Category Archives: From Stefans Point Of View

Vägs ände på norra Åland. Den enda jag vet slutar vid en färja här på norra Åland. Ändstationen är vid Hällö brygga. Lite vind som kyler, men väldigt stilla. Tyst är det, förutom vindens rörelse i vassen. Men här tar något annat vid. Färden ut över vattnet.

Road’s end in northern Åland. The only one I know ends at a ferry here in northern Åland. The end station is at Hällö jetty. A little wind that cools, but very still. It is quiet, except for the movement of the wind in the reeds. But here something else continues. The journey out over the water.

Det skvallrar några bilar vid parkeringen om men inte en människa syns till. Bor de där ute på något ö eller är de ute och fiskar? Bor det någon alls där ute på andra sidan vattnen, några öar bort?

Färjan Tärnan ligger här bredvid vägens slut med sitt gröna gap, ständigt beredd ser det ut som, att vara resenärer till hjälp. Ber hon om att få hjälpa till?

There are a few cars in the parking lot gossiping about that, but not a human being in sight. Do they live out there on some island or are they out fishing? Does anyone even live out there on the other side of the waters, a few islands away?

The ferry Tärnan is here next to the end of the road with its green gap, always ready, it seems, to be a help to travelers. Is she asking to help?

Fick det bekräftat när jag några dagar senare träffade en man som parkerade sin röda pickup bredvid henne och gick ombord. Han fick henns hjärta att slå igång och hon puttrade och gurglade muntert där i vattnet.

Han berättade att hon hade jobbat mycket mer förr om somrarna. Hon gick ut bland öarna nästan varje dag för att hjälpa till med bärgning av hö och transport av djur och människor. Men nu gör hon kanske en tur i månaden på sin höjd. Han berättar också att det bor en familj där bakom ön men mer avslöjar han inte.

Människans rörelser i den norra skärgården har sakteliga nästan tynat bort. Idag ska hon få hjälpa till i alla fall. Ut och kryssa mellan öaran för att få en skock får att hamna på rätt ö. Vänder om och tittar mig omkring på den tomma ändhållplatsen.

It was confirmed a few days later when I met a man who parked his red pickup next to her and got on board. He got her heart racing and she pouted and gurgled merrily in the water.

He told me that she used to work a lot more in the summers. She went out among the islands almost every day to help with salvaging hay and transporting animals and people. But now she makes maybe one trip a month at the most. He also tells us that there is a family living there behind the island, but he does not reveal more.

Human movements in the northern archipelago have slowly almost faded away. Today she will get to help anyway. Out and cruise between the isles to get a gaggle of sheep end up on the right island. Turns around and looks at the empty terminus.

Det gamla båthuset vittnat om en viss aktivitet med sina plakat och lappar på de sneda väggarna. Går nyfiket fram och läser. Jo här hände det nog saker under sommaren som gått, men alla texter handlar om saker som är på andra ställen.

Detta är fel plats, en återvändsgränd!
Du ska åka dit bort iställlet och vill du åka så finns det taxi!
Vill du bada, så ja visst men du får göra det på egen risk för här skyddar inte staten dig.
Nej, den omhuldade säkerheten får du på den offentliga badstranden, på ett annat ställe.
Hällö brygga är en plats som du helst bara ska ta dig bort från.

Men det finns rester efter en svunne tid, då bryggan verkade leva i sin glans dagar. Ett gammalt omklädningsrum för badgäster, ett överväxt utedass, en grillplats och något som kanske var ett väntrum för buss- eller färjepassagerare?

The old boat house testified to a certain activity with its placards and notes on the slanted walls. Goes forward curiously and reads. Well, things probably happened here during the past summer, but all the texts are about things that are in other places.

This is the wrong place, a dead end!
You have to go there instead, and if you want to go, there are taxis!
If you want to swim, yes, of course, but you must do so at your own risk, because here the state does not protect you.
No, you get the cherished safety at the public beach, in another place.
Hällö jetty is a place you’d rather just get away from.

But there are remnants of a bygone era, when the bridge seemed to live in its glory days. An old changing room for bathers, an overgrown outhouse, a barbecue area and something that was perhaps a waiting room for bus or ferry passengers?

Äpplen? Äpplen här? Väldigt många äpplen i två stora, gröna plastlårar. Norra Åland är äppelodlarnas kornbod och det verkar som om någon har förbarmat sig, eller kanske till och med expanderat en äppelodling någonstans där ute på öarna. Samlat ihop hösten frukter och möjligen har Tärnan äntligen fått hjäpa till med att ta dem iland. För annars skulle de vara på väg ut i den ödsliga skärgården till någon som verkligen tycker om äpplen. Fåren kanske? Själv tycker jag att de verkligen lyser upp denna ensliga, något kalla, gråa plats med sin runda form och värmande färger.

Apples? Apples here? A lot of apples in two large, green plastic thighs. The north of Åland is the granary of apple growers and it seems that someone has taken pity, or maybe even expanded an apple farm somewhere out there on the islands. Collected the autumn fruits and possibly Tärnan has finally had a hand in bringing them ashore. Because otherwise they would be heading out into the desolate archipelago to someone who really likes apples. The sheep maybe? Personally, I think they really light up this lonely, somewhat cold, gray place with their round shape and warming colors.

Vi har under sommaren bott på Asterholma i Ålands skärgård. En mindre ö i myllret av öar som ändå är så stor att den har färjeförbindelse. Flera mindre öar har vajerfärjor, vilket gör att du ganska fritt kan ta dig mellan öarna som tex Simskäla, Seglinge och Ängö.

During the summer we lived at Asterholma in the Åland archipelago. A smaller island in the multitude of islands that is nevertheless so large that it has a ferry connection. Several smaller islands have cable ferries, which means that you can get quite freely between the islands such as Simskäla, Seglinge and Ängö.

Asterholma däremot ligger för sig själv och måste därför ha en förbindelse utan vajer. Till detta tillkommer att ön nu nästan saknar bofast befolkning. 2000 fanns det 11 registrerade, 2020 var det en person och 2021 blev det 5 personer.

