Sten i färgsprakande solnedgång över Lumparns vatten, Åland. Photographic Steps.
”Lonely stone”
Nikon D7000
f29 6sec ISO100 32mm
Lumparn, Lumparland, The Åland Islands, 29 April 2021 at 21.20.

De sista solstrålarna lyser upp de vindpinade tallarna och jag letar linjer i de runda hällarna. Linjer som kan ha skapats för 1 miljard år sedan, men de kan också vara yngre, runt 500 till 1200 miljoner år, när en stor komet slog ner just här och skapade ett gigantiskt hål nästan mitt i Åland.

The last rays of the sun light up the windswept pines and I look for lines in the round slabs. Lines that may have been created 1 billion years ago, but they may also be younger, around 500 to 1200 million years, when a large comet crashed right here and created a giant hole almost in the middle of Åland.

”Sunset light #6071”
Nikon D7000
f11 1/5sec ISO100 18mm
Lumparn, Lumparland, The Åland Islands, 29 April 2021 at 21.17.
Miljoner gamla sprickor efter komet som slog ned och bildade Lumparn på Åland.

Linjerna far en hit och en dit men de vill inte riktigt leta sig fram mot något intressant mål. Får nöja mig med tallarna, som gemensamt hänger sig fast där uppe på berget som spretiga hårtofsar.

Solen försvinner och stillheten lägger sig runt omkring mig. Vinden får också för sig att ta kväll och tystnaden infinner sig. Går till de sista klipporna där längs stranden. Efter dem börjar vassen och därefter sommarstugorna. Ett privilegium för de som har men jag är glad att detta område fortfarande är obebyggt och tillgängligt för oss andra.

The lines cross each other, but they do not really reach an interesting goal. I have to make do with the pines, which together hang up there on the hill like sprawling tufts of hair.

The sun disappears and the stillness settles around me. The wind also decides to end for the day and the silence ensues. Goes to the last cliffs there along the beach. After them, the reeds begin and then the summer cottages. A privilege for those who have but I am glad that this area is still undeveloped and accessible to the rest of us.

Svartvitt, minimalistiskt foto över ö i Lumparn, Åland. Photographic Steps.
”The little scarred and worn island #6114”
Nikon D7000
f18 1/5sec ISO100 105mm
Lumparn, Lumparland, The Åland Islands, 29 April 2021 at 21.38.

Letar efter den rena bilden och fastnar för ön som ligger där, lite sargad och sliten i det stilla vattnet. Vid datorn testar jag att lyfta fram ön lite extra och få lite liv i himlen men jag är osäker på om det blev bättre än originalet.

Looking for the clean picture and getting stuck for the island that lies there, a little scarred and worn in the still water. At the computer, I try to highlight the island a little extra and get some life in the sky, but I’m not sure if it turned out better than the original.

Sedan börjar färgshowen på himlen på andra sidan Lumparn. Solen leker med sina färger där bakom skogen och ljuset återspeglas ut över det stilla vattnet.

Then the color show begins in the sky on the other side of Lumparn. The sun plays with its colors behind the forest and the light is reflected out over the still water.

Sten, klippa, moln, stilla vatten, siluetter och en målande sol långt där borta blir mina lekkamrater för några minuter när jag fångar dem på bild i olika konstellationer.

Rock, cliff, clouds, still water, silhouettes and a painting sun far away becomes my playmates for a few minutes when I capture them in a picture in different constellations.

Natt över Lumparlands strand med liten sten i vattnet. Åland.

På väg att vända stegen hemåt men får syn på klippan där i dunklet. Jag gillar nattens ljus, om det nu finns något sådant. Det kanske är den blå timmen. Ljuset som finns innan mörkret. Med lång slutartid blir dunklet ljust. Det som inte riktigt går att se kommer fram.

On the way to turn the steps home but see the cliff there in the dark. I like the light of night, if there is such a thing. Maybe it’s the blue hour. The light that exists before darkness. With a long shutter speed, it becomes dimly lit. What can not really be seen comes out.

”The square stone #6154”
Nikon D7000
f10 30sec ISO100 18mm
Lumparn, Lumparland, The Åland Islands, 29 April 2021 at 21.32.

Hälsar på den fyrkantiga stenen som ligger där och ser ut att ha hamnat fel. Hur länge har den legat där? Antar att den valde sin plats efter senaste istiden med utsikt över vattnet och 10 000 års solnedgångar.

Greets the square stone that lies there and looks like it has gone wrong. How long has it been there? Guess it chose its place after the last ice age with a view of the water and 10,000 years of sunsets.

Önningeby på andra sidan Lumparn verkar ha drabbats av ett väldigt lokalt regn. Inte ett moln på himlen men just där ser det ut som något ramlar ner. Men vad vet jag, tänker jag, när jag med stativet över axeln går bort mot bilen. Molnet kanske ligger längre bort och låter sitt vatten över Södra Kvarken.

Önningeby on the other side of Lumparn seems to have been affected by a very local rain. Not a cloud in the sky but only there it looks like something is falling down. But what do I know, I think, when I with the stand over my shoulder walk away towards the car. Tthe cloud may be further away and let its water over Södra Kvarken.

Vy över Lumparn täckt av is i solnedgång. Omöjligt att fota utan strandskydd.
”Lumparn ömsar skinn”
Nikon D7000
f9 1/50s ISO100 18mm
Lumparn, The Åland Islands, 4 Mars 2021 at 17.4
5

Lumparns strand har jag besökt flera gånger under mitt fotoprojekt, i ett försök att se hur platsen ändras under årstidernas och vädrets växlingar.

I have visited Lumparn’s shore several times during my photo project, in an attempt to see how the place changes during the changing seasons and weather.

Den här gången möttes jag av ett isbelagt Lumparn, men det var som om vattnet tröttnat på isen och börjat ta av sig den. Börjat ömsa skinn genom att skava av sig isen mot strandens klippor.

This time I was met by an ice-covered Lumparn, but it was as if the water got tired of the ice and started to take it off. Started moult its skin by rubbing the ice against the shore rocks.

Högar med vinterns avskav. Något som ingen vill ha, liggandes där i väntan på att få smälta och återförenas med källan.

Jag går runt bland högarna och fascineras av naturens tilltag. Känner mig privilegierad av att få möjlighet att se och vara mitt i detta.

Piles with winter abrasion. Something that no one wants, lying there waiting to melt and reunited with the source.

I walk around among the mounds and is fascinated by nature’s initiatives. I feel privileged to have the opportunity to see and be in the middle of this.

Stora högar med krossad is längs Lumparns klippor. Ej fotat utan strandskydd.
”Piles with winter abrasion”
Nikon D7000
f7,1 1/100s
ISO100 18mm
Lumparn, The Åland Islands, 4 Mars 2021 at 17.31.

Kommer sedan på att det faktiskt är ett privilegium att få ströva omkring här på annans mark och njuta av naturen och mötet mellan havet och klipporna.

Utan ett fungerande strandskydd så blir dessa upplevelser bara till för de som antingen kan köpa sig till det eller de som har tur att ärva det.

En del av den klippstrand jag nu går på har bebyggts med ett fint sommarhus och någon är säkert mycket nöjd och glad, men samtidig försvann en badklippa som jag vet flera har använt sig av och några klippformationer går inte längre att fotografera.

Then I realize that it is actually a privilege to wander around here on someone else’s land and enjoy nature and the meeting between the sea and the rocks.

Without a functioning shoreland protection, these experiences will only be for those who can either buy into it or those who are lucky enough to inherit it.

Part of the rockyshore I now walk on has been built with a nice summer house and someone is probably very satisfied and happy, but at the same time a bathing cliff that I know several have used disappeared and some rock formations can no longer be photographed.

En balansgång antar jag mellan att kunna sälja attraktiva tomter och dra nybyggare till kommunen som ger skatteintäkter eller erbjuda rekreationsområden för de som redan bor där samt kanske gynna turistnäringen.

För mig som fotograferar, som även gillar att dra runt i naturen i ett försök att hitta och uppleva friheten är strandskyddet en nödvändighet.

