Här följer fortsättningen på temat vinternaturbilder från Hemmeråsen, alltså toppen i Idre Himmefjälls skidanläggning. Första delen från december 2022 kan du hitta i detta inlägg: December on Hemmeråsen, Sweden! Bilderna i detta inlägg kommer från januari 2023.

Here follows the continuation of the theme of winter nature pictures from Hemmeråsen, i.e. the top of the Idre Himmefjäll ski resort. You can find the first part from December 2022 in this post: December on Hemmeråsen, Sweden! The pictures in this post come from January 2023.

Januari på dessa breddgrader tycker jag ofta bjuder på mycket snö som fortfarande sitter kvar på träden. Senare fram åt mars så kan det både ha blåst och varit mildväder vilket gör att snön ramlar av träden, men här går det att njuta av bulliga träd och fantastiska former.

I think January at these latitudes often offers a lot of snow that still remains on the trees. Later in March, it may have been both windy and mild weather, causing the snow to fall off the trees, but here you can enjoy plump trees and fantastic shapes.

Nipfjället #9102
Nikon D800
f20 1/160s ISO280 70mm
From Hemmeråsen, Idre, Sweden, 16 Jan 2023 at 10.53.
Städjan #9379
Nikon D800
f8 1/200s ISO400 24mm
Städjan from Hemmeråsen, Idre, Sweden, 20 Jan 2023 at 09.16.

Testade med olika exponeringar för att se effekten. Vänster bild bländare 22 och 1/1600 sekund och höger bländare 8 och 1/200 sekund. Överexponerat mot underexponerat. Tyvärr hade jag inte torkat av linsen innan, så det fanns lite vattendroppar eller snöflingor som skapade extra bokeh! Men intressant att få så stor skillnad i upplevelsen av platsen och känslan i bilden beroende på exponering.

Tested with different exposures to see the effect. Left image aperture 22 and 1/1600 second and right aperture 8 and 1/200 second. Overexposed versus underexposed. Unfortunately I hadn’t dried the lens before, so there were some water drops or snowflakes creating extra bokeh! But interesting to get such a big difference in the experience of the place and the feeling in the picture depending on the exposure.

Här kommer en serie ”snöträdstroll”. Kom på nu att de liknar häxans död, i en super 8-film som vi hade när jag var liten. Häxan hamnade i den stora grytan. Smeten i grytan som täckte henne när hon tog sig ur grytan, stelnade runt henne och hon förvandlades till en stenklump. Så hon såg ut som dessa träd innan hon helt hade stelnat och Hans och Greta blev räddade!

Here comes a series of ”snow tree trolls”. Come to think of that they resemble the death of the witch, in a super 8 movie, we had when I was a kid of Hansel and Gretel. The witch ended up in the big cauldron. The batter in the pot that covered her when she got out of the pot solidified around her and she turned into a lump of stone. So she looked like these trees before she had completely solidified and Hansel and Gretel were saved!

Men jag tycker inte dessa träd är gamla förstenade häxor utan mycket levande troll, som långsamt tar sig fram över berget.

But I don’t think these trees are old petrified witches but very much alive trolls, slowly making their way over the mountain.

Den 21 jan 2023 var det en helt otrolig solnedgång borta över Norge och den spred sitt ljus över Himmeråsen och jag hade tur som var där. Solen gick ner 15.40 och de sista strålarna lämnade Städjan som ni ser här ovan 15.57.

On January 21, 2023, there was an absolutely incredible sunset over Norway and it spread its light over Himmeråsen and I was lucky to be there. The sun set at 15.40 and the last rays left Städjan as you see above at 15.57.

Klockan 18.01 såg det ut så här bort över Rendalssölen, eller Drottningen som vi kallar henne på denna sida gränsen.

At 18.01 it looked like this over Rendalssölen, or the Queen as we call her on this side of the border.

Och det varma ljuset reflekterades över himlen och lyste upp pist 32 uppe på toppen av Hemmeråsen.

And the warm light reflected across the sky and illuminated piste 32 up on top of Hemmeråsen.

När solen nästan hade försvunnit, samlades trollen uppe på kullen, för att inte vara ensamma i kylan under nattens mörker.

Till nästa gång… Godnatt på er!

When the sun had almost disappeared, the trolls gathered on the hill, so as not to be alone in the cold during the darkness of the night.

Until next time… Goodnight to you!

Solnedgång med snötäckta träd från Hemmeråsen, Idre,Sverige

Som ni kanske redan vet så har jag haft förmånen att kunna ha kameran med på mitt arbete som Skidpatrullör i Idre Himmelfjäll. Här är några bilder som jag lyckades fånga under december 2022. Att kunna vara på ett berg nästa alla dagar under vintern ger en tillfällen att uppleva, och även fotografera, alla de skiftningar som sker från dag till dag och även ibland under några timmar.

As you may already know, I have had the privilege of being able to have the camera with me during my work as Ski Patroller at Idre Himmelfjäll. Here are some pictures that I managed to capture during December 2022. Being able to be on a mountain almost every day during the winter gives more opportunities to experience, and also photograph, all the changes that happen from day to day and even sometimes for a few hours.

Städjan täckt av snö fotograferad från Hemmeråsen, Idre

Grannfjället Städjan i solnedgång. Ett motiv jag har återkommit till flera gånger och som verkligen ter sig väldigt olika ut beroende på väder och solens läge. Men jag har också försökt hitta andra vinklar att fotografera ifrån men det är lite begränsat genom att utgångspunkten är Hemmeråsen, toppen i Himmelfjälls skidområde.

Neighboring mountain Städjan at sunset. A motif I have come back to several times and which really looks very different depending on the weather and the position of the sun. But I’ve also tried to find other angles to photograph from, but it’s a bit limited because the starting point is Hemmeråsen, the peak in the Himmelfjäll ski area.

Vy mot norr från Hemmeråsen. Till vänster utlöparna på fjällen vid Grövelsjön. Här i skogen letar sig skoterleden fram till toppen på Hemmeråsen och gör så att fler kan njuta av utsikten. Det går även att ta topptursleden med skidor från Himmelfjälls restaurang, Renen och Älgen, och gå på stighudar upp till toppen.

Harar finns det gott om på åsen och en och annan räv.

There are plenty of hares on the ridge and some foxes in between.

Dessa fantastiska granar och tallar som står här uppe. Vissa av dem ser verkligen ut som troll eller enter beklädda i snö som skydd på vind och kyla. Har några till i svartvitt som man kan beskåda på Instagram.

These fantastic firs and pines that stand up here. Some of them really look like trolls or ents covered in snow as protection from the wind and cold. Have a few more in black and white that you can view on Instagram.

Nästa blogginlägg blir nog bilder från Hemmeråsen tagna i januari 2023.

Välkomna tillbaka!

The next blog post will probably be pictures from Hemmeråsen taken in January 2023.

Welcome back!

Stortorget efter en regnig dag i gatubelysning, Mariehamn, Åland.
Stortorget #7887
Nikon D800
f4 1/80s ISO6400 24mm
Mariehamn, The Åland Islands, 25 Oct 2022 at 20.36.

De hade sagt att det skulle bli dimma till kvällen. Jag hade en idé att fotografera Mariehamn i dimma som Pieter Ten Hoopens bilder från Ekshärad eller Fredrik Axlings bilder från Stockholm.

They had said it would be foggy in the evening. I had an idea to photograph Mariehamn in fog like Pieter Ten Hoopen’s pictures from Ekshärad or Fredrik Axlings photos from Stockholm.

Men så blev det inte!

But that did not happen!

Dimman fanns där i början men lättade och försvann under den en och en halv timma som jag traskade runt i Mariehamn. Det hade regnat under dagen och det fanns fortfarande fukt i luften, så jag hittade ett annat ljus.

The fog was there at the beginning but eased and disappeared during the hour and a half that I trudged around Mariehamn. It had rained during the day and there was still moisture in the air, so I found another light.

”Reflection” #7825
Nikon D800
f5 1/80s ISO6400 62mm
Torggatan, Mariehamn, The Åland Islands, 25 Oct 2022 at 19.21.

Nygata - Stradgatan en kväll i oktober 2022, Mariehamn, Åland

Ljuset från lyktornas blänk i den våta asfalten och reflexerna från vattenpölarna. Jag fick möjligheten att dyka in i en något övergiven stad. Invånarna hade tagit sin tillflykt innanför dörrarna och jag själv kunde ställa upp min kamera mitt i gatan, utan att störas särskilt mycket av bilar eller människor. Men jag fotograferade även utan stativ för att se hur det blev med ISO upp till 6400 och jag gillade resultat.

