”Jag gillar berättelsen och det du får se här är mitt utforskande av bildberättelsen i det mindre formatet. Vad kan man uttrycka eller dela i det begränsade utrymmet? Det har också expanderat till alster med fler bilder, så välkomna in och bläddra i min något spretiga bildvärld!
Stefan Lomner (b. 1972) har åter tagit upp kameran efter en lång paus sedan ungdomen och utforskar bildens berättelse, men också natur och händelser på Åland och i Idre, där han för tillfället har sin bas.”
I april fick vi börja jobbet med att sammanställa utställningen, samtidigt som man skulle göra klart sitt eget material. Lite komprimerat, genom att flera som går distansutbildningen också jobbar samtidigt. Men det blev bra. Utställningen döptes till At the very End och det var en samutställning med fotoklassen på skolan – Gestaltande fotografi.
Vi fick ca 2 meter vägg var att använda och sedan var det fritt fram att vara kreativ. Fantastiskt vad olika det kan bli, fast vi alla arbeta med den fotografiska bilden! Jag kommer att börja med min egen resa och i slutet presenterar jag resten av klassen.
Mina 2 meter med miniböcker och en möjlighet att testa att vika själv.
Under våren hade vi arbetat med konceptet fotobok och i den processen hittade jag den antagligen enklaste formen av detta i ”zine”. Zine inrymmer de enklaste formerna av tryckt bild på papper som sedan viks till en bok. Antingen kan det vara flera papper tex A4 som viks på mitten och häftas ihop i ryggen till enkla foldrar eller bara ett papper som vikt och klipps till en liten bok. Jag fastnade för A4:at som viks och klipps till en liten minibok på 8 sidor. Formatet och begränsningen var väldigt konkret och fick mig att vilja testa vilka sorters berättelser man kan få in i detta miniformat. Här följer en bildserie på hur man gör sin ”zine” eller minibok som jag kallar det. Den hade jag med som en instruktion till besökarna där de själva kunde vika ihop min minibok ”För mycket sylt”, som de sedan kunde ta med sig hem.
Vik på mitten.Vik ut och klipp i vecket.
Vik på längden.Vik på mitten igen.Vik på längden och sedan fäll ihop boken.
Den första berättelsen blev väl den bästa. Känns som om det är ganska vanligt, genom att begreppet ”One hit wonder” finns! Men jag kämpade på med de idéer som dök upp och jobbade efter devisen att allt skulle testas som jag hann med att göra.
Resultatet till utställningen blev 16 miniböcker med olika berättelser och olika typer av bilder och även text. Hade kanske hoppats på att vara mer radikal och utanför ramarna men så långt sträckte sig inte min fantasi (ännu). Jag tyckte det var roligt att göra och jag är nöjd över att jag fick till en hyfsad bredd i uttrycken. Det jag missade var väl den konstnärliga helheten och röda tråden som kan vara viktig för att visa vad man vill säga som konstnär/fotograf. För mig blev det en egen resa, där jag fick känna på hur det kändes att jobba i formatet på olika sätt utan begränsningar av röda trådar eller helhet.
Jag kan inte presentera alla mina små verk i denna blogg, utan väljer några stycken. Några till kommer även att dyka upp på min Instagram Photographic.steps, där berättarformatet kanske funkar genom att man kan ha flera bilder i samma inlägg och svepa sig genom historien. Vi får se!
Mina föräldrar och sonen (som har vikt något helt annat!) på vernissagen på Galleri Kontrast.
Den som alla besökare kunde ta med sig och som jag tycker funkar bäst som berättelse, är då miniboken ”För mycket sylt”. Den uppkom plötsligt en dag när jag ätit färdigt och upptäckte att jag tagit för mycket sylt till min portion av pannbiff. Så vardagens små val man gör, skapar mindre följder som resultat. Jag hade hoppats på fler sådan här vardagliga situationer skulle dyka upp inför mig och att jag skulle kunna fånga dem. Men så blev det inte. Istället dök andra bildserier upp. Jag tyckte inte att de var lika bra men jag hade ju förutsatt mig att jobba med det som kom, så jag tog mig ann dessa också.
