Mio tog studenten den 12 juni 2024 vid Musikallinjen på Kulturama i Hammarby Sjöstad, Stockholm. Ni som inte var med bjuds härmed på bilder och klipp från dagen och vi som var med får njuta igen!
Grattis Mio!
Therese på väg till Kulturama med Mios fina skylt!
Gänget som väntade på Mio och även Tintin. Beppe, Malva, Pixie, Therese, Matilda och jag Stefan som fotograf!
Det regnade lite på oss men sedan upphörde det!
Jo, han är där! Längst till höger!
Morfar var med också på något sätt, så det blev lite känslosamt.
Tintin tog också studenten från teaterprogrammet.
Mios studentskylt med musikaler han redan varit med i: Hamilton Les Miserables Hair
Malva fick gå undan ganska raskt för det blev för mycket för Pixie, så hon gratulerade Mio lite vid sidan om.
Efter utspringet försvann studenterna till sina lastbilsflak, vilket vi hoppade över. De rullade sedan runt i Stockholm och firade.
Dagen efter var det mottagning hemma hos Mio och Tintin i Fasta strand med släkt och vänner!
Mio, Malva, Stefan, Thord och Elisabeth.
Melker bjöd på studentsnaps med tillhörande visa!
Malva satte ihop en reel på allt, så här nedan kan du njuta av allt en gång till!
Här var det mörk! tänkte jag när jag klev in på scenen.
Hur skulle jag kunna fotografera i detta nästan obefintliga ljus?
It was dark here! I thought as I stepped onto the stage.
How could I photograph in this almost non-existent light?
Jag hade klivit in i Teatersalen på Alandica kultur och kongress i Mariehamn. Lågt i tak, svart och en intim stämning som någon entusiastisk kulturmänniska antagligen skulle kalla det. Inbjuden hit av Niklas Lantz för att fotografera en av de sista repetitionerna av föreställningen I väntan på Wilson av Harold Pinter.
I had stepped into the theater hall at Alandica culture and congress in Mariehamn. Low ceilings, black and an intimate atmosphere as some enthusiastic cultural person would probably call it. Invited here by Niklas Lantz to photograph one of the last rehearsals of the performance The dumb waiter by Harold Pinter.
Niklas Lantz står denna gång för ljud och ljus i föreställningen och den regisseras av Cris af Enehielm. Jag hade ingen aning om vad det hela handlade om eller hur det skulle uppenbara sig, men en upplevelse blev det!
Genom att jag nu inte visste något om denna föreställning, så får inte ni heller veta något nu i början. Ni får istället ta det i min upplevelseordning och därför börjar jag med det tekniska.
Hur skulle jag ro detta i land och få med mig i alla falla några bilder som fungerade i detta mörker?
This time Niklas Lantz is responsible for sound and light in the performance and it is directed by Cris af Enehielm. I had no idea what it was all about or how it would unfold, but what an experience it was!
Since I didn’t know anything about this teater play, you don’t get to know anything at the beginning either. You can instead take it in my order of experience, and therefore I will start with the technical.
How would I row this ashore and somehow get some pictures that worked in this darkness?
Förra gången när jag fotograferade en teaterrepetition var jag utomhus och ljuset räckte till utan problem. Kolla gärna in mitt blogginlägg Photograph theater rehearsal!
Nu har jag bytt upp mig från Nikon D7000 till Nikon D800, med ett mindre zoom, från 18-200 mm till ett 24-70 mm. Men med denna intima scen var det inget problem. Så fast bländare och tid och ett automatiskt ISO med ett övre tak, var planen.
The last time I photographed a theater rehearsal, I was outdoors and the light was sufficient without any problems. Feel free to check out my blog post Photograph theater rehearsal!
Now I have changed from Nikon D7000 to Nikon D800, with a smaller zoom, from 18-200 mm to a 24-70 mm. But with this intimate scene, there was no problem. So fixed aperture and time and an automatic ISO with an upper limit, was the plan.
Bländaren blev 4 för att hålla det lågt men inte för lågt. Tamron-zoomen jag har, går ner till 2,8 men skärpedjupet är då minimalt, vilket gör att jag har missat skärpan åtskilliga gånger, för att jag eller objektet har lyckats röra på sig lite grand. Så jag gick upp några steg, trots mörkret i salen!
Tiden fick bli på gränsen till rörelseoskärpa på 1/100 sekund för att hinna få in lite ljus i alla fall.
Max för ISO satte jag på 6500. Det är ganska mycket brus då men med hjälp av Raw Therapees Nois reduction, så går mycket att få bort. Tänkte även att scenen såg väldigt ruffig ut så lite kornkänsla skulle nog inte skada i alla fall!
The aperture was 4 to keep it low but not too low. The Tamron zoom I have, goes down to 2.8 but the depth of field is then minimal, which means that I have lost focus several times, because I or the object has managed to move a little. So I went up a few steps, despite the darkness in the hall!
The time had to be on the verge of motion blur at 1/100 of a second in order to get some light in.
I set the maximum ISO to 6500. There is quite a lot of noise then, but with the help of Raw Therapee’s Noise reduction, a lot can be removed. I also thought that the scene looked very rough, so a bit of grit feeling would probably not hurt anyway!
Som tur var så funkade detta väldigt bra, vilket jag upptäckte efteråt och som jag hoppas ni också kan tycka när ni ser bilderna. Tycker att det operfekta med brus som även skapar en oskärpa och ibland en antydan av rörelsesudd, passar scenen och det som utspelade sig där.
Fortunately, this worked very well, which I discovered afterwards and which I hope you can also think when you see the pictures. I think that the imperfection of noise, which also creates a blur and sometimes a hint of motion blur, fits the scene and what took place there.
Jag fick fritt spelrum att röra mig på scenen, men jag kände mig inte lika trygg som förra gången. Så jag låg inte denna gång mitt på scengolvet och fotade entrén!
Men jag tog mig ganska nära skådespelarna och försökte förstå hur de skulle röra sig på scenen för att förekomma och fånga ögonblicket som jag inte visste något om!
I was given free space to move around on stage, but I didn’t feel as safe as last time. So this time I didn’t lie in the middle of the stage floor and photograph the entrance!
But I got quite close to the actors and tried to understand how they would move on stage to appear and capture the moment that I knew nothing about!
Gus explains #3665 Nikon D800 f4 1/100s ISO2500 52mm Sue Lemström as Gus in The dumb waiter, Alandica, Mariehamn, The Åland Islands 5 June 2023.
Två skådespelare upptar scenen och det är Jon Henriksen som spelar Ben och Sue Lemström som spelar Gus.
När vi nu har kommit så här långt så kan vi ju ta vad I väntan på Wilson handlar om. Två gangsterns eller om de till och med skulle kunna kallas torpeder, träffas inför sitt nästa jobb som de ska få av sin boss Wilson. Mötesplasten är en ruffig källare som verkar övergiven och bortglömd. Det är klart spänt mellan de två och konflikter och dispyter blossar upp hela tiden.
Det hela bryts dock upp med att en mathiss helt plötsligt börjar leverera lappar med beställningar, fast det inte längre finns något kök i den slitna lokalen. Detta skapar ett moment till i berättelsen, som nu inte bara handlar om relationen mellan de två nervösa torpederna utan också absurda inslag från mathissen. Spänt, mörkt, komiskt och absurt helt enkelt.
Two actors take the stage and it is Jon Henriksen who plays Ben and Sue Lemström who plays Gus.
Now that we’ve come this far, we can take what The dumb waiter is about. Two gangster’s, or if they could even be called torpedoes, meet before their next job, which they will get from their boss Wilson. (Hence the Swedish name Waiting for Wilson). The meeting place is a shabby basement that seems abandoned and forgotten. It is clearly tense between the two and conflicts and disputes flare up all the time.
However, it all breaks up when a food elevator suddenly starts delivering notes with orders, even though there is no longer a kitchen in the run-down premises. This creates another moment in the story, which is now not only about the relationship between the two nervous torpedoes, but also absurd elements from the food elevator. Tense, dark, comical and simply absurd.
Ben waiting for assignment #3665 Nikon D800 f4 1/100s ISO3200 70mm Jon Henriksen as Ben in The dumb waiter, Alandica, Mariehamn, The Åland Islands 5 June 2023.