The light from the lanterns shining in the wet asphalt and the reflections from the puddles. I had the opportunity to dive into a somewhat abandoned city. The residents had taken refuge inside the doors and I myself was able to set up my camera in the middle of the street, without being disturbed much by cars or people.

Miramarkiosken Mariehamn Åland

Serien tycker jag i alla fall får fram skönheten i stadens ljus, men också att den skönheten inte betraktas av så många, för gatorna är tomma.

In any case, I think the series brings out the beauty of the city’s lights, but also that that beauty is not seen by many, because the streets are empty.

Ålandsvägen – Norra gatan #7830
Nikon D800
f10 2,5s ISO100 24mm
Mariehamn, The Åland Islands, 25 Oct 2022 at 19.26.

En bild jag var ute efter, eller rättare sagt många bilder, var en möjlighet att testa en variant av Pep Ventosas teknik, att ta flera bilder av samma objekt men med förskjutning. Jag tror att Ventosa blev känd för att han tog förskjutningen ett steg till och gick runt föremålet och fotograferade och sedan satte ihop detta i lager. Jag har testat det på porträtt som jag lagt upp på Instagram . Tekniken med att bara förskjuta bilderna tillhör nog området Intentional Camare Movement (ICM) med fler än en upphovsmakare.

An image I was looking for, or rather many images, was an opportunity to test a variant of Pep Ventosa’s technique, to take several images of the same object but with displacement. I think Ventosa became famous for taking the shift a step further and walking around the object and photographing and then putting this together in layers. I have tested it on portraits that I posted on Instagram. The technique of simply shifting the images probably belongs to the field of Intentional Camera Movement (ICM) with more than one creator.

Torggatan 8 images
Nikon D800
f8 1/2s ISO400 24mm
Mariehamn, The Åland Islands, 25 October 2022 at 19.14.

Men intressant var det och resultatet blev i alla fall åt det håll som jag hade tänkt mig. Bilden på Torggatan är uppbyggd av åtta bilder och ihop lagda som lager med hjälp av GIMP.

But it was interesting and the result was in any case in the direction I had envisioned. The image on Torggatan is made up of eight images and put together as layers using GIMP.

Schell

En kväll med tydliga spår av mänsklig närvaro men ingen är där.

An evening with very clear traces of human presence but no one is there.

Mariebar Mariehamn Åland i gatljus
Foto Stefan Lomner

Så tack för denna gång så ses vi snart igen!

So thank you for this time and see you again soon!

”Jag gillar berättelsen och det du får se här är mitt utforskande av bildberättelsen i det mindre formatet. Vad kan man uttrycka eller dela i det begränsade utrymmet? Det har också expanderat till alster med fler bilder, så välkomna in och bläddra i min något spretiga bildvärld!

Stefan Lomner (b. 1972) har åter tagit upp kameran efter en lång paus sedan ungdomen och utforskar bildens berättelse, men också natur och händelser på Åland och i Idre, där han för tillfället har sin bas.”

Ovan min text i utställningskatalogen för den sista delen i distansutbildningen Fotografiska processer. Utställningen på Galleri Kontrast i Stockholm som var mellan den 24 till 28 maj 2023.

I april fick vi börja jobbet med att sammanställa utställningen, samtidigt som man skulle göra klart sitt eget material. Lite komprimerat, genom att flera som går distansutbildningen också jobbar samtidigt. Men det blev bra. Utställningen döptes till At the very End och det var en samutställning med fotoklassen på skolan – Gestaltande fotografi.

Vi fick ca 2 meter vägg var att använda och sedan var det fritt fram att vara kreativ. Fantastiskt vad olika det kan bli, fast vi alla arbeta med den fotografiska bilden! Jag kommer att börja med min egen resa och i slutet presenterar jag resten av klassen.

Mina 2 meter med miniböcker och en möjlighet att testa att vika själv.

Under våren hade vi arbetat med konceptet fotobok och i den processen hittade jag den antagligen enklaste formen av detta i ”zine”. Zine inrymmer de enklaste formerna av tryckt bild på papper som sedan viks till en bok. Antingen kan det vara flera papper tex A4 som viks på mitten och häftas ihop i ryggen till enkla foldrar eller bara ett papper som vikt och klipps till en liten bok. Jag fastnade för A4:at som viks och klipps till en liten minibok på 8 sidor. Formatet och begränsningen var väldigt konkret och fick mig att vilja testa vilka sorters berättelser man kan få in i detta miniformat. Här följer en bildserie på hur man gör sin ”zine” eller minibok som jag kallar det. Den hade jag med som en instruktion till besökarna där de själva kunde vika ihop min minibok ”För mycket sylt”, som de sedan kunde ta med sig hem.

Vik på mitten.
Vik ut och klipp i vecket.
Vik på längden.
Vik på mitten igen.
Vik på längden och sedan fäll ihop boken.

Den första berättelsen blev väl den bästa. Känns som om det är ganska vanligt, genom att begreppet ”One hit wonder” finns! Men jag kämpade på med de idéer som dök upp och jobbade efter devisen att allt skulle testas som jag hann med att göra.

Resultatet till utställningen blev 16 miniböcker med olika berättelser och olika typer av bilder och även text. Hade kanske hoppats på att vara mer radikal och utanför ramarna men så långt sträckte sig inte min fantasi (ännu). Jag tyckte det var roligt att göra och jag är nöjd över att jag fick till en hyfsad bredd i uttrycken. Det jag missade var väl den konstnärliga helheten och röda tråden som kan vara viktig för att visa vad man vill säga som konstnär/fotograf. För mig blev det en egen resa, där jag fick känna på hur det kändes att jobba i formatet på olika sätt utan begränsningar av röda trådar eller helhet.

Jag kan inte presentera alla mina små verk i denna blogg, utan väljer några stycken. Några till kommer även att dyka upp på min Instagram Photographic.steps, där berättarformatet kanske funkar genom att man kan ha flera bilder i samma inlägg och svepa sig genom historien. Vi får se!

Elisabeth Jansson, Mio Lomner, Thord Jansson på Galleri Kontrasts vernissage för At the very End. Avslutningsutställning för Gamleby fotoskola.
Mina föräldrar och sonen (som har vikt något helt annat!) på vernissagen på Galleri Kontrast.

Den som alla besökare kunde ta med sig och som jag tycker funkar bäst som berättelse, är då miniboken ”För mycket sylt”. Den uppkom plötsligt en dag när jag ätit färdigt och upptäckte att jag tagit för mycket sylt till min portion av pannbiff. Så vardagens små val man gör, skapar mindre följder som resultat. Jag hade hoppats på fler sådan här vardagliga situationer skulle dyka upp inför mig och att jag skulle kunna fånga dem. Men så blev det inte. Istället dök andra bildserier upp. Jag tyckte inte att de var lika bra men jag hade ju förutsatt mig att jobba med det som kom, så jag tog mig ann dessa också.

Så här kommer den först som den ser ut på pappret och sedan som den ska läsas (nästan, för baksidan hamnade nu som ruta 2). När man placerar ut ordningen på sina sidor så hamna baksidan längst upp till höger. Till vänster om den rutan (alltså nr 2 längst upp från höger sett) kommer framsidan. Bredvid den sida kommer sida 1 och sist i övre raden sidan 2. Sidan 3 kommer längst ner till höger och följs åt höger av sidan 4, 5 och sist sidan 6. Som ni ser i mitt exempel nedan, så är bilden på tallrik och sked, över hela uppslaget på sidan 5 och 6.

Så här ska den då sedan läsas:

En annan som jag gillar är ”Om anonymitet”. Den har ingen början eller ett fyndigt avslut, men serien blir för mig i alla fall en berättelse. En berättelse om anonymitet i storstaden. Jag tycker om bildernas uttryck och färger och att gå Hornsgatan fram i motljus, bland alla människor, skapade en känsla av ensamhet. Fast vi var så många där på gatan så var jag ensam. Siluetterna som jag passerade visade inga ansiktsdrag, så även om jag mött någon som jag kände, skulle jag inte ha sett det. Alla där framme blev bara anonyma varelser i förvrängda skuggor. För mig fantasieggande och drömskt att titta på.

