Author Archives: Admin

Familjen går tyst fram på den ödsliga skogsvägen. Det ligger spänning i luften och inte mycket sägs. Det är som att mycket ligger på spel. Jag tycker mig kunna förnimma detta på deras attityd till varandra där de går. Det är en påklistrad artighet med väldigt enkel och fåordig konversation.

Själv försöker jag hålla mig i bakgrunden och gör mig osynlig för att inte störa i denna viktiga stund. Jag känner pressen på mig att inte vara i vägen när de nu har varit så öppna med att bjuda in mig till denna väldigt gamla familjetradition.

The family walks quietly on the desolate forest road. There is tension in the air and not much is said. It’s like a lot is at stake. I think I can sense this in their attitude towards each other. It’s a sticky courtesy with a very simple and concise conversation.

Personally, I try to stay in the background and make myself invisible so as not to disturb in this important moment. I feel the pressure on me not to be in the way now that they have been so open in inviting me to this very old family tradition.

Familjen, som inte vill gå ut med sitt namn, drar sig längre och längre in i den tysta skogen. I den del av världen vi nu befinner oss i, firas denna dag julafton.

Jag har inte fått det bekräftat, men det ligger i luften att majoriteten av de familjer som bor på denna något avlägsna ö, faktiskt drar sig undan till en helig plats i skogen för att utföra denna speciella ritual. De ställen familjerna tar sig ut till, har troligtvis använts i generationer av deras förfäder. Det är heliga platser tyngda med familjehemligheter.

Plötslig händer något som jag har svårt att ta på, men stämningen ändras inom familjen och något kommer över dem. De blir mer uppmärksamma på varandra, avvaktande och inväntande.

Så får jag syn på att sonen i huset på något sätt har fått tag in käpp som han går med. Det verkar vara just käppen som har startat denna nya känsla i gruppen. Helt plötslig kontras sonens spatserande med käppen helt öppet av familjens moder, som stolt visar upp en något mindre pinne.

Detta skapar en slags kedjereaktion i de andra familjemedlemmarna och stämningen går raskt över till något som kan tolkas som tävlingsinstinkt och konkurrens. Om de inte samtidigt ändrat sinnesstämning, till mer glada miner och skratt, så hade jag blivit rädd av de plötsliga utbrotten av att stark motivation att vilja segra över den andre!

Sonen släpper raskt sin käpp och rusar ut i kalhygget och får tag i en stor slana som han släpar fram till vägen. Modern kontrar med några distraktionsslag och avledande manövrar med sin pinne, innan hon överger sin taktik och det känns som om hon ger upp?

The family, who do not want to go out with their name, move further and further into the quiet forest. In the part of the world we are now in, they are celebrating Christmas Eve.

I have not received confirmation, but it is in the air that the majority of the families living on this somewhat remote island actually retreat to a sacred place in the forest to perform this special ritual. The places the families go to, have probably been used for generations by their ancestors. These are sacred places laden with family secrets.

Suddenly something happens that I have a hard time touching, but the mood changes within the family and something comes over them. They become more attentive to each other, pending and waiting.

Then I see that the son in the house has somehow got hold of a cane that he goes with. It seems to be the stick that has started this new feeling in the group. All of a sudden, the son’s strolling with the cane is challenged quite openly by the family’s mother, who proudly shows off a slightly smaller stick.

This creates a kind of chain reaction in the other family members and the atmosphere quickly turns into something that can be interpreted as a competitive instinct and competition. If they had not, at the same time changed their mood, to happier faces and laughter, I would have been frightened by the sudden outbursts of that strong motivation to win over the other!

The son quickly drops his cane and rushes out into the clear-cut and gets hold of a large pole, which he drags to the road. The mother’s countermove is some distraction hits and maneuvers with her stick, before she abandons her tactics and it feels like she is giving up?

Sonen verkar oberörd över händelseutvecklingen och strosar fram med sin trofé över axeln. Har han vunnit? Har han äntligen kunnat ta plats i familjen som en vuxen eller anses hans insats fortfarande ligga på ett barns nivå? Genom att jag inte kan det språk som pratas, kan jag bara gissa mig till vad det är som händer framför mig.

Dottern i familjen ser ut att analysera situationen. Det skulle kunna tolkas som att hon antingen värderar sin äldre broders insats eller kanske hon funderar på vilken sida hon ska stå på i denna underliga kamp mellan modern och sonen?

The son seems unconcerned about the course of events and struts forward with his trophy over his shoulder. Has he won? Has he finally been able to take a place in the family as an adult or is his contribution still considered to be at a child’s level? Because I do not know the language, I can only guess what is happening in front of me.