Jag hade väldigt kort med tid för att redigera bilderna efter fotograferingen för jag skulle iväg till Sverige. Men jag la lite tid på att försöka hitta en känsla som ännu mer stämde med pjäsen.
Jag försökte få fram den hårda attityden, de trasiga gestalterna och och trycka på den ruffiga miljön.
Det blev dessa tre experimentbilder jag lyckades frå fram. Det som blev slutresultatet är färgbilden nedan.
Slutet är i denna upplaga av pjäsen är våldsamt. För att framhäva det, tog jag fram några svartvita bilder och beskar dem kraftigare. Skulle nog kunna hitta fler detaljer och beskära dem ännu mer för att få fram en känsla av kaos, konflikt, adrenalin och rädsla.
I had very little time to edit the pictures after the shoot because I was going to Sweden. But I spent some time trying to find a feeling that was even more in line with the play.
I tried to bring out the harsh attitude, the broken figures and to emphasize the rough environment.
These were the three experimental images I managed to come up with. The final result is the color image to the right.
The ending in this edition of the play is violent. To highlight it, I took some black and white images and cut them more sharply. Could probably find more details and crop them even more to bring out a sense of chaos, conflict, adrenaline and fear.
Oerhört spännande att få möjligheten att fotografera repetitionen. En något absurd pjäs med många bottnar mitt i den mellanmänskliga konflikten.
De första översättningarna av pjäsen hette inte I väntan på Wilson utan istället Mathissen. Som ni då förstår så är mathissen ett viktigt inslag i pjäsen och som bjuder på det absurda.
På engelska heter den The dumb waiter och vill ni se en variant av den så finns den här på Youtube!
Skriv gärna en kommentar om vad du tycker om antigen bilderna eller pjäsen!
På återseende!
Extremely exciting to have the opportunity to photograph the rehearsal. A somewhat absurd play with many bottoms in the middle of the interpersonal conflict.
The first translation to Swedish of the play were not called Waiting for Wilson, but instead ”Mathissen” (The dumb waiter) which is the English title of the play. As you will understand, the food elevator is an important element in the play and offers the absurd.
If you want to see a version of it, it’s here on Youtube!
Feel free to write a comment about what you think of either the pictures or the play!
Folkrace car nr 86 #2583 Nikon D800, Tamron 24-70 mm f22 1/15s ISO100 70mm Vessingsboda motor stadium, The Åland Islands, 6 May 2023 at 12.05.
Vi fick för oss att åka på Folkrace här på Åland förra våren. Motorstadion ligger i Vessingsboda och när vi kom dit insåg vi att det var en stor tävling. Bilen fick ställas på vägen, för parkeringen var full för länge sedan. Det var Swedax tvådagarstävling vi hade hamnat på.
We got to go to the Folkrace here on Åland last spring. The motor stadium is in Vessingsboda and when we got there we realized that it was a big competition. The car had to be parked on the road, because the car park was full a long time ago. It was Swedax’s two-day competition we had ended up at.
Min tanke var inte att fotografera tävlingen utan kameran var med av ren vana. Men genom att jag nu hade plockat med mig kameran, så tog jag lite tid på mig att försöka hitta in i vad denna tävling kändes som.
Någon koll på förare och favoriter har jag inte och inte heller så mycket om regler, så själva tävlingen gick mig förbi. Däremot kunde jag känna värmen från solen, ljudet från bilarna och stämningen bland publiken och förarna och deras team.
My idea was not to photograph the competition, but the camera was there out of sheer habit. But because I had now brought the camera with me, I took some time to try to find out what this competition felt like.
I don’t have any knowledge of drivers and favourites, nor much about rules, so the competition itself passed me by. However, I could feel the warmth of the sun, the sound of the cars and the atmosphere among the crowd and the drivers and their teams.
Det går inte överdrivet fort på banan under ett Folkrace-lopp men lite fart finns ju i alla falla där. Så satte slutartiden på 1/20 sekund och försökte följa med bilarna när de for förbi. Lite svårt att följa bilen genom att sökaren blir svart när spegeln fälls upp! Men med några försök per bil så blev oftast någon bra.
It doesn’t go excessively fast on the track during a Folkrace race, but a little speed is always there. So set the shutter speed to 1/20 second and tried to follow the cars as they went by. A bit difficult to follow the car because the viewfinder turns black when the mirror is folded up! But with a few attempts per car, usually someone was good.
Har ju bara ett 24-70 mm Tamronobjektiv så det är svårt att komma nära när man inte är någon officiell fotograf. Men det går ju att förstora ganska kraftigt med bilderna från min Nikon D800 och det har jag gjort på oven bilder. Funkar bra tycker jag!
Only have a 24-70 mm Tamron lens, so it’s hard to get close when you’re not an official photographer. But it is possible to enlarge quite strongly with the images from my Nikon D800 and I have done that on the above images. I think it works well!
Sedan behöver ju inte bilarna bli skarpa utan även när de har rörelseoskärpa förmedlar det ju känslan av kampen på banan!
Then the cars don’t need to be sharp, but even when they have motion blur, it conveys the feeling of the fight on the track!
Tog mig även ner i depån och där finns mycket av stämningen i folkrace. Det skruvas, tittas, funderas och bankas!
Här fanns även det starka solljuset som platsen badade i. Jag ville få med det skarpa ljuset och på det sättet belysa den kamp som pågår i depån, för att kunna få ut bilen till nästa heat innan tiden har gått ut. Exponerade efter skuggorna för att få det mesta utbränt av solljuset.
Insåg att vissa ljusförhållanden i bilderna passade bättre för detta än andra när jag bearbetade bilderna. Vissa har jag tagit till två lager i GIMP för att få en ljus och en mörkare bild att jobba med. Vissa räckte det med att dra i reglagen i Raw Therapee, andra behövde en ljus vinjett för att få till det. Men jag tycker att det över lag blev som jag hade tänkt mig det.
Also took me down to the pit and there is a lot of the atmosphere in folk race. It is screwed, looked at, thought about and banked!
Here was also the strong sunlight that the place was bathed in. I wanted to bring in the bright light and in that way highlight the struggle that is going on in the pit, to be able to get the car out to the next heat before the time is up. Exposed after the shadows to get most of the sunlight burned out.
Realized that some lighting conditions in the images were better suited for this than others when I processed the images. Some I have taken to two layers in GIMP to have a light and a darker image to work with. For some it was enough to pull the sliders in Raw Therapee, others needed a bright vignette to make it happen. But I think that overall it turned out as I had imagined it.
Mechanics #2588 Nikon D800, Tamron 24-70 mm f8 1/200s ISO560 44mm Vessingsboda, The Åland Islands, 6 May 2023 at 12.13.
Kul ställe, Vessingsboda motorstadion, att vara på och fotografera! Får se om det blir fler gånger framöver.
Här är en länk till resultatlistan och vill du se krascherna från dagen så har MrFinlandsoumi lagt upp en video på YouTube!
Ses nästa gång och skriv gärna en kommentar om vad du tycker om inlägget!
Fun place, Vessingsboda motor stadium, to be at and photograph! Let’s see if there will be more times in the future.
Here is a link to the results list and if you want to see the crashes from the day, MrFinlandsoumi has posted a video on YouTube!
See you next time and feel free to write a comment about what you think of the post!
När vi under fotokursen Fotografiska processer skulle titta till vår utställningslokal på Galleri Contrast så tog jag chansen att gå loss med kameran på Stockholms gator igen.
Det visade sig bli ett trevande i vanlighet som en start, till att skjutas vilt i mitten som resulterade i mini-zinerna ”The Ride 1” och ”The Ride 2” samt ”Om anonymitet” som var med på utställningen. Sedan fortsatte jag skjuta vilt med lite längre exponeringstid och olika rörelser.
When, during the photography course Photographic Processes, we were going to look at our exhibition space at Galleri Contrast, I took the chance to go wild with the camera in Stockholm´s street again.
It turned out to be tentative in general as a start, to be shot wildly at the middle which resulted in the mini-zines ”The Ride 1” and ”The Ride 2” as well as ”Om anonymitet” which were included in the exhibition. Then I continued to shoot wildly with slightly longer exposure times and different movements.
Juxtapositioner från Söders höjder.
Juxtapositions from Söder’s heights.
