Vickar mig in till klippan i det lugna vattnet. Paddelns drag för mig närmare och till slut kan jag lägga upp paddeln på klippan och resa mig lite upp i sittbrunnen. Detta för att få kapellet att sträckas ut och få det vatten, som ofta samlas kring midjan som en liten sjö, att rinna av. Denna sjö har en tendens att vilja vänta på rätt tillfälle att slå till och det tillfället är just när man tror att man har klarat sig torr ur kajaken och ställer sig upp. Då känner man denna lilla sjö rinna ner över nedre delen av benen och på något sätt också blöta ner hela ens akterkastell.

Vet inte riktigt hur det senare går till, för kapellet borde täcka denna bakre del och istället tvinga vattnet att rinna ner över baksidan av knäna, men kombinationen vatten och kajakkapell kan styras av ännu okända naturkrafter, så jag tar det säkra före det osäkra och sträcker mig ännu lite till och ser till så att vattnet verkligen tvingas av från kapellet och ner i havet igen. Går sedan igenom balansakten häva-mig-upp-ur-kajaken-med-ben-som-inte-fått-röra-på-sig-ordentligt-på-två-timmar och vältrar upp min kropp på klippan. Väl uppe på fötter konstaterar jag att jag i alla fall måste byta om. För kapellet har tydligen haft en överenskommelse med vattnet om att det får komma in i sittbrunnen i alla fall.

Som tur är har kajakturen denna gång gått till Kobba Klintar utanför Mariehamn och där finns rymliga toaletter att byta om i. Och nu snackar vi rymliga, för det går säkert in 4 personer med corona godkänt säkerhetsavstånd i dem. De är lite mörka genom att det inte finns någon el här men helt klart besöksvärda. Efter att ha fått det varmare och torrare om bakdelen och sett till så mina gäster också tagit hand om sin bakdel, eller i alla fall det som varit blött, strosar vi upp till lotshuset och den trevliga serveringen.

Genom att jag jobbar som kajakguide i dag ingår det att orientera gästerna, fixa matbeställningarna och avnjuta en god smörgås à la Kobba Klintar tillsammans med dem. Idag blev det med visor från Schweiz men det är en annan historia!

Sculling me to the cliff in the calm water. The paddles pulls moves me closer and finally I can place the paddle on the rock and get up a little in the cockpit to make the sprayskirt stretch out. This to make the water, which often collects around the waist like a small lake, run off. This lake has a tendency to wait for the right time to strike and that time is just when you think you have managed to get out of the kayak dry and stand up. Then you feel this little lake run down over the lower part of the legs and somehow also wet down your entire sterncastle.

Do not really know how the latter works, because the sprayskirt should cover this rear part and instead force the water to flow down over the back of the knees, but the combination of water and kayak sprayskirts can be controlled by as yet unknown natural force, so I take the safe before the unsafe and stretch me a little more to make sure that the water is really forced off from the sprayskirt and down into the sea again. Then goes through the balancing act of lifting-me-up-from-the-kayak-with-legs-that-have-not-been-allowed-to-move-properly-in-two-hours and rolls my body up on the rock. Once on my feet, I find that I have to change in any case. Because the sprayskirt has apparently had an agreement with the water that it can enter the cockpit in any case.

Fortunately, this time the kayak trip has gone to Kobba Klintar outside Mariehamn and there are spacious toilets to change in. And now we are talking spacious, because it certainly goes into 4 people with Corona approved safety distance in them. They are a bit dark because there is no electricity here but definitely worth visiting. After getting warmer and drier on the rear end and making sure my guests also took care of their backside, or at least what has been wet, we stroll up to the pilot house and the nice café.

Because I work as a kayak guide today, it includes orienting the guests, fixing the food orders and enjoying a good sandwich à la Kobba Klintar together with them. Today it was with songs from Switzerland but that’s a different story!


FACTS
Samsung SM-G900F
f 2,2
Exp 1/980
ISO 40
21 July 2018, kl 12.51
The old pilot station Kobba Klintar outside Mariehamn, The Åland Islands
http://www.kobbaklintarsvanner.ax/sv


Vilken otrolig känsla att var så nära ett tåg som dundrar förbi i sin maxfart! Det dånar, viner och skramlar så att det är svårt att till och med förmå sig att tycka på fotoknappen. Tryckvågen från loket rycket tag i jackan och får mig att vingla trots att jag sitter ihopkrupen på knä, med telefonen stödd mot mitt lår för att inte få skakningsoskärpa med den långa slutartiden. Shoff, shoff, shoff låter det när vagn för vagn dundrar förbi mig samtidigt som larmet från plankorsningens klockor klämtar febrilt. Klockorna är verkligen påträngande som att de desperat vill få bort mig från platsen och backa undan från faran. Äntligen är det över och tåget rusar vidare mot Stockholm och jag kan dra mig undan och fundera på om denna bild var värt obehaget?

What an incredible feeling to be so close to a train that thunders past at its maximum speed! It thunders, winks and rattles so that it is difficult to even persuade oneself to press the photo button. The pressure wave from the locomotive jerks the jacket and makes me sway even though I am crouched on my knees, with the phone supported against my thigh so as not to get shaky blur with the long shutter speed. Shoff, shoff, shoff it sounds when wagon after wagon thunders past me at the same time as the alarm from the bells of the level crossing rings feverishly. The bells are really intrusive as if they desperately want to get me out of the place and back away from the danger. Finally it’s over and the train rushes on towards Stockholm and I can back off and I wonder if this picture was worth the discomfort?