Asterholma, on the other hand, is isolated and must therefore have a connection without a cable. Added to this is that the island now has almost no resident population. In 2000 there were 11 registered, in 2020 there was one person and in 2021 there were 5 people.

Så trafiken är inte prioriterad till ön och förbindelserna vidare från Lappo till fasta Åland eller Finland är inte något vidare. Om allt flyter på så tar det ca 3 ½ timme att ta sig från Mariehamn till Asterholma.

Men tar du dig hit så har du all möjlighet att hitta avskildhet och flyta in i öns och naturens lunk. Inga direkt köer här inte!

But if you get here, you have every opportunity to find seclusion and float into the soft pace of the island and nature. No direct queues here!

Genom att ön är så liten och många av de som bor här under sommaren även har växt upp här, så är allt greppbart och historierna finns kvar.

Till exempel gården som delades och blev två nya gårdar eller huset som brann upp och där människor minns hur det var när det bankades på dörren mitt i natten för att få hjälp med släckningen.

Because the island is so small and many of those who live here during the summer have also grown up here, everything is tangible and the stories remain.

For example the farm that was divided and became two new farms or the house that burned down and where people remember what it was like when there was a knock on the door in the middle of the night to get help with the extinguishing.

Eller båtvraket i hamnen som visar sig ha varit ett tremastat fartyg som hette Diamanten. Det användes till förråd för nät tills en olycksalig dag en svetsloppa satte eld på fartyget och sedan dess sticker bara delar av relingen upp över vattenytan.

Or the boat wreck in the harbor which turns out to have been a three-masted ship called Diamanten. It was used as a storage place for nets until one fateful day a welder’s flea set fire to the ship and since then only parts of the railing stick up above the water’s surface.

Här finns samhörighetskänslan och oenigheten sida vid sida som alltid när människor försöker leva tillsammans, men oenigheten kanske nu får större plats när man inte längre är helt beroende av varandra för att överleva?

Here there is the sense of togetherness and disagreement side by side as always when people try to live together, but maybe the disagreement now has a bigger place when you are no longer completely dependent on each other to survive?

Bilder i stugan visar bygget av den nya piren till bryggan. Karlar kör stora stenar med häst och vagn ut på isen och formar sakteliga med mycket slit tillsammans en ny framtid.

Idag behövs inte den gemenskapen, för ingen är av nöden tvungen att bygga en ny brygga tillsammans.

Pictures in the cabin show the construction of the new pier for the jetty. Men drive large stones with horse and cart out onto the ice and slowly, with a lot of toil, shape a new future together.

Today, that community is not needed, because no one is forced to build a new pier out of necessity together.

– Här är de!
– Jag sätter upp våra skidor!
– Hjälp mig med honom, han verkar ha svimmat!
– Var har du ont någonstans? Jag kan sätta ett stöd för armen.
Det är full fokus och gruppen jobbar på med de skadade som ligger eller sitter i pisten.

Under vår dag i Idre Himmelfjäll för Ski patrol Junior, får en skolklass från Strandskolan i Idre komma upp och testa på patrulljobbet.

– Here they are!
– I’m setting up our skis!
– Help me with him, he seems to have passed out! – Where do you have pain? I can put a support for the arm.
There is full focus and the group is working on the injured who are lying or sitting on the slopes.

During our day in Idre Himmelfjäll for Ski patrol Junior, a school class from Strandskolan in Idre gets to come up and try the patrol job.

Vi började med ett stationssystem med tre stationer. En station var att ta räddningspulkan ned för de röda pisterna. En annan var en genomgång av vår räddningspulka till snöskotern och testa på att fixera arm- och benbrott. Den sista stationen var göra HLR (hjärt- lungräddning) på docka.

We started with a station system with three stations. One station was to take the rescue sled down the red slopes. Another was a review of our rescue sled for the snowmobile and testing fixing broken arms and legs. The last station was doing CPR (cardiopulmonary resuscitation) on a doll.

Jag fick äran att ta stationen med HLR och Juniorerna fick jobba på med kompressioner och hitta rätt tempo och tryck. Little Anne, som dockorna kallas för, kan kopplas till en mobiltelefon och där får man upp hur väl kompressionerna görs och att man håller rätt takt. Alla hitta rätt efter lite övning och takten hölls med sången ”Här kommer Pippi Långstrump”!

Om jag skulle få en hjärtstillestånd och någon skulle sjunga Pippilåten för mig när de jobbade med kompressioner, skulle jag i alla fall dö lite lyckligare, om de inte skulle få igång mig!

De kom även till insikt i att det är jobbigt att hålla igång ett hjärta om man ska hålla på mer än en minut!

Gruppen vid snöskotern fick testa Sam Splint som är en stabiliserande, formbar skena som används vid främst armbrott och Qviksplint som fixerar och sträcker lårbensbrott efter reponering.

I had the honor of taking the station with CPR and the Juniors had to work on compressions and finding the right pace and pressure. Little Anne, as the dolls are called, can be connected to a mobile phone and there you can see how well the compressions are done and that you are keeping the right pace. Everyone got it right after a little practice and the tempo was kept up with the song ”Here comes Pippi Longstocking”!

If I went into cardiac arrest and someone sang the Pippi song to me while they were doing compressions, I’d at least die a little happier if they didn’t get me going!

They also came to the realization that it is hard to keep a heart going if you have to keep it going for more than a minute!

The group at the snowmobile got to test the Sam Splint, which is a stabilizing, malleable splint used primarily for arm fractures, and the Qvik Splint, which fixes and stretches femur fractures after reposition.

Sedan kom det som denna blogg började med. En övning för att få testa sina nyvunna kunskaper! Några elever fick vara skadade och resten av klassen agerade skidpatrull.

Then came the thing that started this blog. An exercise to test your newly acquired skills! Some students were injured and the rest of the class acted as ski patrol.

