Gatufotografering / Street Photography

Gatufotografering eller Street photography som det kallas mer allmänt är ett område inom foto som lockar mig. Just nu följer jag, i mina Photographic Steps, tex Alan Schaller, Sean Tucker och Olga Karlovac på Instagram som är några tydliga profiler inom området. Olga är lite extrem i sin väldigt egna, suddiga stil men det får mig att tänka i nya banor om vad som är möjligt.

Annars gillar jag det svartvita, tidlösa uttrycket som används men jag inser att det tidlösa krockar i mig, för jag ser också gatufotografering som det dokumenterande fotot, där man fångar livet som det är just nu i det samhälle som man befinner sig i. Det fångar människors vardag och varje människa är sin egen historia som fotot ger en ögonblicksbild av.

Jag förundras över alla dessa människor som lever sina liv över hela jorden utan att jag har en aning om vad de gör men gatufotografering får mig att få en skymt av deras liv och att de faktiskt gör saker hela dagarna som jag inte har en aning om!

När man lever på en ö och i ett mindre samhälle som Åland, så finns det bara en större ort, Mariehamn, som på något sätt uttrycker storstad. Egentligen är det nog bara 4-5 kvarter som skulle kunna kallas stadskärna, där folk strövar omkring eller går runt i affärerna för att handla något. Utanför dessa kvarter finns bara bostadsområden och där rör sig inte särskilt mycket folk och miljön är inte särskilt spännande.

Detta med mindre ort gör också att anonymiteten försvinner och den känns som en förutsättning för gatufotografering. Här vet alla på något sätt vem alla är. Det är inte så litet här på Åland att alla känner alla, men det är alltid någon i ens bekantskapskrets som har koll på vem någon är om man själv inte skulle veta det. Och vem vet, någon kan leva med skyddad identitet och skulle utsättas för livsfara genom att hamna på internet.

Detta fenomen gör, i mig i alla fall, att jag inte kan ta spontanfoton på människor på stan. Visst, om jag bara skulle sitt hemma och titta på fotona, så skulle det gå bra, men jag vill ju visa upp dem för andra, genom att jag ser gatufoton som en dokumentation av livet och även som en tidskapsel, som kan berätta något om vårt liv just nu för de som kommer efter oss.

Man kan alltid fråga, men det är svårt om man står och övervakar ett gathörn längre ner på andra sidan gatan och vill fota folk som passerar. När man väl har tagit bilden måste man försöka springa ifatt dem och chansen är stor att man missar dem, för de hinner försvinna in i en bil eller affär. Än värre om någon cyklar. Tungt att springa ifatt en cykel med en stor kamera i högst hugg!

Så det jag har inriktat mig på är att fång människor som inte går att identifiera. Detta har jag försökt att göra genom att tex ha stort avstånd till människan, fånga dem i vinklar där ansiktet inte syns eller sänka slutartiden till tex 1/30 sekund så att rörelsen blir oskarp. Jag har också gjort dem suddiga i efterbearbetningen i GIMP. Där finns det ett otal filter man kan använda för det ändamålet.

Det andra jag har gjort är att lämna människorna och istället titta på husen. Det blir ju inte gatufotografering utan mer åt arkitekturfoto, men för mig så blir det i alla fall något som jag kan göra när jag strövar på stan. Det utmanar mig att hitta intressanta vinklar på vardagliga ting.

En byggnad jag fotomässigt gillar i Mariehamn är Alandicahuset. Men det är bara fotomässigt jag gillar det, för jag tycker inte det är vackert och det känns tungt och människofientligt på något sätt i sin fyrkantighet.

Men det finns många linjer att leka med när man tittar på det genom kameran. Krocken mellan dess fyrkantighet och naturens runda och organiska former i omgivningarna tycker jag skapar spännande bilder.

Hur ser dina möjligheter till gatufotografering ut?

Street photography is an area of ​​photography that attracts me. Right now, in my Photographic Steps, I follow Alan Schaller, Sean Tucker and Olga Karlovac on Instagram, for example. Olga is a bit extreme in her very own, blurred style but it makes me think in new ways about what is possible.

Otherwise I like the black and white, timeless expression used, but I realize that the timeless clashes in me, because I also see street photography as the documentary photo, where you capture life as it is right now in the society you are in. It captures people’s everyday life and each person is their own story that the photo gives a snapshot of.

I marvel at all these people living their lives all over the world without having a clue what they are doing, but street photography makes me see a glimpse of their lives and that they actually do things all day, that I have no idea about.

When you live on an island and in a smaller community like Åland, there is only one larger town, Mariehamn, which in any way expresses a big city. Actually, it is probably only 4-5 blocks that could be called the city centre where people wander around or walk around the shops to shop for something. Outside these neighbourhoods there are only residential areas and there are not many people walking around there and the environment is not very exciting.

This with a smaller city also means that anonymity disappears, because everyone somehow knows who everyone is. It is not so small, here on Åland, that everyone knows everyone, but there is always someone in your circle of acquaintances who knows who someone is, if you yourself would not know it. And who knows, someone may live with a protected identity and would be endangered by ending up on the internet.

This phenomenon means, for me at least, that I can not take spontaneous photos of people in the city. Of course, if I were to just sit at home and look at the photos, it would be fine, but I want to show them to others, by seeing street photos as a documentation of life and also as a time capsule, which can tell something about our lives right now for those who come after us.

You can always ask, but it is difficult if you stand and oversee a street corner further down the street and want to take pictures of people passing by. And once you have taken the picture you must try to catch up with them and the chances are high that you will miss them, because they have time to disappear into a car or shop. Even worse if someone rides a bike. Heavy to catch up with a bike with a big camera in full swing!

So what I have focused on is catching people who cannot be identified. I have tried to do this by, for example, having a large distance to the person, capturing them at angles where the face is not visible or lowering the shutter speed to eg 1/30 second so that the movement becomes blurred. I have also blurred them in the post-processing in GIMP. There are countless filters you can use for that purpose.

The second thing I have had to do is leave the people and look at the houses instead. It will not be street photography but more about architectural photography, but for me it will at least be something I can do when I wander around the city. It challenges me to find interesting angles on everyday things.

One building I photographically like in Mariehamn is the Alandica- house. But it’s just photographically I like it because I do not think it is beautiful and it feels heavy and anti-human in some way in its squareness.

But there are many lines to play with when looking at it through the camera. The clash between its squareness and nature’s round and organic shapes in the surroundings, I think creates exciting images.

What are your opportunities for street photography?