Avslutar med en minibok som blev i liggande format och som fick lite text för att förmedla mer av kontexten.

Resten får ni möjligen se på Instagram eller kanske på någon egen utställning framöver!

Nu över till de andra deltagarna och tillika mina klasskamrater under detta år. Några har jag lyckts nämna i mina förra blogginlägg, men här kommer också deras insats på utställningen på Galleri Kontrast och en lite personlig kommentar! Verkligen tack för er insats under detta år och tack till Nicolas Wormull, Lotta Törnroth, Hannah Modigh och Simon Mlangeni-Berg för era insatser som lärare på kursen!

Först en rundvandring levererad Martin Fermgård!

Martin Fermgård gillar studieporträtt i stort format där han själv får bestämma verkligheten! Erfaren lärare som kan ge konstruktiv återkoppling och nya infallsvinklar!

Oscar Quinzicara har gjort ett oerhört vackert jobb med sin process efter systerns död. All heder åt hans fina arbete!

Sofia Olander jobbar med det kyrkliga och dess blommor med en väldigt stämningsfull stil. Jordnära om livets cykel.

Trulls Svenningsson är filmkillen som vill få oss att fundera om det är fiktion eller verklighet, iscensatt eller skjutet från höften? Kul att under kursen ha fått ta del av hans förmåga att ta med filmen till fotografiet!

Rolf-Göran Åström, rutinerad fotograf med flera publicerade artiklar, gillar Göteborgs skärgård och hittar finstämda anslag i en karg och hård livsmiljö.

Freja Arvidsson, som gillar att skriva, har tagit till kameran för att hitta vidare i sitt skapande och kastar oss tillbaka till sin uppväxt utanför Uppsala. Hårt och ärligt men samtidigt finstämt!

Axel Lundgren, den fyrkantiga filosofen, som har den mest genomarbetade arbetskontexten i denna klass! Minnen, alignation och införlivande i en kraftig röd tråd i arbetat! Riktigt kul att få ta del av hans bakgrundsarbete under kursen.

Jan Hindersson, efter en yrkeskarriär som fotograf jobba han nu med att fånga bland annat Karlskronas stadsliv med hålkamera. En annan vinkling på gatufotografiet!

Göran Johansson arbetar med livet efter pension i finstämda bilder om bland annat ensamhet. Har under kursen gett mig mycket återkoppling och fina samtal om bilder!

Två till var med under året och det var:

Bosse Capaldi, som tyvärr fick förhinder inför utställningen, men som bjudit på inspirerade svartvita inslag under året från fotbollssupportrar via musikscener till en tillbakablick från uppväxten.

Johan Karlsson som hade med bilder på utställningen, men inte själv kunde vara med, så därför fick jag ingen bild på honom. Johan har bjudit på nya grepp på landskapsfotografering från Lofoten i svartvitt och ibland med hålkamera. Stämningsfullt och ibland trolskt men också en rå verklighet från fiskindustrin.

Där tror jag att jag är klar med läsårets fotoutbildning och kan gå vidare med andra inlägg!

Du kan läsa om första terminen här, andra terminen här och om en av våra uppgifter som handlade om Ursprung.

Välkomna tillbaka!

 

En uppgift om att utforska begreppet ”ursprung” i både fotografi och text under utbildningen Fotografiska processer på Gamleby folkhögskola. Uppgiften var begränsad till 8 bilder.

An assignment to explore the concept of ”origin” in both photography and text during the course Photographic Processes at Gamleby folk high school. The task was limited to 8 images.

Jag ville till denna uppgift försöka gå lite längre, genom att rota runt i begreppet och inte ta första bästa idé som kom upp. Så här följer den tankegång som blev under processen. Vill du hoppa över det, så kommer själva resultatet längre ner.

Vad betyder ursprung för mig och hur definieras ordet rent språkligt?

Starten för mig var min barndom i villaområdet ute på Vansö. Bilder av min och mina kamraters lekar och det handlade mycket om krig. Vi lekte krig så fort vi kom åt och det var den leken som hade mest dragningskraft på mig. Inte så konstigt att vi lekte krig genom att flertalet av våra föräldrar arbetade på regementet och övningsfältet låg granne med byn.

Ursprung blev även tankegångar på detta med vilka förutsättningar som vi föds med – kön, etnicitet, handikapp, klass men frågorna blir för stora och svåra för att jag ska komma fram till något som är hanterbart i en kort fotouppgift. Men också tanken på om en vit, medelålders man har något att säga om sitt privilegierade liv?

Är mitt ursprung intressant med tanke på ovan tankegångar? Var kommer jag i från? Mina föräldrar är mitt ursprung men även hela min släkt är mitt ursprung. Kan jag på något sätt blanda in min släkt och bakgrund i detta?

Ursprung blev även jag själv för mina barn. Hur ser våra barn på oss och går det att göra en bild av det?

Älvens ursprung finns också här i trakterna av Idre där jag jobbar för tillfället, men också samernas ursprungskultur men här finns också nybyggarhistorien om de som flyttade ut på 1700-talet med släktgårdar som fortfarande finns i släktens ägo. Att dokumentera samernas liv blir stort och att rota i konflikten som skapades när nybyggarna flyttade ut, blir ännu större.

Kom in på det förgängliga i ursprung genom tiden. Det som varit försvinner och då försvinner även vårt ursprung. Vi kan inte se vårt ursprung längre än några generationer tillbaka, sedan försvinner det i bilder eller texter eller fynd som alla måste tolkas. Vår historia försvinner i ett tolkade så fort de som var med dör. I förgängligheten försvinner vårt ursprung, genom arter som försvinner väldigt hastigt och nya som kommer till i en process som blir för långsam, eller så har den nu tillfälligt stannat, för att vi människor hinner förstöra allt innan något nytt har skapats?

Tingen försvinner också och ersätts av nya.

När minnen blir gamla försvinner färgen. Är våra minnen i svartvitt?

Mitt ursprung. Har det några symboler eller färger?

Frihet var något jag eftersträvade. Frihet blir för mig ljust, sol, himmel, höga träd, luftiga vyer och stora ängar.

Det lilla landet som Vansö blev. Avgränsat av vägen och åkrarna och i börja av tomten och skogen bakom den.

Naturen. Grönt, att försvinna in i, att gömma sig, lukten av jord och mossa och kåda. De höga tallarna och de höga granarna man kunde klättra i.

Rädslan för höjden, rädslan för de stora killarna.

Krig, P 10 regementets övningsfält och pappas yrke. Lukten av uniform och de gröna kläderna. Spänningen, döden, kampen, rädslan, det otäcka men ändå lockande. Samarbetet och kompisandan, rättvisa och om att inte fuska och att vara ärlig.

Fotboll och brännboll på fotbollsplanen vid skolan. Gungandet i lekparken och timmarna i sandlådan med krigargubbar och stridsfordon och skapandet av miljöer i sand.

Här finns också mamma och pappas nybyggarkänsla. De bröt ny mark och byggde sitt eget. Jag ritade på väggen och sprang omkring på byggplatsen. Gjorde mig illa.

Vansös förändring från gemensamma träffar efter majbrasan i skolans lokaler vid Valborg, till en brasa som man tittade på och gick hem.

Efter detta insåg jag att jag faktiskt hade möjlighet att åka till Vansö och lägga några timmar på en promenad genom min barndoms trakter och så blev det. Den 17 mars 2023 stod jag utanför vårt hus igen och tog den första bilden kl 11.47 och sista bilden tog jag kl 13.01.

Mina känslor och upplevelser vid fotograferingen.

Var irriterad innan jag ens kom till Vansö pga bortkastad tid och bortkastade pengar i Stockholm, men det är en annan historia, men det kan ha påverkat mig under fotograferingen.

Men det första som kom över mig var mitt främlingskap till platsen. Jag hade inget där att göra längre. Vansö var inte mitt. Jag var en främling som kunde ifrågasättas över vad jag gjorde där. Vårt gamla hus kändes inte längre som en del av mig. Det hade byggts till och var mycket mörkare än jag mindes det. All växtlighet hade gått över styr mer eller mindre och jag upplevde det som väldigt stökigt.

