje månad, genom de inte har fått vara med i min fotoblogg.

Första bilden blir en klassisk vy från Mariehamn med båten Albanus. När jag åkte hem den kvällen färgades hela himlen rosa framför mig och jag tänkta att detta måste jag göra något med. Svängde raskt in till Sjökvarteret och tog några bilder. Jag gillar effekten av molnen och de gula stolparna som blicken följer ut på bryggan till Sunnan II som ligger längst ut.

My Photographic Steps started with a purchase of a used Nikon D7000 with the kit lens 18-200mm on. It was in May 2020. Last July I posted my first blog post and I have since tried to get a blog a week and a picture on Facebook every day. Now a year has passed and I thought I would sum it up a bit. At the same time, I thought I would show a Facebook picture that I like from each month, because they have not been allowed to be in my photo blog.

The first picture will be a classic view from Mariehamn with the boat Albanus. When I went home that evening, the whole sky turned pink in front of me and I thought I had to do something about this. Quickly turned into Sjökvarteret and took some pictures. I like the effect of the clouds and the yellow poles that the gaze follows out on the bridge to Sunnan II which is at the far end.

Svartvita fotografier med avtryck av vardagen gillar jag om fotografen har lyckats hitta något som fångar en. Vet inte om detta fångar er, men jag gillar linjerna som ljuset skapar och de olika fälten samt att något händer där i mitten. Sedan finns det en rörelseoskärpa också som får det lite mer levande. Vem är det och vad kommer att hända härnäst? Nu vet jag att det är min kära fru Therese som går genom ett av våra rum i sommarsolen men det spelar ingen roll för frågorna finns där i mig i alla fall.

I like black and white photographs with imprints of everyday life, if the photographer has managed to find something that captures one. I do not know if this catches you, but I like the lines that the light creates and the different fields and that something happens there in the middle. Then there is a motion blur as well that makes it a little more vivid. Who is it and what will happen next? Now I know that it is my dear wife Therese who walks through one of our rooms in the summer sun but it does not matter because the questions are there in me anyway.

Bogserbåten har fått lite uppmärksamhet, genom att den valdes ut att få vara med i fotoklubben Obscuras utställningen, som hänger under hela Åland 100-firandet i Esplanaden. Den har i alla fall varit med i två tidningar som bild till artiklar om utställningen och det känns ju roligt! Hela familjen gjorde även en kulturell dag i mitten av sommaren och tittade på alla bilder och jag blev lite rörd när jag fick se den ”live” så att säga!

The tugboat has received some attention, as it was chosen to be part of the photo club Obscura’s exhibition, which hangs throughout the Åland 100 celebration in the Esplanade. It has at least been in two magazines as a picture for articles about the exhibition and it feels fun! The whole family also did a cultural day in the middle of the summer and looked at all the pictures and I was a little moved when I got to see it ”live” so to speak!

For iväg till andra ändan av Åland för att hitta solnedgångsljus över havet, när jag ändå skulle hämta grabben senare på kvällen i Mariehamn. Det blev en fin och blåsig kväll på klipporna utanför Käringsund. Det var dock bara den här bilden som det blev sådant här ljus där det blev som en målning men ändå skarp på något sätt!

Went to the other end of Åland to find sunset light over the sea, when I would still pick up may boy later in the evening in Mariehamn. It was a nice and windy evening on the rocks outside Käringsund. However, it was only this picture that it became such a light where that it looked like a painting but still sharp in some way!

Ibland känns det som om jag försöker vara konstnärlig men inte riktigt kan och här är en sådan bild. Men i nästa sekund så tycker jag att jag har kunna skapa något som inte bara är en bild, utan något som får mig att titta lite extra och känna att bilden tar tag i mig och då känner jag mig nöjd och då kommer nästa sekund och då är jag tillbaka i börja av detta stycke…

Sometimes it feels like I’m trying to be artistic but can not really and here is such a picture. But in the next second I think I have been able to create something that is not just an image, but something that makes me look a little extra and feel that the image grabs me and then I feel satisfied and then comes the next second and then am I back at the beginning of this paragraph …

Gatufotografering i en småstad är inte lätt. Anonymiteten som man kan dölja sig bakom försvinner, men Mariehamn är tillräckligt stort för att man inte ska känna alla heller. Men man tar vad man har! November var inte särskilt vitt men det svarta, blöta gjorde att belysningen skapade sin egen stämning.

Street photography in a small town is not easy. The anonymity that you can hide behind disappears, but Mariehamn is big enough that you do not know everyone either. But you take what you have! November was not very white but the black, wet made the lighting create its own atmosphere.