FACTS
Samsung SM-G955F
f 1,7
Exp 1/15 s
ISO 50
12 maj 2020, kl 22.00
Level crossing at Björknäs, Järna, Sweden


Hur hamnade jag i denna granplantering? Risiga grenar skrapar mot oskyddade händer och ansikte. Vägen blockeras helt av torra grenar så man måste gå i en helt annan riktning för att sedan försöka leta sig tillbaka åt rätt håll. Solen som värmde så skönt är borta och kvar är en kall skugga vars fuktighet känns i näsan. Inget grönt på marken utan bara en brun, död matta av gamla barr. Men så plötsligt glesar det ur och solen lyckas ta sig ner till marken i en öppning bland alla risiga stammar. Djuren har tagit chansen och banat väg mellan träden och plötsligt finns det en väg ut till andra sidan. Yes! Jag slipper ut!


FAKTA
Samsung SM-G955F
F 1,7
Exp 1/60 s
ISO 160
25 april 2020, kl 12:36
Skogen söder om Bankesta, Järna, Sverige


Att ha en svart backe nedanför sig och ingen annan är där. För stunden bara njuta av ensamheten och den nästan orörda snön. Känna kylan mot ansiktet och snöns struktur med handen – mjuk och frasig – nyfallen under natten. Solen är fortfarande på väg upp. Den värmer inte ännu men blänker i ögonen, så man måste kisa. Upp på brädan och sedan ner, ner, ner i vida, mjuka, vardagsförskjutande svängar.


FAKTA
Samsung SM-G955F
F 1,7
Exp 1/11200
ISO 40
6 mars 2020, kl 10:37
Ovanför Branten, Branäs skidanläggning, Sverige

Är det stängt?

Är de på väg att öppnas?

Ska jag vända om och lägga detta bakom mig eller ska jag banka på och högt kräva min rätt?


FAKTA
Samsung SM-G900F
F 1.7
ISO 50
Exp 1/15 s
12 maj 2020, kl 22:00
Plankorsningen vid Björknäs, Järna, Sverige


Är det en glimt av framtiden som syns där bakom, när tidståget rusar vidare tiondel för tiondel?

Är det framtiden som rödljusen blinkar varnande för eller är det bara en uppmaning att inte rusa fram i livet utan hejd?

En lucka i tiden tycks ha skapats av en slump när jag tryckt på avtryckaren eller är det något som vill visa mig eller dig något?

Is it a glimpse of the future that can be seen behind it, when the time train rushes on tenth by tenth?

Is it the future that the red lights flash warn of or is it just a call not to rush forward in life without stopping?

A gap in time seems to have been created by chance when I pressed the shutter button or is it something that wants to show me or you something?


FAKTA
Samsung SM-G955F
F 2,2
ISO 40
Exp 1/180 s
12 nov 2017, kl 14:38

Detta blir femte gången jag skapar något nytt på internet och denna gång kommer det att handla om bilder.

Självporträtt

Bilder har egentligen funnits med mig sedan min ungdom när jag fotade svartvitt och stod och framkallade i källaren till Paulinska skolan i Strängnäs. Skulle vara roligt att plocka fram dem igenom på något sätt… men som ni då ser så att det inte bara min närvaro på nätet som ska börja på ny kula, utan också detta med bilder. Sålde min gamla Nikon, som legat oanvänd i flera år, när det blev för dyrt och krångligt att hålla på med papperskopior. Jag hade då inte heller råd att köpa in mig i den nya digitala tekniken. Men nu, 10 år senare, har jag lyckats få ihop pengar till en begagnad Nikon D7000 med en kitlins på 18 till 200 mm! Detta ska bli min ingång till den digitala systemkameravärlden. Stort tack till Albin Östervall som hjälpte mig med kameravalet. Kolla in hans sida Fredag med foto för fina bilder och roliga fotoupptåg!

Ser i detta två olika vägar som jag förhoppningsvis kommer att jobba med parallellt.

Väg 1:
En väg jag redan börjat vandra med mitt Instagramkonto ”fromstefanspointofview”. Ett konto som är tänkt som en plats där jag ska skapa en berättelse till mina bilder. För att skapa ett mer utmanande och tvingande koncept så slumpar jag bilder från mitt Gurushots-konto. Det gör att jag inte själv kan bestämma vilken bild som jag ska välja, utan jag måste använda min mer kreativa sida och skapa en text till något som kastas upp framför mig.

Angående Gurushots så har jag svårt att betala för att vinna. Visst, du måste ha en bra bild men sedan handlar det om taktik och att köpa sig position och det har jag ingen lust med nu. Så jag använder Gurushots till att slumpa fram bilder men också för att se vilka av mina bilder som går hem hos en bred och kritisk publik. Ett sätt att få återkoppling så att jag inte bara ser det jag själv vill. Men den störta anledningen är för att tvinga mig utanför mina fotoramar så att säga. Med frekvent nya utmaningar som kommer upp, så får det mig att testa nya fotoområden och nya scener att jobba med.

Att dela en citron.
Min i dagsläget mest premierade bild på Gurushots!

Jag kommer att ändra lite på upplägget med mitt Instagramkonto och skriva texterna i min blogg istället för till fotot på Instagram. Instagram blir mer en väg till min blogg.

Väg 2
Denna väg är inte lika klar som Väg 1, men den handlar om att få dela med sig av en resa. Jag vill skapa något där jag kan dela med mig av de lärdomar jag kommer över i min resa som fotograf men även de upplevelser jag får. Helst skulle jag vilja gör detta genom en vlogg i stil med Thomas Heaton tex, men inget är klart och som det ser ut nu får jag börja med text och bilder i blogginlägg! Namnet på konceptet får bli ”Photographic steps”…

Klippa vid Herröskatan, Åland