När man inte har någon modell får man ställa upp själv.

Den sista kvällssolen genom fönstret och den enda kamera jag hade var min telefon – Samsung 8. Tog en serie bilder för en utmaning i Gurushots och jag blev förvånad över resultatet. Jag har blivit äldre men mer fotogenisk tycker jag!

Mer spännande att titta på. Mer fåror och mystiskt skägg. Mycket mer hår. Det brukar ju gå åt andra hållet för män, men för mig har det blivit i alla fall längre, på huvudet.

Bilden redigerade jag på telefonen. Ingen vinnarbild men den har dragit till sig en hel del röster.

Skulle här vilja säga att detta i min värld inte är en selfie utan faktiskt ett självporträtt. Jag skulle vilja definiera en selfie som något hastigt taget för att visa upp på sociala medier medan ett självporträtt är något mer. Ett konstnärligt försök att gestalta sig själv där man försöker få fram något mer än bara en förbiilande yta?

Mitt syfte var i alla fall att försöka fånga något mer och att försöka ta bort den där nu klassiska armen i förgrunden. Om jag har lyckats får ju faktiskt ni beskådare svara på.

Har du tagit något självporträtt på sistone?

When you do not have a model, you have to set it up yourself.

The last evening sun through the window and the only camera I had was my phone – Samsung 8. Took a series of pictures for a challenge in Gurushots and I was surprised by the result. I have got older but I think more photogenic!

More exciting to watch. More furrows and mysterious beard. A lot more hair. It usually goes the other way for men, but for me it has at least been longer, on the head.

The picture was edited on the phone. No winning picture but it has attracted a lot of votes.

Would like to say here that in my world, this is not a selfie but actually a self-portrait. I would like to define a selfie as something hastily taken to show off on social media while a self-portrait is something more. An artistic attempt to portray oneself where one tries to produce something more than just a passing surface?

In any case, my purpose was to try to capture something more and to try to remove that now classic arm in the foreground. If I have succeeded, you spectators can only answer.

Have you taken any self-portraits lately?


FACTS
Samsung SM-G955F
f1,7 1/50s ISO640 4.20mm
23 April 2020 at 20.51
Self-portrait Stefan Lomner, Järna , Sweden



Jag lämnar stöket vid vindskyddet och letar mig upp för den visserligen markerade, men ej spårade, leden mot Synddalskläppen i Sälenfjällen. Alldeles för många människor vid Kläppenskjulet, som vindskyddet heter, för min smak.

Letar mig uppåt bland tallarna och kikar efter ledkryssen som leker tittut bakom träden. Efter några hundra meter norrut i ensamheten och med 30 meters stigning är jag klart andfådd. Stigning och dålig valla är ingen bra kombination. Hade helt klart för mig att min vallaburk låg i min jackficka men det visade sig att den inte gick att hitta, så jag fick klara mig på förra turens valla-rester under skidorna.

Men när mina flåsningar är som värst kommer jag fram till en lite sjö. Sjön har inget namn på min karta men den skulle kunna heta Syndtjärn med tanke på vad annat heter i närheten.

Solen lyser mellan de låga tallarna och värmer nästan så här i mitten av februari. Får av mig skidorna och sätter på mig min varma, goa jacka utanpå min skaljacka och slår mig ner i solen lutad mot en tall. Det gnistrar i snön, men inte av kyla för det är bara några minusgrader, utan av solens lek med snökristallerna. Vindstilla. Skönt. Fika.

Är ingen termosmänniska genom att jag inte är någon kaffemänniska, så därför blir det äpple- och fläder-jos med rullmackor. Njuter en stund av solen och smakerna men sedan vill jag vidare. Jag ska ju till toppen av Synddalskläppen! Framåt, framåt! Uppåt, uppåt!

I leave the mess at the shelter and look for the admittedly marked, but not tracked, trail towards Synddalskläppen in Sälenfjällen. Far too many people at Kläppenskjulet, as the shelter is called, for my taste.

Searching my way upwards among the pines and looking for the trail marking that play peekaboo behind the trees. After a few hundred meters north in solitude and with a 30 meter climb, I am clearly out of breath. Rise and bad waxing are not a good combination. It was quite clear to me that my ski wax was in my jacket pocket, but it turned out that it could not be found, so I had to make do with the previous trip’s ski wax leftovers under the skis.

But when my panting is at its worst, I come to a little lake. The lake has no name on my map but it could be called Syndtjärn considering what else is called nearby.

