Det är mulet. Jämngrått, fuktigt och kallt. Blött och rått. Solen kommer gå ner om 40 minuter och med ett kompakt molntäcke så finns det inte en chans till någon ljusning. Så här ska det ridas!

Men inte för mig. Håller mig bredvid som vanligt. Har visserligen suttit på några hästar men aldrig förstått mig på det.

Tar istället chansen att fota lite men upptäcker att det inte är så lätt för det är så mörkt!

Vi är på Ponnylyckan utanför Södersunda. 15 minuters bilfärd från största orten på Åland, Mariehamn. Min kära fru Therese ska äntligen få rida efter lång väntan.

Själv upptäcker jag att jag måste gå upp på över ISO 1000 för att klara av rörelserna från djuren. Det räcker med att de rynkar på nosen så blir det suddigt, som ni ser på bilden nedan.

Cloudy days. Even gray, damp and cold. Wet and raw. The sun will go down in 40 minutes and with a compact cloud cover there is no chance of any brightening. So now shall we ride!

But not for me. Keeps me next as usual.I have ridden on some horses but never understood the idé.

Instead, take the chance to take some photos but discover that it is not so easy, because it is so dark!

We are at Ponnylyckan outside Södersunda. 15 minutes drive from the largest town on Åland, Mariehamn. My dear wife, Therese, will finally be able to ride after a long wait.

Personally, I discover that I have to go up to over ISO 1000 to cope with the movements of the animals. It is enough that they wrinkle the nose and it will be blurred, as you see in the picture below.

Mother and daughter
Nikon D7000
f4 1/60s ISO500 18mm
5 December 2020 at 14.54, Ponnylyckan, The Åland Islands

Inne i sadelkammaren är det i alla fall något varmare och mer ombonat.

Där trivs katten men han tycks inte riktigt vilja vara med på bild. Men det gäller att hålla kameran stadigt för jag får gå ner på 1/30 sekund.

Inside the saddle chamber, it is at least a little warmer and more cozy.

The cat thrives there, but he does not really seem to want to be in the picture. But it is important to keep the camera steady because I have to go down to 1/30 second.

The boss!
Nikon D7000
f3,5 1/30s ISO1000 18mm
Ponnylyckan, The Åland Islands, 5 December 2020 at 14.55
Elvis!

Den här ponnyn vet jag i alla fall vad han heter. Han heter Elvis men myskankan ville inte presentera sig men höll koll på oss.

Medan Therese kämpar på med att få islandshästen att tölta, kämpar jag på med det dåliga ljuset.

At least I know what his pony is called. His name is Elvis, but the muskrat did not want to introduce hereself but kept an eye on us.

While Therese is struggling to get the Icelandic horse to tölt, I am struggling with the bad light.

Working with the tölt
Nikon D7000
f5 1/15s ISO1600 75mm
Ponnylyckan, The Åland Islands, 5 December 2020 at 15.52

Inser att det är bättre att försöka fånga rörelsen istället för att försöka hitta skärpa.

Så det blir en fortsättning på arbetet i förra bloggen – The light in the dark. Att följa motivet och få en oskarp bakgrund.

Här inser jag att svårigheten ligger i att motivet, alltså hästen, inte rör sig så fort i förhållande till bakgrunden. Men i några bilder lyckades jag i alla fall fånga själva tanken med tekniken.

Realize that it is better to try to capture the movement, instead of trying to find sharpness.

So it will be a continuation of the work in the previous blog – The light in the dark. To follow the subject and get a blurry background.

Here I realize that the difficulty lies in the fact that the motif, ie the horse, does not move so fast in relation to the background. But in some pictures I managed to capture the very idea of ​​the technique.

My whife Therese Lomner look happy after today’s gray, cold and wet riding …

Du kan följa ägaren Therese Söderbergs arbete med alla 20 djur på hennes Facebook sida och även boka in dig för ridning eller djurvisningar!

You can follow the owner Therese Söderberg’s work with all 20 animals on her Facebook page and also book yourself for riding or a guided tour with the animals!

Står i mörkret på gång- och cykelbanan och känner kylan genom kläderna. Hade inte tänkt ut och fota i kväll, men hade lite tid över i väntan på att hämta upp sonen, så därav det dåliga klädvalet.

Några joggare stryker förbi och jag mer känner än ser att de granskar mig och undrar varför jag står där och lurar i mörkret med kameran redo.

Stands in the dark on the pedestrian and bicycle path and feels the cold through my clothes. Had not thought yo go out and take pictures tonight, but had some time left waiting to pick up the son, hence the poor choice of clothes.

Some joggers pass by and I feel more than I see them examining me and wondering why I’m standing there lurking in the dark with the camera ready.

Red car
Nikon D7000
f7,1 1/5s ISO1600 52mm
Österleden, Mariehamn, The Åland Islands, 23 Nov 2020 at 20.37

Men jag tror mig ha hittat ett bra läge för att testa att fotografera bilar i rörelse. Få bilen att vara hyffsat skarp men med en fartig, randig bakgrund.

Just där jag står så har jag flera ljus på andra sidan gatan från Mariehamns bensinmackar som jag hoppas ska bilda en spännande bakgrund i mörkret.

Första försöken bli inte som jag har tänkt mig som ni kan se i bilden ovan. Jag får inte bilen skarp.

But I think I have found a good location to try to photograph moving cars. Make the car be fairly sharp but with a fast, striped background.

Right where I stand, I have several lights on the other side of the street from Mariehamn’s petrol stations, which I hope will form an exciting background in the dark.

The first attempts will not be as I have imagined as you can see in the picture above. I do not get the car sharp.

Volvo
Nikon D7000
f5 1/10s ISO1600 27mm
Österleden, Mariehamn, The Åland Islnds, 23 Nov 2020 at 20.43

Här ovan har jag lyckats lite bättre men det beror på att slutartiden inte var så lång.

Here above I have succeeded a little better, but it is because the shutter speed was not so long.

Fick annars till ett trevligt perspektiv på denna, men fortfarande så är bilen inte som jag hade tänkt mig.

Got on the other hand a nice perspective on this, but still the car is not as I had imagined.

Black car
Nikon D7000
f5 1/8s ISO1600 28mm
Österleden, Mariehamn, The Åland Islnds, 23 Nov 2020 at 20.4
6

Sedan kommer jag på felet! Jag har inte haft bilen rakt framför mig.

Som ni ser på de förra bilderna så är bilen på väg snett emot mig. Då funkar det inte att panorera med bilen, utan bilen förskjuts i bilden när den kommer närmare mig. Den blir också större och linjerna flyter ut.

Then I come to the mistake! I have not had the car right in front of me.

As you can see in the previous pictures, the car is on its way obliquely towards me. Then it does not work to pan with the car, but the car shifts in the picture when it gets closer to me. It also gets bigger and the lines flow out.

För att få bilen att vara skarp mot bakgrunden, behövs det att bilen stannar på samma ställe i bilden. Då måste man ha den vinkelrätt framför sig!

Så då blev det som jag hade tänkt mig! Ljusen i bakgrunden som streck och bilen skarp. Men nu för tiden så får man inte hela streck som ni ser, för ljusen är antagligen diodlampor som pulserar om jag har fattat rätt!

To make the car be sharp against the background, it is necessary for the car to stop in the same place in the picture. Then you have to have it perpendicular in front of you!