På bara några timmars instruktioner och kortare övning lyckas de väldigt bra med sin insats på plats och de fick även ner de skadade från berget utan att förvärra skadorna! Fint väder och intresserade ungdomar gjorde det till ett lyckat arrangemang.

Then came the thing that started this blog. An exercise to test your newly acquired skills! Some students were injured and the rest of the class acted as ski patrol.

Ski patrol Junior-dagen är framtagen och sanktionerad av Fédération Internationale des Patrouilles de Ski (FIPS) som är hela världens skidpatrullers intresseorganisation.

I år var det 9 anläggningar i Sverige som anordnade dagar. Råkar du vara lärare och jobba i en skola i närheten av en skidanläggning? Ta då kontakt med Skidpatrullen där och fråga om det är möjligt att de ordnar en Ski patrol Junior dag!

The Ski patrol Junior day is developed and sanctioned by the Fédération Internationale des Patrouilles de Ski (FIPS), which is the world’s ski patrol interest organization.

This year, there were 9 ski resorts in Sweden that organized days. If you happen to be a teacher and work in a school near a ski resort? Then contact the Ski Patrol there and ask if it is possible for them to organize a Ski Patrol Junior day!

Det blev många bilder under säsongen 2021-22 i Idre Himmelfjäll, så här har jag samlat de som inte har fått vara med på Facebook och Instagram och så lite text för att fylla ut. Så det blir en salig blandning av mer dokumentära bilder till mer utforskande!

There were many pictures during the 2021-22 season in Idre Himmelfjäll, so here I have collected those that have not been up on Facebook and Instagram and then some little text to fill it up. So it will be a blissful mix of more documentary images to more exploratory!

Min första säsong i Idre Himmelfjäll på Skidpatrullen. När jag kom upp i början av december så var snöläggningen i full gång. Så mycket natursnö hade inte kommit ännu som ni ser på bilden ovan. Nyinköpta skotrar för säsongen, Lynx 59 Ranger Alpine 900 ACE.

Idre Himmelfjäll är Sveriges nyaste anläggning och detta är tredje säsongen som de är igång. Kul att få vara med att skapa något från början, utan att saker har satt sig fast i gamla spår.

My first season in Idre Himmelfjäll at the Ski Patrol. When I got up at the beginning of December, the snowmaking was in full swing. As much natural snow had not yet arrived as you can see in the picture above. Newly purchased scooters for the season, Lynx 59 Ranger Alpine 900 ACE.

Idre Himmelfjäll is Sweden’s newest skiing facility and this is the third season they have been running. Nice to be able to be part of creating something from the beginning, without things getting stuck in old tracks.

Jobbet i Skidpatrullen innebär mest förebyggande arbete med säkerheten i anläggningen. Hålla reda på alla skyltar och nät och se till så avspärrningar kommer upp vid när de behövs samt svara på frågor från gäster och informera om vad som gäller vid behov.

The job in the Ski Patrol mostly involves preventive work with the safety of the pistes. Keep track of all signs and nets and make sure that barriers are put up when they are needed, as well as answer questions from guests and inform about what applies if necessary.

Genom att vi är så få som arbetar i anläggningen så behöver även skidpatrullen vara inblandad i en eventuell evakueringen av sittstolsliften, Valhallia Express. På andra anläggningar så kan skidpatrullens uppgift vara att ta hand om de som blir evakuerade, men här behövs vi uppe i stolparna!

Because there are so few of us working in the ski resort, the ski patrol also needs to be involved in a possible evacuation of the chair lift, Valhallia Express. At other facilities, the ski patrol’s task may be to take care of those who are evacuated, but here we are needed up in the poles!

Så här är ett litet galleri från vår evakueringsutbildning och det blev första gången som jag använde nya kameran också mer aktivt. En begagnad Nikon D800 med ett Tamron 24-70 mm objektiv.

So here is a small gallery from our evacuation training and it was the first time that I used the new camera also more actively. A used Nikon D800 with a Tamron 24-70mm lens.

Taktiken är att ta sig upp i en stolpe ovanför de man ska evakuera och sedan åka på vajern ner till närmaste stol. Sedan koppla in ett rep ovanför gästerna och få på dem en sele och fira ned dem två och två, om de inte är för stora! En hel del grejer att hålla reda på, samt klart fysiskt krävande att ta sig fram där uppe. Tyngsta momentet är att ta sig från vajern upp i stolpen igen, vilket jag hade svårt för, tills jag kom på en egen teknik!

The tactic is to climb a pole above those to be evacuated and then ride the wire down to the nearest chair. Then hook a rope above the guests and put a harness on them and absail them down two by two, if they are not too big! A lot of stuff to keep track of, and clearly physically demanding to get up there. The hardest part is getting from the wire up the pole again, which I had a hard time with, until I came up with my own technique!

I det förebyggande arbetet ingår att köra igenom hela systemet innan liftarna öppnar och gästerna strömmar till. Detta för att se att inget har hänt under natten som kan vara en fara för åkarna. Oftast handlar det om käppar som har försvunnit eller att pistmaskin har missat någonting i nattmörkret. Det kan också vara att en snökanon har stått på lite olycklig och fyllt snö på fel ställe eller så är det vindfällen, stenar, slukhål och renar som dykt upp under natten! På vårkanten när solen går upp under genomkörningen, så måste man stanna till ibland och njuta av sin vackra arbetsplats.

The preventive work includes driving through the entire system before the lifts open and guests flock to them. This is to see that nothing has happened during the night that could be a danger to the skiers. Most often it is about sticks that have disappeared or that the piste machine has missed something in the dark. It could also be that a snow cannon has stood on a bit of luck and filled snow in the wrong place or it is the windthrow, rocks, sinkholes and reindeer that appeared during the night! At the edge of spring, when the sun rises during the drive-through, you have to stop sometimes and enjoy your beautiful workplace.