Så här kommer den först som den ser ut på pappret och sedan som den ska läsas (nästan, för baksidan hamnade nu som ruta 2). När man placerar ut ordningen på sina sidor så hamna baksidan längst upp till höger. Till vänster om den rutan (alltså nr 2 längst upp från höger sett) kommer framsidan. Bredvid den sida kommer sida 1 och sist i övre raden sidan 2. Sidan 3 kommer längst ner till höger och följs åt höger av sidan 4, 5 och sist sidan 6. Som ni ser i mitt exempel nedan, så är bilden på tallrik och sked, över hela uppslaget på sidan 5 och 6.
Så här ska den då sedan läsas:
En annan som jag gillar är ”Om anonymitet”. Den har ingen början eller ett fyndigt avslut, men serien blir för mig i alla fall en berättelse. En berättelse om anonymitet i storstaden. Jag tycker om bildernas uttryck och färger och att gå Hornsgatan fram i motljus, bland alla människor, skapade en känsla av ensamhet. Fast vi var så många där på gatan så var jag ensam. Siluetterna som jag passerade visade inga ansiktsdrag, så även om jag mött någon som jag kände, skulle jag inte ha sett det. Alla där framme blev bara anonyma varelser i förvrängda skuggor. För mig fantasieggande och drömskt att titta på.
Avslutar med en minibok som blev i liggande format och som fick lite text för att förmedla mer av kontexten.
Resten får ni möjligen se på Instagram eller kanske på någon egen utställning framöver!
Nu över till de andra deltagarna och tillika mina klasskamrater under detta år. Några har jag lyckts nämna i mina förra blogginlägg, men här kommer också deras insats på utställningen på Galleri Kontrast och en lite personlig kommentar! Verkligen tack för er insats under detta år och tack till Nicolas Wormull, Lotta Törnroth, Hannah Modigh och Simon Mlangeni-Berg för era insatser som lärare på kursen!
Först en rundvandring levererad Martin Fermgård!
Martin Fermgård gillar studieporträtt i stort format där han själv får bestämma verkligheten! Erfaren lärare som kan ge konstruktiv återkoppling och nya infallsvinklar!
Oscar Quinzicara har gjort ett oerhört vackert jobb med sin process efter systerns död. All heder åt hans fina arbete!
Sofia Olander jobbar med det kyrkliga och dess blommor med en väldigt stämningsfull stil. Jordnära om livets cykel.
Trulls Svenningsson är filmkillen som vill få oss att fundera om det är fiktion eller verklighet, iscensatt eller skjutet från höften? Kul att under kursen ha fått ta del av hans förmåga att ta med filmen till fotografiet!
Rolf-Göran Åström, rutinerad fotograf med flera publicerade artiklar, gillar Göteborgs skärgård och hittar finstämda anslag i en karg och hård livsmiljö.
Freja Arvidsson, som gillar att skriva, har tagit till kameran för att hitta vidare i sitt skapande och kastar oss tillbaka till sin uppväxt utanför Uppsala. Hårt och ärligt men samtidigt finstämt!
Axel Lundgren, den fyrkantiga filosofen, som har den mest genomarbetade arbetskontexten i denna klass! Minnen, alignation och införlivande i en kraftig röd tråd i arbetat! Riktigt kul att få ta del av hans bakgrundsarbete under kursen.
Jan Hindersson, efter en yrkeskarriär som fotograf jobba han nu med att fånga bland annat Karlskronas stadsliv med hålkamera. En annan vinkling på gatufotografiet!
Göran Johansson arbetar med livet efter pension i finstämda bilder om bland annat ensamhet. Har under kursen gett mig mycket återkoppling och fina samtal om bilder!