The sun shines between the low pines and warms almost me in mid-February. Get off my skis and put on my warm, good jacket on top of my shell jacket and sit down in the sun leaning against a pine tree. It sparkles in the snow, but not from the cold because it is only a few degrees below zero, but from the sun’s play with the snow crystals. Windless. Nice. Rest.

Am not a thermos person because I am not a coffee person, therefore it will be apple and elder juice with roll sandwiches. Enjoying the sun and the flavours for a while but then I want to move on. I’m going to the top of Synddalskläppen! Forward, forward! Upwards, upwards!


FACTS
Samsung SM-G955F
f1,7 1/2656s ISO40 4,20mm
19 Feb 2020 at 14.05
On the way up to Synddalskläppen, Sälen, Sweden


Den här bilden väcker en hel del frågor i mig trots att jag vet allt om den för det är ju jag som tagit den.

Trots att jag minns väldigt klart omständigheterna innan och efter så får den mig att fundera och det är väl det som får mig att gilla bilden, trots att den är oskarp? Tyvärr oskarp på ett något störande sätt och inte ett konstnärligt sätt som hade framhävt något av bildens budskap.

Men åter till bilden. Om det nu inte hade varit min son på väg upp i Gondolen i Branäs? Vem hade då grabben på bilden varit då? Varför är han där och var är han egentligen? Vad har hänt innan? Var är han på väg och varför ser han så tagen ut eller är det bara en slump, framkommen av kamerans avstyckade fragment av verkligheten, som fångats?

Han ser trött ut efter något som har påverkat honom som han nu måste ta och fundera över eller som får hans tankar att fångas upp, kanske mot hans vilja, för han vill egentligen tänka något annat. Något kul som ligger framför honom, men så dök detta andra upp och tog tag i honom och tvingade honom att stanna upp?

Genom att jag vet hur det var så tror jag att det är en hel del tankar som surrar där inne, för det är första dagarna på vårt stora skidäventyr, där vi mer eller mindre har flyttat hemifrån för att åka skidor i 5 månader och skidor som han faktiskt aldrig har åkt i en backe större en Järmundö på Åland och det bara en enda gång!

När var du ute på ett stort äventyr sist?

This picture raises a lot of questions in me even though I know everything about it because I took it.

Even though I remember the circumstances very clearly before and after, it makes me think and that is what makes me like the picture, even though it is blurry? Unfortunately, blurred in a somewhat disturbing way and not an artistic way that had highlighted any of the image’s message.

But back to the picture. If it had not been my son on his way up the Gondola in Branäs? Who would the boy in the picture have been then? Why is he there and where is he really? What has happened before? Where is he going and why does he look so affected or is it just a coincidence, emerged from the camera’s detached fragment of reality, that was captured?

He looks tired for something that has affected him that he now has to think about or that makes his thoughts catch up, maybe against his will, because he really wants to think something else. Something fun lying in front of him, but then this other one showed up and grabbed him and forced him to stop for a while?

Because I know what it was like, I think there are a lot of thoughts buzzing in there, because it is the first days of our big skiing adventure, where we have more or less moved away from home to ski for 5 months and ski that he actually never ridden on a hill bigger than Järmundö on Åland and then only once!

When was the last time you went on a big adventure?


FACTS
Samsung SM-G900F
f2,2 1/17s ISO800 4,8mm
16 December 2018 at 14.56
The Gondol at Branäs skicenter, Sweden


På toppen av Stor-Närfjället är det vindstilla. Det kan inte vara många dagar om året som det inte blåser här uppe på kalfjället. Visserligen är jag bara på 931 meter över havet, men runt mig ligger de andra topparna under mig.

Det finns en högre topp i Sälenfjällen och den finns några kilometer norrut – Östra Granfjället – men alla kändisarna som Hundfjället, Sälfjället och Västra kalven stoltserar inte med dessa höjder inte!

Det är knappt så vinden känns mot huden i mitt ansikte och det gör att de knappa minusgrader det är känns varma. Barhuvad kan jag stå här och filosofera över att här där jag är finns bara jag, snön och vinden medan där borta åt sönder finns hur många människor som helst som trängs i liftköer och parkeringar.

Ja just det, klockan börjar närma sig tre, så nu blir det trångt på after ski:n också! Min after ski blir att ensam, på skarsnön, glida ner i vida telis-svängar till den väntande bilen.