Sedan är det den stora biten som ingår i skidpatrullens arbete och det är det akuta omhändertagandet av skadade. Det är det utbildningen till skidpatrullör fokuserar på och det är den kunskapen vi vidmakthåller genom repetitionsutbildning vart annat år.

Then there is the big part that is in the Ski patrol’s work and that is the emergency care of the injured. That is what the training for the ski patroller focuses on and it is the knowledge we maintain through refresher training every other year.

– Skidpatrull, skidpatrull kom!
Det sprakar till i radion och samtalet i sjukstugan bryts. Jag lutar mig fram och når komradion och svarar:
– Skidpatrullen här, kom!
– Vi har en skadad flicka i tunneln i pist nummer 6, kom.
– Det är taget. Vi åker dit. svarar jag och tar raskt på mig jackan och trycker ner hjälmen på huvudet och knäpper spännet under hakan. Ut till snöskotern och på med vantarna.

Skotern hoppar igång efter att jag tryckt till startnappen med tummen. Tar mig över kanten på branten som omger kontoret och sjukstugan och genom den korta skogsremsan innan jag är ute på den pistade vägen till garaget. Beroende på hur mycket snö det är så bildas olika vägar till och från kontoret och upp mot skidanläggningen, och man lär sig raskt var alla stenar och stubbar är som kan haka i medarna och slå undan händerna för en. Väl ute på den preparerade vägen kan jag öka farten upp mot D-liften. Tomt med folk vid påstiget, så jag kan hålla god fart upp över pist 17.

Vid avstiget på D-liften kastar jag en snabb blick åt höger för här får man hålla koll på omgivningen. Dristiga åkare kan komma med hög fart ner från den branta starten på pist 6 och de vill man inte ha i sidan på skoter. Fritt fram och jag bränner ner utmed pist 6 och kommer raskt fram till det lilla krönet innan tunneln. Stannar upp och ger mig själv ett kort ögonblick att få grepp på scenarier framför mig. Var ska jag ställa skotern så att den både är ur vägen men utrustningen är tillgänglig och samtidigt kan skydda den skadade men inte vålla mer skada för andra åkare? Det är en samling människor som står på den högra sidan av tunneln men åkare kan komma förbi på den vänstra. Bestämmer mig för att köra ner till tunneln och ställa mig framför folksamlingen, så skotern får utgöra skydd mot eventuella åkare som tar något konstigt beslut och hamnar på den högra sidan av tunneln. En yngre flicka ligger på marken, på rygg men inte helt avslappnat utan med en vridning åt sidan. Några vuxna och några till som ser ut att vara i flickans ålder står eller sitter på knä runt henne.

Kliver av skotern och frågar vad som har hänt? Någon berättar för mig att flickan har krockat med tunnelmynningen och slungats iväg åt sidan och hamnat på marken och att hon har ont i ryggen. Sätter mig på knä bredvid flickan och säger hej och frågar hur det är? Hon är ledsen och säger att hon har ont i ryggen. Jag ser att hon har väldigt mycket kläder kring halsen och att hennes hakrem ser ut att sitta lite tight, så jag lossar hennes halsduk och knäpper upp jackan i halsen och hakremmen. Genom att hon är kontaktbar och andningen verkar fungera går jag över till en topp till tå-undersökning. Ingen smärta någon annanstans än i ryggen och hon har kraft i både händer och fötter, men vill inte röra på sig.

– Skidpatrull, skidaptrull, kom.
– Skidpatrullen här!
– Vi behöver pulkan hit för en misstänkt ryggskada, kom.
– Vi kommer!
Kollegerna kopplar på pulkan som finns vid kontoret och kommer upp till olycksplatsen. Vi väljer skopbåren för att lasta den skadade i pulkan och sedan går färden i sakta mak till vår sjukstuga. Det är inte skönt att ligga pulkan om färden går för hastigt. Det guppar och far och låter från skoter och medar. Under tiden ringer jag SOS Alarm och ber om ambulans. SOS skickar ambulans och oftast är de vid vårdcentralen i Särna, så det är ca 25 minuter att komma fram till oss beroende på väglag och prioritet. Efter en väntan, som alltid är lång, backar ambulansen in och vi lämnar över till ambulanspersonalen. De går igenom samma procedur som vi gjort ute och de kommer fram till att det antagligen inte är en ryggradsskada, utan en mjukdelsskada, alltså i musklerna, men de väljer ändå att ta med flickan. Vi hjälper dem att flytta över henne till en vacuummadrass så att hon ska ligga fixerad tills de är framme i Särna, eller Mora om de blir omdirigerade pga skadans dignitet.

Själv står jag och viker ihop våra täcken vi använt för att hålla henne varm samt som stabilisering vid transporten och hänger upp det som blivit blött. Sedan försöker jag backa in pulkan i förrådet igen. Efter hopplöst många försök, där pulkan glidit åt sidan för att den fastnar i grus som kommit upp ur snön, ger jag upp och baxar in den för hand! Väl tillbaka i sjukstugan, tillika vårt kontor, sjunker jag ner i kontorsstolen och klickar mig fram till skaderapporten på datorn och börjar fylla i uppgifterna om händelsen. Tyvärr får vi sällan veta hur det har gått för de skadade pga patientsekretessen, men vi hoppas att vi har gjort rätt bedömningar så länge ingen återkopplar om att vi gjort misstag.

– Ski patrol, ski patrol come!
– The radio crackles and the conversation in the infirmary is interrupted. I lean forward and reach for the com radio and answer:
– Ski patrol here, come!
– We have an injured girl in the tunnel in runway number 6, come.
– Roger! We are on our way. I answer and quickly put on my jacket and push the helmet down on my head and fasten the buckle under my chin. Out to the snowmobile and put on the gloves. The snowmobiles engine comes to life after I push the start button with my thumb.