Däremot var mina minnen mina egna. De var klara och tydliga och rubbades inte av det jag såg nu, men en melankoli kom över mig. Vansös förändring gjorde mig nedslagen. Min egen känsla att inte ha något hem eller någon tillhörighet blev starkare. I min sorg, om man kan kalla det så, blev känslan av att vårt ursprung är förgängligt ännu starkare. Min ursprungsplats Vansö utvecklas och den glider mer och mer ifrån mig, men ändå är det en kärna av plasten som finns i mig, mitt minne av platsen antar jag. Den plats där jag formades under mina första år och det fortsatte att vara centrum på något sätt tills mamma och pappa sålde huset.

Det enda som var kvar, men dock i mindre skala, är stenarna i skogen. De är de samma. Orubbliga och tidlösa i sin form. Dock har de krympt.

Hur uttrycker jag detta?

För mig blir distanseringen till min ursprungsplats det suddiga och det gråa. Men är finns ju också så många glada minne och den ljusa barndomen med det gröna och naturens närhet. Grönt, omhuldat och tryggt.

Nedstämdheten, melankolin är mörk och grå.

Ljus och mörker i samma veva.

 

In English.

For this task, I wanted to try to go a little further by rooting around in the concept and not taking the first best idea that came up. This is the way of thinking that came about during the process. If you want to skip it, the actual result will be further down.

What does origin mean to me and how is the word defined linguistically?

The start for me was my childhood in the residential area out on Vansö. Pictures of mine and my friends’ games and it was a lot about war. We played war as soon as we could and that was the game that had the most appeal to me. No wonder we played war because most of our parents worked in the regiment and the training ground was next to the village.

The origin was also thinking about this with the conditions we are born with – gender, ethnicity, disability, class, but the questions are too big and difficult for me to come up with something that is manageable in a short photo task. But also the idea of a white, middle-aged man having something to say about his privileged life?

Is my origin interesting given the above thoughts? Where am I from? My parents are my origin, but my entire family is also my origin. Can I somehow mix my family and background into this? I myself also became the source for my children. How do our children see us and is it possible to make a picture of it?

The river’s origin is also here in the areas of Idre where I work at the moment, but also the original culture of the Sami, but here is also the settler history of those who moved out in the 18th century with family farms that are still in the family’s possession. Documenting the life of the Sami is big and rooting in the conflict that was created when the settlers moved out is even bigger.

Get into the ephemeral in origin through time. What has been disappears and then our origin also disappears. We cannot see our origins for more than a few generations back, then it disappears in images or texts or findings that all have to be interpreted. Our history disappears in an interpret as soon as those who were involved die. In impermanence, our origin disappears, through species that disappear very quickly and new ones that come into being in a process that becomes too slow or has it now stopped temporarily because we humans have time to destroy everything before something new has been created? Things also disappear and are replaced by new ones.

When memories grow old, the color fades. Are our memories in black and white? My origin. Does it have any symbols or colors?

Freedom was something I aspired to. For me, freedom is light, sun, sky, tall trees, airy views and large meadows.

The small country that Vansö became. Bounded by the road and the fields and initially by the plot and the forest behind it.

Nature. Green, to disappear into, to hide, the smell of earth and moss and resin. The tall pines and tall firs you could climb.

The fear of heights, the fear of the big guys.

War, P 10 regiments training ground and dad’s profession. The smell of uniform and the green clothes. The thrill, the death, the struggle, the fear, the nasty yet alluring. The cooperation and camaraderie, justice and about not cheating and being honest.

Soccer and rounders on the soccer field at the school. The swing in the playground and the hours in the sandbox with plastic warrior men and combat vehicles and the creation of environments in sand.

Here you can also find mom and dad’s settler feeling. They broke new ground and built their own. I drew on the wall and ran around the construction site. Hurt me.

Vansö’s change from joint meetings after the May bonfire in the school’s premises at Valborg, to a bonfire that people watched and went home.

After this I realized that I actually had the opportunity to go to Vansö and spend a few hours on a walk through the regions of my childhood and so it happened. On March 17, 2023, I stood outside our house again and took the first picture at 11:47 a.m. and the last picture at 1:01 p.m.

 

My feelings and experiences during the photography.

Was annoyed before I even got to Vansö because of wasted time and wasted money in Stockholm, but that’s another story but it might have affected me during the shoot.

But the first thing that came over me was my strangeness to the place. I had nothing to do there anymore. Vansö was not mine. I was a stranger who could be questioned about what I was doing there. Our old house no longer felt like a part of me. It had been built over and was much darker than I remembered it. All the vegetation had gone out of control more or less and I experienced it as very messy.

However, my memories were my own. They were clear and distinct, and were not disturbed by what I now saw, but a melancholy came over me. Vansö’s change left me disheartened. My own sense of having no home or belonging grew stronger. In my grief, if you can call it that, the feeling that our origins are impermanent became even stronger. My place of origin Vansö develops and it slips more and more away from me, but still there is a core of the place that is in me, my memory of the place I suppose. The place where I was formed in my early years and it continued to be the center in some ways until Mom and Dad sold the house.

The only thing that remained, albeit on a smaller scale, are the stones in the forest. They are the same. Unwavering and timeless in form. However, they have shrunk.

How do I express this?

For me, the distance to my place of origin becomes the blurred and the gray. But there are also so many happy memories and the bright childhood with the green and the closeness of nature. Green, cherished and safe.

The despondency, melancholy is dark and grey.

Light and darkness in the same vein.


 

 

Resultatet / The result

 

Ursprung

Del 1

Tillbaka till där jag växte upp. Börjar mitt sökande bakom huset där jag levt mina första 20 år. Huset är inte längre vårt. Jag har varit här några gånger tidigare sedan mina föräldrar sålde huset och varje gång känns det mer och mer främmande. Varje gång känns det mer och mer overkligt att jag har sovit, ätit, lekt och vuxit upp här. Ger mig in i skogen, en gång min skog, och upptäcker att nu är mina stigar borta. Igenvuxna av blåbärsris och buskar. Letar mig fram till den plats som en gång var vår lilla fotbollsplan. Ett mindre träd står nu på planen. Åt andra håll har undervegetationen försvunnit, men stenarna finns kvar. Orubbliga men i förminskad skala. Stenen jag inte kunde komma upp på tittar jag nu över och ser nu att rönnbuskagen nu är träd och deras stammar skymmer inte längre sikten längre in i skogen. Går vidare till åkrarna bakom skogen. Mycket är igenväxt men vindens ljud i tallarna känner jag igen och upptäcker att det fastnar lera under mina skor. Samma lera som fastnade på mina kängor när jag ville bortom gränserna och utforska vad som fanns på andra sidan den plöjda åkern. Min jacka fastnar i nypontaggar och jag sticker mig på törnen från de stora slånbärsbuskarna. Stenarna, nypontaggarna och slånbärstörnen är klara och tydliga för mig och känns levande i mina minnen, men när jag kommer tillbaka till huset där jag bott känns huset fortfarande främmande, vagt och otydligt.

 

Origin

Part 1

Back to where I grew up. Starting my search behind the house where I lived my first 20 years. The house is no longer ours. I’ve been here a few times before since my parents sold the house and each time it feels more and more alien. Each time it feels more and more surreal that I have slept, eaten, played and grown up here. Enter the forest, once my forest, and find that now my paths are gone. Overgrown with blueberry rice and bushes. Finding my way to the place that was once our little soccer field. A smaller tree now stands on the field. Elsewhere, the undergrowth has disappeared, but the stones remain. Steadfast but in a reduced scale. I now look over the rock I couldn’t get up on and see that the rowan bushes are now trees and their trunks no longer blocks the view further into the forest. Moving on to the fields behind the forest. Much is overgrown, but I recognize the sound of the wind in the pines and discover that mud is sticking under my shoes. The same mud that stuck to my boots when I wanted to go beyond the boundaries and explore what was on the other side of the plowed field. My jacket gets caught in rosehip thorns and I prick myself on the thorns from the large sloeberry bushes. The stones, the rosehip thorns and the sloe spines are clear and distinct to me and feel vivid in my memories, but when I come back to the house where I lived, the house still feels strange, vague, and indistinct.

 

 

 

Del 2

Jag upplever mitt ursprung som förgängligt och inte bara mitt utan allas och allt. Ju längre tiden går ju mer fragmenterat och urvattnat blir mitt minne. Detta gäller även de saker som minner om andra. Bilder, texter, objekt blir mer och mer tolkningsbara ju mer tiden går, tills vi tillslut inte kan tolka det längre för det är allt för avlägset. Människor dör, djurarter och växter dör ut och lämnar bara spår efter sig och tillslut försvinner även spåren. Ändå är detta med ursprung och var vi kommer ifrån oerhört viktigt för oss när vi växer upp, för att vi ska bli hela människor med så lite otolkbara fragment som möjligt i oss.