At the top of Stor-Närfjället it is calm. It can not be many days a year that it does not blow up here on the bare mountain. Admittedly, I am only at 931 meters above sea level, but around me are the other peaks below me.

There is a higher peak in Sälenfjällen and it is a few kilometres north – Östra Granfjället – but all the celebrities like Hundfjället, Sälfjället and Västra Kalven do not boast of these heights!

It’s hardly like the wind feels against the skin of my face and it makes the scant minus degrees feels warm. Bare-headed, I can stand here and philosophize that here, where I am, there is only me, the snow and the wind, while over there at south, there are as many people as possible who are crowded in lift queues and parking lots.

Yes, that’s right, the clock is starting to approach three, so now it’s getting crowded on the After ski too! My After ski will be to slide alone, on the crusty snow, in wide telemark turns to the waiting car.


FACTS
12 February 2020
Stor-Närfjället, Sälen, Sweden

Solen börjar värma mot ansiktet och jag känner saltdoft i näsan. Inte riktigt saltdoft, som min fru säger bara finns på svenska västkusten, men saltet känns här också. Den finns där som en underton. Det guppar lätt under mig och borta i farleden kommer något som ser ut som en liten båt.

Medan jag ligger här och guppar, ombonad i min kajak så kommer båten närmare. Det är ingen liten båt. Det är en klart större båt, men inte en av de största. Det är färjan Rosella som lämnar Mariehamns västra hamn på sin tur mot Kapellskär.

Morgonturen som går klockan 07.30 alla dagar utom söndagar. Ingen vill åka någonstans en tidig söndagsmorgon. Vardagar ska man iväg och jobba och lördagar ska ålänningarna shoppa i Stockholm eller möjligtvis Uppsala, men på söndag morgon vill man ingenstans, fören vid lunch, för då går nästa avgång. Men då är det mest gäster som vill hem efter en helg på ön.

Själv är jag ute och tränar, eller i alla fall, rör på mig innan arbetet. En sväng i kajaken ut från Lervik i den tilltagande värmen från sommarmorgonsolen. Jag brukar hinna ut förbi Hackorna och vid plattvatten som i dag, utan vind, så sticker jag gärna vidare ut till Granö klubb och tillbaka.

När Rosella är förevigad på bild och jag har reflekterat över min kajaks litenhet i förhållande till färjorna, kan jag inte låta bli att sticka ner händerna i det kalla vårvattnet och förundras över detta element som bär upp mig men med några misstag kan ta mitt liv. Sedan sätter jag paddeln i vattnet och driver kajaken ut över den blanka, vårvarma Styrsöfjärden som inte luktar riktigt saltvatten.

The sun is starting to warm my face and I can smell salt in my nose. Not really salty smell, as my wife says is only found on the Swedish west coast, but the salt is felt here as well. It is there as an undertone. It bounces easily under me and away in the fairway comes something that looks like a small boat.

While I lie here bouncing, snuggled in my kayak, the boat comes closer. It’s not a small boat. It is a clearly larger boat, but not one of the largest. It is the ferry Rosella that leaves Mariehamn’s western harbour on its way to Kapellskär.

The morning tour that runs at 07.30 every day except Sundays. Nobody wants to go anywhere early Sunday morning. On weekdays you have to go and work and on Saturdays the people of Åland go shopping in Stockholm or possibly Uppsala, but on Sunday morning you want nowhere, before lunch, because then the next departure will take place. But then it is mostly guests who want to go home after a weekend on the island.

I myself am out training, or at least, moving before work. A turn in the kayak out of Lervik in the increasing heat from the summer morning sun. I usually make it out past Hackorna and by flat water like today, without wind, I like to stick out to Granö klubb and back.

When Rosella is immortalized in a picture and I have reflected on the smallness of my kayak in relation to the ferries, I can not help but stick my hands in the cold spring water and marvel at this element that carries me, but can with some mistakes, take my life. Then I put the paddle in the water and drive the kayak out over the shiny, spring-warm Styrsöfjärden which does not smell like really salt water.


FACTS
Samsung SM-G900F
f 2,2 1/816s 4,8mm ISO40
29 May 2018, kl 07.31
The ferry Rosella on her way out from the Marihamn harbour, The Åland Islands



Strosar bort från campingens alla husvagnar och servicehus. Letar mig vidare bortom den långa stranden som nu är tom.