Jag har en dragning åt fotoserier av någon anledning och även en svårighet att välja ut en bild från en tagning av ett objekt, som jag tycker är bättre än andra. Jag tycker oftast att alla bilder har sin egna charm och då är det svårt att välja bort.
Därför har jag i denna blogg tagit med nästan alla bilder jag tog under min vistelse i Stockholm. Dels, som jag nämnt, har svårt att välja men också för att se vad som händer när det blir mer av något eller kanske till och med för mycket.
Först blir det bilder som inte fick vara med i ”Om anonymitet”.
I have a gravitation towards photo series for some reason and also a difficulty in selecting an image from a shot of an object, which I think is better than others. I usually think that all pictures have their own charm and then it is difficult to choose.
Therefore, in this blog I have included almost all the photos I took during my stay in Stockholm. Partly, as I mentioned, having difficulty choosing but also to see what happens when there is more of something or maybe even too much.
First there will be pictures that were not allowed to be included in ”About anonymity”.
När jag gick där i motljuset för att hitta någonstans att äta tillsammans med min klasskamrat Göran Johansson blev jag intresserad av skuggorna och de bländande ljuset bakom siluetterna.
Första bilden blev med autofokus på och ljuset ställt manuellt för exponering efter högdagrar med kort skärpedjup, men när jag tittade snabbt på den på kamerans bildskärm så ville jag ha något annat. Jag knäppta av autofokusen och drog den manuellt till oskärpa och fortsatte därifrån och det resultatet gillar jag mer. Började på bländare 4,5 men gick raskt ner till 2,5 för att få ännu mer oskärpa.
When I walked there in the backlight to find somewhere to eat with my classmate Göran Johansson, I became interested in the shadows and the blinding light behind the silhouettes.
The first shot was with autofocus on and the light set manually for exposure after highlights with a shallow depth of field, but after a quick look at it on the camera’s monitor, I wanted something different. I snapped off the autofocus and manually pulled it to blur and continued from there and I like that result better. Started at aperture 4,5 but quickly went down to 2.5 to get even more blur.
Valde denna gång att redigera bilderna utifrån en idé som Sean Tucker har när har fotar sina gatubilder. Han har sin kamera inställd på dagsljus, alltså 5500 k, för att återskapa det ögat ser, även under andra ljusförhållanden. Han förklarar det bra i denna video.
Jag fotar i RAW så det finns ju utrymme att experimentera. Jag har valt en temperatur på runt 5500 k på dessa bilder, istället för kamerans automatiska val. Resultatet är ett gulare, varmare ljus än vad min kamera hade bestämt sig för.
Chose this time to edit the photos based on an idea that Sean Tucker has when taking his street photos. He has his camera set to daylight, i.e. 5500k, to reproduce what the eye sees, even under other lighting conditions. He explains it well in this video.
I shoot in RAW, so there is room to experiment. I have chosen a temperature of around 5500k in these images, instead of the camera’s automatic choice. The result is a yellower, warmer light than my camera had decided on.
Göran walks up the street #1090 Nikon D800, Tamron 24-70mm f4,5 1/800s ISO125 24mm Hornsgatan, Stockholm, 15 Mars 2023, at 16.07.
Med så många bilder att redigera körde jag på färg rakt igenom men var tvungen att testa två i svartvitt också. Tycker att det gör sig i det också, så vi får se framöver om det blir fler.
With so many images to edit, I ran colour straight through but had to try two in black and white as well. I think it’s happening there too, so we’ll see in the future if there will be more.
Hornsgatan #1114 Nikon D800, Tamron 24-70mm f2,8 1/50s ISO100 24mm Hornsgatan, Stockholm, 15 Mars 2023, at 16.13.
Testade två bilder (ovan) med kort skärpedjup och längre slutartid, för att se om jag kunde få in lite rörelseoskärpa, men jag tror jag skippade det för det var för ljust.
Tried two shots (above) with shallow depth of field and slower shutter speed, to see if I could get some motion blur in, but I think I skipped it because it was too bright.
Tänkte sedan att jag skulle vända på det. Alltså mer skärpedjup och snabb tid. Samtidigt ändrade Hornsgatan karaktär med mindre människor och större yta för bilparkering på min sida försvann. Ovan bild missade jag dock att ändra bländaren, men tycker att den fick karaktär. Sedan blev det bländare 22 och 1/200 sekund på nedan bilder.
Then thought I’d turn it around. So more depth of field and fast time. At the same time, Hornsgatan changed its character with fewer people and a larger area for car parking on my side disappeared. Above image, however, I missed changing the aperture, but I think it gained character. Then it was aperture 22 and 1/200 second on below photos.
Hornsgatan #1117 Nikon D800, Tamron 24-70mm f22 1/200s ISO640 24mm Hornsgatan, Stockholm, 15 Mars 2023, at 16.15.
Efter det blev det middag innan vi skulle ta oss till Bio Rio och prisutdelningen för årets fotobok. Det blev Cato Lein som vann. Han fick senare återlämna priset för att han hade glömt att sätta ut att några av bokens bilder inte var hans. Fin bok annars.
Jag tog dock chansen att fotografera på vägen från restaurangen till Bio Rio. Göran var steget före mig denna gång så han hamnade på fler av bilderna, men han gjorde sig bra i sin mörka rock mot ljusare bakgrund. Nu var det också lite mörkare, så jag kunde nu ha längre slutartid. Hamnade på 1/10 sekund och bländare 5,6 efter några försök och det blev bra tycker jag.
After that it was dinner before we went to Bio Rio and the award ceremony for this year’s photo book. It was Cato Lein who won. He later had to return the prize because he had forgotten to put out that some of the book’s pictures were not his. Nice book otherwise.
However, I took the chance to photograph on the way from the restaurant to Bio Rio. Göran was one step ahead of me this time so he ended up in some of the pictures, but he looked good in his dark coat against a lighter background. Now it was also a little darker, so I could now have a longer shutter speed. Ended up at 1/10th of a second and aperture 5.6 after a few tries and I think it turned out well.
Red bag #1125 Nikon D800, Tamron 24-70mm f5,6 1/10s ISO280 24mm Bergsunds strand, Stockholm, 15 Mars 2023, at 17.42.
De fyra sista här hänger ju mer ihop, så jag kallar serien ”Göran skyndar till Bio Rio”!
The last four here are more connected, so I call the series ”Göran rushes to Bio Rio”!
Overexposed #1114 Nikon D800, Tamron 24-70mm f2,8 1/10s ISO100 24mm Peter Myndes backe, Stockholm, 16 Mars 2023, at 10.25.
Nästa dag var det dags för studiebesök men jag hade lite tid över, så det blev ett stopp vid Slussen. Jag tyckte att lunchljusets skuggor och solbelysta väggar gav en intressant kontrast. Skuggorna gav också möjlighet till längre slutartid.
Överexponerat och lite vridna färger tillsammans med rörelseoskärpa både från motivets rörelse och min egen rörelse, när jag går samtidigt som jag fotograferar.
The next day it was time for a study visit, but I had a little time to spare, so there was a stop at Slussen. I thought the afternoon light shadows and sunlit walls made an interesting contrast. The shadows also allowed for a longer shutter speed.
Overexposed and slightly distorted colours along with motion blur both from the subject’s movement and my own movement, as I walk while shooting.
Lady with blue jacket #1146 Nikon D800, Tamron 24-70mm f7,1 1/10s ISO100 24mm Peter Myndes backe, Stockholm, 16 Mars 2023, at 10.26.
Testade även att samtidigt vrida kameran för att få en annan riktning i rörelsen och det passade ju in med de tre figurerna som hamnade i bilden.
Also tried turning the camera at the same time to get a different direction in the movement and it fit in with the three figures that ended up in the picture.
Här uppe på Götgatan hittade jag rörelsen och ljuset som sedan blev mini-zinerna The Ride (1) och The Ride (2) som var med i utställningen.
Up here on Götgatan, I found the movement and light that then became the mini-zines The Ride (1) and The Ride (2) that were included in the exhibition.
För mig passar rörelseoskärpa och storstad ihop. För mig är det bara en massa hets och snabba intryck som sköljer över mig när jag är i en storstad. Inget som riktigt fastnar och stannar kvar. Jag gillar att vara i det ett tag och fångas av rörelsen och rytmen och få den att fastna på bild, men sedan får det vara nog. Jag vill tillbaka till min egen lugnare, vackrare plats utom räckhåll för asfalt och bilköer.