So then it turned out as I had imagined! The lights in the background as dashes and the car bright. But nowadays you do not get the whole line as you see, because the lights are probably diode lamps that pulsate if I have got it right!

Gullviva, Sjökvarteren, The Åland Islands.
Nikon D7000
f7,5 1/5s ISO1600 18mm
23 Nov 2020 at 20.30

Tog sedan några bilder som passagerar i bilen. Lite längre slutartid och så försökte jag hitta ljus som kunde skapa något tilltalande mönster i rörelse. Många som inte blev något men dessa två tycker jag har något tilltalande.

Then took some pictures as a passengers in the car. A little longer shutter speed and then I tried to find light that could create some appealing pattern in motion. Many who did not become anything but these two I think have something appealing.

After the theatre training
Nikon D7000
f4,5 1/15s ISO1600 42mm
Bel Canto, Dalkarbyvägen, Mariehamn, The Åland Islands
23 Nov 2020 at 21.17

När sonen och de andra kommer ut från teaterträningen, tar jag chansen att fånga de anonyma siluetterna som rör sig mellan de mörka skuggorna och belysningen.

Har du varit ute och tagit några bilder i mörkret?

When the son and the others come out of the theatre training, I take the chance to capture the anonymous silhouettes that move between the dark shadows and the lighting.

Have you been out and taken some pictures in the dark?

The hero!
Or am I the hero?

Min son, Mio, fick soppatorsk i samma veva som jag hittade Jaymi Heimbuch lilla folder om att berätta en historia med bilder – The six must-have shots for a powerfull photo story.

Så när jag ändå var tvungen att åka ut och hjälpa honom, försökte jag skapa en liten berättelse med hjälp av kameran.

The action!

My son, Mio, ran out of petrol in the same time as I found Jaymi Heimbuch’s little folder about telling a story with pictures – The six must-have shots for a powerful photo story.

So when I still had to go out and help him, I tried to create a little story using the camera.

Enligt Jaymi ska det finnas 6 olika bilder med i en berättelse.

Är man begränsad så ska berättelsen bara berättas med 6 bilder eller så kan men se det som att det är minst 6 olika typer av bilder som behövs, för att täcka upp en historia.

According to Jaymi, there should be 6 different pictures in a story.

If you are limited, the story should only be told with 6 pictures or you can see itas there are at least 6 different types of pictures needed to cover a story.

Mio is prepering to refuel his moped.
1 Nov 2020 at 10.10
Lemlandsvägen at Söderhägnan, The Åland Islands.

Här finns det mer än 6 bilder för detta är en fotoblogg och då vill jag att det ska vara många bilder!

Däremot så har jag försökt att få med de 6 olika typerna.

Överst ”The hero”. Bilden som ska fånga betraktaren och leda in i historien.

There are more than 6 pictures here, because this is a photo blog and then I want there to be many pictures!

However, I have tried to include the 6 different types.

At the top – ”The hero”. The image that will capture the viewer and lead into the story.

Sedan kommer presentationen av deltagarna. Här ser jag, att jag inte riktigt har fått med något rent porträtt av Mio, mig eller hans moped.

Men bilden ”The last drop” nedan borde fungera som ett samlat porträtt av Mio och mopeden.

Jag själv däremot blir bara en del av denna historia som betraktare av skeendet, men också en bakgrundsfigur som syns tack vare bilen i bakgrunden och handen som lämnar fram reservdunken.

Then comes the presentation of the participants. Here I see that I have not really got a clean portrait of Mio, me or his moped.

But the picture ”The last drop” below should serve as a collective portrait of Mio and the moped.

I myself, on the other hand, become just a part of this story as an observer of what is happening, but also a background figure who is visible thanks to the car in the background and the hand that leaves the spare can.

Som nummer tre har vi kontexten, sammanhanget. Där skulle jag kunnat ha med någon mer övergripande bild.

Men den första bilden, där Mio sitter på mopeden och väntar, tycker jag fungerar samt de två när han står bakom mopeden och bilen är med i bild.

As number three, we have the context, the relation. There I could have included some more overall picture.

But the first picture, where Mio is sitting on the moped and waiting, I think works and the two, when he is behind the moped and the car is also visible.

Action! Det är bildtyp nummer 4. Den ska ta upp det som händer och gärna lite fart i bilderna.

De med mest rörelse är ju de två bilderna där Mio går emot mig med dunken. Också porträttet nedan tycker jag fungerar, för att det är tydligt att han just håller på att fylla på soppa men också det ovan, där han skruvar på röret på dunken.

Action! It is image type number 4. It should capture what is happening and preferably a little speed in the images.

The ones with the most movement are the two pictures where Mio goes against me with the can. I also think the portrait below works, because it is clear that he is just filling up soup but also the one above, where he screws the pipe on the can.

The last drop

Näst sista typen är närbilden och detaljerna. Här går man in närmare och visar upp hur det ser ut och vad som sker.

Här har jag bilderna på när Mio fyller på soppa och när han skruvar på slangen. Närbilder på händer som gör något.

Sista kategorin är bilden som ska få betraktaren att ta egna steg – ”The take-away”, antingen i ren handling eller i reflektion.

Vad vill jag som fotograf att betraktaren ska ta med sig eller känna? Vill jag till och med att betraktaren ska ta egna steg mot något?

Sista bilderna i denna fotoberättelse får stå för friheten, men själva berättelsen visar ju också att friheten är begränsad och faktiskt beroende av andra.

The penultimate type is the close-up and the details. Here you go closer and show what it looks like and what happens.

Here I have the pictures of when Mio refuel and when he screws on the hose. Close-ups of hands doing something.

The last category is the image that will make the viewer take their own steps – ”The take-away”, either in pure action or in reflection.

What do I, as a photographer, want the viewer to bring or feel? Do I even want the viewer to take their own steps towards something?

The last pictures in this photo story may stand for freedom, but the story itself also shows that freedom is limited and actually dependent on others.

Freedom!

Kolla in Jaymi Heimbuchs hemsida om du är intresserad av att lära dig mer om hur man kan arbeta som fotograf kring miljöfrågor. Hon har en gedigen podd som är gratis att lyssna på.

Kör försiktigt där ute och var rädd om de minst skyddade trafikanterna!

Check out Jaymi Heimbuch’s website if you are interested in learning more about how to work as a photographer on environmental issues as conservatin photographer. She has a solid podcast that is free to listen to.

Drive carefully out there and pay attation to the least protected road users!

Painted waves 3
Nikon D7000
f29 4sec ISO100 80mm
29 Oct 2020 at 07.49 at Hammarudda, The Åland Islands

En blåsig morgon igen på Hammarudda. Den här gången är jag på plats innan solen går upp och kan invänta ljuset.

A windy morning again at Hammarudda. This time I am in place before the sun rises and can wait for the light.

Painted waves with cliff
Nikon D7000
f25 6sec ISO100 31mm
29 Oct 2020 at 07.48 at Hammarudda, The Åland Islands

Det tar ett tag för solljuset att spridas över klipporna, för en molnbank ligger ivägen över horisonten.

It takes a while for the sunlight to spread over the rocks, because a cloud bank is blocking the horizon.