Utan den så är jag hänvisad till de få områden som är skyddade på olika sätt, som naturreservat och nationalparker, och nu under coronakrånglet, har det ju visat sig att dessa områden är för få, för de bli överbelastade av alla som vill ut och röra på sig.

I assume a balancing act between being able to sell attractive plots and attract settlers to the municipality that provide tax revenue or offer recreational areas for those who already live there and perhaps benefit the tourism industry.

For me as a photographer who also likes to wander around in nature in an attempt to find and experience freedom, shoreland protection is a necessity.

Without it, I am referred to the few areas that are protected in various ways, such as nature reserves and national parks, and now during the corona hassle, it has turned out that these areas are too few, because they are overloaded by everyone who wants to come out.

Sista kvällsljuset lyser över krossad is på Lumparns strand i mars. Åland.
”Last light”
Nikon D7000
f10 30s ISO100 18mm
Lumparn, The Åland Islands, 4 Mars 2021 at 17.51.

Själv så tog jag väldigt många bilder som vanligt, så antingen blir de synliga i Photographic Steps Facebookflöde eller i nästa söndags blogg!

Hur ser du på strandskyddet och vilka som ska ha tillgång till stranden?

Personally, I took a lot of pictures as usual, so either they will be visible in Photographic Step’s Facebook feed or in next Sunday’s blog!

How do you view shore protection and who should have access to the shoreline?

Lumparn, Lumparland, The Åland Islands. Black and white image of pieces of sea ice lying on a small cliff.
”Abandoned ice pieces”
Nikon D7000
f7,1 1/200s ISO504 95mm
Lumparn, Lumparland, The Åland Islands, 25 Jan 2021 at 15.02.

Vågorna får vattnet att rör sig fram och tillbaka över klippkanten vid strandlinjen, samtidigt som rörelsen också tar med sig den trasiga isen som ligger som ett täcke över det svarta vattnet. Rörelsen slipar isen som vågorna har gjort med de runda stenarna i tusentals år, men här har process gått på några dagar.

Samtidigt som vinden pressar kylan genom min jacka och kastar blöta snöflingor i mitt ansikte kluckar och rasslar vågor och is förnöjt tillsammans vid mina fötter. Vindens något ilska vinande och isens makliga rörelse med tillhörande meditativa ljud krockar i mig. Är det en stilla stund eller en kamp jag är i?

The waves cause the water to move back and forth over the cliff edge at the shoreline, while the movement also takes with it the broken ice that lies like a blanket over the black water. The movement grinds the ice as the waves have done with the round stones for thousands of years, but here the process has taken a few days.

While the wind pushes the cold through my jacket and throws wet snowflakes on my face, waves and ice rattle happily together at my feet. The slightly angry whistle of the wind and the leisurely movement of the ice with accompanying meditative sounds collide in me. Is it a quiet moment or a struggle I’m in?

Står lutad ut över vattnet med kameran tryckt mot ögat. Försöker hitta en vinkel som fångar isens mönster och rörelse samtidigt som jag måste hindra snöfallet, som trycker på utifrån havet, att fylla linsen med blöta snöfläckar.

Stands leaning out over the water with the camera pressed against the eye. Trying to find an angle that captures the pattern and movement of the ice while I have to prevent the snowfall, which presses from outside the sea, from filling the lens with wet snow patches.

Lumparn, Lumparland, The Åland Islands. Black and white image of pieces of sea ice lying in the water against the dark water.

Vid datorn, i husets värme, arbetar jag med att hitta tillbaka till känslan av kyla och vågrörelser. Passar det bäst med hårt, grafiskt svartvitt; mer gråskala i mjuka nyanser eller till och med färg, trots det gråa ljuset som en molntung himmel skapar?

At the computer, in the heat of the house, I work to find my way back to the feeling of cold and wave movements. Does it fit best with hard, graphic black and white; more greyscale in soft shades or even colour, despite the grey light created by a cloudy sky?

”Three forms of water”
Nikon D7000
f9 1/200s ISO504 32mm
Lumparn, Lumparland, The Åland Islands, 25 Jan 2021 at 15.05.

Kontrasten med vit snö och svart vatten gör det svårt att hitta gråskalan i vissa bilder. Snön blir utfrätt och bara vit utan struktur eller så blir den blaskigt grå. Fattar tycke för det vita, krispiga i den våta isen som för några sekunder har hamnat på land och dränerats på havsvatten.

The contrast with white snow and black water makes it difficult to find the greyscale in some images. The snow becomes corroded and only white without structure or it turns boring grey. Likes the white, crispy in the wet ice that for a few seconds has ended up on land and drained on seawater.

Lumparn, Lumparland, The Åland Islands. Black and white image of pieces of sea ice moving in the water.
”The movement of ice #1813”
Nikon D7000
f36 1,6s ISO100 150mm
Lumparn, Lumparland, The Åland Islands, 25 Jan 2021 at 14.57.

Bryter upp en bild i mindre delar och upptäcker att en bild har blivit fyra.

Nästa vecka nästan lika svart tema men mycket mer rörelse! Skidåkning i Germundö! Ålands alpina centrum!

Breaks up an image into smaller parts and discovers that an image has become four.

Next week, almost the same black theme but much more movement! Skiing in Germundö! Åland’s alpine center!

Stone #0910
Nikon D7000
f36 8sec ISO100 95mm
3 Jan 2021 at 11.18, Rävskottet, Västra Simskäla, The Åland islands.

På väg till färjan som ska ta mig ut till Vårdö och sedan vidare till Simskäla. Therese och jag gjorde ju en tur över Åland i höstat och avslutade på Simskäla. Den första delen hittar ni i Work with what you have. Nu vill jag tillbaka och se hur ser det ut på vintern.

Plötsligt upptäcker jag att det är lite väl mycket bakljus framför mig. Bron över till Prästö är fylld med röda bakljus som står still. Min första tanke är att det är kö till färjan, men kommer på att dit är det nästan två kilometer, så det känns ju lite mycket trafik klockan 22.30 den andra januari! Ännu konstigare blir det när alla bilar börjar backa tillbaka från bron. Inser att det är dags för mig också att flytta på mig, så jag backar in på närmaste parkering.

Det visare sig efter lite snack med de framförvarande att en bil har tappat hjulet och står mitt i vägen och att det bara är att invänta bärgare.

On the way to the ferry that will take me out to Vårdö and then on to Simskäla. Therese and I did a trip over Åland this autumn and finished at Simskäla. You will find the first part in Work with what you have. Now I want to go back and see what it looks like in the winter.

Suddenly I discover that there is a lot of taillight in front of me. The bridge over to Prästö is filled with red taillights that stand still. My first thought is that there is a queue for the ferry, but I realize that it is almost two kilometers there, so it feels a bit of much traffic at 22.30 on the second of January! It gets even weirder when all the cars start to back off from the bridge. Realize that it’s time for me to move too, so I back into the nearest parking lot.

It turns out after a little chat with those in front, that a car has lost its wheel and is in the middle of the road and that it is just to wait for rescuers.

Good night!
Nikon D7000
f8 8sec ISO100 18mm
2 Jan 2021 at 00.08, Östra Simskäla, The Åland islands.

Funderar på om jag ska ta mig till något annan ställe på Åland för att det här kommer att dra ut på tiden? Är lite osäker på hur färjan ut till Simskäla fungera mitt i natten, men tänker att jag ska ju ändå sova i bilen, så jag kan ju vänta tills i morgon bitti om det skulle behövas. Det behövdes inte. Några handlingskraftiga tog eget initiativ och lyckades flytta en aning på bilen, så att man kunde komma fram.

Efter att ha tryckt på knappen vid vägs ände ute på Vattungsrevet, kom färjan tuffande efter lite väntan. Hittade en skogsparkering och knoppade in i min sovsäck vid halv ett och hoppades på mirakelvändning i vädret till morgondagen!

Wondering if I should go to another place on Åland because this will take time. I’m a little unsure of how the ferry out to Simskäla works in the middle of the night, but I think I should still sleep in the car, so I can wait until tomorrow morning if needed. It was not needed. Some resolute people took their own initiative and managed to move the car a little, so that you could come forward.