For me, motion blur and big city go together. For me, it’s just a lot of excitement and quick impressions that wash over me when I’m in a big city. Nothing that really sticks and stays. I like to be in it for a while and get caught up in the movement and the rhythm and get it stuck in a picture, but then it’s enough. I want to go back to my own calmer, more beautiful place beyond the reach of asphalt and traffic jams.
Friends #1166 Nikon D800, Tamron 24-70mm f11 1/13s ISO100 24mm Ryssgården, Stockholm, 16 Mars 2023, at 10.31.
Fortsatte att experimentera med vridning av kameran och samtidigt rör mig i flödet av människor med längre exponeringstid, 1/13 sekund.
Tog mig sedan ned till busstationen vid Stadsgården för att åka ut mot Nacka för studiebesök och sedan tillbaka till Söder för mer studiebesök.
Continued experimenting with turning the camera and at the same time moving in the flow of people with a longer exposure time, 1/13 second.
Then took me down to the bus station at Stadsgården to go out towards Nacka for a study visit and then back to Söder for more study visits.
Borgmästartrappan #1177 Nikon D800, Tamron 24-70mm f8 1/160s ISO720 70mm Borgmästartrappan, Stockholm, 16 Mars 2023, at 10.35.
Shadows #1179 Nikon D800, Tamron 24-70mm f10 1/160s ISO100 70mm Bjurholmsplan, Stockholm, 16 Mars 2023, at 15.10.
På vägen därifrån hamnade jag i motljus igen, när jag gick mot Skanstulls tunnelbanestation. Solen låg nu lite högre än vid gårdagens promenad på Hornsgatan, men tillräckligt lågt för att skapa intressanta skuggor och siluetter.
After an interesting study visit outside Nacka (without pictures) at Ewa Stackelberg and Donald Boström, the next visit was the Center for Photography. On the way from there, I ended up in backlight again, when I walked towards Skanstull subway station. The sun was now a little higher than yesterday’s walk on Hornsgatan, but low enough to create interesting shadows and silhouettes.
Ringvägen #1177 Nikon D800, Tamron 24-70mm f7,1 1/20s ISO100 70mm Ringvägen, Stockholm, 16 Mars 2023, at 16.20.
Ringvägen #1207 Nikon D800, Tamron 24-70mm f9 1/10s ISO100 24mm Ringvägen, Stockholm, 16 Mars 2023, at 16.20.
Ringvägen #1177 Nikon D800, Tamron 24-70mm f20 1/20s ISO100 70mm Ringvägen, Stockholm, 16 Mars 2023, at 16.23.
Ner i tunnelbanan vid Skanstull för vidare färd till en klasskamrat för att prata porträttfoto. I tunnelbanan testade jag åter igen att vrida på kameran samtidigt som jag rörde mig framåt. Blev i alla fall två lyckade bilder tycker jag, från perrongen med fina färger och skön rörelse #1226 och #1229.
Train waves #1226 Nikon D800, Tamron 24-70mm f2,8 1/6s ISO100 24mm Skanstull, Stockholm, 16 Mars 2023, at 16.29.
Train waves #1226 Nikon D800, Tamron 24-70mm f2,8 1/6s ISO100 24mm Skanstull, Stockholm, 16 Mars 2023, at 16.29.
Ett mastigt inlägg som tog lite tid att plocka fram. Jag tycker att det verkligen var värt att få fram alla bilder och verkligen få se rörelsen från ruta till ruta. Jag tycker att det skapar ett sammanhang där även de inte så lyckade bilderna har en plats. Det skapar ett mervärde och alla bilder får olika roller att fylla. För mig skapar det ett minne av en resa genom Stockholm och jag hoppas det kan ge dig olika fotografiska upplevelser också, där det blir fritt att tolka bilderna som betraktare.
Ses i nästa blogginlägg!
A solid post that took some time to pick up. I think it was really worth it to get all the images and really see the movement from frame to frame. I think it creates a context where even the not so successful pictures have a place. It creates added value and all images have different roles to fill. For me, it creates a memory of a trip through Stockholm and I hope it can give you different photographic experiences as well, where you are free to interpret the images as a viewer.
En utställning i samarbete med Idre Himmelfjäll som turnerat i Mellansverige och som avslut hamnat på väggarna i lifthusen i Idre Himmelfjäll!
Bilderna är tagna säsongen 2021/2022 i Idre Himmelfjäll.
Västerås stadsbibliotek 17 till 30 oktober 2022 Biblioteket i Mörby Centrum 2 till 22 november 2022 Karlstads stadsbibliotek 10 till 22 januari 2023 Nyköpings stadsbibliotek 6 till 26 februari 2023 Svärdsjö bibliotek 27 februari till 26 mars 2023 Idre Himmelfjäll 7 april 2023 Knivsta centrum för idrott och kultur 11 september till 2 oktober 2023 Mora folkbibliotek 13 januari till 15 februari 2024
Foldern för utställningen var ett 3-vikt A4 med Mio på framsidan och texten med mig på baksidan. När man vek upp den så fick man en presentation av utställningens bilder på hela uppslaget.
Framsida och baksida.Insidan som heluppslag med info om bilderna.Torsfallet och Torsliften. Varför banderollen sitter åt fel håll vet jag inte med det blev ju bättre på bild! # 3940
Oftast fick denna bild vara den bild som besökaren först fick ögonen på, med hopp om att få ner tempot och ge tid till betraktandet.
Erik lagar kamera vid avstiget till A-liften. # 3655
Tim och Christian med utrustning för att klättra i liftarnas stolpar. Fotograferade i garaget. # 0603
Christian stänger Himmelsliften pga för hård vind. Städjan i bakgrunden. # 4005
Tim gör morgonkontrollen på Himmelsliften. # 3256
Medbringare som sitter på Himmelsliften. # 3937 Valhallia Express från gamla Ingvarsvägen. # 4018
Bilden på sittstolen i Valhallia Express fick vara bilden utåt i marknadsföringen för utställningen på sociala medier och på någon broschyr.
Malva i pist 11. # 3115
Min dotter Malva har ofta fått vara fotomodell och här är hon på väg ner för branten i Himmelfjälls svarta pist nr 11 ”Frida Race Arena”.
Skidåkaren, pist 11. #3948
Här är också pist nr 11 men med en okänd åkare på väg ner i morgonsolen den 29 mars 2022.
Mio i pist 12. # 0588
Bilden på min son Mio fick vara omslagsbilden. Den är inte beskuren utan han hamnade utanför bild vilket jag tyckte förstärkte känslan av fart i bilden.
Malva i pist 15. # 0603
En bild på Malva som är ganska bearbetad i GIMP, men som jag tycker fick ett riktigt bra uttryck i sig. Grunden är olika idéer som folk på nätet har haft i hur fotografen Andrzej Dragan har skapat sina bilder.
Den stora bilden på Städjan från Hemmeråsen som berget som Himmelfjäll ligger på heter. Fick vänta in molnet som kom seglande från vänster tills det hamnade på rätt ställe!
Till denna bild hade jag sex stycken mindre bilder på Städjan som fick visa vilken fantastisk variation det är med väder, tid på dygnet men också årstid.
Drottningen.
Samma tanke som med Städjan att visa på variationen på hur Drottningen eller Rendalssölen som berget heter ter sig från Hemmeråsen. De tre bilderna är inklippta till en bild.
Himmelsliften. # 3661
En bild som jag tycker ser bra ut på datorn men som inte gjorde sig lika bra printad, så den fick hamna på de sämsta platserna på utställningen.
Självporträtt. # 3656
Avslutar med ett självporträtt som Skidpatrullör på skotern och tackar Idre Himmelfjäll för stödet till printningen och tack till alla platser som jag fått ställa ut på, så får vi se om jag får ihop pengar till någon mer utställning i framtiden!
Här följer fortsättningen på temat vinternaturbilder från Hemmeråsen, alltså toppen i Idre Himmefjälls skidanläggning. Första delen från december 2022 kan du hitta i detta inlägg: December on Hemmeråsen, Sweden! Bilderna i detta inlägg kommer från januari 2023.