The daughter in the family seems to be analyzing the situation. It could be perceived as her either appreciating her older brother’s contribution or perhaps she is thinking on which side she should stand on in this strange struggle between mother and son?

Plötsligt kommer modern tillbaka från kalhygget med en enorm slana! Hon har inte gett upp ännu eller betyder det att hon vill mäta sin sons styrka, uthållighet och mod ännu en gång?

Suddenly the mother comes back from clear-cutting with a huge pole! She has not given up yet or does that mean she wants to measure her son’s strength, endurance and courage once again?

Spänningen mellan familjemedlemmarna stiger. Hur ska de reagera? Kommer någon att bli arg? Kommer det sluta med att de angriper varandra?

Dottern står fortfarande och väger i något för mig okänt beslut medan sonen försöker verka oberörd och strosar vidare på vägen, men hela hans energi avslöjar att han tänker så det knakar. Vad blir hans nästa drag?

Tensions between family members are rising. How should they react? Will anyone get angry? Will they end up attacking each other?

The daughter is still weighing in a decision unknown to me while the son tries to be unmoved and strolls on the road, but all his energy reveals that he thinks so it cracks. What will be his next move?

Dottern tar plötsligt sitt beslut och börjar hjälpa sin moder att bära hennes slana! Oj, vilken vändning! Vad gör sonen nu? Ska han ge upp och anse sig besegrad av de två kvinnorna eller kommer han på något sätt fortsätta kampen eller bara låtsas som om inget har hänt?

Han får inte mycket tid på sig för sitt beslut, för kvinnorna använder sin slana, eller mer stock, för att tvinga bort den unge mannen från den smala vägen.

Han försvinner ut på kalhygget och man hör efter ett tag ett avlägset brakande och knakande där ute. Det verkar inte som om sonen har gett upp ännu! Plötsligt får vi en skymt av honom långt där ute på hygget och jo, han har en ännu större stock med sig! Han har inte gett upp och någon inre drivkraft får honom att visa upp sin styrka och sitt mod genom att helt hänge sig åt denna kamp.

Detta måste vara själva kärnan, själva urkraften som denna gamla tradition har som uppgift att locka fram hos de unga männen! Men här får jag faktiskt en känsla av något annat också, för på det sätt som dottern i familjen iakttar och ger sig hän i kampen, så inser jag det uppenbara, att hon också kommer att prövas på samma sätt när hon är mogen!

The daughter suddenly makes her decision and starts helping her mother carry her pole! Wow, what a turnaround! What is the son doing now? Should he give up and consider himself defeated by the two women or will he somehow continue the fight or just pretend that nothing has happened?

He does not get much time for his decision, because the women use their pole, or more log, to force the young man away from the narrow path.

He disappears out on the clear-cut and after a while you hear a distant crackling and crashing out there. It does not seem that the son has given up yet! Suddenly we get a glimpse of him far out there on the clearing and yes, he has an even bigger log with him! He has not given up and some inner power makes him show his strength and courage by completely indulging in this struggle.

This must be the very core, the very primordial force that this ancient tradition has the task of attracting to the young men! But here I actually get a feeling of something else as well, because in the way that the daughter in the family observes and gives in to the struggle, I realize the obvious, that she will also be tried in the same way when she is mature!

Sonens kamp med den kraftiga slanan ute på kalhygget som han mödosamt släpar upp på vägen och bär omkring på, i något jag skulle vilja kalla triumf, verkar vara avslutningen på duellen, eller är det möjligen kulmen till invigningsriten från barn till vuxen?

Familjens spända sinnesstämning övergår till ett hejdlöst firande, där deras hund plötsligt verkar stå i centrum av händelsen. Den lilla gruppen visar sin aktning och tacksamhet till den lilla, lurviga varelsen genom generösa bugningar på alla fyra och ett vilt dansande.

The son’s struggle with the powerful pole out on the clear-cut that he painstakingly drags up on the road and carries around, in something I would like to call triumph, seems to be the end of the duel, or is it possibly the culmination of the opening rite from child to adult?

The family’s tense mood turns into a rampant celebration, where their dog suddenly seems to be at the center of the event. The small group shows their respect and gratitude to the small, furry creature through generous bows on all fours and a wild dance.

Efter denna omtumlande upplevelse, har jag fått veta att ett stort problem är att deras heliga platser håller på att förstörs genom bebyggelse, eller som här kalhuggning. De säger att de visserligen har fått lättare att hitta slanor, men att platsens energi har svårt att bidra med sina styrka och vitalitet när skogen är skövlad.