After pressing the button at the end of the road out on Vattungsrevet, the ferry arrived tough after a bit of waiting. Found a forest parking lot and budded into my sleeping bag at half past one and hoped for a miracle turn in the weather until tomorrow!

Stones #0908
Nikon D7000
f22 6sec ISO100 18mm
3 Jan 2021 at 11.16, Rävskottet, Västra Simskäla, The Åland islands.

Tyvärr så har vintern ännu inte bjudit på särskilt mycket snö och ingen direkt kyla heller. Krånglar mig ur sovsäcken och kryper ut ur bilen efter att klockan har väckt mig. Det är fortfarande lite skumt ute, trots att klockan är över 9 men det ser molnig ut, som vanligt.

Tydligen är det ett högtryck över Ryssland som skapar en inversion, ett lock av kalla luft som hålls på plats av varmare luft ovanför, och det medför ett stillastående molntäcke över Norden och ja, det är kvar i dag igen.

Unfortunately, the winter has not yet offered much snow and no direct cold either. I get out of my sleeping bag and crawl out of the car after the clock has woken me up. It’s still a bit shady outside, even though it’s over 9 o’clock but it looks cloudy, as usual.

Apparently it is a high pressure over Russia that creates an inversion, a lid of cold air that is held in place by warmer air above, and it causes a stagnant cloud cover over the Nordic countries and yes, it remains today.

Stone #0913
Nikon D7000
f32 8sec ISO100 70mm
3 Jan 2021 at 11.20, Rävskottet, Västra Simskäla, The Åland islands.

Men det är inget att muttra över, utan jag stövlar raskt iväg för att hitta vatten på den norra sidan av Västra Simskäla.

Solen går upp 9.43 och min plan var egentligen att få en soluppgång, men med detta molntäcke så är det nog kört. När det ändå inte är bråttom för att hinna till en soluppgång, så tänker jag att jag ska test hur rakt jag kan gå i okänd terräng och gör mitt bästa för att hålla rak kurs.

Det är 1,5 km fågelvägen fram till vattnet men inser, när jag ser radiomasten igen, som jag egentligen ska ha bakom mig, att jag drar åt vänster! Jag har vänt åt vänster så mycket att jag har gått ett stycke parallellt med strand, utan att se den. Trots att den bara är ca 100 meter bort. Nyttig aha-upplevelse, men nu var det ju fotografera jag skulle göra och inte öva min överlevnadsförmåga!

But there is nothing to mutter about, but I quickly boot off to find water on the north side of Västra Simskäla.

The sun rises at 9.43 and my plan was actually to get a sunrise, but with this cloud cover it is probably no idea. When it is not in a hurry to catch a sunrise, I think I should test how straight I can walk in unknown terrain and do my best to keep a straight course.

It is 1.5 km bird’s eye view to the water, but realizes when I see the radio mast again, which I should actually have behind me, that I pull to the left! I have turned left so much that I have walked a distance parallel to the beach without seeing it. Even though it is only about 100 meters away. Useful aha-experience, but now it was photography I would do and not practice my survivability!

Dorsholm med stenar i vattnet som förgrund utanför Västra Simskäla på Åland.
Dorsholm
Nikon D7000
f36 8sec ISO100 95mm
3 Jan 2021 at 11.18, Dorsholm, Västra Simskäla, The Åland islands.

Jag kikar ut över vattnet och ser några stenar och klippor lite till höger om mig och de ska enligt kartan ligga i en vik som heter Rävskottet.

Det blåser en del men här inne bland öarna går det inte direkt några vågor, men lite rörelse i vattnet är det. Med Rysslands högtryck till hjälp, så går det att få långa slutartider trots att klockan är över 11. Har blå timme ända fram till lunch idag.

I look out over the water and see some rocks and cliffs a little to my right and according to the map they should be in a bay called Rävskottet.

It is a bit windy but here among the islands there are no direct waves, but there is some movement in the water. With Russia’s high pressure to help, it is possible to get long shutter speeds even though it is over 11. Have a blue hour until lunch today.

The windy tree
Nikon D7000
f22 4sec ISO100 18mm
3 Jan 2021 at 11.27,Träskvik udden Västra Simskäla, The Åland islands.
Stenar i vattnet med lång exponering utanför Västra Simskäla på Åland.
Stones #0925
Nikon D7000
f22 3sec ISO100 18mm
3 Jan 2021 at 11.41, Rävskottet, Västra Simskäla, The Åland islands.

Får fram lite blått i det gråa och efter en frukost i skogens lä banar jag mig vidare längs brytningen mellan hav och land.

Nästa vecka blir det om ett frustrerat möte med en stilla bäck!

Gets a little blue in the gray and after a breakfast in the forest shelter I make my way further along the break between sea and land.

Next week it will be a frustrated meeting with a quiet stream!

Familjen går tyst fram på den ödsliga skogsvägen. Det ligger spänning i luften och inte mycket sägs. Det är som att mycket ligger på spel. Jag tycker mig kunna förnimma detta på deras attityd till varandra där de går. Det är en påklistrad artighet med väldigt enkel och fåordig konversation.

Själv försöker jag hålla mig i bakgrunden och gör mig osynlig för att inte störa i denna viktiga stund. Jag känner pressen på mig att inte vara i vägen när de nu har varit så öppna med att bjuda in mig till denna väldigt gamla familjetradition.

The family walks quietly on the desolate forest road. There is tension in the air and not much is said. It’s like a lot is at stake. I think I can sense this in their attitude towards each other. It’s a sticky courtesy with a very simple and concise conversation.

Personally, I try to stay in the background and make myself invisible so as not to disturb in this important moment. I feel the pressure on me not to be in the way now that they have been so open in inviting me to this very old family tradition.

Familjen, som inte vill gå ut med sitt namn, drar sig längre och längre in i den tysta skogen. I den del av världen vi nu befinner oss i, firas denna dag julafton.

Jag har inte fått det bekräftat, men det ligger i luften att majoriteten av de familjer som bor på denna något avlägsna ö, faktiskt drar sig undan till en helig plats i skogen för att utföra denna speciella ritual. De ställen familjerna tar sig ut till, har troligtvis använts i generationer av deras förfäder. Det är heliga platser tyngda med familjehemligheter.

Plötslig händer något som jag har svårt att ta på, men stämningen ändras inom familjen och något kommer över dem. De blir mer uppmärksamma på varandra, avvaktande och inväntande.

Så får jag syn på att sonen i huset på något sätt har fått tag in käpp som han går med. Det verkar vara just käppen som har startat denna nya känsla i gruppen. Helt plötslig kontras sonens spatserande med käppen helt öppet av familjens moder, som stolt visar upp en något mindre pinne.

Detta skapar en slags kedjereaktion i de andra familjemedlemmarna och stämningen går raskt över till något som kan tolkas som tävlingsinstinkt och konkurrens. Om de inte samtidigt ändrat sinnesstämning, till mer glada miner och skratt, så hade jag blivit rädd av de plötsliga utbrotten av att stark motivation att vilja segra över den andre!

Sonen släpper raskt sin käpp och rusar ut i kalhygget och får tag i en stor slana som han släpar fram till vägen. Modern kontrar med några distraktionsslag och avledande manövrar med sin pinne, innan hon överger sin taktik och det känns som om hon ger upp?

The family, who do not want to go out with their name, move further and further into the quiet forest. In the part of the world we are now in, they are celebrating Christmas Eve.

I have not received confirmation, but it is in the air that the majority of the families living on this somewhat remote island actually retreat to a sacred place in the forest to perform this special ritual. The places the families go to, have probably been used for generations by their ancestors. These are sacred places laden with family secrets.

Suddenly something happens that I have a hard time touching, but the mood changes within the family and something comes over them. They become more attentive to each other, pending and waiting.

Then I see that the son in the house has somehow got hold of a cane that he goes with. It seems to be the stick that has started this new feeling in the group. All of a sudden, the son’s strolling with the cane is challenged quite openly by the family’s mother, who proudly shows off a slightly smaller stick.