Here follows the continuation of the theme of winter nature pictures from Hemmeråsen, i.e. the top of the Idre Himmefjäll ski resort. You can find the first part from December 2022 in this post: December on Hemmeråsen, Sweden! The pictures in this post come from January 2023.
Januari på dessa breddgrader tycker jag ofta bjuder på mycket snö som fortfarande sitter kvar på träden. Senare fram åt mars så kan det både ha blåst och varit mildväder vilket gör att snön ramlar av träden, men här går det att njuta av bulliga träd och fantastiska former.
I think January at these latitudes often offers a lot of snow that still remains on the trees. Later in March, it may have been both windy and mild weather, causing the snow to fall off the trees, but here you can enjoy plump trees and fantastic shapes.
Nipfjället #9102 Nikon D800 f20 1/160s ISO280 70mm From Hemmeråsen, Idre, Sweden, 16 Jan 2023 at 10.53.
Städjan #9379 Nikon D800 f8 1/200s ISO400 24mm Städjan from Hemmeråsen, Idre, Sweden, 20 Jan 2023 at 09.16.
Testade med olika exponeringar för att se effekten. Vänster bild bländare 22 och 1/1600 sekund och höger bländare 8 och 1/200 sekund. Överexponerat mot underexponerat. Tyvärr hade jag inte torkat av linsen innan, så det fanns lite vattendroppar eller snöflingor som skapade extra bokeh! Men intressant att få så stor skillnad i upplevelsen av platsen och känslan i bilden beroende på exponering.
Tested with different exposures to see the effect. Left image aperture 22 and 1/1600 second and right aperture 8 and 1/200 second. Overexposed versus underexposed. Unfortunately I hadn’t dried the lens before, so there were some water drops or snowflakes creating extra bokeh! But interesting to get such a big difference in the experience of the place and the feeling in the picture depending on the exposure.
Här kommer en serie ”snöträdstroll”. Kom på nu att de liknar häxans död, i en super 8-film som vi hade när jag var liten. Häxan hamnade i den stora grytan. Smeten i grytan som täckte henne när hon tog sig ur grytan, stelnade runt henne och hon förvandlades till en stenklump. Så hon såg ut som dessa träd innan hon helt hade stelnat och Hans och Greta blev räddade!
Here comes a series of ”snow tree trolls”. Come to think of that they resemble the death of the witch, in a super 8 movie, we had when I was a kid of Hansel and Gretel. The witch ended up in the big cauldron. The batter in the pot that covered her when she got out of the pot solidified around her and she turned into a lump of stone. So she looked like these trees before she had completely solidified and Hansel and Gretel were saved!
Men jag tycker inte dessa träd är gamla förstenade häxor utan mycket levande troll, som långsamt tar sig fram över berget.
But I don’t think these trees are old petrified witches but very much alive trolls, slowly making their way over the mountain.
Den 21 jan 2023 var det en helt otrolig solnedgång borta över Norge och den spred sitt ljus över Himmeråsen och jag hade tur som var där. Solen gick ner 15.40 och de sista strålarna lämnade Städjan som ni ser här ovan 15.57.
On January 21, 2023, there was an absolutely incredible sunset over Norway and it spread its light over Himmeråsen and I was lucky to be there. The sun set at 15.40 and the last rays left Städjan as you see above at 15.57.
Klockan 18.01 såg det ut så här bort över Rendalssölen, eller Drottningen som vi kallar henne på denna sida gränsen.
At 18.01 it looked like this over Rendalssölen, or the Queen as we call her on this side of the border.
Och det varma ljuset reflekterades över himlen och lyste upp pist 32 uppe på toppen av Hemmeråsen.
And the warm light reflected across the sky and illuminated piste 32 up on top of Hemmeråsen.
När solen nästan hade försvunnit, samlades trollen uppe på kullen, för att inte vara ensamma i kylan under nattens mörker.
Till nästa gång… Godnatt på er!
When the sun had almost disappeared, the trolls gathered on the hill, so as not to be alone in the cold during the darkness of the night.
Som ni kanske redan vet så har jag haft förmånen att kunna ha kameran med på mitt arbete som Skidpatrullör i Idre Himmelfjäll. Här är några bilder som jag lyckades fånga under december 2022. Att kunna vara på ett berg nästa alla dagar under vintern ger en tillfällen att uppleva, och även fotografera, alla de skiftningar som sker från dag till dag och även ibland under några timmar.
As you may already know, I have had the privilege of being able to have the camera with me during my work as Ski Patroller at Idre Himmelfjäll. Here are some pictures that I managed to capture during December 2022. Being able to be on a mountain almost every day during the winter gives more opportunities to experience, and also photograph, all the changes that happen from day to day and even sometimes for a few hours.
Grannfjället Städjan i solnedgång. Ett motiv jag har återkommit till flera gånger och som verkligen ter sig väldigt olika ut beroende på väder och solens läge. Men jag har också försökt hitta andra vinklar att fotografera ifrån men det är lite begränsat genom att utgångspunkten är Hemmeråsen, toppen i Himmelfjälls skidområde.
Neighboring mountain Städjan at sunset. A motif I have come back to several times and which really looks very different depending on the weather and the position of the sun. But I’ve also tried to find other angles to photograph from, but it’s a bit limited because the starting point is Hemmeråsen, the peak in the Himmelfjäll ski area.
Vy mot norr från Hemmeråsen. Till vänster utlöparna på fjällen vid Grövelsjön. Här i skogen letar sig skoterleden fram till toppen på Hemmeråsen och gör så att fler kan njuta av utsikten. Det går även att ta topptursleden med skidor från Himmelfjälls restaurang, Renen och Älgen, och gå på stighudar upp till toppen.
Harar finns det gott om på åsen och en och annan räv.
There are plenty of hares on the ridge and some foxes in between.
Dessa fantastiska granar och tallar som står här uppe. Vissa av dem ser verkligen ut som troll eller enter beklädda i snö som skydd på vind och kyla. Har några till i svartvitt som man kan beskåda på Instagram.
These fantastic firs and pines that stand up here. Some of them really look like trolls or ents covered in snow as protection from the wind and cold. Have a few more in black and white that you can view on Instagram.
Nästa blogginlägg blir nog bilder från Hemmeråsen tagna i januari 2023.
Välkomna tillbaka!
The next blog post will probably be pictures from Hemmeråsen taken in January 2023.
Stortorget #7887 Nikon D800 f4 1/80s ISO6400 24mm Mariehamn, The Åland Islands, 25 Oct 2022 at 20.36.
De hade sagt att det skulle bli dimma till kvällen. Jag hade en idé att fotografera Mariehamn i dimma som Pieter Ten Hoopens bilder från Ekshärad eller Fredrik Axlings bilder från Stockholm.
They had said it would be foggy in the evening. I had an idea to photograph Mariehamn in fog like Pieter Ten Hoopen’s pictures from Ekshärad or Fredrik Axlings photos from Stockholm.
Men så blev det inte!
But that did not happen!
Dimman fanns där i början men lättade och försvann under den en och en halv timma som jag traskade runt i Mariehamn. Det hade regnat under dagen och det fanns fortfarande fukt i luften, så jag hittade ett annat ljus.
The fog was there at the beginning but eased and disappeared during the hour and a half that I trudged around Mariehamn. It had rained during the day and there was still moisture in the air, so I found another light.
”Reflection” #7825 Nikon D800 f5 1/80s ISO6400 62mm Torggatan, Mariehamn, The Åland Islands, 25 Oct 2022 at 19.21.
Ljuset från lyktornas blänk i den våta asfalten och reflexerna från vattenpölarna. Jag fick möjligheten att dyka in i en något övergiven stad. Invånarna hade tagit sin tillflykt innanför dörrarna och jag själv kunde ställa upp min kamera mitt i gatan, utan att störas särskilt mycket av bilar eller människor. Men jag fotograferade även utan stativ för att se hur det blev med ISO upp till 6400 och jag gillade resultat.
The light from the lanterns shining in the wet asphalt and the reflections from the puddles. I had the opportunity to dive into a somewhat abandoned city. The residents had taken refuge inside the doors and I myself was able to set up my camera in the middle of the street, without being disturbed much by cars or people.
Serien tycker jag i alla fall får fram skönheten i stadens ljus, men också att den skönheten inte betraktas av så många, för gatorna är tomma.