Jag är därför oerhört tacksam för att jag i tid fick möjlighet att vara med på denna intima och känslostarka släkttradition, som kanske kommer att försvinna i och med vår avverkning av gammal skog och okunskap om platsernas betydelse. Jag känner stor respekt, och även vördnad, för denna familj som trots utmaningarna håller fast i gamla och traditionsbundna ritualer. Det som är deras hjärta och ursprung.

Nästa vecka blir det något helt annat!

After this dizzying experience, I have been told that a major problem is that their sacred sites are being destroyed by buildings, or as here clear-cutting. They say that although they have found it easier to find poles, the energy of the place has a hard time contributing with its strength and vitality, when the forest is devastated.

I am therefore extremely grateful that in time, I had the opportunity to be part of this intimate and emotional family tradition, which may disappear with our felling of old forests and ignorance of the importance of these places. I feel great respect, and also reverence, for this family who, despite the challenges, stick to old and traditional rituals. Which is their heart and origin.

Next week it will be something completely different!

Balanserar omkring på klipporna längs stranden på Hammarudda. Det är ömse halt och vasst och ömse runda hällar mina kängor kliver över. Ibland övergår det i beströdda områden med stenar rundade av tusenåriga vågor, men oftast är det en sönderhackad berggrund, med precis lagom för breda raviner att våga hoppa över med en kamera i handen.

Balances around on the rocks along the beach at Hammarudda. It is both slippery and sharp and alternately round pours my boots step over. Sometimes it turns into strewn areas with stones rounded by millennial waves, but often it is a chopped bedrock, with just enough for wide ravines to dare to jump over, with a camera in hand.

Här och var avbryts dock de naturliga formerna av stenhögar med betydligt vassare former. Tänker inte så mycket på det, utan jagar vidare efter vågor som jag kan fotografera.

Here and there, however, the natural forms of stone mounds with much sharper forms are interrupted. I do not think much about it, but continue to hunt for waves that I can photograph.

Vänder efter ett tag upp från strandlinjen och tar mig upp i en vindpinade tallskogen. Här hittar jag åter den markerade vandringsleden och följer den ett stycke tills jag står i något som ser ute som ett gammalt dagbrott.

Jag tittar mig nyfiket omkring och inser att det inte kan vara något gammalt dagbrott, för det sticker ut armeringsjärn ur utspridda betongklumpar.

After a while I turn up from the shoreline and take myself up into a windswept pine forest. Here I find the marked hiking trail again and follow it for a while until I stand in what looks like an old open pit.

I look around curiously and realize that it can not be an old open pit, because rebar protrudes from scattered lumps of concrete.

Går en liten bit till och tittar ner för att se var jag sätter fötterna på den något hala stigen. Då ser jag att jag trampat på svaret. I klippan har någon knackat in ”Hammarudda fort 1942-1945”.

Goes a little further and looks down to see where I put my feet on the slightly slippery path. Then I see that I have stepped on the answer. Someone has knocked in ”Hammarudda fort 1942-1945” in the cliff.

Miljön intresserar mig så jag tar några bilder på förödelsen men skyndar sedan vidare. Längre fram på stigen stöter jag på nästa krater med utspridda betongblock.

The environment interests me, so I take some pictures of the devastation but then hurry on. Further on the path, I encounter the next crater with scattered concrete blocks.

Nu blir jag riktigt nyfiken och jag strövar runt det stora hålet och min fantasi försöker få grepp på vad det kan ha varit.

Now I get really curious and I wander around the big hole and my imagination tries to get a grip on what it may have been.

Strövar vidare på vandringsleden och inser att jag är hungrig, så jag söker upp en något vindskyddad plats och plockar fram mina mackor.

Wandering further on the hiking trail and realizing that I am hungry, so I look for a somewhat wind-protected place and pick out my sandwiches.

När jag sitter där i solen och tuggar inser jag att jag vill göra något med denna plats historia. Jag packar ner fikat och bestämmer mig för att gå tillbaka och se om jag kan hittar något mer i resterna av detta gamla fort att fotografera. Känner att jag vill fördjupa mig om denna plats.

As I sit there in the sun chewing, I realize I want to do something with the history of this place. I unpack my sandwiches and decide to go back and see if I can find something more in the remains of this old fort to photograph. Feel that I want to learn more about this place.

Precis nedanför platsen jag fikat hittar jag fler rester efter något som ser ut som husgrunder. Här har växtligheten tagit över ordentligt och vuxit upp genom betongskärvorna. Tar mig till havsklipporna igen och tittar närmare på högarna av vass sprängsten och hittar i dessa också betongrester. Längst i öster finns en ordentlig hög av sprängsten. Här kan man sitta och titta ut över havet och se både Öster- och Västerkläpp.

