Klättring har hos mig en väldigt komplex roll. Det är misslyckanden, rädsla, familjesamvaro och äventyr i en ända röra. Röran har funnits med mig sedan 1993, då jag gick min första kurs på Häggsta-klippan utanför Stockholm.

Den får mig, likt Mio ser ut att göra på första bilden, fundera på vad man håller på med? Är det värt att ta sig upp här? Finns det en väg upp ens? Kommer fingrarna att floppa, räta ut sig, fast jag inte har sagt åt dem att göra det, av mjölksyra och utmattning och mitt tag runt greppet existerar plötsligt inte mer och jag ramlar ner och gör mig illa? Eller halkar av greppet på grund av svettiga fingrar som egentligen behövde en djupdykning i kritpåsen igen, för att kunna fortsätta hjälpa mig i min strävan uppåt.

Climbing has a very complex role for me. There are failures, fears, family gatherings and adventures in one mess. The mess has been with me since 199,3 when I took my first course on the Häggsta cliff outside Stockholm.

It makes me, like Mio seems to do in the first picture, think about what you are doing? Is it worth getting up here? Is there a way up even? Will the fingers flop, straighten, even though I have not told them to do so, of lactic acid and fatigue and my hold around the grip suddenly no longer exists, and I fall down and hurt myself? Or slipping off the grip due to sweaty fingers that really needed a deep dive into the chalk bag again, to be able to continue to help me in my quest upwards.

Jag lyckades inte tajma någon av Stockholm klätterklubbs kurser den där gången jag ville lära mig klättra.

Jag fick tag i en av instruktörerna som kunde tänka sig att köra kursen med mig privat. Det började med att instruktören inte dök upp och jag fick återvända hem, 8 mil bort, men som kompensation fick jag en längre kurs istället, något senare, när han inte var bakfull!

Tyvärr har jag glömt hans namn men han bjöd igen och var en väl meriterad och mycket duktig klättrare. Det blev en väldigt givande kurs för mig!

I did not manage to time any of the Stockholm climbing club’s courses that time I wanted to learn to climb.

I got hold of one of the instructors who could do the course with me. It started with the instructor not showing up and I had to return home, 80 km away, but as compensation I got a longer course instead, a little later, when he was not hungover!

Unfortunately I forgot his name but he was a well-qualified and competent climber. It was a very rewarding course for me!

Efter kursen klättrade jag så mycket jag kunde. Hängde i som tusan som Mio gör på de andra bilderna, men en sak sinkade mig och det var att jag hittade aldrig någon att klättra med.

Ska man komma vidare och ta sig förbi sina egna gränser behöver man stöd och någon som pushar en.

Sedan är det krångligt att klättra själv. Jag löste det med topprep och clog, men det tog mig inte vidare i ledklättringen och några klättergym fanns inte i min närhet.

After the course I climbed as much as I could. Worked hard like Mio does in the other pictures, but one thing slowed me down I never found anyone to climb with.

If you want to move on and get past your own boundaries, you need support and someone to push you.

Then it is difficult to climb yourself. I solved it with top rope and clog but it did not take me further in the lead climbing and there were no climbing gyms near me.

Tyvärr tog det stopp på en klippa i Ågelsjön och det är här det blir ännu mer komplext. Tanken på döden gör stor entré och helt plötsligt blir klättringen en existentiell fråga.

Vi var på klätterresa genom de mellersta delarna av Sverige med Fjäll- och vildmarksledarlinjen under mitt andra år. Vi hade det helt enkelt väldigt bra och gjorde stopp vid olika klippor på vägen.

Ett av stoppen var Ågelsjön utanför Norrköping. Ledklättrade en led på två replängder med en klasskamrat. Luftig men lätt led och väldigt fin utsikt. Men där på klippan psykade jag ur. Helt plötsligt litade jag inte på varken standplatsbultarna eller min egen förmåga. Rädslan byggdes upp i min kropp och trots att jag logiskt kunde resonera kring det och inte kände någon ångest eller panik så vågade jag inte utsätta mig för risken att ta ett fall. Jag lyckades ta mig upp, men inte som försteman utan som andreman.

Den känslan som skapades där av rädsla gick inte ur mig på flera år. Jag klättrade vidare men det gick inte att pressa några gränser längre.

Unfortunately, it stopped on a cliff in Ågelsjön and this is where it becomes even more complex. The thought of death makes a big entrance and all of a sudden the climb becomes an existential issue.