Painted waves with rock
Nikon D7000
f32 6sec ISO100 56mm
29 Oct 2020 at 07.47 at Hammarudda, The Åland Islands

Så då får jag chansen att åter igen jobba med långa exponeringar. Det är för ljust för de riktigt långa på över 10 sekunder.

So then I get the chance to work with long exposures again. It’s too bright for the really long ones of over 10 seconds.

Painted waves with stone
Nikon D7000
f36 8sec ISO100 105mm
29 Oct 2020 at 07.54 at Hammarudda, The Åland Islands

Tog de vanliga bilderna på stenar och klippor, men denna gång var det ordentliga vågor och ljuset gjorde att jag fick hålla mig under 8 sekunder.

Took the usual pictures of rocks and cliffs, but this time it was real big waves and the light forced me to be under 8 seconds.

Painted waves 2
Nikon D7000
f32 4sec ISO100 80mm
29 Oct 2020 at 07.49 at Hammarudda, The Åland Islands

Testade också att bara ta med vågorna och med det magiska morgonljuset fick jag med något som jag inte har fått förut. Kameramålning.

Also tried to just photographe the waves and with the magic morning light I got something I have not received before. Camerapainting.

Painted waves 1
Nikon D7000
f32 4sec ISO100 80mm
29 Oct 2020 at 07.49 at Hammarudda, The Åland Islands

Bilderna är bara redigerade i Raw Therapee och jag har inte ändrat bildens kulör. Bara förstärkt den färg som redan fanns där i det råa formatet från kameran.

The pictures are only edited in Raw Therapee and I have not changed the colourtone of the pictures. Just enhanced the colour that was already there in the raw format from the camera.

Hammarudda fort 1942-1945 mejslat i berget vid en av de sprängda bunkrarna.

Balanserar omkring på klipporna längs stranden på Hammarudda. Det är ömse halt och vasst och ömse runda hällar mina kängor kliver över. Ibland övergår det i beströdda områden med stenar rundade av tusenåriga vågor, men oftast är det en sönderhackad berggrund, med precis lagom för breda raviner att våga hoppa över med en kamera i handen.

Balances around on the rocks along the beach at Hammarudda. It is both slippery and sharp and alternately round pours my boots step over. Sometimes it turns into strewn areas with stones rounded by millennial waves, but often it is a chopped bedrock, with just enough for wide ravines to dare to jump over, with a camera in hand.

The remains of the artillery bunker at Hammarudda fort, The Åland Islands.
Remains of the westernmost coastal artillery bunker Nr 1.
Propebly the one on the picture in the end of this blog.
Nikon D7000
f 5,6 1/100s ISO1600 135mm
28 Oct 2020 at 10.43, Hammarudda, The Åland Islands

Här och var avbryts dock de naturliga formerna av stenhögar med betydligt vassare former. Tänker inte så mycket på det, utan jagar vidare efter vågor som jag kan fotografera.

Here and there, however, the natural forms of stone mounds with much sharper forms are interrupted. I do not think much about it, but continue to hunt for waves that I can photograph.

Remains of the westernmost of three coastal artillery bunkers Nr 1.
Nikon D7000
f 5,3 1/60s ISO750 95mm
28 Oct 2020 at 10.45, Hammarudda, The Åland Islands

Vänder efter ett tag upp från strandlinjen och tar mig upp i en vindpinade tallskogen. Här hittar jag åter den markerade vandringsleden och följer den ett stycke tills jag står i något som ser ute som ett gammalt dagbrott.

Remains of the connecting corridor between the above artillery bunker and shelter Nr 26.

Jag tittar mig nyfiket omkring och inser att det inte kan vara något gammalt dagbrott, för det sticker ut armeringsjärn ur utspridda betongklumpar.

After a while I turn up from the shoreline and take myself up into a windswept pine forest. Here I find the marked hiking trail again and follow it for a while until I stand in what looks like an old open pit.

The remains of the shelter for an entire platoon, thas vas suited behind the artillery bunker Nr 5.

I look around curiously and realize that it can not be an old open pit, because rebar protrudes from scattered lumps of concrete.

The corner of the large fire control bunker Nr 7.
Nikon D7000
f5,3 1/125s ISO320 18mm
28 Oct 2020 at 10.54, Hammarudda fort, The Åland Islands

Går en liten bit till och tittar ner för att se var jag sätter fötterna på den något hala stigen. Då ser jag att jag trampat på svaret. I klippan har någon knackat in ”Hammarudda fort 1942-1945”.

Goes a little further and looks down to see where I put my feet on the slightly slippery path. Then I see that I have stepped on the answer. Someone has knocked in ”Hammarudda fort 1942-1945” in the cliff.

The stairs to the fire control bunker at Hammarudda fort, The Åland Islands.
The entrance and the remains of the fire control bunker Nr 7.
Nikon D7000
f5 1/25s ISO1600 82mm
28 Oct 2020 at 10.59, Hammarudda fort, The Åland Islands

Miljön intresserar mig så jag tar några bilder på förödelsen men skyndar sedan vidare. Längre fram på stigen stöter jag på nästa krater med utspridda betongblock.

The environment interests me, so I take some pictures of the devastation but then hurry on. Further on the path, I encounter the next crater with scattered concrete blocks.

Fire control bunker Nr 7.
28 Oct 2020 at 11.03, Hammarudda fort, The Åland Islands

Nu blir jag riktigt nyfiken och jag strövar runt det stora hålet och min fantasi försöker få grepp på vad det kan ha varit.

Now I get really curious and I wander around the big hole and my imagination tries to get a grip on what it may have been.

The house foundation for one of the barracks buildings.
28 Oct 2020 at 11.10. Hammarudda, The Åland Islands

Strövar vidare på vandringsleden och inser att jag är hungrig, så jag söker upp en något vindskyddad plats och plockar fram mina mackor.

Wandering further on the hiking trail and realizing that I am hungry, so I look for a somewhat wind-protected place and pick out my sandwiches.

The house foundation for another of the barracks buildings.
28 Oct 2020 at 11.59, Hammarudda, The Åland Islands

När jag sitter där i solen och tuggar inser jag att jag vill göra något med denna plats historia. Jag packar ner fikat och bestämmer mig för att gå tillbaka och se om jag kan hittar något mer i resterna av detta gamla fort att fotografera. Känner att jag vill fördjupa mig om denna plats.

As I sit there in the sun chewing, I realize I want to do something with the history of this place. I unpack my sandwiches and decide to go back and see if I can find something more in the remains of this old fort to photograph. Feel that I want to learn more about this place.

The large hole after the fire control centre that was built in several floors both above and below the rock Nr 7.
28 Oct 2020 at 12.07, Hammarudda fort , The Åland Islands

Precis nedanför platsen jag fikat hittar jag fler rester efter något som ser ut som husgrunder. Här har växtligheten tagit över ordentligt och vuxit upp genom betongskärvorna. Tar mig till havsklipporna igen och tittar närmare på högarna av vass sprängsten och hittar i dessa också betongrester. Längst i öster finns en ordentlig hög av sprängsten. Här kan man sitta och titta ut över havet och se både Öster- och Västerkläpp.

Just below the place I had my break, I find more remains of something that looks like house foundations. Here the vegetation has taken over and grown up through the concrete shards. Takes me to the sea cliffs again and takes a closer look at the piles of sharp blasted stone and finds in these also concrete remains. Furthest to the east there is a big mound of blasted stone. Here you can sit and look out over the sea and see both Öster- and Västerkläpp.