Just below the place I had my break, I find more remains of something that looks like house foundations. Here the vegetation has taken over and grown up through the concrete shards. Takes me to the sea cliffs again and takes a closer look at the piles of sharp blasted stone and finds in these also concrete remains. Furthest to the east there is a big mound of blasted stone. Here you can sit and look out over the sea and see both Öster- and Västerkläpp.

Väl hemma börjar jag leta på nätet om det finns något skrivet om Hammarudda fort. Hur såg det ut? Hur stort var det och hur många man fanns det här?

Hittar ett särtryck som docent Kenneth Gustavsson skrivit om Ålands demilitarisering, där Hammarudda nämns, men inga detaljer. Tar en sväng till biblioteket i Marihamn men lyckas där bara hitta fortet omnämnt.

Det verkar som om själva platsen Hammarudda besattes av styrkor från det finska kustartilleriet den 2 december 1939, i samband med flera militära förstärkningar på ön.

Mejlade sedan till Ålands kulturhistoriska museum för att se om de hade något men blev där hänvisad till ovan Kenneth Gustavsson, vilken visade sig vara expert i ämnet Åland under andra världskriget!

Tillslut tog jag mod till mig och mejlade Kenneth. Fick ett raskt svar med en kort historisk överblick!

Once home, I start looking online if there is anything written about Hammarudda fort. What did it look like? How big was it and how many soldiers were there?

Finds a reprint that Associate Professor Kenneth Gustavsson wrote about Åland’s demilitarization, where Hammarudda is mentioned, but no details. Takes a turn to the library in Marihamn but only manages to find the fort mentioned there.

It seems that the site Hammarudda itself was occupied by forces from the Finnish Coastal Artillery on December 2, 1939, in connection with several military reinforcements on the island.

Then emailed to Åland’s Cultural History Museum to see if they had anything, but was referred to above Kenneth Gustavsson, who turned out to be an expert on the subject of Åland during World War II!

Finally, I took courage and emailed Kenneth. Got a quick response with a brief historical overview!

Här nedan hans text som jag har städat ytterst lite i:

Första världskriget
Under krigsåren byggde ryssarna omfattande fältbefästningar på udden. Under 1915 i form av stora vallar med skyttevärn på marken och under 1916 främst skyttevärn av modernare typ. Anläggningarna demolerades under 1919.

Below is his text that I have cleaned up a tiny bit:

The First World War
During the war years, the Russians built extensive field fortifications on the headland. In 1915 in the form of large ramparts with parapet on the ground and in 1916 mainly parapets of a modern type. The facilities were demolished in 1919.

Vinterkriget
De första finska enheterna anlände till Hammarudda den 2 december 1939, och under de följande veckorna upprättades ett provisoriskt fort med två 152 mm kustartillerikanoner, samt ett flertal lätta närförsvarspjäser, samtliga uppställda i fältbefästningar.

Efter fredsslutet 13 mars 1940 inleddes arbetet med ett permanent fort, med de tunga pjäserna i utsprängda betongställningar. Under våren påbörjades även sprängningsarbeten för två 254 mm pjäser (254/45-D).

Efter sovjetiska krav avbröts alla arbeten i början av juli, varvid Åland omedelbart tömdes på trupper och materiel. Varpå de påbörjade anläggningarna sprängdes i oktober 1940.

The Winter War
The first Finnish units arrived in Hammarudda on December 2, 1939, and in the following weeks a temporary fort was erected with two 152 mm coastal artillery cannons, as well as several light close-defense pieces, all lined up in field fortifications.

After the peace on March 13, 1940, work began on a permanent fort, with the heavy pieces in blasted concrete scaffolding. During the spring, blasting work was also started for two 254 mm pieces (254/45-D).

Following Soviet demands, all work was suspended in early July, with Åland immediately emptied of troops and matériel. The facilities that were started up were blown up in October 1940.

Fortsättningskriget
Finska trupper återkom till Åland den 22 juni 1941, varvid även Hammarudda besattes på nytt. Arbetena inleddes genast med att de tidigare groparna röjdes på sten och betong, varefter återuppbyggnad inleddes under juli.

Två 152 mm pjäser av typ Canet (152/45-C) uppställdes inledningsvis på tillfälliga betongunderlag, men kunde under 1942 placeras i färdiga betongställningar insprängda i berget. Från båda dessa gick täckta förbindelsegångar till varsin permanent manskapsbunker. En tredje stor manskapsbunker i betong fanns lite längre bort. På högsta punkten byggdes ett kraftigt eldledningstorn i flera våningar, till större delen nedsprängt i berget.