Två till var med under året och det var:
Bosse Capaldi, som tyvärr fick förhinder inför utställningen, men som bjudit på inspirerade svartvita inslag under året från fotbollssupportrar via musikscener till en tillbakablick från uppväxten.
Johan Karlsson som hade med bilder på utställningen, men inte själv kunde vara med, så därför fick jag ingen bild på honom. Johan har bjudit på nya grepp på landskapsfotografering från Lofoten i svartvitt och ibland med hålkamera. Stämningsfullt och ibland trolskt men också en rå verklighet från fiskindustrin.
Där tror jag att jag är klar med läsårets fotoutbildning och kan gå vidare med andra inlägg!
En uppgift om att utforska begreppet ”ursprung” i både fotografi och text under utbildningen Fotografiska processer på Gamleby folkhögskola. Uppgiften var begränsad till 8 bilder.
An assignment to explore the concept of ”origin” in both photography and text during the course Photographic Processes at Gamleby folk high school. The task was limited to 8 images.
Jag ville till denna uppgift försöka gå lite längre, genom att rota runt i begreppet och inte ta första bästa idé som kom upp. Så här följer den tankegång som blev under processen. Vill du hoppa över det, så kommer själva resultatet längre ner.
Vad betyder ursprung för mig och hur definieras ordet rent språkligt?
Starten för mig var min barndom i villaområdet ute på Vansö. Bilder av min och mina kamraters lekar och det handlade mycket om krig. Vi lekte krig så fort vi kom åt och det var den leken som hade mest dragningskraft på mig. Inte så konstigt att vi lekte krig genom att flertalet av våra föräldrar arbetade på regementet och övningsfältet låg granne med byn.
Ursprung blev även tankegångar på detta med vilka förutsättningar som vi föds med – kön, etnicitet, handikapp, klass men frågorna blir för stora och svåra för att jag ska komma fram till något som är hanterbart i en kort fotouppgift. Men också tanken på om en vit, medelålders man har något att säga om sitt privilegierade liv?
Är mitt ursprung intressant med tanke på ovan tankegångar? Var kommer jag i från? Mina föräldrar är mitt ursprung men även hela min släkt är mitt ursprung. Kan jag på något sätt blanda in min släkt och bakgrund i detta?
Ursprung blev även jag själv för mina barn. Hur ser våra barn på oss och går det att göra en bild av det?
Älvens ursprung finns också här i trakterna av Idre där jag jobbar för tillfället, men också samernas ursprungskultur men här finns också nybyggarhistorien om de som flyttade ut på 1700-talet med släktgårdar som fortfarande finns i släktens ägo. Att dokumentera samernas liv blir stort och att rota i konflikten som skapades när nybyggarna flyttade ut, blir ännu större.
Kom in på det förgängliga i ursprung genom tiden. Det som varit försvinner och då försvinner även vårt ursprung. Vi kan inte se vårt ursprung längre än några generationer tillbaka, sedan försvinner det i bilder eller texter eller fynd som alla måste tolkas. Vår historia försvinner i ett tolkade så fort de som var med dör. I förgängligheten försvinner vårt ursprung, genom arter som försvinner väldigt hastigt och nya som kommer till i en process som blir för långsam, eller så har den nu tillfälligt stannat, för att vi människor hinner förstöra allt innan något nytt har skapats?
Tingen försvinner också och ersätts av nya.
När minnen blir gamla försvinner färgen. Är våra minnen i svartvitt?
Mitt ursprung. Har det några symboler eller färger?
Frihet var något jag eftersträvade. Frihet blir för mig ljust, sol, himmel, höga träd, luftiga vyer och stora ängar.
Det lilla landet som Vansö blev. Avgränsat av vägen och åkrarna och i börja av tomten och skogen bakom den.
Naturen. Grönt, att försvinna in i, att gömma sig, lukten av jord och mossa och kåda. De höga tallarna och de höga granarna man kunde klättra i.