From the fire control centre Nr 7.
28 Oct 2020 at 12.09, Hammarudda fort, The Åland Islands

Väl hemma börjar jag leta på nätet om det finns något skrivet om Hammarudda fort. Hur såg det ut? Hur stort var det och hur många man fanns det här?

Hittar ett särtryck som docent Kenneth Gustavsson skrivit om Ålands demilitarisering, där Hammarudda nämns, men inga detaljer. Tar en sväng till biblioteket i Marihamn men lyckas där bara hitta fortet omnämnt.

Det verkar som om själva platsen Hammarudda besattes av styrkor från det finska kustartilleriet den 2 december 1939, i samband med flera militära förstärkningar på ön.

Mejlade sedan till Ålands kulturhistoriska museum för att se om de hade något men blev där hänvisad till ovan Kenneth Gustavsson, vilken visade sig vara expert i ämnet Åland under andra världskriget!

Tillslut tog jag mod till mig och mejlade Kenneth. Fick ett raskt svar med en kort historisk överblick!

Once home, I start looking online if there is anything written about Hammarudda fort. What did it look like? How big was it and how many soldiers were there?

Finds a reprint that Associate Professor Kenneth Gustavsson wrote about Åland’s demilitarization, where Hammarudda is mentioned, but no details. Takes a turn to the library in Marihamn but only manages to find the fort mentioned there.

It seems that the site Hammarudda itself was occupied by forces from the Finnish Coastal Artillery on December 2, 1939, in connection with several military reinforcements on the island.

Then emailed to Åland’s Cultural History Museum to see if they had anything, but was referred to above Kenneth Gustavsson, who turned out to be an expert on the subject of Åland during World War II!

Finally, I took courage and emailed Kenneth. Got a quick response with a brief historical overview!

Back to the conecting corrodor again Nr 26.
28 Oct 2020 at 12.16, Hammarudda fort, The Åland Islands

Här nedan hans text som jag har städat ytterst lite i:

Första världskriget
Under krigsåren byggde ryssarna omfattande fältbefästningar på udden. Under 1915 i form av stora vallar med skyttevärn på marken och under 1916 främst skyttevärn av modernare typ. Anläggningarna demolerades under 1919.

Below is his text that I have cleaned up a tiny bit:

The First World War
During the war years, the Russians built extensive field fortifications on the headland. In 1915 in the form of large ramparts with parapet on the ground and in 1916 mainly parapets of a modern type. The facilities were demolished in 1919.

The big hole after the westernmost coastal artillery bunker Nr 1.
Propebly the one on the picture in the end of this blog.
Nikon D7000
f 5 1/100s ISO400 18mm
28 Oct 2020 at 12.18, Hammarudda, The Åland Islands

Vinterkriget
De första finska enheterna anlände till Hammarudda den 2 december 1939, och under de följande veckorna upprättades ett provisoriskt fort med två 152 mm kustartillerikanoner, samt ett flertal lätta närförsvarspjäser, samtliga uppställda i fältbefästningar.

Efter fredsslutet 13 mars 1940 inleddes arbetet med ett permanent fort, med de tunga pjäserna i utsprängda betongställningar. Under våren påbörjades även sprängningsarbeten för två 254 mm pjäser (254/45-D).

Efter sovjetiska krav avbröts alla arbeten i början av juli, varvid Åland omedelbart tömdes på trupper och materiel. Varpå de påbörjade anläggningarna sprängdes i oktober 1940.

The Winter War
The first Finnish units arrived in Hammarudda on December 2, 1939, and in the following weeks a temporary fort was erected with two 152 mm coastal artillery cannons, as well as several light close-defense pieces, all lined up in field fortifications.

After the peace on March 13, 1940, work began on a permanent fort, with the heavy pieces in blasted concrete scaffolding. During the spring, blasting work was also started for two 254 mm pieces (254/45-D).

Following Soviet demands, all work was suspended in early July, with Åland immediately emptied of troops and matériel. The facilities that were started up were blown up in October 1940.

The big stone on top of the stone mound that was once a firing bunker for machine guns Nr 86?.
On the horizon Västerkläpp.
28 Oct 2020 at 12.32, Hammarudda fort, The Åland Islands

Fortsättningskriget
Finska trupper återkom till Åland den 22 juni 1941, varvid även Hammarudda besattes på nytt. Arbetena inleddes genast med att de tidigare groparna röjdes på sten och betong, varefter återuppbyggnad inleddes under juli.

Två 152 mm pjäser av typ Canet (152/45-C) uppställdes inledningsvis på tillfälliga betongunderlag, men kunde under 1942 placeras i färdiga betongställningar insprängda i berget. Från båda dessa gick täckta förbindelsegångar till varsin permanent manskapsbunker. En tredje stor manskapsbunker i betong fanns lite längre bort. På högsta punkten byggdes ett kraftigt eldledningstorn i flera våningar, till större delen nedsprängt i berget.

1943 installerades en tredje 152 mm pjäs, i en något enklare betongställning. För närförsvaret fanns i olika perioder lättare pjäser, men dessa flyttades fram och tillbaka mellan de olika forten. Längs stranden fanns därtill ett stort antal skyttevärn, skyttegravar och maskingevärsnästen. Luftförsvaret var svagt, och utgjordes främst av 20 mm automatkanoner (20 ItK Madsen), samt luftvärnsmaskingevär.

Continued war
Finnish troops returned to Åland on 22 June 1941, whereupon Hammarudda was also occupied again. The work began immediately with the former pits being cleared of stone and concrete, after which reconstruction began in July.

Two 152 mm pieces of the Canet type (152/45-C) were initially set up on temporary concrete substrates, but could in 1942 be placed in finished concrete racks blasted into the rock. From both of these, covered connecting corridors went to each permanent crew bunker. A third large concrete bunker was a little further away. At the highest point, a powerful fire control tower was built on several floors, mostly blasted into the rock.

In 1943, a third 152 mm piece was installed, in a slightly simpler concrete stand. For the local defense, there were lighter pieces in different periods, but these were moved back and forth between the different forts. Along the shore there were also a large number of snipers, trenches and machine gun nests. The air defense was weak, and consisted mainly of 20 mm automatic cannons (20 ItK Madsen), as well as anti-aircraft machine guns.

”Furthest to the east there is a big mound of blasted stone. Here you can sit and look out over the sea and see both Öster- and Västerkläpp.”
Here you see Österkläpp. Nr 86?
28 Oct at 12.34, Hammarudda fort, The Åland Islands

Besättningen växlade över tid, dels beroende på krigsutvecklingen, dels beroende på att här tidvis hölls rekrytutbildning.

Den 1 januari 1942 noterades 8 + 41 + 134 man (off + uoff + manskap), 15 juni 1944 endast 3 + 12 + 29, och 15 augusti samma år 6 + 16 + 58 man (sista noteringen).

För dessa fanns ett omfattande kasernkomplex i norra delen av området: officersbyggnad, två underofficersbyggnader, två kaserner, matsalsbyggnad, soldathem, etc.


Efter vapenstilleståndet i september 1944 började fortet avvecklas varvid materiel och byggnader överfördes till finska skärgården. Kvarvarande anläggningar sprängdes under vintern-våren 1945, under överinseende av sovjetisk personal.