We were on a climbing trip through the middle parts of Sweden with the Mountain and wilderness leader education during my second year. We simply had a very good time and made stops at various cliffs along the way.

One of the stops was Ågelsjön outside Norrköping. Climbed a trail on two rope lengths with a classmate. Airy but light trail and very nice view. But there on the cliff I psyched out. All of a sudden, I did not trust either the stand bolts or my own ability. The fear built up in my body and even though I could logically reason about it and did not feel any anxiety or panic, I did not dare to expose myself to the risk of taking a fall. I managed to get up, but not as the lead but as the second.

The feeling created there by fear did not go out of me for several years. I climbed on but it was not possible to push any boundaries anymore.

Sedan blev det familjeliv med barn och engagemang i klätterklubb i Kinna.

Där i Lyckeskolans gymnastikhall tog sonen Mio sina första grepp på klätterväggen och inte nog med det förresten – Han tog sina första steg i den hallen också! Han var inte mer än ett år då och klättra vet jag inte om man kan kalla det!

Efter mycket om och men hamnade vi på Åland och jag kunde åter igen ta mig ann klättringen, men denna gång tillsammans med Mio och även dottern Malva.

Nu har han passerat mig, för jag har inte kommit förbi grad 6 ännu, trots att jag kämpat sedan 1993!

Then it was family life with children and involvement in a climbing club in Kinna.

There in Lyckeskolan’s gymnasium, my son Mio took his first grips on the climbing wall and not only that by the way – He took his first steps in that hall too! He was not more than a year old then and climb I do not know if you can call it!

After a lot of ifs and buts, we ended up on Åland and I was able to take up the climbing again, but this time together with Mio and also my daughter Malva.

Now he has passed me, because I have not passed grade 6 yet, even though I have been fighting since 1993!

En sak lyckades jag lite senare prestera inom klättringen och det är att jag och två trevliga kamrater gjorde Stora Sarektraversen. Då handlade det om en högalpin tur med några få moment av klättring, men vi är inte så många som har gjort den. Du kan läsa om det på Utsidan.se.

One thing I managed to achieve a little later in the climb and that is that I and two nice friends did Stora Sarektraversen. Then it was a high alpine trip with a few steps of climbing, but we are not so many who have done it. You can read about it on Utsidan.se in Swedish.

Bilderna är tagna på klättercentret i Vikingahallen.

Lyckades i det svartvita uttrycket, och att växla mellan direkt blixt och lång slutartid, fånga den känslan som jag upplever i ett klättercenter.

Gillar du klättring och bor på Åland tycker jag verkligen att du ska ta kontakt med Ålands klätterklubb och börja klättra! Du hittar dem på Facebook.

The pictures were taken in the climbing center at Vikingahallen.

Succeeded in the black and white expression, and to switch between direct flash and long shutter speed, capture the feeling that I experience in a climbing centre.

If you like climbing and live on Åland, I really think you should contact Åland’s climbing club and start climbing! You find them on Facebook.

Det är varmt. Det är fuktigt. Oset från stekpannan på spisen sprider sig i rummet. Det är trångt. Det är högljutt med en väldigt munter touch.

Det är kalas. Födelsedagskalas och hungriga magar ska mättas med hamburgare och vegoburgare.

It is hot. It’s humid. The fumes from the frying pan on the stove spreads in the room. It is tight. It’s loud with a very cheerful touch.

It’s a party. Birthday party and hungry stomachs should be filled with burgers and veg burgers.

Det stojas och stimmas medans man skär upp grönsaker och bygger sina burgare på höjden.

Det klickas majo och ketchup på både burgare och pommes och lite hamnar bredvid.

Små munnar greppar stora burgare och i stora munnar försvinner pommes i rasande fart.

It romps and ramps while you cut up vegetables and build your burgers on the height.

Mayo and ketchup are clicked on both burgers and fries and a little ends up next to it.

Small mouths grip big burgers and in big mouths fries disappear at breakneck speed.

Saker hamnar på golvet men det gör inget, för där finns en hungrig hund.
– Finns det mer lök?
– När ska vi se Hamilton?
– Vem har gurkan?
– Hamilton?
– Var tog mina pommes ivägen?
– Ja, musikalen.
– Jag orkar inte mer!
– Ikväll någon gång.
– Mer majo!