Svartvitt igen. Jag trivs väldigt bra med svartvitt. När jag var yngre och började fotografera, framkallade jag själv mycket och då var det billigare och lättare att jobba med svartvitt. Men jag har även skyllt på min ringa färgblindhet för att hålla mig borta från färgbilder. Har inte koll på det röda ordentligt men här finns det inget rött, utan bara svart och vitt och lite grått däremellan!

Black and white again. I thrive very well with black and white. When I was younger and started photographing, I developed a lot myself and then it was cheaper and easier to work with black and white. But I have also blamed my slight color blindness for staying away from color images. Do not know the red properly but here there is no red, but only black and white and a little gray in between!

Blått däremot funkar bra! På min födelsedag var jag tydligen ute och fotade i det kalla månljuset. Gillar dels ljuset men också lagren som horisonten, molnen och vattnet skapar. Har tagit fler sådan bilder med olika färgnyans och mer eller mindre moln. Ser fram emot att äga ett objektiv som klarar av att sätta skärpan där borta vid oändligheten.

Blue, on the other hand, works well! On my birthday, I was apparently out taking pictures in the cold moonlight. I like the light but also the layers that the horizon, the clouds and the water create. Have taken more such pictures with different color shades and more or less clouds. Looking forward to owning a lens that can sharpen the edge over there at infinity.

Den här fick jag jobba för att få ihop! Testade ett program som heter Hugin och som plockar ihop panoramabilder åt en. Min son Mio hoppar i den ända backen med lift på Åland: Germundö Alpin.

This one I had to work to get together! Tested a program called Hugin that build panoramic images for you. My son Mio jumps in the only hill with a lift on Åland: Germundö Alpin.

Vi hade valpar i huset några månader och jag försökte fånga dem på bild. Inga tillrättalagda studiobilder utan ett försök att fånga dem i vardagen. Den här på Yoda tycker jag får fram känslan av att utforska nya marker och våga ta klivet in i det okända med viss beslutsamhet!

We had puppies in the house for a few months and I tried to capture them in a picture. No prepared studio pictures but an attempt to capture them in everyday life. This one on Yoda, I think, brings out the feeling of exploring new lands and daring to step into the unknown with some determination!

Mitt objektiv har inte gett mig skarpa bilder alltjämt men med lite tur så hoppar linserna rätt och ger skärpa i bilden. Mitt första försöka att ta närbilder blev krypandes och liggandes på mage bland de nyutslagna tussilagorna!

My lens has not given me sharp images all the time, but with a little luck, the lenses jump right and give sharpness in the image. My first attempt to take close-ups was crawling and lying on my stomach among the newly released coltsfoot!

Då har det gått ett år. Strosade runt i Nåtö naturreservat och på vägen hem så hittade jag detta träd. Det fick bli en snabb bild, för jag höll på att bli sen till nästa inbokade sak i kalender. Jag gillar den i svartvitt för det blir för mig en trolsk och mystisk stämning som hjälper till att lyfta fram det underliga trädets form. Är det ett djur eller väsen och hur hamnade den där bland alla hasselträd?

Ett år var mitt mål att driva detta projekt och det har jag lyckats med. Det har hackat lite ibland men jag har fullföljt. Jag hade hoppats på att något skulle ha klarnat för mig när det gäller vad jag ska göra med mitt fotograferande, men den frågan kvarstår. Jag vet inte heller hur fortsättningen ser ut. Jag fortsätter att dela mina bilder på Facebook så gott som varje dag och jag ser nog att jag måste fortsätta med det. Detta för att det är ett sätt för mig att ta hand om mina bilder och faktiskt få dem klara. Sedan hoppas jag att den dagliga kontakten med mina bilder får mig att utvecklas som fotograf. Så vi får se vad som dyker upp i bloggen i framtiden!

Then a year has passed. Strolled around in Nåtö nature reserve and on the way home I found this tree. It had to be a quick picture, because I was about to be late for the next booked thing in the calendar. I like it in black and white because for me it becomes a magical and mysterious atmosphere that helps to highlight the shape of the strange tree. Is it an animal or a creature and how did it end up among all the hazel trees?

One year was my goal to run this project and I have succeeded. It has hacked a bit sometimes but I have completed. I had hoped that something would have become clear to me when it comes to what to do with my photography, but that question remains. I also do not know what the sequel looks like. I continue to share my photos on Facebook almost every day and I probably see that I have to continue with it. This is because it is a way for me to take care of my pictures and actually get them ready. Then I hope that the daily contact with my pictures makes me develop as a photographer. So we will see what appears in the blog in the future!