Under 1945 hade därefter sjöbevakningen en mindre station på platsen, men avvecklades i slutet av året.

The crew changed over time, partly due to the development of the war, partly due to the fact that recruit training was held here from time to time.

On January 1, 1942, 8 + 41 + 134 men (off + uoff + crew) were listed, on June 15, 1944 only 3 + 12 + 29, and on August 15 the same year 6 + 16 + 58 men (last listing).

For these, there was an extensive barracks complex in the northern part of the area: officers’ building, two non-commissioned officers’ buildings, two barracks, dining hall building, soldiers’ home, etc.


After the armistice in September 1944, the fort began to be dismantled, with equipment and buildings being transferred to the Finnish archipelago. Remaining facilities were blown up during the winter-spring of 1945, under the supervision of Soviet personnel.

In 1945, the naval guard then had a smaller station on the site, but was discontinued at the end of the year.

Hammarsudda fort: Kanon avklädd under alarm. / Cannon undressed under alarm.
Photo from 26 Aug 1942, SA-kuva

Där fick man svar! Utifrån information från Kenneth så har jag kunnat identifiera några av de hål och grushögar som jag fotograferat och skrivit om i bildtexterna.

Map sketch over Hammarudda fort, The Åland Islands. Kenneth Gustavssons collection.
Map sketch of Hammarudda fort before the demolition in 1945. Kenneth Gustavssons collection.

Hittade även några bilder i Försvarsmaktens bildarkiv (SA-kuva) efter lite klurande. På bildtexten till bilderna står det ”Hammarsudda” alltså med ett ”s” mitt i allt, så till en början hittade jag bara en bild… men sedan dök det upp 40 stycken som visar några hus och några av pjäserna, men även från sprängningen den 19 maj 1945.

Vill du besöka det forna fortet så finns det en fin, välmarkerad vandringled att följa. Det är Jomala vandringled som gör en sista (eller första) sväng över fortet. Det som är lite krångligt är parkering, men det finns några luckor efter vägen att ställa bilen på, så man inte är iväg för de boende eller bondens arbete.

Karta till Jomala vandringled.

There you got an answer! Based on information from Kenneth, I have been able to identify some of the holes and gravel piles that I have photographed and written it in the captions.

List of Hammarudda fort’s fortifications.

Also found some pictures in the Finnish Armed Forces’ picture archive (SA-kuva) after a bit of figuring out. In the caption to the pictures it says ”Hammarsudda” so with an ”s” in the middle of everything, so at first I only found one picture … but then 40 pictures appeared that show some houses and some cannons, but also from the demolition on May 19, 1945.

If you want to visit the former fort, there is a nice, well-marked hiking trail to follow. It is the Jomala hiking trail that makes one last (or first) turn over the fort. What is a bit complicated is parking, but there are some gaps along the road to park the car on, so you are not blocking for the residents or the farmer’s work.

Map to Jomala hiking trail.

Skylten till Jomala vandringsled som går förbi Hammarudda fort på Åland.
Sign to Jomala hiking trail.

Many thanks to Associate Professor Kenneth Gustavsson and my friends Tindra and Richard for the strugglin with Finnish words!

The stone swallower
Nikon D7000
f7,1 1/200s ISO200 70mm
28 Oct 2020 at 13.11, Hammarudda, The Åland Islands

Efter en tidig morgon på fel ställe, så tog jag mig till Hammarudda fort för att utforska en ny plats på Åland. Jag fick visserligen en soluppgång på Hammaröra, där jag var först, men platsen fick inte igång min kreativitet.

Däremot så hittade jag förutsättningar längst vandringsleden som går förbi Hammarudda fort.

Leden vindlar fram genom skogen och efter ett tag känner man vinden öka omkring en och helt plötsligt kliver man förbi den sista vindpinade tallen och vinden sliter tag i en med full styrka.

Horisontlinjen långt där borta över det öppna havet, skapar en känsla av karg utsatthet men samtidigt en svindlande känsla av frihet.

After an early morning in the wrong place, I went to Hammarudda fort to explore a new place on Åland. I did get a sunrise at Hammaröra, where I was first, but the place did not get my creativity going.

On the other hand, I found good conditions along the hiking trail that goes past Hammarudda fort.

The trail winds through the forest and after a while you feel the wind increase around you and all of a sudden you step past the last windswept pine and the wind tears you in full force.

The horizon line far away over the open sea, creates a feeling of barren vulnerability but at the same time a dizzying feeling of freedom.

Nikon D7000
f5 1/500s ISO100 70mm
28 Oct 2020 at 10.01, Hammarudda, The Åland Islands

Ljudet från de slående vågorna och vindens kraftfulla sus övermannar en. Det är ett tröttande malande ljud man utsätt för där på den kala klippan framför bränningarna.

Jag har hela förmiddagen på mig att utforska denna del av Ålands kust och mackorna är med så jag kan hålla energin uppe!

Solen kommer upp ordentligt och skapar nya ljuseffekter i vågstänket.

Tyvärr så lämnade jag stativet i bilen. Jag trodde inte riktigt på denna del av kusten, men ville i alla fall lite snabbt kolla läget, men jag blev fast!

The sound of the beating waves and the powerful rustle of the wind overpower one. It is a tiring grinding sound you are exposed to there on the bare rock in front of the surf.

I have the whole morning to explore this part of the Åland coast and I have the sandwiches with me, so I can keep my energy up!

The sun comes up properly and creates new light effects in the wave splash.

Unfortunately, I left the tripod in the car. I did not really believe in this part of the coast, but I at least wanted to check the situation quickly, but I got stuck!

Nikon D7000
f7,1 1/200s ISO200 105mm
28 Oct 2020 at 10.08, Hammarudda, The Åland Islands

Hemma vid datorn upptäcker jag att det varma förmiddagsljuset skapar ett gult ljus i vattenkaskaderna och vattnet ser smutsigt ut.
Testar att ändra bildens färgtemperatur, så att det blir mer åt det kallare hållet och får då mer fram den jag upplevde där på klipporna.

At home at the computer, I discover that the warm morning light creates a yellow light in the water cascades and the water looks dirty. Trying to change the colour temperature of the image, so that it becomes more in the colder direction and then brings out more of what I experienced there on the rocks.

The splash
Nikon D7000
f8 1/500s ISO400 75mm
28 Oct 2020 at 10.04, Hammarudda, The Åland Islands

Ute på Hammarudda drar jag mig tillbaka från kusten och in i skogen igen. Går förbi lämningarna efter den stora förvarsanläggning som byggdes här under andra världskriget och sätter mig mot en tall och äter mina mackor.

Inser att jag inte kan släppa det gamla fortet. Funderar kring hur det var och dess taktiska uppbyggnad. Hade egentligen tänkt att åka hemåt efter fikat men resterna av fortet drar i mig. Inser att jag måste försöka hitta känslan som uppkommer i mig och fånga det på bild. Den fotosessionen kommer i en framtida blogg!

Out on Hammarudda I retreat from the coast and into the forest again. Walks past the remains of the large repository built here during World War II and sits down against a pine tree and eats my sandwiches.

Realize I can not let go of the old fort. Thinking about how it was and its tactical structure. Had actually intended to go home after the break but the remains of the fort pulls in me. Realize that I have to try to find the feeling that arises in me and capture it in pictures. That photo session will be in a future blog!