Things end up on the floor but it does not matter, because there is a hungry dog.
– Are there more onions?
– When are we going to see Hamilton?
– Who has the cucumber?
– Hamilton?
– Where did my fries go?
– Yes, the musical.
– I am full!
– Tonight sometime.
– More mayo!

I mina Photographic steps hamnade jag av en slump på sonens födelsedagsfest. Med slump menar jag att jag inte hade tänkt fota, utan kameran åkte fram på en ingivelse.

Tog chansen att komma inpå dem och genom att de flesta är teatermänniskor i gänget, så är det inga problem att stoppa upp en kameralins i ansiktet på dem! De både agerar och förblir normala om vart annat. Riktigt kul!

In my Photographic steps, I ended up by chance at my son’s birthday party. By chance, I mean that I did not intend to take pictures, but I brought out the camera on an inspiration.

Took the chance to get close to them and since most of them are theatre people, it is no problem to put a camera lens in their face! They both act and remain normal alternately. Really fun!

Tänkte mig lite närgångna bilder med hård blixt och genom att jag inte har något extern blixt, blev det den lilla inbyggda på min Nikon D7000.

I imagined a bit close-up pictures with hard flash and since I have no external flash, it became the little one built into my Nikon D7000.

Tycker att det blev riktigt bra i svartvitt och med vinjett för att lyfta fram det ljusa som blixten fångat ännu mer.

I think it turned out really well in black and white and with a vignette to highlight the light that the flash caught even more.

Det skapar en stämning av matfrosseri och glupsk hunger. Men också en skön, uppsluppen gemenskap som en middag med plockmat och goda vänner bara kan få fram!

It creates an atmosphere of food gluttony and voracious hunger. But also a nice, cheerful community that a dinner with pick-me-up food and good friends can only bring out!

Många bilder denna gång och nästa blogginlägg kan bli något liknande, för då blir det klättring!

Many pictures this time and the next blog post can be something similar, because then it will be climbing!

Thank you for the party! In order of appearance:

Beppe Lantz
Matilda Johansson
Malva Lomner
Mio Lomner
Friedrich Woidt

Pixie
Tindra Svartström
Frode Lantz
Phillipp Woidt
Jonathan Antfolk

Vi gick genom den kyliga kvällen, men som vintern har börjat släppa taget om, för solen hade kommit tillbaka med värme igen under dagarna. En annan sorts klar kyla än den som vi har upplevt under säsongen, när det varit riktigt kallt här på Branäs skidanläggning.

Jag har lovat henne pizza till middag innan säsongen är över och nu när coronan sprider sig över landet, så vet vi inte när säsongen helt plötsligt kan ta slut. Nya restriktioner från regeringen kan komma när som helst. Så vi slår till när mitt arbetspass är slut och glider in på pizzerian.

Det är glest mellan borden. Avstånd måste det vara för att de ska få ha öppet pga risk för smittspridning. Själv fick jag äran att bära bort en väldig massa bord från uteserveringen på mitt pass, för att tunna ut mellan gästerna och inga fler afterski i år till min dotters stora besvikelse.

Har hört att hon röjt rätt rejält på de som hann vara! Sjunga högst i allsången, uppe på scen och sjunga och först i jänkatåget.

Men nu får jag umgås med henne och vi prata om ditt och datt och ingenting och allting. Värmen omsluter oss och jag känner mig väldigt nöjd och på ett fridfullt sätt trött i kroppen. Efter en arbetsdag ute i vårvintersolen känns kvällen skön och den dåsighet som uppträder får mig bara att vilja sitta kvar här länge och prata med min dotter.

I en paus mellan prat och pizzatuggor får jag syn på en tavla på väggen. Det är ett av flera fotografier på mat och restaurangrelaterade pinaler men det är något med bilden som skaver. Pratar lite till och tuggar ännu mer och tittar än en gång på tavla och då ser jag att den sitter upp och ner!

Är det ingen som sett det tidigare eller har de satt den så för att se om någon reagerar? Den blir ett av alla ämnen som vi pratar om den kvällen, jag och min dotter, och vi är tvungna att fråga kyparen om han har sett att den sitter upp och ner? Men vi får ingen reaktion från honom egentligen. Tänkte väl att han skulle rätta till den, men nej då, inte något sådant. Får inte ens bekräftat att den sitter upp och ner men pizzan var god och den kvällen njuter både jag och Malva av fortfarande.