Taking me over the edge of the escarpment that surrounds the office and infirmary and through the short strip of forest before I’m out on the pisted road to the garage. Depending on how much snow there is, different routes are formed to and from the office and up to the ski resort, and you quickly learn where all the stones and stumps are, that can catch in the blades and knock your hands off. Once out on the prepared road, I can increase the speed up towards the D-lift. Empty with people at the entrance, so I can keep a good speed up over piste 17. At the exit on the D-lift, I take a quick glance to the right, because here you have to keep an eye on the surroundings. Daring skiers can come down at high speed from the steep start on piste 6 and you don’t want them in the side of a scooter. Free forward and I burn down along piste 6 and quickly arrive at the small crest before the tunnel.

Stopping and giving myself a brief moment to grasp the scenarios before me. Where should I put the scooter so that it is both out of the way but the equipment is accessible and at the same time can protect the injured person but not cause more damage to other riders? There is a crowd of people standing on the right side of the tunnel but skiers can pass on the left. Decides to drive down to the tunnel and stand in front of the crowd, so the scooter can be the protection from any riders who make some strange decision and end up on the right side of the tunnel. A younger girl is lying on the ground, on her back not completely relaxed but with a twist to the side. A few adults and a few more who appear to be in the girl’s age are standing or kneeling around her.

Gets off the scooter and asks what happened? Someone tells me that the girl has collided with the mouth of the tunnel and been thrown to the side and landed on the ground and that her back hurts. Kneel down next to the girl and say hello and ask how she is? She is sad and says her back hurts. I see that she has a lot of clothes around her neck and that her chinstrap looks a little tight, so I untie her scarf and unbutton the jacket at the neck and the chinstrap. Since she is contactable and breathing seems to be working, I move on to a head to toe examination. No pain anywhere but in her back and she has strength in both her hands and feet, but doesn’t want to move.

– Ski patrol, ski patrol, over.
– Ski patrol here!
We need the sled here for a suspected back injury, over.
We’re coming!
The colleagues connect the sled, which is by the office, to there snowmobile and come up to the accident site. We choose the shovel stretcher to load the injured in the sled and then the journey goes at a slow pace to our infirmary. It’s not nice to lie in the sled if the journey goes too fast. It bobs and falls and sounds from scooters and meads. In the meantime, I call SOS Alarm and ask for an ambulance. SOS sends an ambulance and they are usually at the health center in Särna, so it takes about 25 minutes to get to us depending on road conditions and priority. After a wait, which is always long, the ambulance backs up and we hand over to the paramedics. They go through the same procedure as we did outside and they come to the conclusion that it is probably not a spinal injury, but a soft tissue injury, i.e. in the muscles, but they still choose to take the girl with them. We help them transfer her to a vacuum mattress so that she will lie fixed until they arrive in Särna, or Mora if they are redirected due to the dignity of the injury.

I myself stand and fold up our blankets we used to keep her warm and as stabilization during transport and hang up what has become wet. Then I try to back the sled into the storage room again. After hopelessly many attempts, where the sled has slipped to the side, because it gets stuck in gravel that has come up from the snow, I give up and back it in by hand! Once back in the infirmary, also our office, I sink into the office chair and click through to the injury report on the computer and start filling in the information about the incident. Unfortunately, we rarely get to know how the injured have fared due to patient confidentiality, but we hope that we have made the right assessments as long as no one gives feedback that we have made mistakes.

Den mest akuta skadan vi hade i år var en som skar upp vaden på skidans stålkant. Kollegorna var osäkra på om benet också var brutet och inte ens läkaren på ambulanshelikoptern kunde fastställa om det var det, men det verkar som om den olycksdrabbade tillslut hamnade i Särna och fick sys med väldigt många stygn.

The most acute injury we had this year was one that cut open the calf on the steel edge of the ski. The colleagues were unsure if the leg was also broken and even the doctor on the ambulance helicopter could not determine if it was, but it seems that the accident victim ended up in Särna and had to be sewn up with a lot of stitches.

Om du vill veta mer om patrulljobbet så kan man kika in på SLAO:s hemsida sedan finns vi på Instagram under skipatrol_sweden. Känner du att du skulle vilja jobba inom Skidpatrullen, så brukar det dyka upp annonser på Platsbanken under Skidpatrull eller Pistör. Just när jag sitter och skriver detta i juli 2022, så finns det ledigt jobb i Tänndalen!

If you want to know more about the patrol job, you can take a look at SLAO’s website, and you find us under skipatrol_sweden on Instagram. If you feel you would like to work within the Ski Patrol, ads usually appear on the Platsbanken under Skidpatrull or Pistör. Just as I am writing this in July 2022, there is a job vacancy in Tänndalen!

Liftteknikerna jobbar vi väldigt nära med på en mindre anläggning som Idre Himmelfjäll. Just här råkar Christian vara gammal skidpatrullör så han fick rycka in när vi var för få för att täcka schemat. Tim är deltidsbrandman, liksom flertalet av de andra anställda, så när det blev ett större larm kändes det som om bara jag blev kvar på anläggningen! Det som känns tryggt är att de är utbildade att hantera kriser och inte tvekar att handla när det behövs.

We work very closely with the lift technicians at a smaller facility like Idre Himmelfjäll. Here Christian happens to be an old ski patroller, so he had to step in when there were too few of us to cover the schedule. Tim is a part-time firefighter, as are most of the other employees, so when there was a major alarm, it felt like I was the only one left at the facility! What feels safe is that they are trained to handle crises and do not hesitate to act when necessary.

Idre Himmelfjäll är en väldigt familjevänlig anläggning och då med yngre barn i familjen ska väl sägas. Snälla pister och lagom storlek, så att det finns nya saker att upptäcka men inte så man åker vilse. Här finns mer information om Idre Himmelfjäll.

Idre Himmelfjäll is a very family-friendly facility, and with younger children in the family. Nice pistes and the right size, so that there are new things to discover but not so that you get lost. Here you can find more information about Idre Himmelfjäll.

Så kommer du upp till Idre så kanske vi ses och förhoppningsvis handlar det inte om att du har kraschat!

Här ses vi igen vid nästa blogginlägg och då blir det troligen mer skidor och snö från Idre Himmelfjäll, för jag har några bilder från Ski Patrol Sweden Junior dagen och så ska jag berätta vad det är!