In any case, I think the series brings out the beauty of the city’s lights, but also that that beauty is not seen by many, because the streets are empty.
Ålandsvägen – Norra gatan #7830 Nikon D800 f10 2,5s ISO100 24mm Mariehamn, The Åland Islands, 25 Oct 2022 at 19.26.
En bild jag var ute efter, eller rättare sagt många bilder, var en möjlighet att testa en variant av Pep Ventosas teknik, att ta flera bilder av samma objekt men med förskjutning. Jag tror att Ventosa blev känd för att han tog förskjutningen ett steg till och gick runt föremålet och fotograferade och sedan satte ihop detta i lager. Jag har testat det på porträtt som jag lagt upp på Instagram . Tekniken med att bara förskjuta bilderna tillhör nog området Intentional Camare Movement (ICM) med fler än en upphovsmakare.
An image I was looking for, or rather many images, was an opportunity to test a variant of Pep Ventosa’s technique, to take several images of the same object but with displacement. I think Ventosa became famous for taking the shift a step further and walking around the object and photographing and then putting this together in layers. I have tested it on portraits that I posted on Instagram. The technique of simply shifting the images probably belongs to the field of Intentional Camera Movement (ICM) with more than one creator.
Torggatan 8 images Nikon D800 f8 1/2s ISO400 24mm Mariehamn, The Åland Islands, 25 October 2022 at 19.14.
Men intressant var det och resultatet blev i alla fall åt det håll som jag hade tänkt mig. Bilden på Torggatan är uppbyggd av åtta bilder och ihop lagda som lager med hjälp av GIMP.
But it was interesting and the result was in any case in the direction I had envisioned. The image on Torggatan is made up of eight images and put together as layers using GIMP.
En kväll med tydliga spår av mänsklig närvaro men ingen är där.
An evening with very clear traces of human presence but no one is there.
Så tack för denna gång så ses vi snart igen!
So thank you for this time and see you again soon!
”Jag gillar berättelsen och det du får se här är mitt utforskande av bildberättelsen i det mindre formatet. Vad kan man uttrycka eller dela i det begränsade utrymmet? Det har också expanderat till alster med fler bilder, så välkomna in och bläddra i min något spretiga bildvärld!
Stefan Lomner (b. 1972) har åter tagit upp kameran efter en lång paus sedan ungdomen och utforskar bildens berättelse, men också natur och händelser på Åland och i Idre, där han för tillfället har sin bas.”
I april fick vi börja jobbet med att sammanställa utställningen, samtidigt som man skulle göra klart sitt eget material. Lite komprimerat, genom att flera som går distansutbildningen också jobbar samtidigt. Men det blev bra. Utställningen döptes till At the very End och det var en samutställning med fotoklassen på skolan – Gestaltande fotografi.
Vi fick ca 2 meter vägg var att använda och sedan var det fritt fram att vara kreativ. Fantastiskt vad olika det kan bli, fast vi alla arbeta med den fotografiska bilden! Jag kommer att börja med min egen resa och i slutet presenterar jag resten av klassen.
Mina 2 meter med miniböcker och en möjlighet att testa att vika själv.
Under våren hade vi arbetat med konceptet fotobok och i den processen hittade jag den antagligen enklaste formen av detta i ”zine”. Zine inrymmer de enklaste formerna av tryckt bild på papper som sedan viks till en bok. Antingen kan det vara flera papper tex A4 som viks på mitten och häftas ihop i ryggen till enkla foldrar eller bara ett papper som vikt och klipps till en liten bok. Jag fastnade för A4:at som viks och klipps till en liten minibok på 8 sidor. Formatet och begränsningen var väldigt konkret och fick mig att vilja testa vilka sorters berättelser man kan få in i detta miniformat. Här följer en bildserie på hur man gör sin ”zine” eller minibok som jag kallar det. Den hade jag med som en instruktion till besökarna där de själva kunde vika ihop min minibok ”För mycket sylt”, som de sedan kunde ta med sig hem.
Vik på mitten.Vik ut och klipp i vecket.
Vik på längden.Vik på mitten igen.Vik på längden och sedan fäll ihop boken.
Den första berättelsen blev väl den bästa. Känns som om det är ganska vanligt, genom att begreppet ”One hit wonder” finns! Men jag kämpade på med de idéer som dök upp och jobbade efter devisen att allt skulle testas som jag hann med att göra.
Resultatet till utställningen blev 16 miniböcker med olika berättelser och olika typer av bilder och även text. Hade kanske hoppats på att vara mer radikal och utanför ramarna men så långt sträckte sig inte min fantasi (ännu). Jag tyckte det var roligt att göra och jag är nöjd över att jag fick till en hyfsad bredd i uttrycken. Det jag missade var väl den konstnärliga helheten och röda tråden som kan vara viktig för att visa vad man vill säga som konstnär/fotograf. För mig blev det en egen resa, där jag fick känna på hur det kändes att jobba i formatet på olika sätt utan begränsningar av röda trådar eller helhet.
Jag kan inte presentera alla mina små verk i denna blogg, utan väljer några stycken. Några till kommer även att dyka upp på min Instagram Photographic.steps, där berättarformatet kanske funkar genom att man kan ha flera bilder i samma inlägg och svepa sig genom historien. Vi får se!
Mina föräldrar och sonen (som har vikt något helt annat!) på vernissagen på Galleri Kontrast.
Den som alla besökare kunde ta med sig och som jag tycker funkar bäst som berättelse, är då miniboken ”För mycket sylt”. Den uppkom plötsligt en dag när jag ätit färdigt och upptäckte att jag tagit för mycket sylt till min portion av pannbiff. Så vardagens små val man gör, skapar mindre följder som resultat. Jag hade hoppats på fler sådan här vardagliga situationer skulle dyka upp inför mig och att jag skulle kunna fånga dem. Men så blev det inte. Istället dök andra bildserier upp. Jag tyckte inte att de var lika bra men jag hade ju förutsatt mig att jobba med det som kom, så jag tog mig ann dessa också.
Så här kommer den först som den ser ut på pappret och sedan som den ska läsas (nästan, för baksidan hamnade nu som ruta 2). När man placerar ut ordningen på sina sidor så hamna baksidan längst upp till höger. Till vänster om den rutan (alltså nr 2 längst upp från höger sett) kommer framsidan. Bredvid den sida kommer sida 1 och sist i övre raden sidan 2. Sidan 3 kommer längst ner till höger och följs åt höger av sidan 4, 5 och sist sidan 6. Som ni ser i mitt exempel nedan, så är bilden på tallrik och sked, över hela uppslaget på sidan 5 och 6.
Så här ska den då sedan läsas:
En annan som jag gillar är ”Om anonymitet”. Den har ingen början eller ett fyndigt avslut, men serien blir för mig i alla fall en berättelse. En berättelse om anonymitet i storstaden. Jag tycker om bildernas uttryck och färger och att gå Hornsgatan fram i motljus, bland alla människor, skapade en känsla av ensamhet. Fast vi var så många där på gatan så var jag ensam. Siluetterna som jag passerade visade inga ansiktsdrag, så även om jag mött någon som jag kände, skulle jag inte ha sett det. Alla där framme blev bara anonyma varelser i förvrängda skuggor. För mig fantasieggande och drömskt att titta på.
Avslutar med en minibok som blev i liggande format och som fick lite text för att förmedla mer av kontexten.
Resten får ni möjligen se på Instagram eller kanske på någon egen utställning framöver!
Nu över till de andra deltagarna och tillika mina klasskamrater under detta år. Några har jag lyckts nämna i mina förra blogginlägg, men här kommer också deras insats på utställningen på Galleri Kontrast och en lite personlig kommentar! Verkligen tack för er insats under detta år och tack till Nicolas Wormull, Lotta Törnroth, Hannah Modigh och Simon Mlangeni-Berg för era insatser som lärare på kursen!
Först en rundvandring levererad Martin Fermgård!
Martin Fermgård gillar studieporträtt i stort format där han själv får bestämma verkligheten! Erfaren lärare som kan ge konstruktiv återkoppling och nya infallsvinklar!
Oscar Quinzicara har gjort ett oerhört vackert jobb med sin process efter systerns död. All heder åt hans fina arbete!
Sofia Olander jobbar med det kyrkliga och dess blommor med en väldigt stämningsfull stil. Jordnära om livets cykel.