Nu, sju månader senare vet vi att vi var tvungna att stänga igen för säsongen två veckor tidigare än tänkt och att det inte blir någon jobbsäsong denna vinter. Men minnena finns kvar.

När var det senast du var ute och åt med något av dina barn?

We went through the cold evening, but who the winter has begun to let go, as the sun has come back with warming again during the day. A different kind of clear cold than the one we have experienced during the season, when it was really freezing here at Branäs ski resort.

I promised her pizza for dinner before the season is over and now that the Corona is spreading across the country, we do not know when the season may suddenly end. New restrictions from the government can some at any time. So we take the chance when my work shift is over and slip into the pizzeria.

It is sparse between the tables. There must be a distance for them to be allowed to be open due to the risk of spreading the infection. Personally, I had the honour of carrying a huge amount of tables from the outdoor terrace on my pass, to thin out between the guests and no more Afters ski this year, to my daughter’s great disappointment.

Have heard that she really was a party girl on the ones that was this season! Sing loudly in the sing-along, up on stage and sing and first in the Jenka train.

But now I get to hang out with her and we talk about yours and hers and nothing and everything. The heat encloses us and I feel very satisfied and peacefully tired in the body. After a working day out in the spring-winter sun, the evening feels good and the drowsiness that occurs only makes me want to stay here for a long time and talk to my daughter.

In a break between talking and pizza bites, I see a picture on the wall. It is one of several photographs of food and restaurant-related things, but there is something about the image that rubs off. Talks a bit more and chews even more and looks at the picture once more and then I see that it is sitting upside down!

Has no one seen it before or have they put it that way to see if anyone reacts? It will be one of all the topics we talk about that night me and my daughter, and we have to ask the waiter if he has seen it sitting upside down? But we do not really get a reaction from him. I thought he would correct it, but no, not something like that. Can’t even confirm that it sits upside down but the pizza was good and that evening, both Malva and I still enjoy.

Now, seven months later, we know that we had to close for the season two weeks earlier than expected and that there will be no work season this winter. But the memories remain.

When was the last time you went out to eat with one of your children?


FACTS
Samsung SM-G955F
f1,7 1/18s ISO200 4,2mm
3 April 2020 at 21.14
Dalmans pizza-place, Branäs ski resort, Sweden

När man inte har någon modell får man ställa upp själv.

Den sista kvällssolen genom fönstret och den enda kamera jag hade var min telefon – Samsung 8. Tog en serie bilder för en utmaning i Gurushots och jag blev förvånad över resultatet. Jag har blivit äldre men mer fotogenisk tycker jag!

Mer spännande att titta på. Mer fåror och mystiskt skägg. Mycket mer hår. Det brukar ju gå åt andra hållet för män, men för mig har det blivit i alla fall längre, på huvudet.

Bilden redigerade jag på telefonen. Ingen vinnarbild men den har dragit till sig en hel del röster.

Skulle här vilja säga att detta i min värld inte är en selfie utan faktiskt ett självporträtt. Jag skulle vilja definiera en selfie som något hastigt taget för att visa upp på sociala medier medan ett självporträtt är något mer. Ett konstnärligt försök att gestalta sig själv där man försöker få fram något mer än bara en förbiilande yta?

Mitt syfte var i alla fall att försöka fånga något mer och att försöka ta bort den där nu klassiska armen i förgrunden. Om jag har lyckats får ju faktiskt ni beskådare svara på.

Har du tagit något självporträtt på sistone?

When you do not have a model, you have to set it up yourself.

The last evening sun through the window and the only camera I had was my phone – Samsung 8. Took a series of pictures for a challenge in Gurushots and I was surprised by the result. I have got older but I think more photogenic!

More exciting to watch. More furrows and mysterious beard. A lot more hair. It usually goes the other way for men, but for me it has at least been longer, on the head.

The picture was edited on the phone. No winning picture but it has attracted a lot of votes.

Would like to say here that in my world, this is not a selfie but actually a self-portrait. I would like to define a selfie as something hastily taken to show off on social media while a self-portrait is something more. An artistic attempt to portray oneself where one tries to produce something more than just a passing surface?

In any case, my purpose was to try to capture something more and to try to remove that now classic arm in the foreground. If I have succeeded, you spectators can only answer.

Have you taken any self-portraits lately?