Part 2
I experience my origin as impermanent and not only mine but everyone’s and everything’s. The longer time goes by, the more fragmented and watered down my memory becomes. This also applies to the things that remind of others. Images, texts, objects become more and more interpretable the more time goes by, until finally we can’t interpret it anymore because it’s all too distant. People die, animal species and plants die out, leaving only traces behind, and eventually even the traces disappear. Nevertheless, this origin and where we come from is extremely important to us when we grow up, in order for us to become whole people with as few uninterpretable fragments as possible in us.

The End.


Så blev resultatet.

Men fortsätter här att dela bilder som inte fick vara med, men som för mig är Vansö, just denna något mulna vårdag.

That was the result.

But here I continue to share pictures that were not allowed to be included, but which for me are Vansö, on this somewhat overcast spring day.

Alternativ bild till uppgiften Ljuset och människan.
Nikon D800
f7,1 1/160s ISO4000 70mm
Therese på parkeringen vid Nipfjället, Idre, kl 14:49, 7 december 2022.

Fortsätter här med mina reflektioner och vad det blev för resultat, från min sida, utifrån de uppgifter som vi fick under andra terminen på Fotografiska processer. Kursen är en distansutbildning i fotografi på Gamlebys folkhögskola. Här kan du läsa om första terminen.

Det första vi fick kasta oss över var Storytelling. Uppgiften var att bygga en historia med 8 bilder, inte mer och inte mindre. Det här med att berätta historier har jag gillat som koncept, men inte riktigt hittat in i. Jag har en tidigare blogg om att berätta en historia med bilder, utifrån Jaymi Heimbuchs arbete med fotografier som ett sätt att uppmärksamma miljöfrågor. Hon jobbar där utifrån 6 konceptbilder men här var det 8 som gällde och lite andra kategorier. Men det fanns utrymme för mycket fria tolkningar av temat men jag själv hamnade nog i det mer klassiska reportaget.

Jag tog det som jag hade närmast mig och det blev en bildberättelse om en del av mitt arbete som Skidpatrullör, nämligen morgonrutinen. Det första vi gör nämligen, är att åka igenom hela skidsystemet. Vi kollar att alla pisterna är okej och säkra för gästerna. Vi sätter också tillbaka nät, skyltar och käppar som vi tagit undan kvällen innan för att pistmaskin ska kunna komma åt överallt.

Så denna morgon fick min kollega Martin göra allt jobb medan jag gled bredvid och fotade honom! Så följ med på resan, medan det ljusnar en kall morgon i slutet av januari 2023 på Idre Himmelfjäll!

Så temat för bilderna är följande:
1 Introduktion
2 Detaljbild
3 Översiktsbild
4 Porträtt
5 Relationsbild
6 Situationsbild
7 Stämningsbild
8 Avslut

En rolig uppgift och övning som jag tycker att jag fick till. Vi hade ca två veckor på oss och att komma på vad man vill fotografera, hitta utrymme för fotandet och sedan sortera bilderna, göra ett urval och sist redigera dem så att de håller ihop, så det vara bara att jobba på och hoppas på att det man valt skulle funka i slutändan!

Nästa tema blev Människan och ljuset. Som introduktion en föreläsning på nätet av Hannah Modigh i ämnet och sedan ut och utforska själv. Testade lite olika ljusförhållanden men fastnade sedan för bilden nedan på min dotter Malva. Den är exponerad efter hennes mörka kläder så himlen (och liften som finns i bakgrunden) försvann nästan helt men hon framträdde desto tydligare. Sparade några prickar vid redigeringen, så att det skulle synas att den inte var utklippt från en bakgrund. Så här efteråt, så skulle jag vilja ha experimenterat mer med ljus och skuggor och lite rörelseoskärpa, men tid och möjlighet fanns inte, men idén finns kvar så vi får se framöver!

Andra saker jag testade var ljuset från en dataskärm, när Malva spelade dataspel och solljus upp på fjället med lite alternativa skärpeinställningar. Hade även första bilden i denna blogg, som är på min fru Therese, som alternativ. Denna gång skulle vi dock bara ha med en bild, så dessa valde jag bort, men de fick ju vara med här istället!

Genom att ansökningstiden för olika fotoskolor går ut i mitten av april fick vi i uppgift att göra en ansökan till någon av tre olika fotoskolor. Jag valde Nordens fotoskola på Biskop Arnö genom att den låg närmas det jag skulle kunna söka. Årets ansökan var delad i tre teman av bilder och en del text. Texterna hoppade jag över och tog bara inspiration av deras tre bildteman. Första var ”Ett rum” som ni ser förklarat nedan från ansökan:

”Ett rum” – tre bilder. Du kanske vill berätta om något som händer i ett rum? Eller om människorna som befinner sig i ett specifikt rum? Det kanske handlar om flera rum? Eller vill du snarare berätta om ett rums stämning och känslan av att vara där? Det viktiga är att det tre bilderna berättar något tillsammans.

Jag fick en idé om att fotografera familjen när vi spelar brädspel i vår husvagn. Kan ha blivit inspirerad av min kurskamrat Truls Svenningssons filmiska bilder han har arbetat med under kursen. Jag satte kameran på stativ och genom att jag inte har någon fjärrutlösare, fick det bli självutlösare satt på 20 sekunders fördröjning och 9 bilder i rad med max tidsintervall mellan bilderna. Resultatet blev en serie med ganska spontana ögonblicksbilder som utsnitt av vår spelkväll. Ville ha det naturliga ljuset i bilden, så det är ett högt ISO på 6400, men med lite noisreducering i Raw Therapee tycker jag det blev en fin karaktär på bilderna. En rolig dokumentation av vår spelkväll också!

”Spelkväll” #0796
Nikon D800
f5 1/100s ISO6400 24mm
Idre Himmelfjäll, kl 20:56, den 4 mars 2023

Nästa tema var porträttet. Snabba bud att få ihop något men jag hade tagit fler bilder på Malva till förra uppgiften med människan och ljuset. Så med dem som grund, hittade jag några fler bilder som kunde bli en serie i svartvitt om henne. Ansökningstexten var så här:

”Porträtt av en närstående” – ett kort reportage på fyra bilder. Du ska fotografera och berätta något om en närstående person. Det kan vara en vän, en släkting eller kanske en granne.
Vi vill se vem personen är, vad hen gör och hur du upplever din närstående. Tänk på att variera utsnitt och avstånd i din bildberättelse.

Tycker att det blev en bra sammanfattning av Malva just där och då med hennes liv i pisten som brädåkare.

Sista delen i ansökan var fri och lät så här:

“Fem fria bilder” – fem bilder. Du väljer själv vilka bilder du vill visa oss. Är det fem helt fristående bilder? Eller är det ett reportage som ska berätta något tillsammans?

Det blev fem bilder ur min påbörjade serie med Mio. Där han gestaltar havet. Bilderna är tagna på Kulturama där han går Musikalprogrammet. De fick bli i färg genom att de föregående var i svartvitt. Det här vill jag jobba mer med, men det är svårt att få till en tid med grabben, när jag antigen är i Idre eller på Åland under året men något ska vi väl få till. Vi har ett år till på oss innan han lämnar skolan och studion vi fotade i. Det är skolans black box vi använt och ljuset är indirekt solljus från fönstret.

Sista uppgiften innan utställningen handlade om ursprung. Efter en mycket givande genomgång av läraren för Gamlebys andra fotokurs, Simon Mlangeni-Berg fick vi ta oss ann begreppet Ursprung. Uppgiften skulle presenteras med både bild och text denna gång.

Det blev en hel del funderande för mig vilken väg jag skulle gå. Slog upp ordet ”ursprung” på nätet och hamnade i Svenska Akademins Ordbok. Läste och funderade och skrev ned vad som kom till mig när jag tänkte på ursprung och vad det betydde för mig. Tankarna gick från mitt eget ursprung med föräldrar och släkt till där jag växte upp, vidare till etnicitet och kulturers ursprung till älvars källor och evolutionsteorier och den ständiga rörelsen framåt och allt som försvinner när tiden går. Om detta vill jag göra ett separat blogginlägg framöver, så jag lämnar det nu.