De sista solstrålarna lyser upp de vindpinade tallarna och jag letar linjer i de runda hällarna. Linjer som kan ha skapats för 1 miljard år sedan, men de kan också vara yngre, runt 500 till 1200 miljoner år, när en stor komet slog ner just här och skapade ett gigantiskt hål nästan mitt i Åland.

The last rays of the sun light up the windswept pines and I look for lines in the round slabs. Lines that may have been created 1 billion years ago, but they may also be younger, around 500 to 1200 million years, when a large comet crashed right here and created a giant hole almost in the middle of Åland.

Linjerna far en hit och en dit men de vill inte riktigt leta sig fram mot något intressant mål. Får nöja mig med tallarna, som gemensamt hänger sig fast där uppe på berget som spretiga hårtofsar.

Solen försvinner och stillheten lägger sig runt omkring mig. Vinden får också för sig att ta kväll och tystnaden infinner sig. Går till de sista klipporna där längs stranden. Efter dem börjar vassen och därefter sommarstugorna. Ett privilegium för de som har men jag är glad att detta område fortfarande är obebyggt och tillgängligt för oss andra.

The lines cross each other, but they do not really reach an interesting goal. I have to make do with the pines, which together hang up there on the hill like sprawling tufts of hair.

The sun disappears and the stillness settles around me. The wind also decides to end for the day and the silence ensues. Goes to the last cliffs there along the beach. After them, the reeds begin and then the summer cottages. A privilege for those who have but I am glad that this area is still undeveloped and accessible to the rest of us.

Letar efter den rena bilden och fastnar för ön som ligger där, lite sargad och sliten i det stilla vattnet. Vid datorn testar jag att lyfta fram ön lite extra och få lite liv i himlen men jag är osäker på om det blev bättre än originalet.

Looking for the clean picture and getting stuck for the island that lies there, a little scarred and worn in the still water. At the computer, I try to highlight the island a little extra and get some life in the sky, but I’m not sure if it turned out better than the original.

Sedan börjar färgshowen på himlen på andra sidan Lumparn. Solen leker med sina färger där bakom skogen och ljuset återspeglas ut över det stilla vattnet.

Then the color show begins in the sky on the other side of Lumparn. The sun plays with its colors behind the forest and the light is reflected out over the still water.

Sten, klippa, moln, stilla vatten, siluetter och en målande sol långt där borta blir mina lekkamrater för några minuter när jag fångar dem på bild i olika konstellationer.

Rock, cliff, clouds, still water, silhouettes and a painting sun far away becomes my playmates for a few minutes when I capture them in a picture in different constellations.

På väg att vända stegen hemåt men får syn på klippan där i dunklet. Jag gillar nattens ljus, om det nu finns något sådant. Det kanske är den blå timmen. Ljuset som finns innan mörkret. Med lång slutartid blir dunklet ljust. Det som inte riktigt går att se kommer fram.

On the way to turn the steps home but see the cliff there in the dark. I like the light of night, if there is such a thing. Maybe it’s the blue hour. The light that exists before darkness. With a long shutter speed, it becomes dimly lit. What can not really be seen comes out.

Hälsar på den fyrkantiga stenen som ligger där och ser ut att ha hamnat fel. Hur länge har den legat där? Antar att den valde sin plats efter senaste istiden med utsikt över vattnet och 10 000 års solnedgångar.

Greets the square stone that lies there and looks like it has gone wrong. How long has it been there? Guess it chose its place after the last ice age with a view of the water and 10,000 years of sunsets.

Önningeby på andra sidan Lumparn verkar ha drabbats av ett väldigt lokalt regn. Inte ett moln på himlen men just där ser det ut som något ramlar ner. Men vad vet jag, tänker jag, när jag med stativet över axeln går bort mot bilen. Molnet kanske ligger längre bort och låter sitt vatten över Södra Kvarken.

Önningeby on the other side of Lumparn seems to have been affected by a very local rain. Not a cloud in the sky but only there it looks like something is falling down. But what do I know, I think, when I with the stand over my shoulder walk away towards the car. Tthe cloud may be further away and let its water over Södra Kvarken.

Familjen går tyst fram på den ödsliga skogsvägen. Det ligger spänning i luften och inte mycket sägs. Det är som att mycket ligger på spel. Jag tycker mig kunna förnimma detta på deras attityd till varandra där de går. Det är en påklistrad artighet med väldigt enkel och fåordig konversation.