FACTS
Samsung SM-G955F
f1,7 1/50s ISO640 4.20mm
23 April 2020 at 20.51
Self-portrait Stefan Lomner, Järna , Sweden



Jag lämnar stöket vid vindskyddet och letar mig upp för den visserligen markerade, men ej spårade, leden mot Synddalskläppen i Sälenfjällen. Alldeles för många människor vid Kläppenskjulet, som vindskyddet heter, för min smak.

Letar mig uppåt bland tallarna och kikar efter ledkryssen som leker tittut bakom träden. Efter några hundra meter norrut i ensamheten och med 30 meters stigning är jag klart andfådd. Stigning och dålig valla är ingen bra kombination. Hade helt klart för mig att min vallaburk låg i min jackficka men det visade sig att den inte gick att hitta, så jag fick klara mig på förra turens valla-rester under skidorna.

Men när mina flåsningar är som värst kommer jag fram till en lite sjö. Sjön har inget namn på min karta men den skulle kunna heta Syndtjärn med tanke på vad annat heter i närheten.

Solen lyser mellan de låga tallarna och värmer nästan så här i mitten av februari. Får av mig skidorna och sätter på mig min varma, goa jacka utanpå min skaljacka och slår mig ner i solen lutad mot en tall. Det gnistrar i snön, men inte av kyla för det är bara några minusgrader, utan av solens lek med snökristallerna. Vindstilla. Skönt. Fika.

Är ingen termosmänniska genom att jag inte är någon kaffemänniska, så därför blir det äpple- och fläder-jos med rullmackor. Njuter en stund av solen och smakerna men sedan vill jag vidare. Jag ska ju till toppen av Synddalskläppen! Framåt, framåt! Uppåt, uppåt!

I leave the mess at the shelter and look for the admittedly marked, but not tracked, trail towards Synddalskläppen in Sälenfjällen. Far too many people at Kläppenskjulet, as the shelter is called, for my taste.

Searching my way upwards among the pines and looking for the trail marking that play peekaboo behind the trees. After a few hundred meters north in solitude and with a 30 meter climb, I am clearly out of breath. Rise and bad waxing are not a good combination. It was quite clear to me that my ski wax was in my jacket pocket, but it turned out that it could not be found, so I had to make do with the previous trip’s ski wax leftovers under the skis.

But when my panting is at its worst, I come to a little lake. The lake has no name on my map but it could be called Syndtjärn considering what else is called nearby.

The sun shines between the low pines and warms almost me in mid-February. Get off my skis and put on my warm, good jacket on top of my shell jacket and sit down in the sun leaning against a pine tree. It sparkles in the snow, but not from the cold because it is only a few degrees below zero, but from the sun’s play with the snow crystals. Windless. Nice. Rest.

Am not a thermos person because I am not a coffee person, therefore it will be apple and elder juice with roll sandwiches. Enjoying the sun and the flavours for a while but then I want to move on. I’m going to the top of Synddalskläppen! Forward, forward! Upwards, upwards!


FACTS
Samsung SM-G955F
f1,7 1/2656s ISO40 4,20mm
19 Feb 2020 at 14.05
On the way up to Synddalskläppen, Sälen, Sweden


Den här bilden väcker en hel del frågor i mig trots att jag vet allt om den för det är ju jag som tagit den.

Trots att jag minns väldigt klart omständigheterna innan och efter så får den mig att fundera och det är väl det som får mig att gilla bilden, trots att den är oskarp? Tyvärr oskarp på ett något störande sätt och inte ett konstnärligt sätt som hade framhävt något av bildens budskap.

Men åter till bilden. Om det nu inte hade varit min son på väg upp i Gondolen i Branäs? Vem hade då grabben på bilden varit då? Varför är han där och var är han egentligen? Vad har hänt innan? Var är han på väg och varför ser han så tagen ut eller är det bara en slump, framkommen av kamerans avstyckade fragment av verkligheten, som fångats?

Han ser trött ut efter något som har påverkat honom som han nu måste ta och fundera över eller som får hans tankar att fångas upp, kanske mot hans vilja, för han vill egentligen tänka något annat. Något kul som ligger framför honom, men så dök detta andra upp och tog tag i honom och tvingade honom att stanna upp?