På återseende!

So if you come up to Idre, maybe we’ll see each other and hopefully it’s not about you crashing!

See you again at the next blog post and then there will probably be more skis and snow from Idre Himmelfjäll, because I have some pictures from the Ski Patrol Sweden Junior day and then I’ll tell you what it is!

See you later!

Ramlar ut från Helsingfors centralstation och hamnar mitt i något som jag upplever som den första sommarnatten. Ljummen vind i ansiktet, storstadens ljud i öronen och ögonen fylls av ljusen från lampor och skyltar högt upp ovanför huvudet på mig.

Kontrasten blir stor när jag precis ha suttit instängd i flera timmar i både båthytt och tågkupé och det senaste jag upplevde av världen utanför var stillsamma Åland. Här i stadens puls vill jag inte bo, men vilken fröjd att få komma hit och få helt andra intryck att försöka fånga på bild!

Falls out of Helsinki Central Station and ends up in the middle of what I experience as the first summer night. The lukewarm wind in my face, the sounds of the big city in my ears and eyes are filled with the lights that come from lamps and signs high above my head.

The contrast becomes great when I have just been trapped for several hours in both the boat cabin and the train compartment and the latest I experienced from the world outside was a quiet Åland. I do not want to live here in the city’s pulse, but what a joy to be able to come here and get completely different impressions to try to capture with my camera!

Tar oss fram genom Helsingfors på väg mot en plats att sova på och min kollega undrar vad jag fotograferar och jag svara spontat – Allt som lyser!

Hade jag haft tid och ork så hade jag strosat runt där i sommarnatten och fotat alla ljus jag kunde hitta, men tyvärr hade vi ett annat uppdrag som behövde prioriteras – arbete kallas det…

Takes us through Helsinki on the way to a place to sleep and my colleague wonders what I am photographing and I answer spontaneously – Everything that shines!

Had I had the time and energy, I would have strolled around there in the summer night and photographed all the lights I could find, but unfortunately we had another assignment that needed to be prioritized – it is called a work…

Efter nästa dags jobb fanns det tid för utflykt och några snabba bilder i farten. Bilden på byggarbetarnas rast hann jag bara ta en av sedan hastade vi vidare.

Väl hemma ville jag testa att lyfta ut det gula i en svartvit bild. Efter några timmar framför datorn med insamlande av kunskap i hur man gjorde och några frustrerande, misslyckade försök blev det en kompromiss med arbete både i Raw Therapee och GIMP.

Kvällen avslutades i Helsingfors med ett nattligt utforskande av fåglar som sjunger när solen gått ner. Passade dock inte för fotografering förutom tunnelbanefärden mot vildmarken. Tycker jag fick till en egen twist på den klassiska rulltrappsbilden!

After the next day’s work, there was time for an excursion and some quick pictures on the go. I only managed to take one of the pictures of the construction workers’ break, then we hurried on.

Once home I wanted to try to highlight the yellow in a black and white picture. After a few hours in front of the computer with gathering knowledge of how to do it and some frustrating, unsuccessful attempts, it became a compromise with work in both Raw Therapee and GIMP.

The evening ended in Helsinki with a nightly exploration of birds singing as the sun went down. However, not suitable for photography other than the subway ride towards the wilderness.I think I got my own twist on the classic escalator picture!

Helsingfors skärgård blev besökt och några bilder i svartvitt blev resultatet för den mesta tiden där ute handlade om jobb.

The Helsinki archipelago was visited and some pictures in black and white were the result for the most part out there was about job.

Som avslutning i väntan på transport tillbaka till min lilla ö, kunde jag strosa runt i staden. Trött var jag efter intensiva dagar och värmen låg på som under högsommar.

Hittade inte inspirationen som under min nattliga korta vandring men några ögonblick fick jag med mig.

Jag gillar nattens ljus i staden bäst så vi får väl se om jag lyckas ta mig ut i nattvimlet igen framöver!

Finally, waiting for transportation back to my little island, I was able to stroll around the city. I was tired after intense days and the heat was on like in high summer.

Did not find the inspiration as during my nightly short hike but a few moments I got with me.

I like the night light in the city the best, so we’ll see if I manage to get out into the nocturnal life again in the future!

Mina Photographic Steps började med ett inköp av en begagnad Nikon D7000 med kit-linsen 18-200mm på. Det var i maj 2020. Den sista juli lade jag ut mitt första blogginlägg och jag har sedan dess försökt att få ut en blogg i veckan och en bild på Facebook varje dag. Nu har har det gått ett år och jag tänkte summera lite. Samtidigt tänkte jag visar en Facebookbild som jag gillar från varje månad, genom de inte har fått vara med i min fotoblogg.

Första bilden blir en klassisk vy från Mariehamn med båten Albanus. När jag åkte hem den kvällen färgades hela himlen rosa framför mig och jag tänkta att detta måste jag göra något med. Svängde raskt in till Sjökvarteret och tog några bilder. Jag gillar effekten av molnen och de gula stolparna som blicken följer ut på bryggan till Sunnan II som ligger längst ut.

My Photographic Steps started with a purchase of a used Nikon D7000 with the kit lens 18-200mm on. It was in May 2020. Last July I posted my first blog post and I have since tried to get a blog a week and a picture on Facebook every day. Now a year has passed and I thought I would sum it up a bit. At the same time, I thought I would show a Facebook picture that I like from each month, because they have not been allowed to be in my photo blog.

The first picture will be a classic view from Mariehamn with the boat Albanus. When I went home that evening, the whole sky turned pink in front of me and I thought I had to do something about this. Quickly turned into Sjökvarteret and took some pictures. I like the effect of the clouds and the yellow poles that the gaze follows out on the bridge to Sunnan II which is at the far end.