This creates a kind of chain reaction in the other family members and the atmosphere quickly turns into something that can be interpreted as a competitive instinct and competition. If they had not, at the same time changed their mood, to happier faces and laughter, I would have been frightened by the sudden outbursts of that strong motivation to win over the other!

The son quickly drops his cane and rushes out into the clear-cut and gets hold of a large pole, which he drags to the road. The mother’s countermove is some distraction hits and maneuvers with her stick, before she abandons her tactics and it feels like she is giving up?

Sonen verkar oberörd över händelseutvecklingen och strosar fram med sin trofé över axeln. Har han vunnit? Har han äntligen kunnat ta plats i familjen som en vuxen eller anses hans insats fortfarande ligga på ett barns nivå? Genom att jag inte kan det språk som pratas, kan jag bara gissa mig till vad det är som händer framför mig.

Dottern i familjen ser ut att analysera situationen. Det skulle kunna tolkas som att hon antingen värderar sin äldre broders insats eller kanske hon funderar på vilken sida hon ska stå på i denna underliga kamp mellan modern och sonen?

The son seems unconcerned about the course of events and struts forward with his trophy over his shoulder. Has he won? Has he finally been able to take a place in the family as an adult or is his contribution still considered to be at a child’s level? Because I do not know the language, I can only guess what is happening in front of me.

The daughter in the family seems to be analyzing the situation. It could be perceived as her either appreciating her older brother’s contribution or perhaps she is thinking on which side she should stand on in this strange struggle between mother and son?

Plötsligt kommer modern tillbaka från kalhygget med en enorm slana! Hon har inte gett upp ännu eller betyder det att hon vill mäta sin sons styrka, uthållighet och mod ännu en gång?

Suddenly the mother comes back from clear-cutting with a huge pole! She has not given up yet or does that mean she wants to measure her son’s strength, endurance and courage once again?

Spänningen mellan familjemedlemmarna stiger. Hur ska de reagera? Kommer någon att bli arg? Kommer det sluta med att de angriper varandra?

Dottern står fortfarande och väger i något för mig okänt beslut medan sonen försöker verka oberörd och strosar vidare på vägen, men hela hans energi avslöjar att han tänker så det knakar. Vad blir hans nästa drag?

Tensions between family members are rising. How should they react? Will anyone get angry? Will they end up attacking each other?

The daughter is still weighing in a decision unknown to me while the son tries to be unmoved and strolls on the road, but all his energy reveals that he thinks so it cracks. What will be his next move?

Dottern tar plötsligt sitt beslut och börjar hjälpa sin moder att bära hennes slana! Oj, vilken vändning! Vad gör sonen nu? Ska han ge upp och anse sig besegrad av de två kvinnorna eller kommer han på något sätt fortsätta kampen eller bara låtsas som om inget har hänt?

Han får inte mycket tid på sig för sitt beslut, för kvinnorna använder sin slana, eller mer stock, för att tvinga bort den unge mannen från den smala vägen.

Han försvinner ut på kalhygget och man hör efter ett tag ett avlägset brakande och knakande där ute. Det verkar inte som om sonen har gett upp ännu! Plötsligt får vi en skymt av honom långt där ute på hygget och jo, han har en ännu större stock med sig! Han har inte gett upp och någon inre drivkraft får honom att visa upp sin styrka och sitt mod genom att helt hänge sig åt denna kamp.

Detta måste vara själva kärnan, själva urkraften som denna gamla tradition har som uppgift att locka fram hos de unga männen! Men här får jag faktiskt en känsla av något annat också, för på det sätt som dottern i familjen iakttar och ger sig hän i kampen, så inser jag det uppenbara, att hon också kommer att prövas på samma sätt när hon är mogen!

The daughter suddenly makes her decision and starts helping her mother carry her pole! Wow, what a turnaround! What is the son doing now? Should he give up and consider himself defeated by the two women or will he somehow continue the fight or just pretend that nothing has happened?

He does not get much time for his decision, because the women use their pole, or more log, to force the young man away from the narrow path.

He disappears out on the clear-cut and after a while you hear a distant crackling and crashing out there. It does not seem that the son has given up yet! Suddenly we get a glimpse of him far out there on the clearing and yes, he has an even bigger log with him! He has not given up and some inner power makes him show his strength and courage by completely indulging in this struggle.

This must be the very core, the very primordial force that this ancient tradition has the task of attracting to the young men! But here I actually get a feeling of something else as well, because in the way that the daughter in the family observes and gives in to the struggle, I realize the obvious, that she will also be tried in the same way when she is mature!

Sonens kamp med den kraftiga slanan ute på kalhygget som han mödosamt släpar upp på vägen och bär omkring på, i något jag skulle vilja kalla triumf, verkar vara avslutningen på duellen, eller är det möjligen kulmen till invigningsriten från barn till vuxen?

Familjens spända sinnesstämning övergår till ett hejdlöst firande, där deras hund plötsligt verkar stå i centrum av händelsen. Den lilla gruppen visar sin aktning och tacksamhet till den lilla, lurviga varelsen genom generösa bugningar på alla fyra och ett vilt dansande.

The son’s struggle with the powerful pole out on the clear-cut that he painstakingly drags up on the road and carries around, in something I would like to call triumph, seems to be the end of the duel, or is it possibly the culmination of the opening rite from child to adult?

The family’s tense mood turns into a rampant celebration, where their dog suddenly seems to be at the center of the event. The small group shows their respect and gratitude to the small, furry creature through generous bows on all fours and a wild dance.

Efter denna omtumlande upplevelse, har jag fått veta att ett stort problem är att deras heliga platser håller på att förstörs genom bebyggelse, eller som här kalhuggning. De säger att de visserligen har fått lättare att hitta slanor, men att platsens energi har svårt att bidra med sina styrka och vitalitet när skogen är skövlad.

Jag är därför oerhört tacksam för att jag i tid fick möjlighet att vara med på denna intima och känslostarka släkttradition, som kanske kommer att försvinna i och med vår avverkning av gammal skog och okunskap om platsernas betydelse. Jag känner stor respekt, och även vördnad, för denna familj som trots utmaningarna håller fast i gamla och traditionsbundna ritualer. Det som är deras hjärta och ursprung.

Nästa vecka blir det något helt annat!

After this dizzying experience, I have been told that a major problem is that their sacred sites are being destroyed by buildings, or as here clear-cutting. They say that although they have found it easier to find poles, the energy of the place has a hard time contributing with its strength and vitality, when the forest is devastated.

I am therefore extremely grateful that in time, I had the opportunity to be part of this intimate and emotional family tradition, which may disappear with our felling of old forests and ignorance of the importance of these places. I feel great respect, and also reverence, for this family who, despite the challenges, stick to old and traditional rituals. Which is their heart and origin.

Next week it will be something completely different!

Hammarudda fort 1942-1945 mejslat i berget vid en av de sprängda bunkrarna.

Balanserar omkring på klipporna längs stranden på Hammarudda. Det är ömse halt och vasst och ömse runda hällar mina kängor kliver över. Ibland övergår det i beströdda områden med stenar rundade av tusenåriga vågor, men oftast är det en sönderhackad berggrund, med precis lagom för breda raviner att våga hoppa över med en kamera i handen.

Balances around on the rocks along the beach at Hammarudda. It is both slippery and sharp and alternately round pours my boots step over. Sometimes it turns into strewn areas with stones rounded by millennial waves, but often it is a chopped bedrock, with just enough for wide ravines to dare to jump over, with a camera in hand.

The remains of the artillery bunker at Hammarudda fort, The Åland Islands.
Remains of the westernmost coastal artillery bunker Nr 1.
Propebly the one on the picture in the end of this blog.
Nikon D7000
f 5,6 1/100s ISO1600 135mm
28 Oct 2020 at 10.43, Hammarudda, The Åland Islands

Här och var avbryts dock de naturliga formerna av stenhögar med betydligt vassare former. Tänker inte så mycket på det, utan jagar vidare efter vågor som jag kan fotografera.

