Ursprung / Origin

En uppgift om att utforska begreppet ”ursprung” i både fotografi och text under utbildningen Fotografiska processer på Gamleby folkhögskola. Uppgiften var begränsad till 8 bilder.

An assignment to explore the concept of ”origin” in both photography and text during the course Photographic Processes at Gamleby folk high school. The task was limited to 8 images.

Jag ville till denna uppgift försöka gå lite längre, genom att rota runt i begreppet och inte ta första bästa idé som kom upp. Så här följer den tankegång som blev under processen. Vill du hoppa över det, så kommer själva resultatet längre ner.

Vad betyder ursprung för mig och hur definieras ordet rent språkligt?

Starten för mig var min barndom i villaområdet ute på Vansö. Bilder av min och mina kamraters lekar och det handlade mycket om krig. Vi lekte krig så fort vi kom åt och det var den leken som hade mest dragningskraft på mig. Inte så konstigt att vi lekte krig genom att flertalet av våra föräldrar arbetade på regementet och övningsfältet låg granne med byn.

Ursprung blev även tankegångar på detta med vilka förutsättningar som vi föds med – kön, etnicitet, handikapp, klass men frågorna blir för stora och svåra för att jag ska komma fram till något som är hanterbart i en kort fotouppgift. Men också tanken på om en vit, medelålders man har något att säga om sitt privilegierade liv?

Är mitt ursprung intressant med tanke på ovan tankegångar? Var kommer jag i från? Mina föräldrar är mitt ursprung men även hela min släkt är mitt ursprung. Kan jag på något sätt blanda in min släkt och bakgrund i detta?

Ursprung blev även jag själv för mina barn. Hur ser våra barn på oss och går det att göra en bild av det?

Älvens ursprung finns också här i trakterna av Idre där jag jobbar för tillfället, men också samernas ursprungskultur men här finns också nybyggarhistorien om de som flyttade ut på 1700-talet med släktgårdar som fortfarande finns i släktens ägo. Att dokumentera samernas liv blir stort och att rota i konflikten som skapades när nybyggarna flyttade ut, blir ännu större.

Kom in på det förgängliga i ursprung genom tiden. Det som varit försvinner och då försvinner även vårt ursprung. Vi kan inte se vårt ursprung längre än några generationer tillbaka, sedan försvinner det i bilder eller texter eller fynd som alla måste tolkas. Vår historia försvinner i ett tolkade så fort de som var med dör. I förgängligheten försvinner vårt ursprung, genom arter som försvinner väldigt hastigt och nya som kommer till i en process som blir för långsam, eller så har den nu tillfälligt stannat, för att vi människor hinner förstöra allt innan något nytt har skapats?

Tingen försvinner också och ersätts av nya.

När minnen blir gamla försvinner färgen. Är våra minnen i svartvitt?

Mitt ursprung. Har det några symboler eller färger?

Frihet var något jag eftersträvade. Frihet blir för mig ljust, sol, himmel, höga träd, luftiga vyer och stora ängar.

Det lilla landet som Vansö blev. Avgränsat av vägen och åkrarna och i börja av tomten och skogen bakom den.

Naturen. Grönt, att försvinna in i, att gömma sig, lukten av jord och mossa och kåda. De höga tallarna och de höga granarna man kunde klättra i.

Rädslan för höjden, rädslan för de stora killarna.

Krig, P 10 regementets övningsfält och pappas yrke. Lukten av uniform och de gröna kläderna. Spänningen, döden, kampen, rädslan, det otäcka men ändå lockande. Samarbetet och kompisandan, rättvisa och om att inte fuska och att vara ärlig.

Fotboll och brännboll på fotbollsplanen vid skolan. Gungandet i lekparken och timmarna i sandlådan med krigargubbar och stridsfordon och skapandet av miljöer i sand.

Här finns också mamma och pappas nybyggarkänsla. De bröt ny mark och byggde sitt eget. Jag ritade på väggen och sprang omkring på byggplatsen. Gjorde mig illa.

Vansös förändring från gemensamma träffar efter majbrasan i skolans lokaler vid Valborg, till en brasa som man tittade på och gick hem.

Efter detta insåg jag att jag faktiskt hade möjlighet att åka till Vansö och lägga några timmar på en promenad genom min barndoms trakter och så blev det. Den 17 mars 2023 stod jag utanför vårt hus igen och tog den första bilden kl 11.47 och sista bilden tog jag kl 13.01.