Trulls Svenningsson är filmkillen som vill få oss att fundera om det är fiktion eller verklighet, iscensatt eller skjutet från höften? Kul att under kursen ha fått ta del av hans förmåga att ta med filmen till fotografiet!
Rolf-Göran Åström, rutinerad fotograf med flera publicerade artiklar, gillar Göteborgs skärgård och hittar finstämda anslag i en karg och hård livsmiljö.
Freja Arvidsson, som gillar att skriva, har tagit till kameran för att hitta vidare i sitt skapande och kastar oss tillbaka till sin uppväxt utanför Uppsala. Hårt och ärligt men samtidigt finstämt!
Axel Lundgren, den fyrkantiga filosofen, som har den mest genomarbetade arbetskontexten i denna klass! Minnen, alignation och införlivande i en kraftig röd tråd i arbetat! Riktigt kul att få ta del av hans bakgrundsarbete under kursen.
Jan Hindersson, efter en yrkeskarriär som fotograf jobba han nu med att fånga bland annat Karlskronas stadsliv med hålkamera. En annan vinkling på gatufotografiet!
Göran Johansson arbetar med livet efter pension i finstämda bilder om bland annat ensamhet. Har under kursen gett mig mycket återkoppling och fina samtal om bilder!
Två till var med under året och det var:
Bosse Capaldi, som tyvärr fick förhinder inför utställningen, men som bjudit på inspirerade svartvita inslag under året från fotbollssupportrar via musikscener till en tillbakablick från uppväxten.
Johan Karlsson som hade med bilder på utställningen, men inte själv kunde vara med, så därför fick jag ingen bild på honom. Johan har bjudit på nya grepp på landskapsfotografering från Lofoten i svartvitt och ibland med hålkamera. Stämningsfullt och ibland trolskt men också en rå verklighet från fiskindustrin.
Där tror jag att jag är klar med läsårets fotoutbildning och kan gå vidare med andra inlägg!
En uppgift om att utforska begreppet ”ursprung” i både fotografi och text under utbildningen Fotografiska processer på Gamleby folkhögskola. Uppgiften var begränsad till 8 bilder.
An assignment to explore the concept of ”origin” in both photography and text during the course Photographic Processes at Gamleby folk high school. The task was limited to 8 images.
Jag ville till denna uppgift försöka gå lite längre, genom att rota runt i begreppet och inte ta första bästa idé som kom upp. Så här följer den tankegång som blev under processen. Vill du hoppa över det, så kommer själva resultatet längre ner.
Vad betyder ursprung för mig och hur definieras ordet rent språkligt?
Starten för mig var min barndom i villaområdet ute på Vansö. Bilder av min och mina kamraters lekar och det handlade mycket om krig. Vi lekte krig så fort vi kom åt och det var den leken som hade mest dragningskraft på mig. Inte så konstigt att vi lekte krig genom att flertalet av våra föräldrar arbetade på regementet och övningsfältet låg granne med byn.
Ursprung blev även tankegångar på detta med vilka förutsättningar som vi föds med – kön, etnicitet, handikapp, klass men frågorna blir för stora och svåra för att jag ska komma fram till något som är hanterbart i en kort fotouppgift. Men också tanken på om en vit, medelålders man har något att säga om sitt privilegierade liv?
Är mitt ursprung intressant med tanke på ovan tankegångar? Var kommer jag i från? Mina föräldrar är mitt ursprung men även hela min släkt är mitt ursprung. Kan jag på något sätt blanda in min släkt och bakgrund i detta?
Ursprung blev även jag själv för mina barn. Hur ser våra barn på oss och går det att göra en bild av det?
Älvens ursprung finns också här i trakterna av Idre där jag jobbar för tillfället, men också samernas ursprungskultur men här finns också nybyggarhistorien om de som flyttade ut på 1700-talet med släktgårdar som fortfarande finns i släktens ägo. Att dokumentera samernas liv blir stort och att rota i konflikten som skapades när nybyggarna flyttade ut, blir ännu större.
Kom in på det förgängliga i ursprung genom tiden. Det som varit försvinner och då försvinner även vårt ursprung. Vi kan inte se vårt ursprung längre än några generationer tillbaka, sedan försvinner det i bilder eller texter eller fynd som alla måste tolkas. Vår historia försvinner i ett tolkade så fort de som var med dör. I förgängligheten försvinner vårt ursprung, genom arter som försvinner väldigt hastigt och nya som kommer till i en process som blir för långsam, eller så har den nu tillfälligt stannat, för att vi människor hinner förstöra allt innan något nytt har skapats?
Tingen försvinner också och ersätts av nya.
När minnen blir gamla försvinner färgen. Är våra minnen i svartvitt?
Mitt ursprung. Har det några symboler eller färger?
Frihet var något jag eftersträvade. Frihet blir för mig ljust, sol, himmel, höga träd, luftiga vyer och stora ängar.
Det lilla landet som Vansö blev. Avgränsat av vägen och åkrarna och i börja av tomten och skogen bakom den.
Naturen. Grönt, att försvinna in i, att gömma sig, lukten av jord och mossa och kåda. De höga tallarna och de höga granarna man kunde klättra i.
Rädslan för höjden, rädslan för de stora killarna.
Krig, P 10 regementets övningsfält och pappas yrke. Lukten av uniform och de gröna kläderna. Spänningen, döden, kampen, rädslan, det otäcka men ändå lockande. Samarbetet och kompisandan, rättvisa och om att inte fuska och att vara ärlig.
Fotboll och brännboll på fotbollsplanen vid skolan. Gungandet i lekparken och timmarna i sandlådan med krigargubbar och stridsfordon och skapandet av miljöer i sand.
Här finns också mamma och pappas nybyggarkänsla. De bröt ny mark och byggde sitt eget. Jag ritade på väggen och sprang omkring på byggplatsen. Gjorde mig illa.
Vansös förändring från gemensamma träffar efter majbrasan i skolans lokaler vid Valborg, till en brasa som man tittade på och gick hem.
Efter detta insåg jag att jag faktiskt hade möjlighet att åka till Vansö och lägga några timmar på en promenad genom min barndoms trakter och så blev det. Den 17 mars 2023 stod jag utanför vårt hus igen och tog den första bilden kl 11.47 och sista bilden tog jag kl 13.01.
Mina känslor och upplevelser vid fotograferingen.
Var irriterad innan jag ens kom till Vansö pga bortkastad tid och bortkastade pengar i Stockholm, men det är en annan historia, men det kan ha påverkat mig under fotograferingen.
Men det första som kom över mig var mitt främlingskap till platsen. Jag hade inget där att göra längre. Vansö var inte mitt. Jag var en främling som kunde ifrågasättas över vad jag gjorde där. Vårt gamla hus kändes inte längre som en del av mig. Det hade byggts till och var mycket mörkare än jag mindes det. All växtlighet hade gått över styr mer eller mindre och jag upplevde det som väldigt stökigt.
Däremot var mina minnen mina egna. De var klara och tydliga och rubbades inte av det jag såg nu, men en melankoli kom över mig. Vansös förändring gjorde mig nedslagen. Min egen känsla att inte ha något hem eller någon tillhörighet blev starkare. I min sorg, om man kan kalla det så, blev känslan av att vårt ursprung är förgängligt ännu starkare. Min ursprungsplats Vansö utvecklas och den glider mer och mer ifrån mig, men ändå är det en kärna av plasten som finns i mig, mitt minne av platsen antar jag. Den plats där jag formades under mina första år och det fortsatte att vara centrum på något sätt tills mamma och pappa sålde huset.
Det enda som var kvar, men dock i mindre skala, är stenarna i skogen. De är de samma. Orubbliga och tidlösa i sin form. Dock har de krympt.
Hur uttrycker jag detta?
För mig blir distanseringen till min ursprungsplats det suddiga och det gråa. Men är finns ju också så många glada minne och den ljusa barndomen med det gröna och naturens närhet. Grönt, omhuldat och tryggt.
Nedstämdheten, melankolin är mörk och grå.
Ljus och mörker i samma veva.
In English.
For this task, I wanted to try to go a little further by rooting around in the concept and not taking the first best idea that came up. This is the way of thinking that came about during the process. If you want to skip it, the actual result will be further down.