Genom att jag vet hur det var så tror jag att det är en hel del tankar som surrar där inne, för det är första dagarna på vårt stora skidäventyr, där vi mer eller mindre har flyttat hemifrån för att åka skidor i 5 månader och skidor som han faktiskt aldrig har åkt i en backe större en Järmundö på Åland och det bara en enda gång!

När var du ute på ett stort äventyr sist?

This picture raises a lot of questions in me even though I know everything about it because I took it.

Even though I remember the circumstances very clearly before and after, it makes me think and that is what makes me like the picture, even though it is blurry? Unfortunately, blurred in a somewhat disturbing way and not an artistic way that had highlighted any of the image’s message.

But back to the picture. If it had not been my son on his way up the Gondola in Branäs? Who would the boy in the picture have been then? Why is he there and where is he really? What has happened before? Where is he going and why does he look so affected or is it just a coincidence, emerged from the camera’s detached fragment of reality, that was captured?

He looks tired for something that has affected him that he now has to think about or that makes his thoughts catch up, maybe against his will, because he really wants to think something else. Something fun lying in front of him, but then this other one showed up and grabbed him and forced him to stop for a while?

Because I know what it was like, I think there are a lot of thoughts buzzing in there, because it is the first days of our big skiing adventure, where we have more or less moved away from home to ski for 5 months and ski that he actually never ridden on a hill bigger than Järmundö on Åland and then only once!

When was the last time you went on a big adventure?


FACTS
Samsung SM-G900F
f2,2 1/17s ISO800 4,8mm
16 December 2018 at 14.56
The Gondol at Branäs skicenter, Sweden


På toppen av Stor-Närfjället är det vindstilla. Det kan inte vara många dagar om året som det inte blåser här uppe på kalfjället. Visserligen är jag bara på 931 meter över havet, men runt mig ligger de andra topparna under mig.

Det finns en högre topp i Sälenfjällen och den finns några kilometer norrut – Östra Granfjället – men alla kändisarna som Hundfjället, Sälfjället och Västra kalven stoltserar inte med dessa höjder inte!

Det är knappt så vinden känns mot huden i mitt ansikte och det gör att de knappa minusgrader det är känns varma. Barhuvad kan jag stå här och filosofera över att här där jag är finns bara jag, snön och vinden medan där borta åt sönder finns hur många människor som helst som trängs i liftköer och parkeringar.

Ja just det, klockan börjar närma sig tre, så nu blir det trångt på after ski:n också! Min after ski blir att ensam, på skarsnön, glida ner i vida telis-svängar till den väntande bilen.

At the top of Stor-Närfjället it is calm. It can not be many days a year that it does not blow up here on the bare mountain. Admittedly, I am only at 931 meters above sea level, but around me are the other peaks below me.

There is a higher peak in Sälenfjällen and it is a few kilometres north – Östra Granfjället – but all the celebrities like Hundfjället, Sälfjället and Västra Kalven do not boast of these heights!

It’s hardly like the wind feels against the skin of my face and it makes the scant minus degrees feels warm. Bare-headed, I can stand here and philosophize that here, where I am, there is only me, the snow and the wind, while over there at south, there are as many people as possible who are crowded in lift queues and parking lots.

Yes, that’s right, the clock is starting to approach three, so now it’s getting crowded on the After ski too! My After ski will be to slide alone, on the crusty snow, in wide telemark turns to the waiting car.


FACTS
12 February 2020
Stor-Närfjället, Sälen, Sweden

Solen börjar värma mot ansiktet och jag känner saltdoft i näsan. Inte riktigt saltdoft, som min fru säger bara finns på svenska västkusten, men saltet känns här också. Den finns där som en underton. Det guppar lätt under mig och borta i farleden kommer något som ser ut som en liten båt.

Medan jag ligger här och guppar, ombonad i min kajak så kommer båten närmare. Det är ingen liten båt. Det är en klart större båt, men inte en av de största. Det är färjan Rosella som lämnar Mariehamns västra hamn på sin tur mot Kapellskär.

Morgonturen som går klockan 07.30 alla dagar utom söndagar. Ingen vill åka någonstans en tidig söndagsmorgon. Vardagar ska man iväg och jobba och lördagar ska ålänningarna shoppa i Stockholm eller möjligtvis Uppsala, men på söndag morgon vill man ingenstans, fören vid lunch, för då går nästa avgång. Men då är det mest gäster som vill hem efter en helg på ön.