Here and there, however, the natural forms of stone mounds with much sharper forms are interrupted. I do not think much about it, but continue to hunt for waves that I can photograph.

Remains of the westernmost of three coastal artillery bunkers Nr 1.
Nikon D7000
f 5,3 1/60s ISO750 95mm
28 Oct 2020 at 10.45, Hammarudda, The Åland Islands

Vänder efter ett tag upp från strandlinjen och tar mig upp i en vindpinade tallskogen. Här hittar jag åter den markerade vandringsleden och följer den ett stycke tills jag står i något som ser ute som ett gammalt dagbrott.

Remains of the connecting corridor between the above artillery bunker and shelter Nr 26.

Jag tittar mig nyfiket omkring och inser att det inte kan vara något gammalt dagbrott, för det sticker ut armeringsjärn ur utspridda betongklumpar.

After a while I turn up from the shoreline and take myself up into a windswept pine forest. Here I find the marked hiking trail again and follow it for a while until I stand in what looks like an old open pit.

The remains of the shelter for an entire platoon, thas vas suited behind the artillery bunker Nr 5.

I look around curiously and realize that it can not be an old open pit, because rebar protrudes from scattered lumps of concrete.

The corner of the large fire control bunker Nr 7.
Nikon D7000
f5,3 1/125s ISO320 18mm
28 Oct 2020 at 10.54, Hammarudda fort, The Åland Islands

Går en liten bit till och tittar ner för att se var jag sätter fötterna på den något hala stigen. Då ser jag att jag trampat på svaret. I klippan har någon knackat in ”Hammarudda fort 1942-1945”.

Goes a little further and looks down to see where I put my feet on the slightly slippery path. Then I see that I have stepped on the answer. Someone has knocked in ”Hammarudda fort 1942-1945” in the cliff.

The stairs to the fire control bunker at Hammarudda fort, The Åland Islands.
The entrance and the remains of the fire control bunker Nr 7.
Nikon D7000
f5 1/25s ISO1600 82mm
28 Oct 2020 at 10.59, Hammarudda fort, The Åland Islands

Miljön intresserar mig så jag tar några bilder på förödelsen men skyndar sedan vidare. Längre fram på stigen stöter jag på nästa krater med utspridda betongblock.

The environment interests me, so I take some pictures of the devastation but then hurry on. Further on the path, I encounter the next crater with scattered concrete blocks.

Fire control bunker Nr 7.
28 Oct 2020 at 11.03, Hammarudda fort, The Åland Islands

Nu blir jag riktigt nyfiken och jag strövar runt det stora hålet och min fantasi försöker få grepp på vad det kan ha varit.

Now I get really curious and I wander around the big hole and my imagination tries to get a grip on what it may have been.

The house foundation for one of the barracks buildings.
28 Oct 2020 at 11.10. Hammarudda, The Åland Islands

Strövar vidare på vandringsleden och inser att jag är hungrig, så jag söker upp en något vindskyddad plats och plockar fram mina mackor.

Wandering further on the hiking trail and realizing that I am hungry, so I look for a somewhat wind-protected place and pick out my sandwiches.

The house foundation for another of the barracks buildings.
28 Oct 2020 at 11.59, Hammarudda, The Åland Islands

När jag sitter där i solen och tuggar inser jag att jag vill göra något med denna plats historia. Jag packar ner fikat och bestämmer mig för att gå tillbaka och se om jag kan hittar något mer i resterna av detta gamla fort att fotografera. Känner att jag vill fördjupa mig om denna plats.

As I sit there in the sun chewing, I realize I want to do something with the history of this place. I unpack my sandwiches and decide to go back and see if I can find something more in the remains of this old fort to photograph. Feel that I want to learn more about this place.

The large hole after the fire control centre that was built in several floors both above and below the rock Nr 7.
28 Oct 2020 at 12.07, Hammarudda fort , The Åland Islands

Precis nedanför platsen jag fikat hittar jag fler rester efter något som ser ut som husgrunder. Här har växtligheten tagit över ordentligt och vuxit upp genom betongskärvorna. Tar mig till havsklipporna igen och tittar närmare på högarna av vass sprängsten och hittar i dessa också betongrester. Längst i öster finns en ordentlig hög av sprängsten. Här kan man sitta och titta ut över havet och se både Öster- och Västerkläpp.

Just below the place I had my break, I find more remains of something that looks like house foundations. Here the vegetation has taken over and grown up through the concrete shards. Takes me to the sea cliffs again and takes a closer look at the piles of sharp blasted stone and finds in these also concrete remains. Furthest to the east there is a big mound of blasted stone. Here you can sit and look out over the sea and see both Öster- and Västerkläpp.

From the fire control centre Nr 7.
28 Oct 2020 at 12.09, Hammarudda fort, The Åland Islands

Väl hemma börjar jag leta på nätet om det finns något skrivet om Hammarudda fort. Hur såg det ut? Hur stort var det och hur många man fanns det här?

Hittar ett särtryck som docent Kenneth Gustavsson skrivit om Ålands demilitarisering, där Hammarudda nämns, men inga detaljer. Tar en sväng till biblioteket i Marihamn men lyckas där bara hitta fortet omnämnt.

Det verkar som om själva platsen Hammarudda besattes av styrkor från det finska kustartilleriet den 2 december 1939, i samband med flera militära förstärkningar på ön.

Mejlade sedan till Ålands kulturhistoriska museum för att se om de hade något men blev där hänvisad till ovan Kenneth Gustavsson, vilken visade sig vara expert i ämnet Åland under andra världskriget!

Tillslut tog jag mod till mig och mejlade Kenneth. Fick ett raskt svar med en kort historisk överblick!

Once home, I start looking online if there is anything written about Hammarudda fort. What did it look like? How big was it and how many soldiers were there?

Finds a reprint that Associate Professor Kenneth Gustavsson wrote about Åland’s demilitarization, where Hammarudda is mentioned, but no details. Takes a turn to the library in Marihamn but only manages to find the fort mentioned there.

It seems that the site Hammarudda itself was occupied by forces from the Finnish Coastal Artillery on December 2, 1939, in connection with several military reinforcements on the island.

Then emailed to Åland’s Cultural History Museum to see if they had anything, but was referred to above Kenneth Gustavsson, who turned out to be an expert on the subject of Åland during World War II!

Finally, I took courage and emailed Kenneth. Got a quick response with a brief historical overview!

Back to the conecting corrodor again Nr 26.
28 Oct 2020 at 12.16, Hammarudda fort, The Åland Islands

Här nedan hans text som jag har städat ytterst lite i:

Första världskriget
Under krigsåren byggde ryssarna omfattande fältbefästningar på udden. Under 1915 i form av stora vallar med skyttevärn på marken och under 1916 främst skyttevärn av modernare typ. Anläggningarna demolerades under 1919.

Below is his text that I have cleaned up a tiny bit:

The First World War
During the war years, the Russians built extensive field fortifications on the headland. In 1915 in the form of large ramparts with parapet on the ground and in 1916 mainly parapets of a modern type. The facilities were demolished in 1919.

The big hole after the westernmost coastal artillery bunker Nr 1.
Propebly the one on the picture in the end of this blog.
Nikon D7000
f 5 1/100s ISO400 18mm
28 Oct 2020 at 12.18, Hammarudda, The Åland Islands

Vinterkriget
De första finska enheterna anlände till Hammarudda den 2 december 1939, och under de följande veckorna upprättades ett provisoriskt fort med två 152 mm kustartillerikanoner, samt ett flertal lätta närförsvarspjäser, samtliga uppställda i fältbefästningar.

Efter fredsslutet 13 mars 1940 inleddes arbetet med ett permanent fort, med de tunga pjäserna i utsprängda betongställningar. Under våren påbörjades även sprängningsarbeten för två 254 mm pjäser (254/45-D).

Efter sovjetiska krav avbröts alla arbeten i början av juli, varvid Åland omedelbart tömdes på trupper och materiel. Varpå de påbörjade anläggningarna sprängdes i oktober 1940.