Nej, vänta. Några är på väg ner till vattnet över den breda gräsmattan. Tänker de bada? Det är mitten av augusti, men havet känns redan kallt. Jag tänker inte bada far det igenom mig men det kanske inte är så konstigt genom att jag behöver över 20 grader i vattnet för att ens tänka på att stoppa ner mer än en fot i vattnet.

Lämnar badarna åt sitt öde och traskar vidare in under de närmaste träden. Det är stora lövträd först men sedan tätnar det på och både gran och tall tar plats.

Kissnödig. Jaha, var tar jag vägen nu? Här verkar det ju tomt i skogen så det ska väl gå att få till. Strosar vidare och sneglar efter ett bra träd att skyla mig bakom, men framför mig dyker det plötslig upp en familj på stigen. Här var det inte så tomt som jag trodde. Måste tydligen ta mig bort från stigen och in i skogen för att få vara i fred. Ser min chans när en otydlig stig letar sig upp mellan träden. Viker raskt av och hittar ett bra träd en trygg bit in i skogen.

Efter uträttat ärende fortsätter jag vidare och märker att jag har hamnat på campingens avstjälpningsplats för avverkade buskar och sly. Tydligen måste de har röjt ett lite större bestånd för flera år sedan för de har travat upp slanor väldigt prydligt så det har bildats nästan som ett bo av virket. Mossan har bitit sig fast i de nedre delarna av slanorna och börjat krypa uppåt centimeter för centimeter och har nu på vissa kommit halvvägs. Ja, alla ska vi dit till slut. Täckas över och multna bort för att ge plats åt andra.

Strolls away from all the caravans and service houses in the campsite. Finding my way beyond the long beach that is now empty.

No wait. Some are on their way down to the water over the wide lawn. Are they going to swim? It is mid-August, but the sea already feels cold. I’m not going to bathe, goes through my head, but it might not be so strange because I need over 20 degrees in the water to even think about putting more than one foot in the water.

Leaving the bathers to their fate and trudging further under the nearest trees. There are large deciduous trees at first but then it thickens and both spruce and pine take up space.

I have to pee. Well, where do I go now? Here it seems empty in the forest so it should be possible to put it through. Strolling on and looking for a good tree to cover me behind, but in front of me a family suddenly appears on the path. Here it was not as empty as I thought. Must apparently take me away from the path and into the woods to be left alone. Sees my chance when an indistinct path finds its way between the trees. Folds off quickly and finds a good tree a safe distance into the forest.

After the case has been settled, I continue on and notice that I have ended up at the campsite’s dump for felled bushes and sly. Apparently they must have cleared a slightly larger stock several years ago because they have piled up slats very neatly so it has formed almost like a nest of wood. The moss has bitten into the lower parts of the wood and started to crawl upwards inch by inch and has now on some come halfway. Yes, we’ll all go there in the end. Be covered and decomposed to make room for others.


FACTS
Motorola MotoG3
f2 1/33s ISO250 3,64mm
11 aug 2019, kl 18.12
Compost at Farstanäs Camping, Järna, Sweden


Känner hur magen känner sig mätt och belåten. Inte överfull som efter en brakmiddag utan lagom som efter en trevlig lunch. Denna trevliga, väldigt alldagliga lunch med familjen. Lägger besticken på tallriken och inser att jag nu måste duka av och ta hand om disken efter detta, så jag sitter kvar. Tittar upp och ser att min fru har bytts ut mot en hund. En hund vid matbordet?

Som tur var vår hund men ändock lite chockande. Var tog frugan vägen? Om hon är borta så hamnar avdukningen och disken i mitt knä så att säga. Sonen är kvar i alla fall och det kommer över mig att det är trevligt att få äta mat med sin familj. Träffa och känna in alla som är en närmast.

Tänker på filmbilden av en italiensk familj som äter tillsammans under stök och stoj. Hela släkten samlad. Inte bara några nära, utan alla. Vi är inte riktigt där, för här är det bara frugan och jag och våra fantastiska barn, men en hund vid matbordet kan ju liva upp. Frugan ja. Var tog hon vägen?

– Vad mycket disk italienarna måste ha. slår det mig. Hunden hjälper mig med grovdisken i alla fall. Ser till så jag slipper stå och slabba med matrester. De kanske har hundar i alla italienska hushåll?