Svartvita fotografier med avtryck av vardagen gillar jag om fotografen har lyckats hitta något som fångar en. Vet inte om detta fångar er, men jag gillar linjerna som ljuset skapar och de olika fälten samt att något händer där i mitten. Sedan finns det en rörelseoskärpa också som får det lite mer levande. Vem är det och vad kommer att hända härnäst? Nu vet jag att det är min kära fru Therese som går genom ett av våra rum i sommarsolen men det spelar ingen roll för frågorna finns där i mig i alla fall.

I like black and white photographs with imprints of everyday life, if the photographer has managed to find something that captures one. I do not know if this catches you, but I like the lines that the light creates and the different fields and that something happens there in the middle. Then there is a motion blur as well that makes it a little more vivid. Who is it and what will happen next? Now I know that it is my dear wife Therese who walks through one of our rooms in the summer sun but it does not matter because the questions are there in me anyway.

Bogserbåten har fått lite uppmärksamhet, genom att den valdes ut att få vara med i fotoklubben Obscuras utställningen, som hänger under hela Åland 100-firandet i Esplanaden. Den har i alla fall varit med i två tidningar som bild till artiklar om utställningen och det känns ju roligt! Hela familjen gjorde även en kulturell dag i mitten av sommaren och tittade på alla bilder och jag blev lite rörd när jag fick se den ”live” så att säga!

The tugboat has received some attention, as it was chosen to be part of the photo club Obscura’s exhibition, which hangs throughout the Åland 100 celebration in the Esplanade. It has at least been in two magazines as a picture for articles about the exhibition and it feels fun! The whole family also did a cultural day in the middle of the summer and looked at all the pictures and I was a little moved when I got to see it ”live” so to speak!

For iväg till andra ändan av Åland för att hitta solnedgångsljus över havet, när jag ändå skulle hämta grabben senare på kvällen i Mariehamn. Det blev en fin och blåsig kväll på klipporna utanför Käringsund. Det var dock bara den här bilden som det blev sådant här ljus där det blev som en målning men ändå skarp på något sätt!

Went to the other end of Åland to find sunset light over the sea, when I would still pick up may boy later in the evening in Mariehamn. It was a nice and windy evening on the rocks outside Käringsund. However, it was only this picture that it became such a light where that it looked like a painting but still sharp in some way!

Ibland känns det som om jag försöker vara konstnärlig men inte riktigt kan och här är en sådan bild. Men i nästa sekund så tycker jag att jag har kunna skapa något som inte bara är en bild, utan något som får mig att titta lite extra och känna att bilden tar tag i mig och då känner jag mig nöjd och då kommer nästa sekund och då är jag tillbaka i börja av detta stycke…

Sometimes it feels like I’m trying to be artistic but can not really and here is such a picture. But in the next second I think I have been able to create something that is not just an image, but something that makes me look a little extra and feel that the image grabs me and then I feel satisfied and then comes the next second and then am I back at the beginning of this paragraph …

Gatufotografering i en småstad är inte lätt. Anonymiteten som man kan dölja sig bakom försvinner, men Mariehamn är tillräckligt stort för att man inte ska känna alla heller. Men man tar vad man har! November var inte särskilt vitt men det svarta, blöta gjorde att belysningen skapade sin egen stämning.

Street photography in a small town is not easy. The anonymity that you can hide behind disappears, but Mariehamn is big enough that you do not know everyone either. But you take what you have! November was not very white but the black, wet made the lighting create its own atmosphere.

Svartvitt igen. Jag trivs väldigt bra med svartvitt. När jag var yngre och började fotografera, framkallade jag själv mycket och då var det billigare och lättare att jobba med svartvitt. Men jag har även skyllt på min ringa färgblindhet för att hålla mig borta från färgbilder. Har inte koll på det röda ordentligt men här finns det inget rött, utan bara svart och vitt och lite grått däremellan!

Black and white again. I thrive very well with black and white. When I was younger and started photographing, I developed a lot myself and then it was cheaper and easier to work with black and white. But I have also blamed my slight color blindness for staying away from color images. Do not know the red properly but here there is no red, but only black and white and a little gray in between!

Blått däremot funkar bra! På min födelsedag var jag tydligen ute och fotade i det kalla månljuset. Gillar dels ljuset men också lagren som horisonten, molnen och vattnet skapar. Har tagit fler sådan bilder med olika färgnyans och mer eller mindre moln. Ser fram emot att äga ett objektiv som klarar av att sätta skärpan där borta vid oändligheten.

Blue, on the other hand, works well! On my birthday, I was apparently out taking pictures in the cold moonlight. I like the light but also the layers that the horizon, the clouds and the water create. Have taken more such pictures with different color shades and more or less clouds. Looking forward to owning a lens that can sharpen the edge over there at infinity.

Den här fick jag jobba för att få ihop! Testade ett program som heter Hugin och som plockar ihop panoramabilder åt en. Min son Mio hoppar i den ända backen med lift på Åland: Germundö Alpin.

This one I had to work to get together! Tested a program called Hugin that build panoramic images for you. My son Mio jumps in the only hill with a lift on Åland: Germundö Alpin.

Vi hade valpar i huset några månader och jag försökte fånga dem på bild. Inga tillrättalagda studiobilder utan ett försök att fånga dem i vardagen. Den här på Yoda tycker jag får fram känslan av att utforska nya marker och våga ta klivet in i det okända med viss beslutsamhet!

We had puppies in the house for a few months and I tried to capture them in a picture. No prepared studio pictures but an attempt to capture them in everyday life. This one on Yoda, I think, brings out the feeling of exploring new lands and daring to step into the unknown with some determination!

Mitt objektiv har inte gett mig skarpa bilder alltjämt men med lite tur så hoppar linserna rätt och ger skärpa i bilden. Mitt första försöka att ta närbilder blev krypandes och liggandes på mage bland de nyutslagna tussilagorna!

My lens has not given me sharp images all the time, but with a little luck, the lenses jump right and give sharpness in the image. My first attempt to take close-ups was crawling and lying on my stomach among the newly released coltsfoot!