Själv är jag ute och tränar, eller i alla fall, rör på mig innan arbetet. En sväng i kajaken ut från Lervik i den tilltagande värmen från sommarmorgonsolen. Jag brukar hinna ut förbi Hackorna och vid plattvatten som i dag, utan vind, så sticker jag gärna vidare ut till Granö klubb och tillbaka.

När Rosella är förevigad på bild och jag har reflekterat över min kajaks litenhet i förhållande till färjorna, kan jag inte låta bli att sticka ner händerna i det kalla vårvattnet och förundras över detta element som bär upp mig men med några misstag kan ta mitt liv. Sedan sätter jag paddeln i vattnet och driver kajaken ut över den blanka, vårvarma Styrsöfjärden som inte luktar riktigt saltvatten.

The sun is starting to warm my face and I can smell salt in my nose. Not really salty smell, as my wife says is only found on the Swedish west coast, but the salt is felt here as well. It is there as an undertone. It bounces easily under me and away in the fairway comes something that looks like a small boat.

While I lie here bouncing, snuggled in my kayak, the boat comes closer. It’s not a small boat. It is a clearly larger boat, but not one of the largest. It is the ferry Rosella that leaves Mariehamn’s western harbour on its way to Kapellskär.

The morning tour that runs at 07.30 every day except Sundays. Nobody wants to go anywhere early Sunday morning. On weekdays you have to go and work and on Saturdays the people of Åland go shopping in Stockholm or possibly Uppsala, but on Sunday morning you want nowhere, before lunch, because then the next departure will take place. But then it is mostly guests who want to go home after a weekend on the island.

I myself am out training, or at least, moving before work. A turn in the kayak out of Lervik in the increasing heat from the summer morning sun. I usually make it out past Hackorna and by flat water like today, without wind, I like to stick out to Granö klubb and back.

When Rosella is immortalized in a picture and I have reflected on the smallness of my kayak in relation to the ferries, I can not help but stick my hands in the cold spring water and marvel at this element that carries me, but can with some mistakes, take my life. Then I put the paddle in the water and drive the kayak out over the shiny, spring-warm Styrsöfjärden which does not smell like really salt water.


FACTS
Samsung SM-G900F
f 2,2 1/816s 4,8mm ISO40
29 May 2018, kl 07.31
The ferry Rosella on her way out from the Marihamn harbour, The Åland Islands



Strosar bort från campingens alla husvagnar och servicehus. Letar mig vidare bortom den långa stranden som nu är tom.

Nej, vänta. Några är på väg ner till vattnet över den breda gräsmattan. Tänker de bada? Det är mitten av augusti, men havet känns redan kallt. Jag tänker inte bada far det igenom mig men det kanske inte är så konstigt genom att jag behöver över 20 grader i vattnet för att ens tänka på att stoppa ner mer än en fot i vattnet.

Lämnar badarna åt sitt öde och traskar vidare in under de närmaste träden. Det är stora lövträd först men sedan tätnar det på och både gran och tall tar plats.

Kissnödig. Jaha, var tar jag vägen nu? Här verkar det ju tomt i skogen så det ska väl gå att få till. Strosar vidare och sneglar efter ett bra träd att skyla mig bakom, men framför mig dyker det plötslig upp en familj på stigen. Här var det inte så tomt som jag trodde. Måste tydligen ta mig bort från stigen och in i skogen för att få vara i fred. Ser min chans när en otydlig stig letar sig upp mellan träden. Viker raskt av och hittar ett bra träd en trygg bit in i skogen.

Efter uträttat ärende fortsätter jag vidare och märker att jag har hamnat på campingens avstjälpningsplats för avverkade buskar och sly. Tydligen måste de har röjt ett lite större bestånd för flera år sedan för de har travat upp slanor väldigt prydligt så det har bildats nästan som ett bo av virket. Mossan har bitit sig fast i de nedre delarna av slanorna och börjat krypa uppåt centimeter för centimeter och har nu på vissa kommit halvvägs. Ja, alla ska vi dit till slut. Täckas över och multna bort för att ge plats åt andra.

Strolls away from all the caravans and service houses in the campsite. Finding my way beyond the long beach that is now empty.

No wait. Some are on their way down to the water over the wide lawn. Are they going to swim? It is mid-August, but the sea already feels cold. I’m not going to bathe, goes through my head, but it might not be so strange because I need over 20 degrees in the water to even think about putting more than one foot in the water.