The Winter War
The first Finnish units arrived in Hammarudda on December 2, 1939, and in the following weeks a temporary fort was erected with two 152 mm coastal artillery cannons, as well as several light close-defense pieces, all lined up in field fortifications.

After the peace on March 13, 1940, work began on a permanent fort, with the heavy pieces in blasted concrete scaffolding. During the spring, blasting work was also started for two 254 mm pieces (254/45-D).

Following Soviet demands, all work was suspended in early July, with Åland immediately emptied of troops and matériel. The facilities that were started up were blown up in October 1940.

The big stone on top of the stone mound that was once a firing bunker for machine guns Nr 86?.
On the horizon Västerkläpp.
28 Oct 2020 at 12.32, Hammarudda fort, The Åland Islands

Fortsättningskriget
Finska trupper återkom till Åland den 22 juni 1941, varvid även Hammarudda besattes på nytt. Arbetena inleddes genast med att de tidigare groparna röjdes på sten och betong, varefter återuppbyggnad inleddes under juli.

Två 152 mm pjäser av typ Canet (152/45-C) uppställdes inledningsvis på tillfälliga betongunderlag, men kunde under 1942 placeras i färdiga betongställningar insprängda i berget. Från båda dessa gick täckta förbindelsegångar till varsin permanent manskapsbunker. En tredje stor manskapsbunker i betong fanns lite längre bort. På högsta punkten byggdes ett kraftigt eldledningstorn i flera våningar, till större delen nedsprängt i berget.

1943 installerades en tredje 152 mm pjäs, i en något enklare betongställning. För närförsvaret fanns i olika perioder lättare pjäser, men dessa flyttades fram och tillbaka mellan de olika forten. Längs stranden fanns därtill ett stort antal skyttevärn, skyttegravar och maskingevärsnästen. Luftförsvaret var svagt, och utgjordes främst av 20 mm automatkanoner (20 ItK Madsen), samt luftvärnsmaskingevär.

Continued war
Finnish troops returned to Åland on 22 June 1941, whereupon Hammarudda was also occupied again. The work began immediately with the former pits being cleared of stone and concrete, after which reconstruction began in July.

Two 152 mm pieces of the Canet type (152/45-C) were initially set up on temporary concrete substrates, but could in 1942 be placed in finished concrete racks blasted into the rock. From both of these, covered connecting corridors went to each permanent crew bunker. A third large concrete bunker was a little further away. At the highest point, a powerful fire control tower was built on several floors, mostly blasted into the rock.

In 1943, a third 152 mm piece was installed, in a slightly simpler concrete stand. For the local defense, there were lighter pieces in different periods, but these were moved back and forth between the different forts. Along the shore there were also a large number of snipers, trenches and machine gun nests. The air defense was weak, and consisted mainly of 20 mm automatic cannons (20 ItK Madsen), as well as anti-aircraft machine guns.

”Furthest to the east there is a big mound of blasted stone. Here you can sit and look out over the sea and see both Öster- and Västerkläpp.”
Here you see Österkläpp. Nr 86?
28 Oct at 12.34, Hammarudda fort, The Åland Islands

Besättningen växlade över tid, dels beroende på krigsutvecklingen, dels beroende på att här tidvis hölls rekrytutbildning.

Den 1 januari 1942 noterades 8 + 41 + 134 man (off + uoff + manskap), 15 juni 1944 endast 3 + 12 + 29, och 15 augusti samma år 6 + 16 + 58 man (sista noteringen).

För dessa fanns ett omfattande kasernkomplex i norra delen av området: officersbyggnad, två underofficersbyggnader, två kaserner, matsalsbyggnad, soldathem, etc.


Efter vapenstilleståndet i september 1944 började fortet avvecklas varvid materiel och byggnader överfördes till finska skärgården. Kvarvarande anläggningar sprängdes under vintern-våren 1945, under överinseende av sovjetisk personal.

Under 1945 hade därefter sjöbevakningen en mindre station på platsen, men avvecklades i slutet av året.

The crew changed over time, partly due to the development of the war, partly due to the fact that recruit training was held here from time to time.

On January 1, 1942, 8 + 41 + 134 men (off + uoff + crew) were listed, on June 15, 1944 only 3 + 12 + 29, and on August 15 the same year 6 + 16 + 58 men (last listing).

For these, there was an extensive barracks complex in the northern part of the area: officers’ building, two non-commissioned officers’ buildings, two barracks, dining hall building, soldiers’ home, etc.


After the armistice in September 1944, the fort began to be dismantled, with equipment and buildings being transferred to the Finnish archipelago. Remaining facilities were blown up during the winter-spring of 1945, under the supervision of Soviet personnel.

In 1945, the naval guard then had a smaller station on the site, but was discontinued at the end of the year.

Hammarsudda fort: Kanon avklädd under alarm. / Cannon undressed under alarm.
Photo from 26 Aug 1942, SA-kuva

Där fick man svar! Utifrån information från Kenneth så har jag kunnat identifiera några av de hål och grushögar som jag fotograferat och skrivit om i bildtexterna.

Map sketch over Hammarudda fort, The Åland Islands. Kenneth Gustavssons collection.
Map sketch of Hammarudda fort before the demolition in 1945. Kenneth Gustavssons collection.

Hittade även några bilder i Försvarsmaktens bildarkiv (SA-kuva) efter lite klurande. På bildtexten till bilderna står det ”Hammarsudda” alltså med ett ”s” mitt i allt, så till en början hittade jag bara en bild… men sedan dök det upp 40 stycken som visar några hus och några av pjäserna, men även från sprängningen den 19 maj 1945.

Vill du besöka det forna fortet så finns det en fin, välmarkerad vandringled att följa. Det är Jomala vandringled som gör en sista (eller första) sväng över fortet. Det som är lite krångligt är parkering, men det finns några luckor efter vägen att ställa bilen på, så man inte är iväg för de boende eller bondens arbete.

Karta till Jomala vandringled.

There you got an answer! Based on information from Kenneth, I have been able to identify some of the holes and gravel piles that I have photographed and written it in the captions.

List of Hammarudda fort’s fortifications.

Also found some pictures in the Finnish Armed Forces’ picture archive (SA-kuva) after a bit of figuring out. In the caption to the pictures it says ”Hammarsudda” so with an ”s” in the middle of everything, so at first I only found one picture … but then 40 pictures appeared that show some houses and some cannons, but also from the demolition on May 19, 1945.

If you want to visit the former fort, there is a nice, well-marked hiking trail to follow. It is the Jomala hiking trail that makes one last (or first) turn over the fort. What is a bit complicated is parking, but there are some gaps along the road to park the car on, so you are not blocking for the residents or the farmer’s work.

Map to Jomala hiking trail.

Skylten till Jomala vandringsled som går förbi Hammarudda fort på Åland.
Sign to Jomala hiking trail.

Many thanks to Associate Professor Kenneth Gustavsson and my friends Tindra and Richard for the strugglin with Finnish words!

Klättring har hos mig en väldigt komplex roll. Det är misslyckanden, rädsla, familjesamvaro och äventyr i en ända röra. Röran har funnits med mig sedan 1993, då jag gick min första kurs på Häggsta-klippan utanför Stockholm.

Den får mig, likt Mio ser ut att göra på första bilden, fundera på vad man håller på med? Är det värt att ta sig upp här? Finns det en väg upp ens? Kommer fingrarna att floppa, räta ut sig, fast jag inte har sagt åt dem att göra det, av mjölksyra och utmattning och mitt tag runt greppet existerar plötsligt inte mer och jag ramlar ner och gör mig illa? Eller halkar av greppet på grund av svettiga fingrar som egentligen behövde en djupdykning i kritpåsen igen, för att kunna fortsätta hjälpa mig i min strävan uppåt.

Climbing has a very complex role for me. There are failures, fears, family gatherings and adventures in one mess. The mess has been with me since 199,3 when I took my first course on the Häggsta cliff outside Stockholm.

It makes me, like Mio seems to do in the first picture, think about what you are doing? Is it worth getting up here? Is there a way up even? Will the fingers flop, straighten, even though I have not told them to do so, of lactic acid and fatigue and my hold around the grip suddenly no longer exists, and I fall down and hurt myself? Or slipping off the grip due to sweaty fingers that really needed a deep dive into the chalk bag again, to be able to continue to help me in my quest upwards.