Rädslan för höjden, rädslan för de stora killarna.
Krig, P 10 regementets övningsfält och pappas yrke. Lukten av uniform och de gröna kläderna. Spänningen, döden, kampen, rädslan, det otäcka men ändå lockande. Samarbetet och kompisandan, rättvisa och om att inte fuska och att vara ärlig.
Fotboll och brännboll på fotbollsplanen vid skolan. Gungandet i lekparken och timmarna i sandlådan med krigargubbar och stridsfordon och skapandet av miljöer i sand.
Här finns också mamma och pappas nybyggarkänsla. De bröt ny mark och byggde sitt eget. Jag ritade på väggen och sprang omkring på byggplatsen. Gjorde mig illa.
Vansös förändring från gemensamma träffar efter majbrasan i skolans lokaler vid Valborg, till en brasa som man tittade på och gick hem.
Efter detta insåg jag att jag faktiskt hade möjlighet att åka till Vansö och lägga några timmar på en promenad genom min barndoms trakter och så blev det. Den 17 mars 2023 stod jag utanför vårt hus igen och tog den första bilden kl 11.47 och sista bilden tog jag kl 13.01.
Mina känslor och upplevelser vid fotograferingen.
Var irriterad innan jag ens kom till Vansö pga bortkastad tid och bortkastade pengar i Stockholm, men det är en annan historia, men det kan ha påverkat mig under fotograferingen.
Men det första som kom över mig var mitt främlingskap till platsen. Jag hade inget där att göra längre. Vansö var inte mitt. Jag var en främling som kunde ifrågasättas över vad jag gjorde där. Vårt gamla hus kändes inte längre som en del av mig. Det hade byggts till och var mycket mörkare än jag mindes det. All växtlighet hade gått över styr mer eller mindre och jag upplevde det som väldigt stökigt.
Däremot var mina minnen mina egna. De var klara och tydliga och rubbades inte av det jag såg nu, men en melankoli kom över mig. Vansös förändring gjorde mig nedslagen. Min egen känsla att inte ha något hem eller någon tillhörighet blev starkare. I min sorg, om man kan kalla det så, blev känslan av att vårt ursprung är förgängligt ännu starkare. Min ursprungsplats Vansö utvecklas och den glider mer och mer ifrån mig, men ändå är det en kärna av plasten som finns i mig, mitt minne av platsen antar jag. Den plats där jag formades under mina första år och det fortsatte att vara centrum på något sätt tills mamma och pappa sålde huset.
Det enda som var kvar, men dock i mindre skala, är stenarna i skogen. De är de samma. Orubbliga och tidlösa i sin form. Dock har de krympt.
Hur uttrycker jag detta?
För mig blir distanseringen till min ursprungsplats det suddiga och det gråa. Men är finns ju också så många glada minne och den ljusa barndomen med det gröna och naturens närhet. Grönt, omhuldat och tryggt.
Nedstämdheten, melankolin är mörk och grå.
Ljus och mörker i samma veva.
In English.
For this task, I wanted to try to go a little further by rooting around in the concept and not taking the first best idea that came up. This is the way of thinking that came about during the process. If you want to skip it, the actual result will be further down.
What does origin mean to me and how is the word defined linguistically?
The start for me was my childhood in the residential area out on Vansö. Pictures of mine and my friends’ games and it was a lot about war. We played war as soon as we could and that was the game that had the most appeal to me. No wonder we played war because most of our parents worked in the regiment and the training ground was next to the village.
The origin was also thinking about this with the conditions we are born with – gender, ethnicity, disability, class, but the questions are too big and difficult for me to come up with something that is manageable in a short photo task. But also the idea of a white, middle-aged man having something to say about his privileged life?
Is my origin interesting given the above thoughts? Where am I from? My parents are my origin, but my entire family is also my origin. Can I somehow mix my family and background into this? I myself also became the source for my children. How do our children see us and is it possible to make a picture of it?