Leaving the bathers to their fate and trudging further under the nearest trees. There are large deciduous trees at first but then it thickens and both spruce and pine take up space.

I have to pee. Well, where do I go now? Here it seems empty in the forest so it should be possible to put it through. Strolling on and looking for a good tree to cover me behind, but in front of me a family suddenly appears on the path. Here it was not as empty as I thought. Must apparently take me away from the path and into the woods to be left alone. Sees my chance when an indistinct path finds its way between the trees. Folds off quickly and finds a good tree a safe distance into the forest.

After the case has been settled, I continue on and notice that I have ended up at the campsite’s dump for felled bushes and sly. Apparently they must have cleared a slightly larger stock several years ago because they have piled up slats very neatly so it has formed almost like a nest of wood. The moss has bitten into the lower parts of the wood and started to crawl upwards inch by inch and has now on some come halfway. Yes, we’ll all go there in the end. Be covered and decomposed to make room for others.


FACTS
Motorola MotoG3
f2 1/33s ISO250 3,64mm
11 aug 2019, kl 18.12
Compost at Farstanäs Camping, Järna, Sweden


Känner hur magen känner sig mätt och belåten. Inte överfull som efter en brakmiddag utan lagom som efter en trevlig lunch. Denna trevliga, väldigt alldagliga lunch med familjen. Lägger besticken på tallriken och inser att jag nu måste duka av och ta hand om disken efter detta, så jag sitter kvar. Tittar upp och ser att min fru har bytts ut mot en hund. En hund vid matbordet?

Som tur var vår hund men ändock lite chockande. Var tog frugan vägen? Om hon är borta så hamnar avdukningen och disken i mitt knä så att säga. Sonen är kvar i alla fall och det kommer över mig att det är trevligt att få äta mat med sin familj. Träffa och känna in alla som är en närmast.

Tänker på filmbilden av en italiensk familj som äter tillsammans under stök och stoj. Hela släkten samlad. Inte bara några nära, utan alla. Vi är inte riktigt där, för här är det bara frugan och jag och våra fantastiska barn, men en hund vid matbordet kan ju liva upp. Frugan ja. Var tog hon vägen?

– Vad mycket disk italienarna måste ha. slår det mig. Hunden hjälper mig med grovdisken i alla fall. Ser till så jag slipper stå och slabba med matrester. De kanske har hundar i alla italienska hushåll?

Sonen inleder en konversation med hunden om att hon faktiskt inte får äta från bordet, men att det är okej att hon sitter där. Hunden ser väldigt oförstående ut.
– Jag? Skulle jag ta något från bordet om du tittade bort? Aldrig! uttrycker hon med hela sitt väsen, men vi litar inte på henne, så sonen får hålla koll. Men var tog frugan vägen? Hon verkar inte komma tillbaka. Kanske kan få sonen att hjälpa mig med disken…

I feel how the stomach feels full and satisfied. Not overfull as after a brackish dinner but just full as after a nice lunch. This nice, very everyday lunch with the family. Puts the cutlery on the plate and realizes that I now have to set the table and take care of the dishes after this, so I stay. Looking up and sees that my wife has been replaced by a dog. A dog at the dining table?

Luckily our dog, but was still a bit shocking. Where did my wife go? If she’s gone, the clearing of the table and the dish ends up in my lap, so to speak. The son is still there anyway and it comes to me that it is nice to eat with the family. Meet and feel everyone who is closest to you.

Thinking of the film image of an Italian family eating together during lark and fuss. The whole family gathered. Not just some close, but everyone. We are not really there, because here it is just my wife and I and our fantastic children, but a dog at the dining table can brighten things up. The wife. Where did she go?

– What a lot of dishes the Italians must have. The dog helps me with the rough washing in any case. Make sure I do not have to stand and slab with leftover food. Maybe they have dogs in all Italian households?

The son starts a conversation with the dog that she is not actually allowed to eat from the table, but that it is okay for her to sit there. The dog looks very incomprehensible.
– Me? Would I take anything from the table if you looked away? Never! she expresses with all her being, but we do not trust her, so the son keeps an eye on her. But where did my wife go? She does not seem to be coming back. Maybe I can get my son to help me with the dishes…


FACTS
Nikon D7000
f4
1/60s
ISO800
28mm
22 May 2020, kl 15.58
Lunch table, Family Lomner, Lemland, The Åland Islands