Jag lyckades inte tajma någon av Stockholm klätterklubbs kurser den där gången jag ville lära mig klättra.

Jag fick tag i en av instruktörerna som kunde tänka sig att köra kursen med mig privat. Det började med att instruktören inte dök upp och jag fick återvända hem, 8 mil bort, men som kompensation fick jag en längre kurs istället, något senare, när han inte var bakfull!

Tyvärr har jag glömt hans namn men han bjöd igen och var en väl meriterad och mycket duktig klättrare. Det blev en väldigt givande kurs för mig!

I did not manage to time any of the Stockholm climbing club’s courses that time I wanted to learn to climb.

I got hold of one of the instructors who could do the course with me. It started with the instructor not showing up and I had to return home, 80 km away, but as compensation I got a longer course instead, a little later, when he was not hungover!

Unfortunately I forgot his name but he was a well-qualified and competent climber. It was a very rewarding course for me!

Efter kursen klättrade jag så mycket jag kunde. Hängde i som tusan som Mio gör på de andra bilderna, men en sak sinkade mig och det var att jag hittade aldrig någon att klättra med.

Ska man komma vidare och ta sig förbi sina egna gränser behöver man stöd och någon som pushar en.

Sedan är det krångligt att klättra själv. Jag löste det med topprep och clog, men det tog mig inte vidare i ledklättringen och några klättergym fanns inte i min närhet.

After the course I climbed as much as I could. Worked hard like Mio does in the other pictures, but one thing slowed me down I never found anyone to climb with.

If you want to move on and get past your own boundaries, you need support and someone to push you.

Then it is difficult to climb yourself. I solved it with top rope and clog but it did not take me further in the lead climbing and there were no climbing gyms near me.

Tyvärr tog det stopp på en klippa i Ågelsjön och det är här det blir ännu mer komplext. Tanken på döden gör stor entré och helt plötsligt blir klättringen en existentiell fråga.

Vi var på klätterresa genom de mellersta delarna av Sverige med Fjäll- och vildmarksledarlinjen under mitt andra år. Vi hade det helt enkelt väldigt bra och gjorde stopp vid olika klippor på vägen.

Ett av stoppen var Ågelsjön utanför Norrköping. Ledklättrade en led på två replängder med en klasskamrat. Luftig men lätt led och väldigt fin utsikt. Men där på klippan psykade jag ur. Helt plötsligt litade jag inte på varken standplatsbultarna eller min egen förmåga. Rädslan byggdes upp i min kropp och trots att jag logiskt kunde resonera kring det och inte kände någon ångest eller panik så vågade jag inte utsätta mig för risken att ta ett fall. Jag lyckades ta mig upp, men inte som försteman utan som andreman.

Den känslan som skapades där av rädsla gick inte ur mig på flera år. Jag klättrade vidare men det gick inte att pressa några gränser längre.

Unfortunately, it stopped on a cliff in Ågelsjön and this is where it becomes even more complex. The thought of death makes a big entrance and all of a sudden the climb becomes an existential issue.

We were on a climbing trip through the middle parts of Sweden with the Mountain and wilderness leader education during my second year. We simply had a very good time and made stops at various cliffs along the way.

One of the stops was Ågelsjön outside Norrköping. Climbed a trail on two rope lengths with a classmate. Airy but light trail and very nice view. But there on the cliff I psyched out. All of a sudden, I did not trust either the stand bolts or my own ability. The fear built up in my body and even though I could logically reason about it and did not feel any anxiety or panic, I did not dare to expose myself to the risk of taking a fall. I managed to get up, but not as the lead but as the second.

The feeling created there by fear did not go out of me for several years. I climbed on but it was not possible to push any boundaries anymore.

Sedan blev det familjeliv med barn och engagemang i klätterklubb i Kinna.

Där i Lyckeskolans gymnastikhall tog sonen Mio sina första grepp på klätterväggen och inte nog med det förresten – Han tog sina första steg i den hallen också! Han var inte mer än ett år då och klättra vet jag inte om man kan kalla det!

Efter mycket om och men hamnade vi på Åland och jag kunde åter igen ta mig ann klättringen, men denna gång tillsammans med Mio och även dottern Malva.

Nu har han passerat mig, för jag har inte kommit förbi grad 6 ännu, trots att jag kämpat sedan 1993!

Then it was family life with children and involvement in a climbing club in Kinna.

There in Lyckeskolan’s gymnasium, my son Mio took his first grips on the climbing wall and not only that by the way – He took his first steps in that hall too! He was not more than a year old then and climb I do not know if you can call it!

After a lot of ifs and buts, we ended up on Åland and I was able to take up the climbing again, but this time together with Mio and also my daughter Malva.

Now he has passed me, because I have not passed grade 6 yet, even though I have been fighting since 1993!

En sak lyckades jag lite senare prestera inom klättringen och det är att jag och två trevliga kamrater gjorde Stora Sarektraversen. Då handlade det om en högalpin tur med några få moment av klättring, men vi är inte så många som har gjort den. Du kan läsa om det på Utsidan.se.

One thing I managed to achieve a little later in the climb and that is that I and two nice friends did Stora Sarektraversen. Then it was a high alpine trip with a few steps of climbing, but we are not so many who have done it. You can read about it on Utsidan.se in Swedish.

Bilderna är tagna på klättercentret i Vikingahallen.

Lyckades i det svartvita uttrycket, och att växla mellan direkt blixt och lång slutartid, fånga den känslan som jag upplever i ett klättercenter.

Gillar du klättring och bor på Åland tycker jag verkligen att du ska ta kontakt med Ålands klätterklubb och börja klättra! Du hittar dem på Facebook.

The pictures were taken in the climbing center at Vikingahallen.

Succeeded in the black and white expression, and to switch between direct flash and long shutter speed, capture the feeling that I experience in a climbing centre.

If you like climbing and live on Åland, I really think you should contact Åland’s climbing club and start climbing! You find them on Facebook.

Det är varmt. Det är fuktigt. Oset från stekpannan på spisen sprider sig i rummet. Det är trångt. Det är högljutt med en väldigt munter touch.

Det är kalas. Födelsedagskalas och hungriga magar ska mättas med hamburgare och vegoburgare.

It is hot. It’s humid. The fumes from the frying pan on the stove spreads in the room. It is tight. It’s loud with a very cheerful touch.

It’s a party. Birthday party and hungry stomachs should be filled with burgers and veg burgers.

Det stojas och stimmas medans man skär upp grönsaker och bygger sina burgare på höjden.

Det klickas majo och ketchup på både burgare och pommes och lite hamnar bredvid.

Små munnar greppar stora burgare och i stora munnar försvinner pommes i rasande fart.

It romps and ramps while you cut up vegetables and build your burgers on the height.

Mayo and ketchup are clicked on both burgers and fries and a little ends up next to it.

Small mouths grip big burgers and in big mouths fries disappear at breakneck speed.

Saker hamnar på golvet men det gör inget, för där finns en hungrig hund.
– Finns det mer lök?
– När ska vi se Hamilton?
– Vem har gurkan?
– Hamilton?
– Var tog mina pommes ivägen?
– Ja, musikalen.
– Jag orkar inte mer!
– Ikväll någon gång.
– Mer majo!

Things end up on the floor but it does not matter, because there is a hungry dog.
– Are there more onions?
– When are we going to see Hamilton?
– Who has the cucumber?
– Hamilton?
– Where did my fries go?
– Yes, the musical.
– I am full!
– Tonight sometime.
– More mayo!

I mina Photographic steps hamnade jag av en slump på sonens födelsedagsfest. Med slump menar jag att jag inte hade tänkt fota, utan kameran åkte fram på en ingivelse.

Tog chansen att komma inpå dem och genom att de flesta är teatermänniskor i gänget, så är det inga problem att stoppa upp en kameralins i ansiktet på dem! De både agerar och förblir normala om vart annat. Riktigt kul!