Sist blev det full fokus på utställningen som var på Galleri Kontrast i Stockholm. Den hängde uppe mellan den 24 och 28 maj. Som det verkar hade vi runt 200 besökare så det var ju trevligt. Här kan du se en kort rundvandring som min kurskamrat Martin Fermgård fixat. Mer om utställningen kommer framöver!

Lite abrupt slut på detta inlägg med hänvisningar till två framtida inlägg, men så får det bli, för de är värda ett enskilt utrymme! Välkommen åter!

Hand #6225
Nikon D800
f11 80s ISO100 36mm
Eskilstuna, Sverige, 27 aug 2022

Slutmålet börjar närma sig för mitt år på distansutbildningen Fotografiska processer på Gamleby folkhögskola, nämligen utställningen på Galleri Kontrast i Stockholm mellan den 24 och 28 maj. Tänkte därför göra någon sorts egen utvärdering och reflektion kring mina bidrag under första terminen och även försöka sätta ord på min egen resa. Utbildningen är upplagd med kritikklass varannan vecka och enskild handledning den andra veckan. Till kritikklassen får vi en uppgift som vi redovisar och får återkoppling på av våra kurskamrater och läraren över Google Classroom.

De första bilderna har jag redan visat på Instagram och det handlade ju om att ta ett självporträtt. En eller flera bilder som berättar något om oss själva som personer och fotografer. Jag förstår att jag bara kom in på en reservplats, för mitt fotograferande har inte tagit någon riktning ännu, men några hoppade av så jag fick vara med. Jag tycker om att experimentera och testa nya saker och jag blir därför ganska spretig.

Med mina fyra bilder ville jag berätta om hur jag levde, var jag för tillfället gillade att fotografera, vad jag jobbade med och mina funderingar på vilken väg jag skulle gå i fotograferandet.

Jag ville också lära mig mer om fotomanipuleringsprogrammet GIMP och jobba med att skapa en bild av flera bilder, därav bilden på mig framför vägskyltarna, som här blev olika väger att ta.

Bilden på mig och havet är manipulerad i GIMP och det mest för att suddet blev snyggare med ett filter över. Annars står den för mitt möte med naturen och just på Åland med brytningen mellan land och hav. Inte så unikt men det är där jag trivs bäst.

Skuggbilden är från mitt jobb som Skidpatrullör och det dagliga arbetet att finnas i skidanläggningen. Den finns också med i min fotoutställning ”Bilder från ett himmelfjäll”, som under året rest runt på olika bibliotek i Mellansverige. Skuggbilden och några till i utställning, är inspirerade av fotografen Alan Schallers bilder från hans semestrar i skidbackarna i Alperna. Mycket kontrast och skuggor och ett fenomenalt bildseende.

Självporträtt Stefan Lomner, Hammarudda, Åland
Självporträtt Stefan Lomner Åland
Självporträtt av skugga Stefan Lomner, Idre Himmelfjäll

Nästa uppgift var ”Kasta dig ut för ett stup”. Att våga gå åt ett håll man vill men inte vågar. Jag vet inte om jag vill ta bilder av naken hud, men det är i alla fall något som jag inte känner mig särskilt bekväm med. Så jag tog fasta på raden ”Utmana dig själv” i uppgiften och bestämde mig för att testa att fotografera naken hud på något sätt. Uppgiften är inte bara obekväm för mig utan rent besvärande. Jag funderar på var det sitter fast och vad det är i mig som känner sådan ovilja? Inser att det handlar mycket om sexualitet och möjligen något man skulle kunna kalla dömande från min sida. Vad är det för tankar som dyker upp i andras hjärnor när det är så mycket som dyker upp i min egen, när jag ser bilder av nakna människor? Ska andra tänka samma tankar om mina bilder som jag, något ofrivilligt, tänker om andras mer nakna bilder? Men helt klart ser jag min egen nakenhet som klart privat och jag märker att jag både tycker om min kropp och skäms för den, så varför visa upp den på bild och sedan till och med lägga ut den på nätet?

Jag tog i alla fall mod till mig och bestämde mig för att inte tänka efter före utan köra helt enkelt. Jag satte upp kameran på stativet och lade mig under den på altanen. Lite svårt att få till skärpan men annars gick det bra. Jag hade det otroligt jobbigt inför att visa upp dessa bilder för mina kurskamrater och jag kände mig helt slut efteråt. Fick ingen direkt negativ respons utan fler tyckte jag skulle jobba vidare med konceptet. Det har jag dock inte gjort!

Däremot har jag nu, efter nästa ett år på kursen och tittande på väldigt mycket bilder från andra, kommit så långt att jag kan tänka mig att visa dessa bilder offentligt här på nätet. Vad som har hänt, tror jag, är en viss avtrubbning i att se nakna människor på bild, men också fått en inblick i hur andra tänker när de själva väljer att fotografera sig helt eller delvis nakna.

Några som har hjälpt mig i denna process är Anna Clarén och Ewa Stackelbergh, vår lärare Nicolas Wormull och kurskamraten Rolf-Göran Åström som, i alla fall utåt sett, ohämmat har fotat sina kroppar men också att få träffa dem personligen och höra deras berättelse. Så här är några av mina bilder och som ni förstår så tillhör första bilden i denna blogg också denna serie.

Vid ansökan till kursen skulle man lägga fram ett projekt som man ville jobba med. Jag har ett projekt om ungdomar som jag har jobbat med till och från under hösten, men det har inte riktigt landat i mig. Nästa uppgift var att ta fram fem nytagna bilder som skulle symbolisera det man jobbade med eller i alla fall peka ut en riktning. Genom att detta inte på något sätt är klart så kommer jag inte kommentera bilderna mer än så här.

Malva Lomner och Pixie, Nabben, Åland
Mio Lomner och Frode Lantz, Åland

Uppgiften därefter var en personlig uppgift kopplad till sitt projekt och inte så allmängiltiga som de föregående. Nicolas Wormull, som är vår lärare på kursen tyckte att jag skulle närma mig havet mera i mitt projekt. Att gå mer utanför ramarna för vad jag hade tänkt mig och utforska andra möjligheter att få in havet i bilderna. Det blev (som vanligt) en ganska osammanhängande serie på tio bilder.

Det blev fem bilder som handlade om vår vardag när vi tar oss mellan Åland och Sverige. En resa som de flesta kopplar till fest och partaj, men som för oss är ett pendlande utan särskilt mycket glamour. Efter kritikklassen så inser jag hur mycket symbolik det finns i att bara vara på en färja. Alla bilderna (utom möjligen bilden på hundägaren, min dotter Malva och hunden Pixie) kan tolkas till festandet som de flesta verkar bära med sig om vad man gör på en kryssningsbåt. Vattenflaskan på bilddäck blir lätt en spritflaska, bilden i korridoren blir någon sorts misär och anonymitet och hopp om att kunna ha roligt och att hon ligger och sover på golvet blir festandets eftermäle. Jag upptäckte att det var väldigt svårt att få betraktaren att ta till sig en annan historia i den miljön.

Malva Lomner, Rosella, Ålands hav

Nästa bild är från en serie som blev ett blogginlägg och en liten bok. Det handlar om en kort betraktelse från norra Ålands utposter, Hällö brygga där vägen tar slut. Just den här bilden kom inte med men den blir ett porträtt över det ensliga och lämnade. När alla sommargäster har försvunnit och bara de få bofasta är kvar, om det nu ens finns några bofasta. Bilden är också inspirerad av en på Instagram som heter Donald Boyd. Nu ser det mer ut som enbart dataanimerade bilder på kontot, men i början så såg det ut som foton med väldigt mycket vinjett.

Vid vägs ände #6435
Nikon D800
f8 200s ISO360 24mm
Hällö brygga, Åland, 20 sep 2022, kl 17:53

Sedan fick två bilder från Stockholm vara med. En kurskamrat, Axel Lundgren, jobbar med bland annat främlingskap inför objekt, en alienation och alienation härstammar från tankar inom filosofin om att människan genom kapitalismen fjärmas från naturen. Jag tog fasta på det och tyckte att staketet och planket i staden får oss att missa det vackra och naturliga vattnet, som i Stockholm är en del av havet Östersjön.