Själv försöker jag hålla mig i bakgrunden och gör mig osynlig för att inte störa i denna viktiga stund. Jag känner pressen på mig att inte vara i vägen när de nu har varit så öppna med att bjuda in mig till denna väldigt gamla familjetradition.

The family walks quietly on the desolate forest road. There is tension in the air and not much is said. It’s like a lot is at stake. I think I can sense this in their attitude towards each other. It’s a sticky courtesy with a very simple and concise conversation.

Personally, I try to stay in the background and make myself invisible so as not to disturb in this important moment. I feel the pressure on me not to be in the way now that they have been so open in inviting me to this very old family tradition.

Familjen, som inte vill gå ut med sitt namn, drar sig längre och längre in i den tysta skogen. I den del av världen vi nu befinner oss i, firas denna dag julafton.

Jag har inte fått det bekräftat, men det ligger i luften att majoriteten av de familjer som bor på denna något avlägsna ö, faktiskt drar sig undan till en helig plats i skogen för att utföra denna speciella ritual. De ställen familjerna tar sig ut till, har troligtvis använts i generationer av deras förfäder. Det är heliga platser tyngda med familjehemligheter.

Plötslig händer något som jag har svårt att ta på, men stämningen ändras inom familjen och något kommer över dem. De blir mer uppmärksamma på varandra, avvaktande och inväntande.

Så får jag syn på att sonen i huset på något sätt har fått tag in käpp som han går med. Det verkar vara just käppen som har startat denna nya känsla i gruppen. Helt plötslig kontras sonens spatserande med käppen helt öppet av familjens moder, som stolt visar upp en något mindre pinne.

Detta skapar en slags kedjereaktion i de andra familjemedlemmarna och stämningen går raskt över till något som kan tolkas som tävlingsinstinkt och konkurrens. Om de inte samtidigt ändrat sinnesstämning, till mer glada miner och skratt, så hade jag blivit rädd av de plötsliga utbrotten av att stark motivation att vilja segra över den andre!

Sonen släpper raskt sin käpp och rusar ut i kalhygget och får tag i en stor slana som han släpar fram till vägen. Modern kontrar med några distraktionsslag och avledande manövrar med sin pinne, innan hon överger sin taktik och det känns som om hon ger upp?

The family, who do not want to go out with their name, move further and further into the quiet forest. In the part of the world we are now in, they are celebrating Christmas Eve.

I have not received confirmation, but it is in the air that the majority of the families living on this somewhat remote island actually retreat to a sacred place in the forest to perform this special ritual. The places the families go to, have probably been used for generations by their ancestors. These are sacred places laden with family secrets.

Suddenly something happens that I have a hard time touching, but the mood changes within the family and something comes over them. They become more attentive to each other, pending and waiting.

Then I see that the son in the house has somehow got hold of a cane that he goes with. It seems to be the stick that has started this new feeling in the group. All of a sudden, the son’s strolling with the cane is challenged quite openly by the family’s mother, who proudly shows off a slightly smaller stick.

This creates a kind of chain reaction in the other family members and the atmosphere quickly turns into something that can be interpreted as a competitive instinct and competition. If they had not, at the same time changed their mood, to happier faces and laughter, I would have been frightened by the sudden outbursts of that strong motivation to win over the other!

The son quickly drops his cane and rushes out into the clear-cut and gets hold of a large pole, which he drags to the road. The mother’s countermove is some distraction hits and maneuvers with her stick, before she abandons her tactics and it feels like she is giving up?

Sonen verkar oberörd över händelseutvecklingen och strosar fram med sin trofé över axeln. Har han vunnit? Har han äntligen kunnat ta plats i familjen som en vuxen eller anses hans insats fortfarande ligga på ett barns nivå? Genom att jag inte kan det språk som pratas, kan jag bara gissa mig till vad det är som händer framför mig.

Dottern i familjen ser ut att analysera situationen. Det skulle kunna tolkas som att hon antingen värderar sin äldre broders insats eller kanske hon funderar på vilken sida hon ska stå på i denna underliga kamp mellan modern och sonen?

The son seems unconcerned about the course of events and struts forward with his trophy over his shoulder. Has he won? Has he finally been able to take a place in the family as an adult or is his contribution still considered to be at a child’s level? Because I do not know the language, I can only guess what is happening in front of me.

The daughter in the family seems to be analyzing the situation. It could be perceived as her either appreciating her older brother’s contribution or perhaps she is thinking on which side she should stand on in this strange struggle between mother and son?

Plötsligt kommer modern tillbaka från kalhygget med en enorm slana! Hon har inte gett upp ännu eller betyder det att hon vill mäta sin sons styrka, uthållighet och mod ännu en gång?