The river’s origin is also here in the areas of Idre where I work at the moment, but also the original culture of the Sami, but here is also the settler history of those who moved out in the 18th century with family farms that are still in the family’s possession. Documenting the life of the Sami is big and rooting in the conflict that was created when the settlers moved out is even bigger.
Get into the ephemeral in origin through time. What has been disappears and then our origin also disappears. We cannot see our origins for more than a few generations back, then it disappears in images or texts or findings that all have to be interpreted. Our history disappears in an interpret as soon as those who were involved die. In impermanence, our origin disappears, through species that disappear very quickly and new ones that come into being in a process that becomes too slow or has it now stopped temporarily because we humans have time to destroy everything before something new has been created? Things also disappear and are replaced by new ones.
When memories grow old, the color fades. Are our memories in black and white? My origin. Does it have any symbols or colors?
Freedom was something I aspired to. For me, freedom is light, sun, sky, tall trees, airy views and large meadows.
The small country that Vansö became. Bounded by the road and the fields and initially by the plot and the forest behind it.
Nature. Green, to disappear into, to hide, the smell of earth and moss and resin. The tall pines and tall firs you could climb.
The fear of heights, the fear of the big guys.
War, P 10 regiments training ground and dad’s profession. The smell of uniform and the green clothes. The thrill, the death, the struggle, the fear, the nasty yet alluring. The cooperation and camaraderie, justice and about not cheating and being honest.
Soccer and rounders on the soccer field at the school. The swing in the playground and the hours in the sandbox with plastic warrior men and combat vehicles and the creation of environments in sand.
Here you can also find mom and dad’s settler feeling. They broke new ground and built their own. I drew on the wall and ran around the construction site. Hurt me.
Vansö’s change from joint meetings after the May bonfire in the school’s premises at Valborg, to a bonfire that people watched and went home.
After this I realized that I actually had the opportunity to go to Vansö and spend a few hours on a walk through the regions of my childhood and so it happened. On March 17, 2023, I stood outside our house again and took the first picture at 11:47 a.m. and the last picture at 1:01 p.m.
My feelings and experiences during the photography.
Was annoyed before I even got to Vansö because of wasted time and wasted money in Stockholm, but that’s another story but it might have affected me during the shoot.
But the first thing that came over me was my strangeness to the place. I had nothing to do there anymore. Vansö was not mine. I was a stranger who could be questioned about what I was doing there. Our old house no longer felt like a part of me. It had been built over and was much darker than I remembered it. All the vegetation had gone out of control more or less and I experienced it as very messy.
However, my memories were my own. They were clear and distinct, and were not disturbed by what I now saw, but a melancholy came over me. Vansö’s change left me disheartened. My own sense of having no home or belonging grew stronger. In my grief, if you can call it that, the feeling that our origins are impermanent became even stronger. My place of origin Vansö develops and it slips more and more away from me, but still there is a core of the place that is in me, my memory of the place I suppose. The place where I was formed in my early years and it continued to be the center in some ways until Mom and Dad sold the house.
The only thing that remained, albeit on a smaller scale, are the stones in the forest. They are the same. Unwavering and timeless in form. However, they have shrunk.
How do I express this?
For me, the distance to my place of origin becomes the blurred and the gray. But there are also so many happy memories and the bright childhood with the green and the closeness of nature. Green, cherished and safe.
The despondency, melancholy is dark and grey.
Light and darkness in the same vein.