1943 installerades en tredje 152 mm pjäs, i en något enklare betongställning. För närförsvaret fanns i olika perioder lättare pjäser, men dessa flyttades fram och tillbaka mellan de olika forten. Längs stranden fanns därtill ett stort antal skyttevärn, skyttegravar och maskingevärsnästen. Luftförsvaret var svagt, och utgjordes främst av 20 mm automatkanoner (20 ItK Madsen), samt luftvärnsmaskingevär.

Continued war
Finnish troops returned to Åland on 22 June 1941, whereupon Hammarudda was also occupied again. The work began immediately with the former pits being cleared of stone and concrete, after which reconstruction began in July.

Two 152 mm pieces of the Canet type (152/45-C) were initially set up on temporary concrete substrates, but could in 1942 be placed in finished concrete racks blasted into the rock. From both of these, covered connecting corridors went to each permanent crew bunker. A third large concrete bunker was a little further away. At the highest point, a powerful fire control tower was built on several floors, mostly blasted into the rock.

In 1943, a third 152 mm piece was installed, in a slightly simpler concrete stand. For the local defense, there were lighter pieces in different periods, but these were moved back and forth between the different forts. Along the shore there were also a large number of snipers, trenches and machine gun nests. The air defense was weak, and consisted mainly of 20 mm automatic cannons (20 ItK Madsen), as well as anti-aircraft machine guns.

Besättningen växlade över tid, dels beroende på krigsutvecklingen, dels beroende på att här tidvis hölls rekrytutbildning.

Den 1 januari 1942 noterades 8 + 41 + 134 man (off + uoff + manskap), 15 juni 1944 endast 3 + 12 + 29, och 15 augusti samma år 6 + 16 + 58 man (sista noteringen).

För dessa fanns ett omfattande kasernkomplex i norra delen av området: officersbyggnad, två underofficersbyggnader, två kaserner, matsalsbyggnad, soldathem, etc.

Efter vapenstilleståndet i september 1944 började fortet avvecklas varvid materiel och byggnader överfördes till finska skärgården. Kvarvarande anläggningar sprängdes under vintern-våren 1945, under överinseende av sovjetisk personal.

Under 1945 hade därefter sjöbevakningen en mindre station på platsen, men avvecklades i slutet av året.

The crew changed over time, partly due to the development of the war, partly due to the fact that recruit training was held here from time to time.

On January 1, 1942, 8 + 41 + 134 men (off + uoff + crew) were listed, on June 15, 1944 only 3 + 12 + 29, and on August 15 the same year 6 + 16 + 58 men (last listing).

For these, there was an extensive barracks complex in the northern part of the area: officers’ building, two non-commissioned officers’ buildings, two barracks, dining hall building, soldiers’ home, etc.

After the armistice in September 1944, the fort began to be dismantled, with equipment and buildings being transferred to the Finnish archipelago. Remaining facilities were blown up during the winter-spring of 1945, under the supervision of Soviet personnel.

In 1945, the naval guard then had a smaller station on the site, but was discontinued at the end of the year.

Där fick man svar! Utifrån information från Kenneth så har jag kunnat identifiera några av de hål och grushögar som jag fotograferat och skrivit om i bildtexterna.

Hittade även några bilder i Försvarsmaktens bildarkiv (SA-kuva) efter lite klurande. På bildtexten till bilderna står det ”Hammarsudda” alltså med ett ”s” mitt i allt, så till en början hittade jag bara en bild… men sedan dök det upp 40 stycken som visar några hus och några av pjäserna, men även från sprängningen den 19 maj 1945.

Vill du besöka det forna fortet så finns det en fin, välmarkerad vandringled att följa. Det är Jomala vandringled som gör en sista (eller första) sväng över fortet. Det som är lite krångligt är parkering, men det finns några luckor efter vägen att ställa bilen på, så man inte är iväg för de boende eller bondens arbete.

Karta till Jomala vandringled.

There you got an answer! Based on information from Kenneth, I have been able to identify some of the holes and gravel piles that I have photographed and written it in the captions.

Also found some pictures in the Finnish Armed Forces’ picture archive (SA-kuva) after a bit of figuring out. In the caption to the pictures it says ”Hammarsudda” so with an ”s” in the middle of everything, so at first I only found one picture … but then 40 pictures appeared that show some houses and some cannons, but also from the demolition on May 19, 1945.

If you want to visit the former fort, there is a nice, well-marked hiking trail to follow. It is the Jomala hiking trail that makes one last (or first) turn over the fort. What is a bit complicated is parking, but there are some gaps along the road to park the car on, so you are not blocking for the residents or the farmer’s work.

Map to Jomala hiking trail.