Då har det gått ett år. Strosade runt i Nåtö naturreservat och på vägen hem så hittade jag detta träd. Det fick bli en snabb bild, för jag höll på att bli sen till nästa inbokade sak i kalender. Jag gillar den i svartvitt för det blir för mig en trolsk och mystisk stämning som hjälper till att lyfta fram det underliga trädets form. Är det ett djur eller väsen och hur hamnade den där bland alla hasselträd?

Ett år var mitt mål att driva detta projekt och det har jag lyckats med. Det har hackat lite ibland men jag har fullföljt. Jag hade hoppats på att något skulle ha klarnat för mig när det gäller vad jag ska göra med mitt fotograferande, men den frågan kvarstår. Jag vet inte heller hur fortsättningen ser ut. Jag fortsätter att dela mina bilder på Facebook så gott som varje dag och jag ser nog att jag måste fortsätta med det. Detta för att det är ett sätt för mig att ta hand om mina bilder och faktiskt få dem klara. Sedan hoppas jag att den dagliga kontakten med mina bilder får mig att utvecklas som fotograf. Så vi får se vad som dyker upp i bloggen i framtiden!

Then a year has passed. Strolled around in Nåtö nature reserve and on the way home I found this tree. It had to be a quick picture, because I was about to be late for the next booked thing in the calendar. I like it in black and white because for me it becomes a magical and mysterious atmosphere that helps to highlight the shape of the strange tree. Is it an animal or a creature and how did it end up among all the hazel trees?

One year was my goal to run this project and I have succeeded. It has hacked a bit sometimes but I have completed. I had hoped that something would have become clear to me when it comes to what to do with my photography, but that question remains. I also do not know what the sequel looks like. I continue to share my photos on Facebook almost every day and I probably see that I have to continue with it. This is because it is a way for me to take care of my pictures and actually get them ready. Then I hope that the daily contact with my pictures makes me develop as a photographer. So we will see what appears in the blog in the future!

De sista solstrålarna lyser upp de vindpinade tallarna och jag letar linjer i de runda hällarna. Linjer som kan ha skapats för 1 miljard år sedan, men de kan också vara yngre, runt 500 till 1200 miljoner år, när en stor komet slog ner just här och skapade ett gigantiskt hål nästan mitt i Åland.

The last rays of the sun light up the windswept pines and I look for lines in the round slabs. Lines that may have been created 1 billion years ago, but they may also be younger, around 500 to 1200 million years, when a large comet crashed right here and created a giant hole almost in the middle of Åland.

Linjerna far en hit och en dit men de vill inte riktigt leta sig fram mot något intressant mål. Får nöja mig med tallarna, som gemensamt hänger sig fast där uppe på berget som spretiga hårtofsar.

Solen försvinner och stillheten lägger sig runt omkring mig. Vinden får också för sig att ta kväll och tystnaden infinner sig. Går till de sista klipporna där längs stranden. Efter dem börjar vassen och därefter sommarstugorna. Ett privilegium för de som har men jag är glad att detta område fortfarande är obebyggt och tillgängligt för oss andra.

The lines cross each other, but they do not really reach an interesting goal. I have to make do with the pines, which together hang up there on the hill like sprawling tufts of hair.

The sun disappears and the stillness settles around me. The wind also decides to end for the day and the silence ensues. Goes to the last cliffs there along the beach. After them, the reeds begin and then the summer cottages. A privilege for those who have but I am glad that this area is still undeveloped and accessible to the rest of us.

Letar efter den rena bilden och fastnar för ön som ligger där, lite sargad och sliten i det stilla vattnet. Vid datorn testar jag att lyfta fram ön lite extra och få lite liv i himlen men jag är osäker på om det blev bättre än originalet.

Looking for the clean picture and getting stuck for the island that lies there, a little scarred and worn in the still water. At the computer, I try to highlight the island a little extra and get some life in the sky, but I’m not sure if it turned out better than the original.

Sedan börjar färgshowen på himlen på andra sidan Lumparn. Solen leker med sina färger där bakom skogen och ljuset återspeglas ut över det stilla vattnet.

Then the color show begins in the sky on the other side of Lumparn. The sun plays with its colors behind the forest and the light is reflected out over the still water.

Sten, klippa, moln, stilla vatten, siluetter och en målande sol långt där borta blir mina lekkamrater för några minuter när jag fångar dem på bild i olika konstellationer.

Rock, cliff, clouds, still water, silhouettes and a painting sun far away becomes my playmates for a few minutes when I capture them in a picture in different constellations.

På väg att vända stegen hemåt men får syn på klippan där i dunklet. Jag gillar nattens ljus, om det nu finns något sådant. Det kanske är den blå timmen. Ljuset som finns innan mörkret. Med lång slutartid blir dunklet ljust. Det som inte riktigt går att se kommer fram.

On the way to turn the steps home but see the cliff there in the dark. I like the light of night, if there is such a thing. Maybe it’s the blue hour. The light that exists before darkness. With a long shutter speed, it becomes dimly lit. What can not really be seen comes out.

Hälsar på den fyrkantiga stenen som ligger där och ser ut att ha hamnat fel. Hur länge har den legat där? Antar att den valde sin plats efter senaste istiden med utsikt över vattnet och 10 000 års solnedgångar.

Greets the square stone that lies there and looks like it has gone wrong. How long has it been there? Guess it chose its place after the last ice age with a view of the water and 10,000 years of sunsets.

Önningeby på andra sidan Lumparn verkar ha drabbats av ett väldigt lokalt regn. Inte ett moln på himlen men just där ser det ut som något ramlar ner. Men vad vet jag, tänker jag, när jag med stativet över axeln går bort mot bilen. Molnet kanske ligger längre bort och låter sitt vatten över Södra Kvarken.

Önningeby on the other side of Lumparn seems to have been affected by a very local rain. Not a cloud in the sky but only there it looks like something is falling down. But what do I know, I think, when I with the stand over my shoulder walk away towards the car. Tthe cloud may be further away and let its water over Södra Kvarken.