Sonen inleder en konversation med hunden om att hon faktiskt inte får äta från bordet, men att det är okej att hon sitter där. Hunden ser väldigt oförstående ut.
– Jag? Skulle jag ta något från bordet om du tittade bort? Aldrig! uttrycker hon med hela sitt väsen, men vi litar inte på henne, så sonen får hålla koll. Men var tog frugan vägen? Hon verkar inte komma tillbaka. Kanske kan få sonen att hjälpa mig med disken…

I feel how the stomach feels full and satisfied. Not overfull as after a brackish dinner but just full as after a nice lunch. This nice, very everyday lunch with the family. Puts the cutlery on the plate and realizes that I now have to set the table and take care of the dishes after this, so I stay. Looking up and sees that my wife has been replaced by a dog. A dog at the dining table?

Luckily our dog, but was still a bit shocking. Where did my wife go? If she’s gone, the clearing of the table and the dish ends up in my lap, so to speak. The son is still there anyway and it comes to me that it is nice to eat with the family. Meet and feel everyone who is closest to you.

Thinking of the film image of an Italian family eating together during lark and fuss. The whole family gathered. Not just some close, but everyone. We are not really there, because here it is just my wife and I and our fantastic children, but a dog at the dining table can brighten things up. The wife. Where did she go?

– What a lot of dishes the Italians must have. The dog helps me with the rough washing in any case. Make sure I do not have to stand and slab with leftover food. Maybe they have dogs in all Italian households?

The son starts a conversation with the dog that she is not actually allowed to eat from the table, but that it is okay for her to sit there. The dog looks very incomprehensible.
– Me? Would I take anything from the table if you looked away? Never! she expresses with all her being, but we do not trust her, so the son keeps an eye on her. But where did my wife go? She does not seem to be coming back. Maybe I can get my son to help me with the dishes…


FACTS
Nikon D7000
f4
1/60s
ISO800
28mm
22 May 2020, kl 15.58
Lunch table, Family Lomner, Lemland, The Åland Islands

Jag har svårt för blombilder. De säger mig inte så mycket och blommor generellt lockar mig inte heller. Jag har mycket hellre gröna växter i min närhet. Till exempel gillade jag kaktusar när jag var yngre och mina fönsterbrädor i mitt pojkrum var fyllda av dem. Lätta att sköta och intressanta att beskåda.

I min trädgård har jag hellre nyttoväxter som örter och potatis än färgglada blommor och detta gör att blombilder inte fångar mig.

Men nu var det den enda jag hade till utmaningen ”All alone” i Gurushots. Men där tycker jag den passar, för det svarta som kommer krypande från högerhörnet får den att kännas hotat och i desperat behov av sol och någon som älskar den.

I have a hard time with flower pictures. They do not tell me much and flowers in general do not attract me either. I’d rather prefer green plants in my vicinity. For example, I liked cacti when I was younger and my window sills in my boys’ room were filled with them. Easy to care for and interesting to view.

In my garden, I prefer useful plants such as herbs and potatoes to colorful flowers and this means that flower pictures do not capture me.

But now it was the only one I had for the challenge ”All alone” in Gurushots. But there I think it fits, because the black that comes creeping from the right corner makes it feel threatened and in desperate need of sun and someone who loves it.


FACTS
Samsung SM-G955F
f 1,7
Exp 1/2736
ISO 40
23 April 2020, kl 17:30
Wood anemone at forest road, Bankesta, Järna, Sweden


Vickar mig in till klippan i det lugna vattnet. Paddelns drag för mig närmare och till slut kan jag lägga upp paddeln på klippan och resa mig lite upp i sittbrunnen. Detta för att få kapellet att sträckas ut och få det vatten, som ofta samlas kring midjan som en liten sjö, att rinna av. Denna sjö har en tendens att vilja vänta på rätt tillfälle att slå till och det tillfället är just när man tror att man har klarat sig torr ur kajaken och ställer sig upp. Då känner man denna lilla sjö rinna ner över nedre delen av benen och på något sätt också blöta ner hela ens akterkastell.

Vet inte riktigt hur det senare går till, för kapellet borde täcka denna bakre del och istället tvinga vattnet att rinna ner över baksidan av knäna, men kombinationen vatten och kajakkapell kan styras av ännu okända naturkrafter, så jag tar det säkra före det osäkra och sträcker mig ännu lite till och ser till så att vattnet verkligen tvingas av från kapellet och ner i havet igen. Går sedan igenom balansakten häva-mig-upp-ur-kajaken-med-ben-som-inte-fått-röra-på-sig-ordentligt-på-två-timmar och vältrar upp min kropp på klippan. Väl uppe på fötter konstaterar jag att jag i alla fall måste byta om. För kapellet har tydligen haft en överenskommelse med vattnet om att det får komma in i sittbrunnen i alla fall.