Mina känslor och upplevelser vid fotograferingen.

Var irriterad innan jag ens kom till Vansö pga bortkastad tid och bortkastade pengar i Stockholm, men det är en annan historia, men det kan ha påverkat mig under fotograferingen.

Men det första som kom över mig var mitt främlingskap till platsen. Jag hade inget där att göra längre. Vansö var inte mitt. Jag var en främling som kunde ifrågasättas över vad jag gjorde där. Vårt gamla hus kändes inte längre som en del av mig. Det hade byggts till och var mycket mörkare än jag mindes det. All växtlighet hade gått över styr mer eller mindre och jag upplevde det som väldigt stökigt.

Däremot var mina minnen mina egna. De var klara och tydliga och rubbades inte av det jag såg nu, men en melankoli kom över mig. Vansös förändring gjorde mig nedslagen. Min egen känsla att inte ha något hem eller någon tillhörighet blev starkare. I min sorg, om man kan kalla det så, blev känslan av att vårt ursprung är förgängligt ännu starkare. Min ursprungsplats Vansö utvecklas och den glider mer och mer ifrån mig, men ändå är det en kärna av plasten som finns i mig, mitt minne av platsen antar jag. Den plats där jag formades under mina första år och det fortsatte att vara centrum på något sätt tills mamma och pappa sålde huset.

Det enda som var kvar, men dock i mindre skala, är stenarna i skogen. De är de samma. Orubbliga och tidlösa i sin form. Dock har de krympt.

Hur uttrycker jag detta?

För mig blir distanseringen till min ursprungsplats det suddiga och det gråa. Men är finns ju också så många glada minne och den ljusa barndomen med det gröna och naturens närhet. Grönt, omhuldat och tryggt.

Nedstämdheten, melankolin är mörk och grå.

Ljus och mörker i samma veva.

In English.

For this task, I wanted to try to go a little further by rooting around in the concept and not taking the first best idea that came up. This is the way of thinking that came about during the process. If you want to skip it, the actual result will be further down.

What does origin mean to me and how is the word defined linguistically?

The start for me was my childhood in the residential area out on Vansö. Pictures of mine and my friends’ games and it was a lot about war. We played war as soon as we could and that was the game that had the most appeal to me. No wonder we played war because most of our parents worked in the regiment and the training ground was next to the village.

The origin was also thinking about this with the conditions we are born with – gender, ethnicity, disability, class, but the questions are too big and difficult for me to come up with something that is manageable in a short photo task. But also the idea of a white, middle-aged man having something to say about his privileged life?

Is my origin interesting given the above thoughts? Where am I from? My parents are my origin, but my entire family is also my origin. Can I somehow mix my family and background into this? I myself also became the source for my children. How do our children see us and is it possible to make a picture of it?

The river’s origin is also here in the areas of Idre where I work at the moment, but also the original culture of the Sami, but here is also the settler history of those who moved out in the 18th century with family farms that are still in the family’s possession. Documenting the life of the Sami is big and rooting in the conflict that was created when the settlers moved out is even bigger.

Get into the ephemeral in origin through time. What has been disappears and then our origin also disappears. We cannot see our origins for more than a few generations back, then it disappears in images or texts or findings that all have to be interpreted. Our history disappears in an interpret as soon as those who were involved die. In impermanence, our origin disappears, through species that disappear very quickly and new ones that come into being in a process that becomes too slow or has it now stopped temporarily because we humans have time to destroy everything before something new has been created? Things also disappear and are replaced by new ones.

When memories grow old, the color fades. Are our memories in black and white? My origin. Does it have any symbols or colors?

Freedom was something I aspired to. For me, freedom is light, sun, sky, tall trees, airy views and large meadows.

The small country that Vansö became. Bounded by the road and the fields and initially by the plot and the forest behind it.

Nature. Green, to disappear into, to hide, the smell of earth and moss and resin. The tall pines and tall firs you could climb.

The fear of heights, the fear of the big guys.

War, P 10 regiments training ground and dad’s profession. The smell of uniform and the green clothes. The thrill, the death, the struggle, the fear, the nasty yet alluring. The cooperation and camaraderie, justice and about not cheating and being honest.