Slussen, Stockholm

Sist blev det två bilder från ett samarbete med min son, Mio Lomner. Jag ville testa att fotografera hans dans och han fick i uppgift att improvisera utifrån havet. Det kändes bra och väldigt roligt och resultatet blev bättre än jag tänkt mig. Planen är att vi ska jobba vidare med detta, bara vi hittar utrymme båda två i våra kalendrar och rätt väder! Bilderna är tagna på Kulturama där Mio nu studerar på musikallinjen. Vi använde oss av skolans black box och det naturliga ljuset som kom från salens fönster och det behövdes ordentligt solsken för att ljuset skulle räcka till!

Mio Lomner tolkar vågor genom dans, black box, Kulturama, Stockholm
Mio Lomner

Mio Lomner tolkar vågor genom dans, black box, Kulturama, Stockholm

Inför nästa uppgift som handlade om porträtt och självporträtt, blev det en intressant diskussion och funderande kring vad ett porträtt är för något egentligen. Är det en bild av en människas huvud med avgränsning strax nedanför axlarna eller är det något helt annat? Som saker som är kopplade till individen som porträtteras eller dess hemmiljö? Vilka delar av kroppen räknas som porträtt och hur mycket av ansiktet eller vilken del av ansiktet ska vara med för att kalla det ett porträtt? Med dessa funderingar så fick jag fram tio bilder igen. Åter en salig blandning.

Jag började med två mer vanliga porträtt från mitt projekt om ungdomar. Porträtt på deras ansikten tagna i deras hemmamiljö.

Skön kille, Åland
Eliot Lindholm, Åland

Sedan blev det lite mer testande med min dotter Malva som försöksobjekt. Har en idé med porträtt utomhus med vit bakgrund, men ville även testa vad som händer när den porträtterade är oskarp och vilken oskärpa som säger vad. Här fick jag inspiration av en annan kurskamrat, Oscar Quinzacara, som bland annat jobbar med oerhört vackra, suddiga bilder utifrån det förgängliga.

Malva Lomner

Vad räknas som ett porträtt? Experimenterade mer med detta med vad som kan räknas som ett porträtt och här då självporträtt. Jag satte mig framför kameran hemma i husvagnen och tog fram min dyra studiobelysning från Clas Ohlson. En pannlampa för 50 kr och testade att belysa mitt ansikte på olika vis. En som verkligen kan det där med studioporträtt och har koll på utrustningen är min kurskamrat Martin Fermgård som jag har inspirerats av. Han gav mig även en snabbkurs i studioljus under vårterminen och om du scrollar ner på hans sida så hittar ni ett resultat! Jag valde tre av mina bilder till redovisningen, men här bjuder jag på de jag tog som blev något. När jag sedan satt vid datorn så kom jag på att jag inte har testat att göra Dragen-effekt på mig själv, så det blev en sådan redigering som start.

Självporträtt Stefan Lomner i Dragan-stil i svartvitt.
Fotografens självporträtt #7273
Nikon D800
f4 80s ISO3600 24mm

Sist tog jag med två porträtt på Malva i Pep Ventosa-stil, som jag redan har visat på Instagram. Tekniken innebär att man går runt objektet och tar bilder och sedan sätter man ihop dem. Det är 24 bilder i den första och 17 bilder i den andra. I den andra bilden testade vi vad som hände om hon vände sig mot kameran när jag gick runt. Jag har sedan använt hennes öga för att få bilderna att flyta samman så mycket som möjligt. Men jag gillar den första bilden bättre, men det kan också bero på det mer harmoniska mönstret på golvet. Tog även en bild på min fru Therese.

Att testa på att fotografera med analog film var nästa uppgift. Jag gjorde ett försök men insåg att det skulle ta minst 3 veckor innan en filmrulle skulle bli framkallad inlämnad på Åland, så där sprack tidsramarna för uppgiften. Jag fick istället en uppgift att åter närma mig havet och att göra en sammanhållen serie på 10 bilder. Jag jobbar fortfarande med denna serie och har inte kommit fram till hur jag ska på bästa sätt göra den klar, men här får ni en av bilderna i all fall.

Vågstänkt i soluppgång, Hammarudda, Åland.

Och där var terminen slut! Resten kommer i nästa blogg när vi har avslutat vårterminen och fått utställningen på Galleri Kontrast överstökad.

Men vårterminen gick väldigt fort. Jag har svårt att se själv om jag har utvecklats som fotograf rent bildmässigt, men jag har fått massor med mer referenser och tankar kring fotografi med mig. Detta hoppas jag kommer att följa med mig i mitt skapande. Att få stöta och blöta sina bilder med andra och att få uppgifter som utmanar en är helt klart roligt. I alla fall så rekommenderar jag alla med intresse för fotografi att ta en termin eller flera på någon av de fotoutbildningar som finns. Fler hittar du på folkhogskola.nu. Ta ditt fotande till nya nivåer!

Skallören from Gräsören #5977
Nikon D800
f6,3 160s ISO100 32mm
The Åland Islands, 6 Aug 2022 at 21.09.

Början av augusti ute i Ålands skärgård. Högsommar kan man tro men något kyligt i vinden. Puttrar ut i snurrebåten med nästan hela familjen till den närliggande ön Gräsören för att se om det går att avnjuta en solnedgång över mer öppet vatten än vi har vid Asterholma.

The beginning of August out in the Åland archipelago. High summer, you might think, but a little cold in the wind. Simmering out in the small boat with almost the whole family, to the nearby island Gräsören to see if it is possible to enjoy a sunset over more open water than we have at Asterholma.

Gräsören är en oansenlig ö som visserligen har fått äran att ha ett ensmärke på en av sina högre delar. Annars är det mest lågt växande enar och dessa döljer förrädiska sprickor som täcker ön.

Gräsören is an inconspicuous island which has indeed been given the honor of having a transit mark on one of its higher parts. Otherwise, it’s mostly low-growing junipers and these hide treacherous cracks that cover the island.

Klippor i solnedgång, Ålands östra skärgård, Gräsören.

Vi hittade dock en liten remsa med klippor att invänta solnedgången på.

However, we found a small strip of rocks to wait for the sunset.

Jobbade sedan i datorn med att få fram så mycket av färger jag kunde hitta i bildernas Raw-format. Möjligen lite överdrivet men jag gillar det!

Then worked in the computer to bring out as many coluors as I could find in the images’ Raw format. Possibly a bit over the top but I like it!

The Family!
Gräsören #6023
Nikon D800
f22 6s ISO100 32mm
The Åland Islands, 6 Aug 2022 at 22.13.
Solens spegling på klippor i Ålands skärgård. Lång exponeringstid med suddiga vågor.
Gräsören #6024
Nikon D800
f22 6s ISO100 32mm
The Åland Islands, 6 Aug 2022 at 22.14.

Speglingar av solnedgången i klipporna på Gräsören.

Reflections of the sunset in the rocks at Gräsören.

När solen gått ner så blev det mer blått i motsatt riktning och jag kunde använda lite längre slutartider för att sudda ut vattnet.

When the sun went down, it became more blue in the opposite direction and I could use slightly longer shutter speeds to blur the water.

Skallören from Gräsören #6035
Nikon D800
f18 30s ISO100 38mm
The Åland Islands, 6 Aug 2022 at 22.30.

Storpudlen Aragorn tyckte i alla fall att det var en trevlig utflykt!

In any case, the great poodle Aragorn thinks it was a nice excursion!

Vägs ände på norra Åland. Den enda jag vet slutar vid en färja här på norra Åland. Ändstationen är vid Hällö brygga. Lite vind som kyler, men väldigt stilla. Tyst är det, förutom vindens rörelse i vassen. Men här tar något annat vid. Färden ut över vattnet.

Road’s end in northern Åland. The only one I know ends at a ferry here in northern Åland. The end station is at Hällö jetty. A little wind that cools, but very still. It is quiet, except for the movement of the wind in the reeds. But here something else continues. The journey out over the water.

Det skvallrar några bilar vid parkeringen om men inte en människa syns till. Bor de där ute på något ö eller är de ute och fiskar? Bor det någon alls där ute på andra sidan vattnen, några öar bort?

Färjan Tärnan ligger här bredvid vägens slut med sitt gröna gap, ständigt beredd ser det ut som, att vara resenärer till hjälp. Ber hon om att få hjälpa till?

There are a few cars in the parking lot gossiping about that, but not a human being in sight. Do they live out there on some island or are they out fishing? Does anyone even live out there on the other side of the waters, a few islands away?

