Photograph theater rehearsal indoors!

Här var det mörk! tänkte jag när jag klev in på scenen.

Hur skulle jag kunna fotografera i detta nästan obefintliga ljus?

It was dark here! I thought as I stepped onto the stage.

How could I photograph in this almost non-existent light?

Jag hade klivit in i Teatersalen på Alandica kultur och kongress i Mariehamn. Lågt i tak, svart och en intim stämning som någon entusiastisk kulturmänniska antagligen skulle kalla det. Inbjuden hit av Niklas Lantz för att fotografera en av de sista repetitionerna av föreställningen I väntan på Wilson av Harold Pinter.

I had stepped into the theater hall at Alandica culture and congress in Mariehamn. Low ceilings, black and an intimate atmosphere as some enthusiastic cultural person would probably call it. Invited here by Niklas Lantz to photograph one of the last rehearsals of the performance The dumb waiter by Harold Pinter.

Niklas Lantz står denna gång för ljud och ljus i föreställningen och den regisseras av Cris af Enehielm. Jag hade ingen aning om vad det hela handlade om eller hur det skulle uppenbara sig, men en upplevelse blev det!

Genom att jag nu inte visste något om denna föreställning, så får inte ni heller veta något nu i början. Ni får istället ta det i min upplevelseordning och därför börjar jag med det tekniska.

Hur skulle jag ro detta i land och få med mig i alla falla några bilder som fungerade i detta mörker?

This time Niklas Lantz is responsible for sound and light in the performance and it is directed by Cris af Enehielm. I had no idea what it was all about or how it would unfold, but what an experience it was!

Since I didn’t know anything about this teater play, you don’t get to know anything at the beginning either. You can instead take it in my order of experience, and therefore I will start with the technical.

How would I row this ashore and somehow get some pictures that worked in this darkness?

Förra gången när jag fotograferade en teaterrepetition var jag utomhus och ljuset räckte till utan problem. Kolla gärna in mitt blogginlägg Photograph theater rehearsal!

Nu har jag bytt upp mig från Nikon D7000 till Nikon D800, med ett mindre zoom, från 18-200 mm till ett 24-70 mm. Men med denna intima scen var det inget problem. Så fast bländare och tid och ett automatiskt ISO med ett övre tak, var planen.

The last time I photographed a theater rehearsal, I was outdoors and the light was sufficient without any problems. Feel free to check out my blog post Photograph theater rehearsal!

Now I have changed from Nikon D7000 to Nikon D800, with a smaller zoom, from 18-200 mm to a 24-70 mm. But with this intimate scene, there was no problem. So fixed aperture and time and an automatic ISO with an upper limit, was the plan.

Bländaren blev 4 för att hålla det lågt men inte för lågt. Tamron-zoomen jag har, går ner till 2,8 men skärpedjupet är då minimalt, vilket gör att jag har missat skärpan åtskilliga gånger, för att jag eller objektet har lyckats röra på sig lite grand. Så jag gick upp några steg, trots mörkret i salen!

Tiden fick bli på gränsen till rörelseoskärpa på 1/100 sekund för att hinna få in lite ljus i alla fall.

Max för ISO satte jag på 6500. Det är ganska mycket brus då men med hjälp av Raw Therapees Nois reduction, så går mycket att få bort. Tänkte även att scenen såg väldigt ruffig ut så lite kornkänsla skulle nog inte skada i alla fall!

The aperture was 4 to keep it low but not too low. The Tamron zoom I have, goes down to 2.8 but the depth of field is then minimal, which means that I have lost focus several times, because I or the object has managed to move a little. So I went up a few steps, despite the darkness in the hall!

The time had to be on the verge of motion blur at 1/100 of a second in order to get some light in.

I set the maximum ISO to 6500. There is quite a lot of noise then, but with the help of Raw Therapee’s Noise reduction, a lot can be removed. I also thought that the scene looked very rough, so a bit of grit feeling would probably not hurt anyway!

Som tur var så funkade detta väldigt bra, vilket jag upptäckte efteråt och som jag hoppas ni också kan tycka när ni ser bilderna. Tycker att det operfekta med brus som även skapar en oskärpa och ibland en antydan av rörelsesudd, passar scenen och det som utspelade sig där.

Fortunately, this worked very well, which I discovered afterwards and which I hope you can also think when you see the pictures. I think that the imperfection of noise, which also creates a blur and sometimes a hint of motion blur, fits the scene and what took place there.