Nikon D7000
f8 1/250s ISO200 80mm
28 Oct 2020 at 13.11, Hammarudda, The Åland Islands

När jag går ner mot havet igen börjar molnen dra in. Solen försvinner och jag tar mig fram genom ett grågrönt landskap med mindre kontraster i.

When I go down to the sea again, the clouds start to pull in. The sun disappears, and I make my way through a gray-green landscape with minor contrasts.

Nikon D7000
f8 1/250s ISO200 46mm
28 Oct 2020 at 13.14, Hammarudda, The Åland Islands

Försöker fånga vågor på bild men nästan alla blev suddiga. Jag har nu lärt mig att man behöver en slutartid på över 1/500 sekund för att frysa vattnet. Ligger runt 1/200 sekund på de flesta bilder i detta inlägga och det finns en rörelseoskärpa där som blir varken eller och en hel del helt kassa.

Trying to capture waves in the image but almost all became blurred. I have now learned that you need a shutter speed of over 1/500 second to freeze the water. Is around 1/200 second on most pictures in this post and there is a motion blur there that is neither nor and a lot is completely crap.

Nikon D7000
f5,6 1/500s ISO320 200mm
28 Oct 2020 at 13.16, Hammarudda, The Åland Islands

Den här sista blev i alla fall så bra så den fick komma med. Fler vågbilder kommer det att bli från Hammarudda i framtiden!

In any case, this last one was good enough that it had to come along. There will be more wave pictures from Hammarudda in the future!

Klättring har hos mig en väldigt komplex roll. Det är misslyckanden, rädsla, familjesamvaro och äventyr i en ända röra. Röran har funnits med mig sedan 1993, då jag gick min första kurs på Häggsta-klippan utanför Stockholm.

Den får mig, likt Mio ser ut att göra på första bilden, fundera på vad man håller på med? Är det värt att ta sig upp här? Finns det en väg upp ens? Kommer fingrarna att floppa, räta ut sig, fast jag inte har sagt åt dem att göra det, av mjölksyra och utmattning och mitt tag runt greppet existerar plötsligt inte mer och jag ramlar ner och gör mig illa? Eller halkar av greppet på grund av svettiga fingrar som egentligen behövde en djupdykning i kritpåsen igen, för att kunna fortsätta hjälpa mig i min strävan uppåt.

Climbing has a very complex role for me. There are failures, fears, family gatherings and adventures in one mess. The mess has been with me since 199,3 when I took my first course on the Häggsta cliff outside Stockholm.

It makes me, like Mio seems to do in the first picture, think about what you are doing? Is it worth getting up here? Is there a way up even? Will the fingers flop, straighten, even though I have not told them to do so, of lactic acid and fatigue and my hold around the grip suddenly no longer exists, and I fall down and hurt myself? Or slipping off the grip due to sweaty fingers that really needed a deep dive into the chalk bag again, to be able to continue to help me in my quest upwards.

Jag lyckades inte tajma någon av Stockholm klätterklubbs kurser den där gången jag ville lära mig klättra.

Jag fick tag i en av instruktörerna som kunde tänka sig att köra kursen med mig privat. Det började med att instruktören inte dök upp och jag fick återvända hem, 8 mil bort, men som kompensation fick jag en längre kurs istället, något senare, när han inte var bakfull!

Tyvärr har jag glömt hans namn men han bjöd igen och var en väl meriterad och mycket duktig klättrare. Det blev en väldigt givande kurs för mig!

I did not manage to time any of the Stockholm climbing club’s courses that time I wanted to learn to climb.

I got hold of one of the instructors who could do the course with me. It started with the instructor not showing up and I had to return home, 80 km away, but as compensation I got a longer course instead, a little later, when he was not hungover!

Unfortunately I forgot his name but he was a well-qualified and competent climber. It was a very rewarding course for me!

Efter kursen klättrade jag så mycket jag kunde. Hängde i som tusan som Mio gör på de andra bilderna, men en sak sinkade mig och det var att jag hittade aldrig någon att klättra med.

Ska man komma vidare och ta sig förbi sina egna gränser behöver man stöd och någon som pushar en.

Sedan är det krångligt att klättra själv. Jag löste det med topprep och clog, men det tog mig inte vidare i ledklättringen och några klättergym fanns inte i min närhet.

After the course I climbed as much as I could. Worked hard like Mio does in the other pictures, but one thing slowed me down I never found anyone to climb with.

If you want to move on and get past your own boundaries, you need support and someone to push you.

Then it is difficult to climb yourself. I solved it with top rope and clog but it did not take me further in the lead climbing and there were no climbing gyms near me.

Tyvärr tog det stopp på en klippa i Ågelsjön och det är här det blir ännu mer komplext. Tanken på döden gör stor entré och helt plötsligt blir klättringen en existentiell fråga.

Vi var på klätterresa genom de mellersta delarna av Sverige med Fjäll- och vildmarksledarlinjen under mitt andra år. Vi hade det helt enkelt väldigt bra och gjorde stopp vid olika klippor på vägen.

Ett av stoppen var Ågelsjön utanför Norrköping. Ledklättrade en led på två replängder med en klasskamrat. Luftig men lätt led och väldigt fin utsikt. Men där på klippan psykade jag ur. Helt plötsligt litade jag inte på varken standplatsbultarna eller min egen förmåga. Rädslan byggdes upp i min kropp och trots att jag logiskt kunde resonera kring det och inte kände någon ångest eller panik så vågade jag inte utsätta mig för risken att ta ett fall. Jag lyckades ta mig upp, men inte som försteman utan som andreman.

Den känslan som skapades där av rädsla gick inte ur mig på flera år. Jag klättrade vidare men det gick inte att pressa några gränser längre.

Unfortunately, it stopped on a cliff in Ågelsjön and this is where it becomes even more complex. The thought of death makes a big entrance and all of a sudden the climb becomes an existential issue.

We were on a climbing trip through the middle parts of Sweden with the Mountain and wilderness leader education during my second year. We simply had a very good time and made stops at various cliffs along the way.

One of the stops was Ågelsjön outside Norrköping. Climbed a trail on two rope lengths with a classmate. Airy but light trail and very nice view. But there on the cliff I psyched out. All of a sudden, I did not trust either the stand bolts or my own ability. The fear built up in my body and even though I could logically reason about it and did not feel any anxiety or panic, I did not dare to expose myself to the risk of taking a fall. I managed to get up, but not as the lead but as the second.

The feeling created there by fear did not go out of me for several years. I climbed on but it was not possible to push any boundaries anymore.

Sedan blev det familjeliv med barn och engagemang i klätterklubb i Kinna.

Där i Lyckeskolans gymnastikhall tog sonen Mio sina första grepp på klätterväggen och inte nog med det förresten – Han tog sina första steg i den hallen också! Han var inte mer än ett år då och klättra vet jag inte om man kan kalla det!

Efter mycket om och men hamnade vi på Åland och jag kunde åter igen ta mig ann klättringen, men denna gång tillsammans med Mio och även dottern Malva.

Nu har han passerat mig, för jag har inte kommit förbi grad 6 ännu, trots att jag kämpat sedan 1993!

Then it was family life with children and involvement in a climbing club in Kinna.

There in Lyckeskolan’s gymnasium, my son Mio took his first grips on the climbing wall and not only that by the way – He took his first steps in that hall too! He was not more than a year old then and climb I do not know if you can call it!