Suddenly the mother comes back from clear-cutting with a huge pole! She has not given up yet or does that mean she wants to measure her son’s strength, endurance and courage once again?

Spänningen mellan familjemedlemmarna stiger. Hur ska de reagera? Kommer någon att bli arg? Kommer det sluta med att de angriper varandra?

Dottern står fortfarande och väger i något för mig okänt beslut medan sonen försöker verka oberörd och strosar vidare på vägen, men hela hans energi avslöjar att han tänker så det knakar. Vad blir hans nästa drag?

Tensions between family members are rising. How should they react? Will anyone get angry? Will they end up attacking each other?

The daughter is still weighing in a decision unknown to me while the son tries to be unmoved and strolls on the road, but all his energy reveals that he thinks so it cracks. What will be his next move?

Dottern tar plötsligt sitt beslut och börjar hjälpa sin moder att bära hennes slana! Oj, vilken vändning! Vad gör sonen nu? Ska han ge upp och anse sig besegrad av de två kvinnorna eller kommer han på något sätt fortsätta kampen eller bara låtsas som om inget har hänt?

Han får inte mycket tid på sig för sitt beslut, för kvinnorna använder sin slana, eller mer stock, för att tvinga bort den unge mannen från den smala vägen.

Han försvinner ut på kalhygget och man hör efter ett tag ett avlägset brakande och knakande där ute. Det verkar inte som om sonen har gett upp ännu! Plötsligt får vi en skymt av honom långt där ute på hygget och jo, han har en ännu större stock med sig! Han har inte gett upp och någon inre drivkraft får honom att visa upp sin styrka och sitt mod genom att helt hänge sig åt denna kamp.

Detta måste vara själva kärnan, själva urkraften som denna gamla tradition har som uppgift att locka fram hos de unga männen! Men här får jag faktiskt en känsla av något annat också, för på det sätt som dottern i familjen iakttar och ger sig hän i kampen, så inser jag det uppenbara, att hon också kommer att prövas på samma sätt när hon är mogen!

The daughter suddenly makes her decision and starts helping her mother carry her pole! Wow, what a turnaround! What is the son doing now? Should he give up and consider himself defeated by the two women or will he somehow continue the fight or just pretend that nothing has happened?

He does not get much time for his decision, because the women use their pole, or more log, to force the young man away from the narrow path.

He disappears out on the clear-cut and after a while you hear a distant crackling and crashing out there. It does not seem that the son has given up yet! Suddenly we get a glimpse of him far out there on the clearing and yes, he has an even bigger log with him! He has not given up and some inner power makes him show his strength and courage by completely indulging in this struggle.

This must be the very core, the very primordial force that this ancient tradition has the task of attracting to the young men! But here I actually get a feeling of something else as well, because in the way that the daughter in the family observes and gives in to the struggle, I realize the obvious, that she will also be tried in the same way when she is mature!

Sonens kamp med den kraftiga slanan ute på kalhygget som han mödosamt släpar upp på vägen och bär omkring på, i något jag skulle vilja kalla triumf, verkar vara avslutningen på duellen, eller är det möjligen kulmen till invigningsriten från barn till vuxen?

Familjens spända sinnesstämning övergår till ett hejdlöst firande, där deras hund plötsligt verkar stå i centrum av händelsen. Den lilla gruppen visar sin aktning och tacksamhet till den lilla, lurviga varelsen genom generösa bugningar på alla fyra och ett vilt dansande.

The son’s struggle with the powerful pole out on the clear-cut that he painstakingly drags up on the road and carries around, in something I would like to call triumph, seems to be the end of the duel, or is it possibly the culmination of the opening rite from child to adult?

The family’s tense mood turns into a rampant celebration, where their dog suddenly seems to be at the center of the event. The small group shows their respect and gratitude to the small, furry creature through generous bows on all fours and a wild dance.

Efter denna omtumlande upplevelse, har jag fått veta att ett stort problem är att deras heliga platser håller på att förstörs genom bebyggelse, eller som här kalhuggning. De säger att de visserligen har fått lättare att hitta slanor, men att platsens energi har svårt att bidra med sina styrka och vitalitet när skogen är skövlad.

Jag är därför oerhört tacksam för att jag i tid fick möjlighet att vara med på denna intima och känslostarka släkttradition, som kanske kommer att försvinna i och med vår avverkning av gammal skog och okunskap om platsernas betydelse. Jag känner stor respekt, och även vördnad, för denna familj som trots utmaningarna håller fast i gamla och traditionsbundna ritualer. Det som är deras hjärta och ursprung.

