Disken / The dishes

Känner hur magen känner sig mätt och belåten. Inte överfull som efter en brakmiddag utan lagom som efter en trevlig lunch. Denna trevliga, väldigt alldagliga lunch med familjen. Lägger besticken på tallriken och inser att jag nu måste duka av och ta hand om disken efter detta, så jag sitter kvar. Tittar upp och ser att min fru har bytts ut mot en hund. En hund vid matbordet?

Som tur var vår hund men ändock lite chockande. Var tog frugan vägen? Om hon är borta så hamnar avdukningen och disken i mitt knä så att säga. Sonen är kvar i alla fall och det kommer över mig att det är trevligt att få äta mat med sin familj. Träffa och känna in alla som är en närmast.

Tänker på filmbilden av en italiensk familj som äter tillsammans under stök och stoj. Hela släkten samlad. Inte bara några nära, utan alla. Vi är inte riktigt där, för här är det bara frugan och jag och våra fantastiska barn, men en hund vid matbordet kan ju liva upp. Frugan ja. Var tog hon vägen?

– Vad mycket disk italienarna måste ha. slår det mig. Hunden hjälper mig med grovdisken i alla fall. Ser till så jag slipper stå och slabba med matrester. De kanske har hundar i alla italienska hushåll?

Sonen inleder en konversation med hunden om att hon faktiskt inte får äta från bordet, men att det är okej att hon sitter där. Hunden ser väldigt oförstående ut.
– Jag? Skulle jag ta något från bordet om du tittade bort? Aldrig! uttrycker hon med hela sitt väsen, men vi litar inte på henne, så sonen får hålla koll. Men var tog frugan vägen? Hon verkar inte komma tillbaka. Kanske kan få sonen att hjälpa mig med disken…

I feel how the stomach feels full and satisfied. Not overfull as after a brackish dinner but just full as after a nice lunch. This nice, very everyday lunch with the family. Puts the cutlery on the plate and realizes that I now have to set the table and take care of the dishes after this, so I stay. Looking up and sees that my wife has been replaced by a dog. A dog at the dining table?

Luckily our dog, but was still a bit shocking. Where did my wife go? If she’s gone, the clearing of the table and the dish ends up in my lap, so to speak. The son is still there anyway and it comes to me that it is nice to eat with the family. Meet and feel everyone who is closest to you.

Thinking of the film image of an Italian family eating together during lark and fuss. The whole family gathered. Not just some close, but everyone. We are not really there, because here it is just my wife and I and our fantastic children, but a dog at the dining table can brighten things up. The wife. Where did she go?

– What a lot of dishes the Italians must have. The dog helps me with the rough washing in any case. Make sure I do not have to stand and slab with leftover food. Maybe they have dogs in all Italian households?

The son starts a conversation with the dog that she is not actually allowed to eat from the table, but that it is okay for her to sit there. The dog looks very incomprehensible.
– Me? Would I take anything from the table if you looked away? Never! she expresses with all her being, but we do not trust her, so the son keeps an eye on her. But where did my wife go? She does not seem to be coming back. Maybe I can get my son to help me with the dishes…