After a lot of ifs and buts, we ended up on Åland and I was able to take up the climbing again, but this time together with Mio and also my daughter Malva.

Now he has passed me, because I have not passed grade 6 yet, even though I have been fighting since 1993!

En sak lyckades jag lite senare prestera inom klättringen och det är att jag och två trevliga kamrater gjorde Stora Sarektraversen. Då handlade det om en högalpin tur med några få moment av klättring, men vi är inte så många som har gjort den. Du kan läsa om det på Utsidan.se.

One thing I managed to achieve a little later in the climb and that is that I and two nice friends did Stora Sarektraversen. Then it was a high alpine trip with a few steps of climbing, but we are not so many who have done it. You can read about it on Utsidan.se in Swedish.

Bilderna är tagna på klättercentret i Vikingahallen.

Lyckades i det svartvita uttrycket, och att växla mellan direkt blixt och lång slutartid, fånga den känslan som jag upplever i ett klättercenter.

Gillar du klättring och bor på Åland tycker jag verkligen att du ska ta kontakt med Ålands klätterklubb och börja klättra! Du hittar dem på Facebook.

The pictures were taken in the climbing center at Vikingahallen.

Succeeded in the black and white expression, and to switch between direct flash and long shutter speed, capture the feeling that I experience in a climbing centre.

If you like climbing and live on Åland, I really think you should contact Åland’s climbing club and start climbing! You find them on Facebook.

Det är varmt. Det är fuktigt. Oset från stekpannan på spisen sprider sig i rummet. Det är trångt. Det är högljutt med en väldigt munter touch.

Det är kalas. Födelsedagskalas och hungriga magar ska mättas med hamburgare och vegoburgare.

It is hot. It’s humid. The fumes from the frying pan on the stove spreads in the room. It is tight. It’s loud with a very cheerful touch.

It’s a party. Birthday party and hungry stomachs should be filled with burgers and veg burgers.

Det stojas och stimmas medans man skär upp grönsaker och bygger sina burgare på höjden.

Det klickas majo och ketchup på både burgare och pommes och lite hamnar bredvid.

Små munnar greppar stora burgare och i stora munnar försvinner pommes i rasande fart.

It romps and ramps while you cut up vegetables and build your burgers on the height.

Mayo and ketchup are clicked on both burgers and fries and a little ends up next to it.

Small mouths grip big burgers and in big mouths fries disappear at breakneck speed.

Saker hamnar på golvet men det gör inget, för där finns en hungrig hund.
– Finns det mer lök?
– När ska vi se Hamilton?
– Vem har gurkan?
– Hamilton?
– Var tog mina pommes ivägen?
– Ja, musikalen.
– Jag orkar inte mer!
– Ikväll någon gång.
– Mer majo!

Things end up on the floor but it does not matter, because there is a hungry dog.
– Are there more onions?
– When are we going to see Hamilton?
– Who has the cucumber?
– Hamilton?
– Where did my fries go?
– Yes, the musical.
– I am full!
– Tonight sometime.
– More mayo!

I mina Photographic steps hamnade jag av en slump på sonens födelsedagsfest. Med slump menar jag att jag inte hade tänkt fota, utan kameran åkte fram på en ingivelse.

Tog chansen att komma inpå dem och genom att de flesta är teatermänniskor i gänget, så är det inga problem att stoppa upp en kameralins i ansiktet på dem! De både agerar och förblir normala om vart annat. Riktigt kul!

In my Photographic steps, I ended up by chance at my son’s birthday party. By chance, I mean that I did not intend to take pictures, but I brought out the camera on an inspiration.

Took the chance to get close to them and since most of them are theatre people, it is no problem to put a camera lens in their face! They both act and remain normal alternately. Really fun!

Tänkte mig lite närgångna bilder med hård blixt och genom att jag inte har något extern blixt, blev det den lilla inbyggda på min Nikon D7000.

I imagined a bit close-up pictures with hard flash and since I have no external flash, it became the little one built into my Nikon D7000.

Tycker att det blev riktigt bra i svartvitt och med vinjett för att lyfta fram det ljusa som blixten fångat ännu mer.

I think it turned out really well in black and white and with a vignette to highlight the light that the flash caught even more.

Det skapar en stämning av matfrosseri och glupsk hunger. Men också en skön, uppsluppen gemenskap som en middag med plockmat och goda vänner bara kan få fram!

It creates an atmosphere of food gluttony and voracious hunger. But also a nice, cheerful community that a dinner with pick-me-up food and good friends can only bring out!

Många bilder denna gång och nästa blogginlägg kan bli något liknande, för då blir det klättring!

Many pictures this time and the next blog post can be something similar, because then it will be climbing!

Thank you for the party! In order of appearance:

Beppe Lantz
Matilda Johansson
Malva Lomner
Mio Lomner
Friedrich Woidt

Pixie
Tindra Svartström
Frode Lantz
Phillipp Woidt
Jonathan Antfolk

Vy från Mickelsö vandringsled över Vårdö på Åland.
View of the forests on Vårdö.
Nikon D7000
f5,6 1/1600s ISO400 170mm
2 Oct 2020 at 11.29

Vår utflykt runt om på Åland närmar sig sitt slut efter tre väldigt olika dagar. Från igenmulet vidare till uppsprickande och idag klarblå himmel.

Sista utfärden blev till den sydligaste änden man kan nå med bil på Vårdö, nämligen Mickelsö. Om du vill läsa om denna fotoresa från början kan då gå till bloggposten Work with what you have – a trip to Prästgårdsnäset.

Vi hade genom några sökningar på nätet, hittat en vandringsled på Mickelsö som gick upp på en höjd ca 50 meter över havet, benämnd Falkbergen.

Our excursion around Åland is coming to an end after three very different days. From overcast to cracking clouds and today clear blue skies.

The last trip was to the southernmost end you can reach by car on Vårdö, namely Mickelsö. If you want to read about this photo trip from the beginning, you can go to the blog post Work with what you have – a trip to Prästgårdsnäset.

Through some searches on the internet, we had found a hiking trail on Mickelsö that went up to a hill of about 50 meters above sea level, called Falkbergen.

The thick and the narrow
Nikon D7000
f8 1/250s ISO125 20mm
2 Oct 200 at 11.20

Parkerade med en vy över de stora växthusen och följde de vita markeringarna bort över grusvägen och sedan in i skogen.

Leden går över en ganska tråkig bit mark med gallrad trädplantering och sedan kalhygge på toppen. En liten glimt på vägen är passagen över stenåkern innan man tar sig upp på själva berget. Till kalhyggets fördel kan sägas att utsikten på toppen inte är skymd av särskilt många träd men det är något krångligt att ta sig fram, genom att stigen inte är röjd efter avverkningen.

Parked with a view of the large greenhouses and followed the white markings away over the gravel road and then into the forest.

The trail goes over a rather dull piece of land with thinned tree planting and then clear-cutting on top. A small glimpse on the road is the passage over the stone field before you go up the hill itself. To the clear-cuttings advantage, it can be said, that the view at the top is not obscured by many trees, but it is somewhat difficult to get through, as the path is not cleared after felling.