Nästa vecka blir det något helt annat!

After this dizzying experience, I have been told that a major problem is that their sacred sites are being destroyed by buildings, or as here clear-cutting. They say that although they have found it easier to find poles, the energy of the place has a hard time contributing with its strength and vitality, when the forest is devastated.

I am therefore extremely grateful that in time, I had the opportunity to be part of this intimate and emotional family tradition, which may disappear with our felling of old forests and ignorance of the importance of these places. I feel great respect, and also reverence, for this family who, despite the challenges, stick to old and traditional rituals. Which is their heart and origin.

Next week it will be something completely different!

Balanserar omkring på klipporna längs stranden på Hammarudda. Det är ömse halt och vasst och ömse runda hällar mina kängor kliver över. Ibland övergår det i beströdda områden med stenar rundade av tusenåriga vågor, men oftast är det en sönderhackad berggrund, med precis lagom för breda raviner att våga hoppa över med en kamera i handen.

Balances around on the rocks along the beach at Hammarudda. It is both slippery and sharp and alternately round pours my boots step over. Sometimes it turns into strewn areas with stones rounded by millennial waves, but often it is a chopped bedrock, with just enough for wide ravines to dare to jump over, with a camera in hand.

Här och var avbryts dock de naturliga formerna av stenhögar med betydligt vassare former. Tänker inte så mycket på det, utan jagar vidare efter vågor som jag kan fotografera.

Here and there, however, the natural forms of stone mounds with much sharper forms are interrupted. I do not think much about it, but continue to hunt for waves that I can photograph.

Vänder efter ett tag upp från strandlinjen och tar mig upp i en vindpinade tallskogen. Här hittar jag åter den markerade vandringsleden och följer den ett stycke tills jag står i något som ser ute som ett gammalt dagbrott.

Jag tittar mig nyfiket omkring och inser att det inte kan vara något gammalt dagbrott, för det sticker ut armeringsjärn ur utspridda betongklumpar.

After a while I turn up from the shoreline and take myself up into a windswept pine forest. Here I find the marked hiking trail again and follow it for a while until I stand in what looks like an old open pit.

I look around curiously and realize that it can not be an old open pit, because rebar protrudes from scattered lumps of concrete.

Går en liten bit till och tittar ner för att se var jag sätter fötterna på den något hala stigen. Då ser jag att jag trampat på svaret. I klippan har någon knackat in ”Hammarudda fort 1942-1945”.

Goes a little further and looks down to see where I put my feet on the slightly slippery path. Then I see that I have stepped on the answer. Someone has knocked in ”Hammarudda fort 1942-1945” in the cliff.

Miljön intresserar mig så jag tar några bilder på förödelsen men skyndar sedan vidare. Längre fram på stigen stöter jag på nästa krater med utspridda betongblock.

The environment interests me, so I take some pictures of the devastation but then hurry on. Further on the path, I encounter the next crater with scattered concrete blocks.

Nu blir jag riktigt nyfiken och jag strövar runt det stora hålet och min fantasi försöker få grepp på vad det kan ha varit.

Now I get really curious and I wander around the big hole and my imagination tries to get a grip on what it may have been.

Strövar vidare på vandringsleden och inser att jag är hungrig, så jag söker upp en något vindskyddad plats och plockar fram mina mackor.

Wandering further on the hiking trail and realizing that I am hungry, so I look for a somewhat wind-protected place and pick out my sandwiches.

När jag sitter där i solen och tuggar inser jag att jag vill göra något med denna plats historia. Jag packar ner fikat och bestämmer mig för att gå tillbaka och se om jag kan hittar något mer i resterna av detta gamla fort att fotografera. Känner att jag vill fördjupa mig om denna plats.

As I sit there in the sun chewing, I realize I want to do something with the history of this place. I unpack my sandwiches and decide to go back and see if I can find something more in the remains of this old fort to photograph. Feel that I want to learn more about this place.

Precis nedanför platsen jag fikat hittar jag fler rester efter något som ser ut som husgrunder. Här har växtligheten tagit över ordentligt och vuxit upp genom betongskärvorna. Tar mig till havsklipporna igen och tittar närmare på högarna av vass sprängsten och hittar i dessa också betongrester. Längst i öster finns en ordentlig hög av sprängsten. Här kan man sitta och titta ut över havet och se både Öster- och Västerkläpp.