In my Photographic steps, I ended up by chance at my son’s birthday party. By chance, I mean that I did not intend to take pictures, but I brought out the camera on an inspiration.

Took the chance to get close to them and since most of them are theatre people, it is no problem to put a camera lens in their face! They both act and remain normal alternately. Really fun!

Tänkte mig lite närgångna bilder med hård blixt och genom att jag inte har något extern blixt, blev det den lilla inbyggda på min Nikon D7000.

I imagined a bit close-up pictures with hard flash and since I have no external flash, it became the little one built into my Nikon D7000.

Tycker att det blev riktigt bra i svartvitt och med vinjett för att lyfta fram det ljusa som blixten fångat ännu mer.

I think it turned out really well in black and white and with a vignette to highlight the light that the flash caught even more.

Det skapar en stämning av matfrosseri och glupsk hunger. Men också en skön, uppsluppen gemenskap som en middag med plockmat och goda vänner bara kan få fram!

It creates an atmosphere of food gluttony and voracious hunger. But also a nice, cheerful community that a dinner with pick-me-up food and good friends can only bring out!

Många bilder denna gång och nästa blogginlägg kan bli något liknande, för då blir det klättring!

Many pictures this time and the next blog post can be something similar, because then it will be climbing!

Thank you for the party! In order of appearance:

Beppe Lantz
Matilda Johansson
Malva Lomner
Mio Lomner
Friedrich Woidt

Pixie
Tindra Svartström
Frode Lantz
Phillipp Woidt
Jonathan Antfolk

Vi gick genom den kyliga kvällen, men som vintern har börjat släppa taget om, för solen hade kommit tillbaka med värme igen under dagarna. En annan sorts klar kyla än den som vi har upplevt under säsongen, när det varit riktigt kallt här på Branäs skidanläggning.

Jag har lovat henne pizza till middag innan säsongen är över och nu när coronan sprider sig över landet, så vet vi inte när säsongen helt plötsligt kan ta slut. Nya restriktioner från regeringen kan komma när som helst. Så vi slår till när mitt arbetspass är slut och glider in på pizzerian.

Det är glest mellan borden. Avstånd måste det vara för att de ska få ha öppet pga risk för smittspridning. Själv fick jag äran att bära bort en väldig massa bord från uteserveringen på mitt pass, för att tunna ut mellan gästerna och inga fler afterski i år till min dotters stora besvikelse.

Har hört att hon röjt rätt rejält på de som hann vara! Sjunga högst i allsången, uppe på scen och sjunga och först i jänkatåget.

Men nu får jag umgås med henne och vi prata om ditt och datt och ingenting och allting. Värmen omsluter oss och jag känner mig väldigt nöjd och på ett fridfullt sätt trött i kroppen. Efter en arbetsdag ute i vårvintersolen känns kvällen skön och den dåsighet som uppträder får mig bara att vilja sitta kvar här länge och prata med min dotter.

I en paus mellan prat och pizzatuggor får jag syn på en tavla på väggen. Det är ett av flera fotografier på mat och restaurangrelaterade pinaler men det är något med bilden som skaver. Pratar lite till och tuggar ännu mer och tittar än en gång på tavla och då ser jag att den sitter upp och ner!

Är det ingen som sett det tidigare eller har de satt den så för att se om någon reagerar? Den blir ett av alla ämnen som vi pratar om den kvällen, jag och min dotter, och vi är tvungna att fråga kyparen om han har sett att den sitter upp och ner? Men vi får ingen reaktion från honom egentligen. Tänkte väl att han skulle rätta till den, men nej då, inte något sådant. Får inte ens bekräftat att den sitter upp och ner men pizzan var god och den kvällen njuter både jag och Malva av fortfarande.

Nu, sju månader senare vet vi att vi var tvungna att stänga igen för säsongen två veckor tidigare än tänkt och att det inte blir någon jobbsäsong denna vinter. Men minnena finns kvar.

När var det senast du var ute och åt med något av dina barn?

We went through the cold evening, but who the winter has begun to let go, as the sun has come back with warming again during the day. A different kind of clear cold than the one we have experienced during the season, when it was really freezing here at Branäs ski resort.

I promised her pizza for dinner before the season is over and now that the Corona is spreading across the country, we do not know when the season may suddenly end. New restrictions from the government can some at any time. So we take the chance when my work shift is over and slip into the pizzeria.

It is sparse between the tables. There must be a distance for them to be allowed to be open due to the risk of spreading the infection. Personally, I had the honour of carrying a huge amount of tables from the outdoor terrace on my pass, to thin out between the guests and no more Afters ski this year, to my daughter’s great disappointment.

Have heard that she really was a party girl on the ones that was this season! Sing loudly in the sing-along, up on stage and sing and first in the Jenka train.

But now I get to hang out with her and we talk about yours and hers and nothing and everything. The heat encloses us and I feel very satisfied and peacefully tired in the body. After a working day out in the spring-winter sun, the evening feels good and the drowsiness that occurs only makes me want to stay here for a long time and talk to my daughter.

In a break between talking and pizza bites, I see a picture on the wall. It is one of several photographs of food and restaurant-related things, but there is something about the image that rubs off. Talks a bit more and chews even more and looks at the picture once more and then I see that it is sitting upside down!

Has no one seen it before or have they put it that way to see if anyone reacts? It will be one of all the topics we talk about that night me and my daughter, and we have to ask the waiter if he has seen it sitting upside down? But we do not really get a reaction from him. I thought he would correct it, but no, not something like that. Can’t even confirm that it sits upside down but the pizza was good and that evening, both Malva and I still enjoy.

Now, seven months later, we know that we had to close for the season two weeks earlier than expected and that there will be no work season this winter. But the memories remain.

When was the last time you went out to eat with one of your children?


FACTS
Samsung SM-G955F
f1,7 1/18s ISO200 4,2mm
3 April 2020 at 21.14
Dalmans pizza-place, Branäs ski resort, Sweden

När man inte har någon modell får man ställa upp själv.

Den sista kvällssolen genom fönstret och den enda kamera jag hade var min telefon – Samsung 8. Tog en serie bilder för en utmaning i Gurushots och jag blev förvånad över resultatet. Jag har blivit äldre men mer fotogenisk tycker jag!

Mer spännande att titta på. Mer fåror och mystiskt skägg. Mycket mer hår. Det brukar ju gå åt andra hållet för män, men för mig har det blivit i alla fall längre, på huvudet.

Bilden redigerade jag på telefonen. Ingen vinnarbild men den har dragit till sig en hel del röster.

Skulle här vilja säga att detta i min värld inte är en selfie utan faktiskt ett självporträtt. Jag skulle vilja definiera en selfie som något hastigt taget för att visa upp på sociala medier medan ett självporträtt är något mer. Ett konstnärligt försök att gestalta sig själv där man försöker få fram något mer än bara en förbiilande yta?

Mitt syfte var i alla fall att försöka fånga något mer och att försöka ta bort den där nu klassiska armen i förgrunden. Om jag har lyckats får ju faktiskt ni beskådare svara på.

Har du tagit något självporträtt på sistone?

When you do not have a model, you have to set it up yourself.

The last evening sun through the window and the only camera I had was my phone – Samsung 8. Took a series of pictures for a challenge in Gurushots and I was surprised by the result. I have got older but I think more photogenic!

More exciting to watch. More furrows and mysterious beard. A lot more hair. It usually goes the other way for men, but for me it has at least been longer, on the head.

The picture was edited on the phone. No winning picture but it has attracted a lot of votes.

Would like to say here that in my world, this is not a selfie but actually a self-portrait. I would like to define a selfie as something hastily taken to show off on social media while a self-portrait is something more. An artistic attempt to portray oneself where one tries to produce something more than just a passing surface?

In any case, my purpose was to try to capture something more and to try to remove that now classic arm in the foreground. If I have succeeded, you spectators can only answer.

Have you taken any self-portraits lately?


FACTS
Samsung SM-G955F
f1,7 1/50s ISO640 4.20mm
23 April 2020 at 20.51
Self-portrait Stefan Lomner, Järna , Sweden