Som tur är har kajakturen denna gång gått till Kobba Klintar utanför Mariehamn och där finns rymliga toaletter att byta om i. Och nu snackar vi rymliga, för det går säkert in 4 personer med corona godkänt säkerhetsavstånd i dem. De är lite mörka genom att det inte finns någon el här men helt klart besöksvärda. Efter att ha fått det varmare och torrare om bakdelen och sett till så mina gäster också tagit hand om sin bakdel, eller i alla fall det som varit blött, strosar vi upp till lotshuset och den trevliga serveringen.

Genom att jag jobbar som kajakguide i dag ingår det att orientera gästerna, fixa matbeställningarna och avnjuta en god smörgås à la Kobba Klintar tillsammans med dem. Idag blev det med visor från Schweiz men det är en annan historia!

Sculling me to the cliff in the calm water. The paddles pulls moves me closer and finally I can place the paddle on the rock and get up a little in the cockpit to make the sprayskirt stretch out. This to make the water, which often collects around the waist like a small lake, run off. This lake has a tendency to wait for the right time to strike and that time is just when you think you have managed to get out of the kayak dry and stand up. Then you feel this little lake run down over the lower part of the legs and somehow also wet down your entire sterncastle.

Do not really know how the latter works, because the sprayskirt should cover this rear part and instead force the water to flow down over the back of the knees, but the combination of water and kayak sprayskirts can be controlled by as yet unknown natural force, so I take the safe before the unsafe and stretch me a little more to make sure that the water is really forced off from the sprayskirt and down into the sea again. Then goes through the balancing act of lifting-me-up-from-the-kayak-with-legs-that-have-not-been-allowed-to-move-properly-in-two-hours and rolls my body up on the rock. Once on my feet, I find that I have to change in any case. Because the sprayskirt has apparently had an agreement with the water that it can enter the cockpit in any case.

Fortunately, this time the kayak trip has gone to Kobba Klintar outside Mariehamn and there are spacious toilets to change in. And now we are talking spacious, because it certainly goes into 4 people with Corona approved safety distance in them. They are a bit dark because there is no electricity here but definitely worth visiting. After getting warmer and drier on the rear end and making sure my guests also took care of their backside, or at least what has been wet, we stroll up to the pilot house and the nice café.

Because I work as a kayak guide today, it includes orienting the guests, fixing the food orders and enjoying a good sandwich à la Kobba Klintar together with them. Today it was with songs from Switzerland but that’s a different story!


FACTS
Samsung SM-G900F
f 2,2
Exp 1/980
ISO 40
21 July 2018, kl 12.51
The old pilot station Kobba Klintar outside Mariehamn, The Åland Islands
http://www.kobbaklintarsvanner.ax/sv


Vilken otrolig känsla att var så nära ett tåg som dundrar förbi i sin maxfart! Det dånar, viner och skramlar så att det är svårt att till och med förmå sig att tycka på fotoknappen. Tryckvågen från loket rycket tag i jackan och får mig att vingla trots att jag sitter ihopkrupen på knä, med telefonen stödd mot mitt lår för att inte få skakningsoskärpa med den långa slutartiden. Shoff, shoff, shoff låter det när vagn för vagn dundrar förbi mig samtidigt som larmet från plankorsningens klockor klämtar febrilt. Klockorna är verkligen påträngande som att de desperat vill få bort mig från platsen och backa undan från faran. Äntligen är det över och tåget rusar vidare mot Stockholm och jag kan dra mig undan och fundera på om denna bild var värt obehaget?

What an incredible feeling to be so close to a train that thunders past at its maximum speed! It thunders, winks and rattles so that it is difficult to even persuade oneself to press the photo button. The pressure wave from the locomotive jerks the jacket and makes me sway even though I am crouched on my knees, with the phone supported against my thigh so as not to get shaky blur with the long shutter speed. Shoff, shoff, shoff it sounds when wagon after wagon thunders past me at the same time as the alarm from the bells of the level crossing rings feverishly. The bells are really intrusive as if they desperately want to get me out of the place and back away from the danger. Finally it’s over and the train rushes on towards Stockholm and I can back off and I wonder if this picture was worth the discomfort?


FACTS
Samsung SM-G955F
f 1,7
Exp 1/15 s
ISO 50
12 maj 2020, kl 22.00
Level crossing at Björknäs, Järna, Sweden