Resultatet / The result
Ursprung
Del 1
Tillbaka till där jag växte upp. Börjar mitt sökande bakom huset där jag levt mina första 20 år. Huset är inte längre vårt. Jag har varit här några gånger tidigare sedan mina föräldrar sålde huset och varje gång känns det mer och mer främmande. Varje gång känns det mer och mer overkligt att jag har sovit, ätit, lekt och vuxit upp här. Ger mig in i skogen, en gång min skog, och upptäcker att nu är mina stigar borta. Igenvuxna av blåbärsris och buskar. Letar mig fram till den plats som en gång var vår lilla fotbollsplan. Ett mindre träd står nu på planen. Åt andra håll har undervegetationen försvunnit, men stenarna finns kvar. Orubbliga men i förminskad skala. Stenen jag inte kunde komma upp på tittar jag nu över och ser nu att rönnbuskagen nu är träd och deras stammar skymmer inte längre sikten längre in i skogen. Går vidare till åkrarna bakom skogen. Mycket är igenväxt men vindens ljud i tallarna känner jag igen och upptäcker att det fastnar lera under mina skor. Samma lera som fastnade på mina kängor när jag ville bortom gränserna och utforska vad som fanns på andra sidan den plöjda åkern. Min jacka fastnar i nypontaggar och jag sticker mig på törnen från de stora slånbärsbuskarna. Stenarna, nypontaggarna och slånbärstörnen är klara och tydliga för mig och känns levande i mina minnen, men när jag kommer tillbaka till huset där jag bott känns huset fortfarande främmande, vagt och otydligt.
Origin
Part 1
Back to where I grew up. Starting my search behind the house where I lived my first 20 years. The house is no longer ours. I’ve been here a few times before since my parents sold the house and each time it feels more and more alien. Each time it feels more and more surreal that I have slept, eaten, played and grown up here. Enter the forest, once my forest, and find that now my paths are gone. Overgrown with blueberry rice and bushes. Finding my way to the place that was once our little soccer field. A smaller tree now stands on the field. Elsewhere, the undergrowth has disappeared, but the stones remain. Steadfast but in a reduced scale. I now look over the rock I couldn’t get up on and see that the rowan bushes are now trees and their trunks no longer blocks the view further into the forest. Moving on to the fields behind the forest. Much is overgrown, but I recognize the sound of the wind in the pines and discover that mud is sticking under my shoes. The same mud that stuck to my boots when I wanted to go beyond the boundaries and explore what was on the other side of the plowed field. My jacket gets caught in rosehip thorns and I prick myself on the thorns from the large sloeberry bushes. The stones, the rosehip thorns and the sloe spines are clear and distinct to me and feel vivid in my memories, but when I come back to the house where I lived, the house still feels strange, vague, and indistinct.
Del 2
Jag upplever mitt ursprung som förgängligt och inte bara mitt utan allas och allt. Ju längre tiden går ju mer fragmenterat och urvattnat blir mitt minne. Detta gäller även de saker som minner om andra. Bilder, texter, objekt blir mer och mer tolkningsbara ju mer tiden går, tills vi tillslut inte kan tolka det längre för det är allt för avlägset. Människor dör, djurarter och växter dör ut och lämnar bara spår efter sig och tillslut försvinner även spåren. Ändå är detta med ursprung och var vi kommer ifrån oerhört viktigt för oss när vi växer upp, för att vi ska bli hela människor med så lite otolkbara fragment som möjligt i oss.
Part 2 I experience my origin as impermanent and not only mine but everyone’s and everything’s. The longer time goes by, the more fragmented and watered down my memory becomes. This also applies to the things that remind of others. Images, texts, objects become more and more interpretable the more time goes by, until finally we can’t interpret it anymore because it’s all too distant. People die, animal species and plants die out, leaving only traces behind, and eventually even the traces disappear. Nevertheless, this origin and where we come from is extremely important to us when we grow up, in order for us to become whole people with as few uninterpretable fragments as possible in us.
The End.
Så blev resultatet.
Men fortsätter här att dela bilder som inte fick vara med, men som för mig är Vansö, just denna något mulna vårdag.
That was the result.
But here I continue to share pictures that were not allowed to be included, but which for me are Vansö, on this somewhat overcast spring day.