The ferry Tärnan is here next to the end of the road with its green gap, always ready, it seems, to be a help to travelers. Is she asking to help?

Fick det bekräftat när jag några dagar senare träffade en man som parkerade sin röda pickup bredvid henne och gick ombord. Han fick henns hjärta att slå igång och hon puttrade och gurglade muntert där i vattnet.

Han berättade att hon hade jobbat mycket mer förr om somrarna. Hon gick ut bland öarna nästan varje dag för att hjälpa till med bärgning av hö och transport av djur och människor. Men nu gör hon kanske en tur i månaden på sin höjd. Han berättar också att det bor en familj där bakom ön men mer avslöjar han inte.

Människans rörelser i den norra skärgården har sakteliga nästan tynat bort. Idag ska hon få hjälpa till i alla fall. Ut och kryssa mellan öaran för att få en skock får att hamna på rätt ö. Vänder om och tittar mig omkring på den tomma ändhållplatsen.

It was confirmed a few days later when I met a man who parked his red pickup next to her and got on board. He got her heart racing and she pouted and gurgled merrily in the water.

He told me that she used to work a lot more in the summers. She went out among the islands almost every day to help with salvaging hay and transporting animals and people. But now she makes maybe one trip a month at the most. He also tells us that there is a family living there behind the island, but he does not reveal more.

Human movements in the northern archipelago have slowly almost faded away. Today she will get to help anyway. Out and cruise between the isles to get a gaggle of sheep end up on the right island. Turns around and looks at the empty terminus.

Det gamla båthuset vittnat om en viss aktivitet med sina plakat och lappar på de sneda väggarna. Går nyfiket fram och läser. Jo här hände det nog saker under sommaren som gått, men alla texter handlar om saker som är på andra ställen.

Detta är fel plats, en återvändsgränd!
Du ska åka dit bort iställlet och vill du åka så finns det taxi!
Vill du bada, så ja visst men du får göra det på egen risk för här skyddar inte staten dig.
Nej, den omhuldade säkerheten får du på den offentliga badstranden, på ett annat ställe.
Hällö brygga är en plats som du helst bara ska ta dig bort från.

Men det finns rester efter en svunne tid, då bryggan verkade leva i sin glans dagar. Ett gammalt omklädningsrum för badgäster, ett överväxt utedass, en grillplats och något som kanske var ett väntrum för buss- eller färjepassagerare?

The old boat house testified to a certain activity with its placards and notes on the slanted walls. Goes forward curiously and reads. Well, things probably happened here during the past summer, but all the texts are about things that are in other places.

This is the wrong place, a dead end!
You have to go there instead, and if you want to go, there are taxis!
If you want to swim, yes, of course, but you must do so at your own risk, because here the state does not protect you.
No, you get the cherished safety at the public beach, in another place.
Hällö jetty is a place you’d rather just get away from.

But there are remnants of a bygone era, when the bridge seemed to live in its glory days. An old changing room for bathers, an overgrown outhouse, a barbecue area and something that was perhaps a waiting room for bus or ferry passengers?

Äpplen? Äpplen här? Väldigt många äpplen i två stora, gröna plastlårar. Norra Åland är äppelodlarnas kornbod och det verkar som om någon har förbarmat sig, eller kanske till och med expanderat en äppelodling någonstans där ute på öarna. Samlat ihop hösten frukter och möjligen har Tärnan äntligen fått hjäpa till med att ta dem iland. För annars skulle de vara på väg ut i den ödsliga skärgården till någon som verkligen tycker om äpplen. Fåren kanske? Själv tycker jag att de verkligen lyser upp denna ensliga, något kalla, gråa plats med sin runda form och värmande färger.

Apples? Apples here? A lot of apples in two large, green plastic thighs. The north of Åland is the granary of apple growers and it seems that someone has taken pity, or maybe even expanded an apple farm somewhere out there on the islands. Collected the autumn fruits and possibly Tärnan has finally had a hand in bringing them ashore. Because otherwise they would be heading out into the desolate archipelago to someone who really likes apples. The sheep maybe? Personally, I think they really light up this lonely, somewhat cold, gray place with their round shape and warming colors.

Segelbåt passerar utanför Asterholma en högsommardag 2022.
Sailboat between Immarskär and Hjortronskär #5353
Nikon D800
f16 1/125s ISO100 70mm
From Asterholma, The Åland Islands, 26 June 2022 at 10.14.

Vi har under sommaren bott på Asterholma i Ålands skärgård. En mindre ö i myllret av öar som ändå är så stor att den har färjeförbindelse. Flera mindre öar har vajerfärjor, vilket gör att du ganska fritt kan ta dig mellan öarna som tex Simskäla, Seglinge och Ängö.

During the summer we lived at Asterholma in the Åland archipelago. A smaller island in the multitude of islands that is nevertheless so large that it has a ferry connection. Several smaller islands have cable ferries, which means that you can get quite freely between the islands such as Simskäla, Seglinge and Ängö.

Asterholma däremot ligger för sig själv och måste därför ha en förbindelse utan vajer. Till detta tillkommer att ön nu nästan saknar bofast befolkning. 2000 fanns det 11 registrerade, 2020 var det en person och 2021 blev det 5 personer.

Asterholma, on the other hand, is isolated and must therefore have a connection without a cable. Added to this is that the island now has almost no resident population. In 2000 there were 11 registered, in 2020 there was one person and in 2021 there were 5 people.

Så trafiken är inte prioriterad till ön och förbindelserna vidare från Lappo till fasta Åland eller Finland är inte något vidare. Om allt flyter på så tar det ca 3 ½ timme att ta sig från Mariehamn till Asterholma.

So the traffic is not prioritized to the island and the connections further from Lappo to main Åland or Finland are not so god. If everything goes smoothly, it takes about 3 ½ hours to get from Mariehamn to Asterholma.

Artic starflower #5046
Nikon D800
f4,5 1/200s ISO100 70mm
Asterholma, The Åland Islands, 29 May 2022 at 13.17.

Men tar du dig hit så har du all möjlighet att hitta avskildhet och flyta in i öns och naturens lunk. Inga direkt köer här inte!

But if you get here, you have every opportunity to find seclusion and float into the soft pace of the island and nature. No direct queues here!

Genom att ön är så liten och många av de som bor här under sommaren även har växt upp här, så är allt greppbart och historierna finns kvar.

Till exempel gården som delades och blev två nya gårdar eller huset som brann upp och där människor minns hur det var när det bankades på dörren mitt i natten för att få hjälp med släckningen.

Because the island is so small and many of those who live here during the summer have also grown up here, everything is tangible and the stories remain.

For example the farm that was divided and became two new farms or the house that burned down and where people remember what it was like when there was a knock on the door in the middle of the night to get help with the extinguishing.

Eller båtvraket i hamnen som visar sig ha varit ett tremastat fartyg som hette Diamanten. Det användes till förråd för nät tills en olycksalig dag en svetsloppa satte eld på fartyget och sedan dess sticker bara delar av relingen upp över vattenytan.

Or the boat wreck in the harbor which turns out to have been a three-masted ship called Diamanten. It was used as a storage place for nets until one fateful day a welder’s flea set fire to the ship and since then only parts of the railing stick up above the water’s surface.

Segelfartyget Diamanten i vattnet utanför Asterholm, Åland.
Diamanten #5023
Nikon D800
f22 13s ISO100 70mm
From Asterholma, The Åland Islands, 27 May 2022 at 23.07.

Här finns samhörighetskänslan och oenigheten sida vid sida som alltid när människor försöker leva tillsammans, men oenigheten kanske nu får större plats när man inte längre är helt beroende av varandra för att överleva?

Here there is the sense of togetherness and disagreement side by side as always when people try to live together, but maybe the disagreement now has a bigger place when you are no longer completely dependent on each other to survive?

Bilder i stugan visar bygget av den nya piren till bryggan. Karlar kör stora stenar med häst och vagn ut på isen och formar sakteliga med mycket slit tillsammans en ny framtid.

Idag behövs inte den gemenskapen, för ingen är av nöden tvungen att bygga en ny brygga tillsammans.

Pictures in the cabin show the construction of the new pier for the jetty. Men drive large stones with horse and cart out onto the ice and slowly, with a lot of toil, shape a new future together.

Today, that community is not needed, because no one is forced to build a new pier out of necessity together.