Jag fick fritt spelrum att röra mig på scenen, men jag kände mig inte lika trygg som förra gången. Så jag låg inte denna gång mitt på scengolvet och fotade entrén!

Men jag tog mig ganska nära skådespelarna och försökte förstå hur de skulle röra sig på scenen för att förekomma och fånga ögonblicket som jag inte visste något om!

I was given free space to move around on stage, but I didn’t feel as safe as last time. So this time I didn’t lie in the middle of the stage floor and photograph the entrance!

But I got quite close to the actors and tried to understand how they would move on stage to appear and capture the moment that I knew nothing about!

Två skådespelare upptar scenen och det är Jon Henriksen som spelar Ben och Sue Lemström som spelar Gus.

När vi nu har kommit så här långt så kan vi ju ta vad I väntan på Wilson handlar om. Två gangsterns eller om de till och med skulle kunna kallas torpeder, träffas inför sitt nästa jobb som de ska få av sin boss Wilson. Mötesplasten är en ruffig källare som verkar övergiven och bortglömd. Det är klart spänt mellan de två och konflikter och dispyter blossar upp hela tiden.

Det hela bryts dock upp med att en mathiss helt plötsligt börjar leverera lappar med beställningar, fast det inte längre finns något kök i den slitna lokalen. Detta skapar ett moment till i berättelsen, som nu inte bara handlar om relationen mellan de två nervösa torpederna utan också absurda inslag från mathissen. Spänt, mörkt, komiskt och absurt helt enkelt.

Two actors take the stage and it is Jon Henriksen who plays Ben and Sue Lemström who plays Gus.

Now that we’ve come this far, we can take what The dumb waiter is about. Two gangster’s, or if they could even be called torpedoes, meet before their next job, which they will get from their boss Wilson. (Hence the Swedish name Waiting for Wilson). The meeting place is a shabby basement that seems abandoned and forgotten. It is clearly tense between the two and conflicts and disputes flare up all the time.

However, it all breaks up when a food elevator suddenly starts delivering notes with orders, even though there is no longer a kitchen in the run-down premises. This creates another moment in the story, which is now not only about the relationship between the two nervous torpedoes, but also absurd elements from the food elevator. Tense, dark, comical and simply absurd.

Jag hade väldigt kort med tid för att redigera bilderna efter fotograferingen för jag skulle iväg till Sverige. Men jag la lite tid på att försöka hitta en känsla som ännu mer stämde med pjäsen.

Jag försökte få fram den hårda attityden, de trasiga gestalterna och och trycka på den ruffiga miljön.

Det blev dessa tre experimentbilder jag lyckades frå fram. Det som blev slutresultatet är färgbilden nedan.

Slutet är i denna upplaga av pjäsen är våldsamt. För att framhäva det, tog jag fram några svartvita bilder och beskar dem kraftigare. Skulle nog kunna hitta fler detaljer och beskära dem ännu mer för att få fram en känsla av kaos, konflikt, adrenalin och rädsla.

I had very little time to edit the pictures after the shoot because I was going to Sweden. But I spent some time trying to find a feeling that was even more in line with the play.

I tried to bring out the harsh attitude, the broken figures and to emphasize the rough environment.

These were the three experimental images I managed to come up with. The final result is the color image to the right.

The ending in this edition of the play is violent. To highlight it, I took some black and white images and cut them more sharply. Could probably find more details and crop them even more to bring out a sense of chaos, conflict, adrenaline and fear.

Oerhört spännande att få möjligheten att fotografera repetitionen. En något absurd pjäs med många bottnar mitt i den mellanmänskliga konflikten.

De första översättningarna av pjäsen hette inte I väntan på Wilson utan istället Mathissen. Som ni då förstår så är mathissen ett viktigt inslag i pjäsen och som bjuder på det absurda.

På engelska heter den The dumb waiter och vill ni se en variant av den så finns den här på Youtube!

Skriv gärna en kommentar om vad du tycker om antigen bilderna eller pjäsen!

På återseende!

Extremely exciting to have the opportunity to photograph the rehearsal. A somewhat absurd play with many bottoms in the middle of the interpersonal conflict.

The first translation to Swedish of the play were not called Waiting for Wilson, but instead ”Mathissen” (The dumb waiter) which is the English title of the play. As you will understand, the food elevator is an important element in the play and offers the absurd.

If you want to see a version of it, it’s here on Youtube!

Feel free to write a comment about what you think of either the pictures or the play!

See you later!