Just below the place I had my break, I find more remains of something that looks like house foundations. Here the vegetation has taken over and grown up through the concrete shards. Takes me to the sea cliffs again and takes a closer look at the piles of sharp blasted stone and finds in these also concrete remains. Furthest to the east there is a big mound of blasted stone. Here you can sit and look out over the sea and see both Öster- and Västerkläpp.

Väl hemma börjar jag leta på nätet om det finns något skrivet om Hammarudda fort. Hur såg det ut? Hur stort var det och hur många man fanns det här?

Hittar ett särtryck som docent Kenneth Gustavsson skrivit om Ålands demilitarisering, där Hammarudda nämns, men inga detaljer. Tar en sväng till biblioteket i Marihamn men lyckas där bara hitta fortet omnämnt.

Det verkar som om själva platsen Hammarudda besattes av styrkor från det finska kustartilleriet den 2 december 1939, i samband med flera militära förstärkningar på ön.

Mejlade sedan till Ålands kulturhistoriska museum för att se om de hade något men blev där hänvisad till ovan Kenneth Gustavsson, vilken visade sig vara expert i ämnet Åland under andra världskriget!

Tillslut tog jag mod till mig och mejlade Kenneth. Fick ett raskt svar med en kort historisk överblick!

Once home, I start looking online if there is anything written about Hammarudda fort. What did it look like? How big was it and how many soldiers were there?

Finds a reprint that Associate Professor Kenneth Gustavsson wrote about Åland’s demilitarization, where Hammarudda is mentioned, but no details. Takes a turn to the library in Marihamn but only manages to find the fort mentioned there.

It seems that the site Hammarudda itself was occupied by forces from the Finnish Coastal Artillery on December 2, 1939, in connection with several military reinforcements on the island.

Then emailed to Åland’s Cultural History Museum to see if they had anything, but was referred to above Kenneth Gustavsson, who turned out to be an expert on the subject of Åland during World War II!

Finally, I took courage and emailed Kenneth. Got a quick response with a brief historical overview!

Här nedan hans text som jag har städat ytterst lite i:

Första världskriget
Under krigsåren byggde ryssarna omfattande fältbefästningar på udden. Under 1915 i form av stora vallar med skyttevärn på marken och under 1916 främst skyttevärn av modernare typ. Anläggningarna demolerades under 1919.

Below is his text that I have cleaned up a tiny bit:

The First World War
During the war years, the Russians built extensive field fortifications on the headland. In 1915 in the form of large ramparts with parapet on the ground and in 1916 mainly parapets of a modern type. The facilities were demolished in 1919.

Vinterkriget
De första finska enheterna anlände till Hammarudda den 2 december 1939, och under de följande veckorna upprättades ett provisoriskt fort med två 152 mm kustartillerikanoner, samt ett flertal lätta närförsvarspjäser, samtliga uppställda i fältbefästningar.

Efter fredsslutet 13 mars 1940 inleddes arbetet med ett permanent fort, med de tunga pjäserna i utsprängda betongställningar. Under våren påbörjades även sprängningsarbeten för två 254 mm pjäser (254/45-D).

Efter sovjetiska krav avbröts alla arbeten i början av juli, varvid Åland omedelbart tömdes på trupper och materiel. Varpå de påbörjade anläggningarna sprängdes i oktober 1940.

The Winter War
The first Finnish units arrived in Hammarudda on December 2, 1939, and in the following weeks a temporary fort was erected with two 152 mm coastal artillery cannons, as well as several light close-defense pieces, all lined up in field fortifications.

After the peace on March 13, 1940, work began on a permanent fort, with the heavy pieces in blasted concrete scaffolding. During the spring, blasting work was also started for two 254 mm pieces (254/45-D).

Following Soviet demands, all work was suspended in early July, with Åland immediately emptied of troops and matériel. The facilities that were started up were blown up in October 1940.

Fortsättningskriget
Finska trupper återkom till Åland den 22 juni 1941, varvid även Hammarudda besattes på nytt. Arbetena inleddes genast med att de tidigare groparna röjdes på sten och betong, varefter återuppbyggnad inleddes under juli.

Två 152 mm pjäser av typ Canet (152/45-C) uppställdes inledningsvis på tillfälliga betongunderlag, men kunde under 1942 placeras i färdiga betongställningar insprängda i berget. Från båda dessa gick täckta förbindelsegångar till varsin permanent manskapsbunker. En tredje stor manskapsbunker i betong fanns lite längre bort. På högsta punkten byggdes ett kraftigt eldledningstorn i flera våningar, till större delen nedsprängt i berget.