What does origin mean to me and how is the word defined linguistically?
The start for me was my childhood in the residential area out on Vansö. Pictures of mine and my friends’ games and it was a lot about war. We played war as soon as we could and that was the game that had the most appeal to me. No wonder we played war because most of our parents worked in the regiment and the training ground was next to the village.
The origin was also thinking about this with the conditions we are born with – gender, ethnicity, disability, class, but the questions are too big and difficult for me to come up with something that is manageable in a short photo task. But also the idea of a white, middle-aged man having something to say about his privileged life?
Is my origin interesting given the above thoughts? Where am I from? My parents are my origin, but my entire family is also my origin. Can I somehow mix my family and background into this? I myself also became the source for my children. How do our children see us and is it possible to make a picture of it?
The river’s origin is also here in the areas of Idre where I work at the moment, but also the original culture of the Sami, but here is also the settler history of those who moved out in the 18th century with family farms that are still in the family’s possession. Documenting the life of the Sami is big and rooting in the conflict that was created when the settlers moved out is even bigger.
Get into the ephemeral in origin through time. What has been disappears and then our origin also disappears. We cannot see our origins for more than a few generations back, then it disappears in images or texts or findings that all have to be interpreted. Our history disappears in an interpret as soon as those who were involved die. In impermanence, our origin disappears, through species that disappear very quickly and new ones that come into being in a process that becomes too slow or has it now stopped temporarily because we humans have time to destroy everything before something new has been created? Things also disappear and are replaced by new ones.
When memories grow old, the color fades. Are our memories in black and white? My origin. Does it have any symbols or colors?
Freedom was something I aspired to. For me, freedom is light, sun, sky, tall trees, airy views and large meadows.
The small country that Vansö became. Bounded by the road and the fields and initially by the plot and the forest behind it.
Nature. Green, to disappear into, to hide, the smell of earth and moss and resin. The tall pines and tall firs you could climb.
The fear of heights, the fear of the big guys.
War, P 10 regiments training ground and dad’s profession. The smell of uniform and the green clothes. The thrill, the death, the struggle, the fear, the nasty yet alluring. The cooperation and camaraderie, justice and about not cheating and being honest.
Soccer and rounders on the soccer field at the school. The swing in the playground and the hours in the sandbox with plastic warrior men and combat vehicles and the creation of environments in sand.
Here you can also find mom and dad’s settler feeling. They broke new ground and built their own. I drew on the wall and ran around the construction site. Hurt me.
Vansö’s change from joint meetings after the May bonfire in the school’s premises at Valborg, to a bonfire that people watched and went home.
After this I realized that I actually had the opportunity to go to Vansö and spend a few hours on a walk through the regions of my childhood and so it happened. On March 17, 2023, I stood outside our house again and took the first picture at 11:47 a.m. and the last picture at 1:01 p.m.
My feelings and experiences during the photography.
Was annoyed before I even got to Vansö because of wasted time and wasted money in Stockholm, but that’s another story but it might have affected me during the shoot.
But the first thing that came over me was my strangeness to the place. I had nothing to do there anymore. Vansö was not mine. I was a stranger who could be questioned about what I was doing there. Our old house no longer felt like a part of me. It had been built over and was much darker than I remembered it. All the vegetation had gone out of control more or less and I experienced it as very messy.
However, my memories were my own. They were clear and distinct, and were not disturbed by what I now saw, but a melancholy came over me. Vansö’s change left me disheartened. My own sense of having no home or belonging grew stronger. In my grief, if you can call it that, the feeling that our origins are impermanent became even stronger. My place of origin Vansö develops and it slips more and more away from me, but still there is a core of the place that is in me, my memory of the place I suppose. The place where I was formed in my early years and it continued to be the center in some ways until Mom and Dad sold the house.
The only thing that remained, albeit on a smaller scale, are the stones in the forest. They are the same. Unwavering and timeless in form. However, they have shrunk.
How do I express this?
For me, the distance to my place of origin becomes the blurred and the gray. But there are also so many happy memories and the bright childhood with the green and the closeness of nature. Green, cherished and safe.
The despondency, melancholy is dark and grey.
Light and darkness in the same vein.
Resultatet / The result
Ursprung
Del 1
Tillbaka till där jag växte upp. Börjar mitt sökande bakom huset där jag levt mina första 20 år. Huset är inte längre vårt. Jag har varit här några gånger tidigare sedan mina föräldrar sålde huset och varje gång känns det mer och mer främmande. Varje gång känns det mer och mer overkligt att jag har sovit, ätit, lekt och vuxit upp här. Ger mig in i skogen, en gång min skog, och upptäcker att nu är mina stigar borta. Igenvuxna av blåbärsris och buskar. Letar mig fram till den plats som en gång var vår lilla fotbollsplan. Ett mindre träd står nu på planen. Åt andra håll har undervegetationen försvunnit, men stenarna finns kvar. Orubbliga men i förminskad skala. Stenen jag inte kunde komma upp på tittar jag nu över och ser nu att rönnbuskagen nu är träd och deras stammar skymmer inte längre sikten längre in i skogen. Går vidare till åkrarna bakom skogen. Mycket är igenväxt men vindens ljud i tallarna känner jag igen och upptäcker att det fastnar lera under mina skor. Samma lera som fastnade på mina kängor när jag ville bortom gränserna och utforska vad som fanns på andra sidan den plöjda åkern. Min jacka fastnar i nypontaggar och jag sticker mig på törnen från de stora slånbärsbuskarna. Stenarna, nypontaggarna och slånbärstörnen är klara och tydliga för mig och känns levande i mina minnen, men när jag kommer tillbaka till huset där jag bott känns huset fortfarande främmande, vagt och otydligt.
Origin
Part 1
Back to where I grew up. Starting my search behind the house where I lived my first 20 years. The house is no longer ours. I’ve been here a few times before since my parents sold the house and each time it feels more and more alien. Each time it feels more and more surreal that I have slept, eaten, played and grown up here. Enter the forest, once my forest, and find that now my paths are gone. Overgrown with blueberry rice and bushes. Finding my way to the place that was once our little soccer field. A smaller tree now stands on the field. Elsewhere, the undergrowth has disappeared, but the stones remain. Steadfast but in a reduced scale. I now look over the rock I couldn’t get up on and see that the rowan bushes are now trees and their trunks no longer blocks the view further into the forest. Moving on to the fields behind the forest. Much is overgrown, but I recognize the sound of the wind in the pines and discover that mud is sticking under my shoes. The same mud that stuck to my boots when I wanted to go beyond the boundaries and explore what was on the other side of the plowed field. My jacket gets caught in rosehip thorns and I prick myself on the thorns from the large sloeberry bushes. The stones, the rosehip thorns and the sloe spines are clear and distinct to me and feel vivid in my memories, but when I come back to the house where I lived, the house still feels strange, vague, and indistinct.
Del 2
Jag upplever mitt ursprung som förgängligt och inte bara mitt utan allas och allt. Ju längre tiden går ju mer fragmenterat och urvattnat blir mitt minne. Detta gäller även de saker som minner om andra. Bilder, texter, objekt blir mer och mer tolkningsbara ju mer tiden går, tills vi tillslut inte kan tolka det längre för det är allt för avlägset. Människor dör, djurarter och växter dör ut och lämnar bara spår efter sig och tillslut försvinner även spåren. Ändå är detta med ursprung och var vi kommer ifrån oerhört viktigt för oss när vi växer upp, för att vi ska bli hela människor med så lite otolkbara fragment som möjligt i oss.
Part 2 I experience my origin as impermanent and not only mine but everyone’s and everything’s. The longer time goes by, the more fragmented and watered down my memory becomes. This also applies to the things that remind of others. Images, texts, objects become more and more interpretable the more time goes by, until finally we can’t interpret it anymore because it’s all too distant. People die, animal species and plants die out, leaving only traces behind, and eventually even the traces disappear. Nevertheless, this origin and where we come from is extremely important to us when we grow up, in order for us to become whole people with as few uninterpretable fragments as possible in us.
The End.
Så blev resultatet.
Men fortsätter här att dela bilder som inte fick vara med, men som för mig är Vansö, just denna något mulna vårdag.
That was the result.
But here I continue to share pictures that were not allowed to be included, but which for me are Vansö, on this somewhat overcast spring day.