De fyra vakterna utefter Mickelsö vandringsled på Vårdö, Åland.
The four sentries
Nikon D7000
f8 1/250s ISO100 32mm
2 Oct 2020 at 11.27

Kalhyggen och solsken från en klar himmel ger ett utmanande ljus att fotografera i!

Försökte få fram de ensamma tallarna och de raka linjerna. Heliga tal ska ju vara intressant och från en viss vinkel såg tallarna ut som vaktposter. Passande genom att Vårdö har ett namn och historia som vaktpost och alameringsplats med sina vårdkasar.

The clear-cut and sunshine from a clear sky provide a challenging light to photograph in!

Tried to get the lonely pines and the straight lines. Holy numbers should be interesting and from a certain angle the pines looked like sentries. Appropriate in that Vårdö has a name and history as a sentry and alarm place with its hilltop beacons.

The 13 sentries
Nikon D7000
f8 1/250s ISO100 24mm
2 Oct 2020 at 11.33

Nästa vecka i mina Photographic Steps lutar det åt att det blir något om hamburgare och trevligt umgänge!

En annan sak som gynnade några foton var soldiset som fick de fjärran öarna och skogarna att försvinna på ett tilltalande sätt. Med zoomen på över 100 mm fick jag dimman att hjälpa mig med djupet i bilderna i det ihoptryckta landskapet.

Vandringsleden på ön är ca 4 km och går från färjefästet på Toftö ut till Mickelsö.

Detta blev slutet på vår foto-hemma-expedition för denna gång. Vi hoppas få till en till under mer vinterlika förhållanden men det blir en annan historia!

Another thing that favoured some photos was the sun haze that made the distant islands and forests disappear in an appealing way. With the zoom over 100 mm, I got the fog to help me with the depth of the images in the compressed landscape.

The hiking trail on the island is about 4 km and goes from the ferry berth on Toftö out to Mickelsö.

This was the end of our photo home expedition this time. We hope to get another one in more winter-like conditions, but it will be a different story!

Next week in my Photographic Steps it is likely that there will be something about burgers and nice company!

Fjärdskär
Nikon D7000
f5,6 1/500s ISO200 105mm
2 Oct 2020 at 11.24
Small skerry outside Ängesholmen.
Nikon D7000
f14 30sec ISO100 50mm
2 October 2020 at 07.13

Efter fotokvällen på den västra sidan av Simskäla (som ni kan hitta bilder ifrån på min Facebooksida) drog vi oss tillbaka för en god natts sömn. Sedan var det upp i ottan innan ljuset hade kommit tillbaka, för att fånga morgonsolen än en gång. Simskäla är inte så stort, så vi behövde inte åka så långt för att ta oss till en del av ön som bjuder på möjlighet till soluppgång över havet.

After the photo night on the west side of Simskäla (which you can find pictures from on my Facebook page) we retired for a good night’s sleep. Then it was up early in the morning before the light had returned, to catch the morning sun once more. Simskäla is not that big, so we did not have to go that far to get to a part of the island that offers the opportunity for sunrise over the sea.

The wind-affected tree
Nikon D7000
f22 30sec ISO100 18mm
2 October 2020 at 07.17

Vi tog oss till Ängesholmen, som är en udde ut i vattnet på den södra delen av västra Simskäla.

Hade jag tur och mina beräkningar stämde så skulle solen gå upp mellan öarna vid horisonten. Men egentligen var det ointressant, för jag ville fånga morgonen och denna gång närmare vattnet och inte långt bort på ett berg.

We went to Ängesholmen, which is a headland out into the water on the southern part of western Simskäla.

If I was lucky and my calculations were correct, the sun would rise between the islands on the horizon. But somehow it was uninteresting, because I wanted to catch the morning and this time closer to the water and not far away on a hill.

Ängesholmen
Nikon D7000
f29 30sec ISO100 40mm
2 October 2020 at 07.24

Genom att vi hade varit stoiska och tvingat oss upp i mörkret kunde jag nu åter ta bilder på mina kära klippor och stenar i suddigt vatten! Långa exponeringar med mycket rörelse.

Because we had been stoic and forced ourselves up into the dark, I could now again take pictures of my dear rocks and stones in blurred water! Long exposures with a lot of movement.

Stones at Ängesholmen
Nikon D7000
f18 20sec ISO100 38mm
2 October at 07.20

Jag far utefter strandkanten med mitt stora, otympliga men stabila stativ. Snubblar omkring på de något hala stenarna och försöker få benen till stativet att hitta rätt mellan alla stenar, som är på fel ställe. Genom att jag inte kan ändra längden på benen så måste de passa antingen uppe på stenarna eller slinka ner mellan. Men det är tre ben som ska hitta rätt och allt som ofta är det något ben som inte får plats.

I get about along the shoreline with my big, awkward but stable tripod. Stumbles around on the slightly slippery stones and tries to get the legs of the stand to find the right place between all the stones, which are in the wrong place. Because I can not change the length of the legs, they must either fit on top of the stones or slip down in between. But there are three legs that must find the right place and all too often there is a leg that does not fit.

”The Ängesholms stones” is the name of the island to the right!
Nikon D7000
f25 10sec ISO100 24mm
2 October 2020 at 07.40

Här är det väldigt stor hjälp att kameran har en mätare som säger till när kameran är i vågrätt läge. Tyvärr är det för mörkt för att jag ska kunna använda displayen hela tiden. Jag växlar mellan att kika in i sökaren och glo på skärmen med den hoppande linjen, som ska bli grön när det är rakt!

Here it is very helpful that the camera has a meter that tells you when the camera is in a horizontal position. Unfortunately, it is too dark for me to be able to use the display all the time. I alternate between looking into the viewfinder and staring at the screen with the jumping line, which should turn green when it’s straight!

Daybreak over Ängesholmen.
Nikon D7000
f25 10sec ISO100 24mm
2 October 2020 at 07.43

Tillslut är det för ljust för att kunna ta några långa exponeringar. Jag tar några bilder utan stativ, men det blir inget som blir riktigt bra men plötsligt får jag syn på solen borta över horisonten.

Den skyler sig bakom ett dis som ligger som en slöja ovanför öarna. Diset bländar av ljuset, så jag kan fota direkt mot den uppgående solen. Mycket riktigt hittar den upp mellan öarna där bort, som jag hade tänkt mig det.

Finally, it is too bright to be able to take any long exposures. I take some pictures without a tripod, but nothing turns out really good, but suddenly I see the sun away over the horizon.

It hides behind a haze that lies like a veil above the islands. The haze dazzles with the light, so I can take pictures directly against the rising sun. Very true, it finds its way between the islands over there, as I had imagined it.

A new day over Simskäla.
Nikon D7000
f11 1/20s ISO100 200mm
2 October 2020 at 07.58

Efter denna något blåsiga morgon tar vi oss bort till färjan och äter frukost i lä. Vi vill se något ställe till innan vår hemesterfotoresa är över. Tittar på kartor och googlar på Vårdö och hittar en vandringsled på Mickelsö. Dit drar vi!

Första delen av resan kan du hitta här – Work with what you have!
Mer om Vårdö kommun.

After this slightly windy morning we go to the ferry and have breakfast in the shelter of the wind. We want to see more places before our home holiday photo trip is over. Looks at maps and googles on Vårdö and finds a hiking trail on Mickelsö. There we go!

The first part of the trip can you find here – Work with what you have!
About Vårdö municipality.