1943 installerades en tredje 152 mm pjäs, i en något enklare betongställning. För närförsvaret fanns i olika perioder lättare pjäser, men dessa flyttades fram och tillbaka mellan de olika forten. Längs stranden fanns därtill ett stort antal skyttevärn, skyttegravar och maskingevärsnästen. Luftförsvaret var svagt, och utgjordes främst av 20 mm automatkanoner (20 ItK Madsen), samt luftvärnsmaskingevär.

Continued war
Finnish troops returned to Åland on 22 June 1941, whereupon Hammarudda was also occupied again. The work began immediately with the former pits being cleared of stone and concrete, after which reconstruction began in July.

Two 152 mm pieces of the Canet type (152/45-C) were initially set up on temporary concrete substrates, but could in 1942 be placed in finished concrete racks blasted into the rock. From both of these, covered connecting corridors went to each permanent crew bunker. A third large concrete bunker was a little further away. At the highest point, a powerful fire control tower was built on several floors, mostly blasted into the rock.

In 1943, a third 152 mm piece was installed, in a slightly simpler concrete stand. For the local defense, there were lighter pieces in different periods, but these were moved back and forth between the different forts. Along the shore there were also a large number of snipers, trenches and machine gun nests. The air defense was weak, and consisted mainly of 20 mm automatic cannons (20 ItK Madsen), as well as anti-aircraft machine guns.

Besättningen växlade över tid, dels beroende på krigsutvecklingen, dels beroende på att här tidvis hölls rekrytutbildning.

Den 1 januari 1942 noterades 8 + 41 + 134 man (off + uoff + manskap), 15 juni 1944 endast 3 + 12 + 29, och 15 augusti samma år 6 + 16 + 58 man (sista noteringen).

För dessa fanns ett omfattande kasernkomplex i norra delen av området: officersbyggnad, två underofficersbyggnader, två kaserner, matsalsbyggnad, soldathem, etc.

Efter vapenstilleståndet i september 1944 började fortet avvecklas varvid materiel och byggnader överfördes till finska skärgården. Kvarvarande anläggningar sprängdes under vintern-våren 1945, under överinseende av sovjetisk personal.

Under 1945 hade därefter sjöbevakningen en mindre station på platsen, men avvecklades i slutet av året.

The crew changed over time, partly due to the development of the war, partly due to the fact that recruit training was held here from time to time.

On January 1, 1942, 8 + 41 + 134 men (off + uoff + crew) were listed, on June 15, 1944 only 3 + 12 + 29, and on August 15 the same year 6 + 16 + 58 men (last listing).

For these, there was an extensive barracks complex in the northern part of the area: officers’ building, two non-commissioned officers’ buildings, two barracks, dining hall building, soldiers’ home, etc.

After the armistice in September 1944, the fort began to be dismantled, with equipment and buildings being transferred to the Finnish archipelago. Remaining facilities were blown up during the winter-spring of 1945, under the supervision of Soviet personnel.

In 1945, the naval guard then had a smaller station on the site, but was discontinued at the end of the year.

Där fick man svar! Utifrån information från Kenneth så har jag kunnat identifiera några av de hål och grushögar som jag fotograferat och skrivit om i bildtexterna.

Hittade även några bilder i Försvarsmaktens bildarkiv (SA-kuva) efter lite klurande. På bildtexten till bilderna står det ”Hammarsudda” alltså med ett ”s” mitt i allt, så till en början hittade jag bara en bild… men sedan dök det upp 40 stycken som visar några hus och några av pjäserna, men även från sprängningen den 19 maj 1945.

Vill du besöka det forna fortet så finns det en fin, välmarkerad vandringled att följa. Det är Jomala vandringled som gör en sista (eller första) sväng över fortet. Det som är lite krångligt är parkering, men det finns några luckor efter vägen att ställa bilen på, så man inte är iväg för de boende eller bondens arbete.

Karta till Jomala vandringled.

There you got an answer! Based on information from Kenneth, I have been able to identify some of the holes and gravel piles that I have photographed and written it in the captions.

Also found some pictures in the Finnish Armed Forces’ picture archive (SA-kuva) after a bit of figuring out. In the caption to the pictures it says ”Hammarsudda” so with an ”s” in the middle of everything, so at first I only found one picture … but then 40 pictures appeared that show some houses and some cannons, but also from the demolition on May 19, 1945.

If you want to visit the former fort, there is a nice, well-marked hiking trail to follow. It is the Jomala hiking trail that makes one last (or first) turn over the fort. What is a bit complicated is parking, but there are some gaps along the road to park the car on, so you are not blocking for the residents or the farmer’s work.

Map to Jomala hiking trail.