Soccer and rounders on the soccer field at the school. The swing in the playground and the hours in the sandbox with plastic warrior men and combat vehicles and the creation of environments in sand.

Here you can also find mom and dad’s settler feeling. They broke new ground and built their own. I drew on the wall and ran around the construction site. Hurt me.

Vansö’s change from joint meetings after the May bonfire in the school’s premises at Valborg, to a bonfire that people watched and went home.

After this I realized that I actually had the opportunity to go to Vansö and spend a few hours on a walk through the regions of my childhood and so it happened. On March 17, 2023, I stood outside our house again and took the first picture at 11:47 a.m. and the last picture at 1:01 p.m.

My feelings and experiences during the photography.

Was annoyed before I even got to Vansö because of wasted time and wasted money in Stockholm, but that’s another story but it might have affected me during the shoot.

But the first thing that came over me was my strangeness to the place. I had nothing to do there anymore. Vansö was not mine. I was a stranger who could be questioned about what I was doing there. Our old house no longer felt like a part of me. It had been built over and was much darker than I remembered it. All the vegetation had gone out of control more or less and I experienced it as very messy.

However, my memories were my own. They were clear and distinct, and were not disturbed by what I now saw, but a melancholy came over me. Vansö’s change left me disheartened. My own sense of having no home or belonging grew stronger. In my grief, if you can call it that, the feeling that our origins are impermanent became even stronger. My place of origin Vansö develops and it slips more and more away from me, but still there is a core of the place that is in me, my memory of the place I suppose. The place where I was formed in my early years and it continued to be the center in some ways until Mom and Dad sold the house.

The only thing that remained, albeit on a smaller scale, are the stones in the forest. They are the same. Unwavering and timeless in form. However, they have shrunk.

How do I express this?

For me, the distance to my place of origin becomes the blurred and the gray. But there are also so many happy memories and the bright childhood with the green and the closeness of nature. Green, cherished and safe.

The despondency, melancholy is dark and grey.

Light and darkness in the same vein.

Resultatet / The result

Ursprung

Del 1

Tillbaka till där jag växte upp. Börjar mitt sökande bakom huset där jag levt mina första 20 år. Huset är inte längre vårt. Jag har varit här några gånger tidigare sedan mina föräldrar sålde huset och varje gång känns det mer och mer främmande. Varje gång känns det mer och mer overkligt att jag har sovit, ätit, lekt och vuxit upp här. Ger mig in i skogen, en gång min skog, och upptäcker att nu är mina stigar borta. Igenvuxna av blåbärsris och buskar. Letar mig fram till den plats som en gång var vår lilla fotbollsplan. Ett mindre träd står nu på planen. Åt andra håll har undervegetationen försvunnit, men stenarna finns kvar. Orubbliga men i förminskad skala. Stenen jag inte kunde komma upp på tittar jag nu över och ser nu att rönnbuskagen nu är träd och deras stammar skymmer inte längre sikten längre in i skogen. Går vidare till åkrarna bakom skogen. Mycket är igenväxt men vindens ljud i tallarna känner jag igen och upptäcker att det fastnar lera under mina skor. Samma lera som fastnade på mina kängor när jag ville bortom gränserna och utforska vad som fanns på andra sidan den plöjda åkern. Min jacka fastnar i nypontaggar och jag sticker mig på törnen från de stora slånbärsbuskarna. Stenarna, nypontaggarna och slånbärstörnen är klara och tydliga för mig och känns levande i mina minnen, men när jag kommer tillbaka till huset där jag bott känns huset fortfarande främmande, vagt och otydligt.

Origin

Part 1

Back to where I grew up. Starting my search behind the house where I lived my first 20 years. The house is no longer ours. I’ve been here a few times before since my parents sold the house and each time it feels more and more alien. Each time it feels more and more surreal that I have slept, eaten, played and grown up here. Enter the forest, once my forest, and find that now my paths are gone. Overgrown with blueberry rice and bushes. Finding my way to the place that was once our little soccer field. A smaller tree now stands on the field. Elsewhere, the undergrowth has disappeared, but the stones remain. Steadfast but in a reduced scale. I now look over the rock I couldn’t get up on and see that the rowan bushes are now trees and their trunks no longer blocks the view further into the forest. Moving on to the fields behind the forest. Much is overgrown, but I recognize the sound of the wind in the pines and discover that mud is sticking under my shoes. The same mud that stuck to my boots when I wanted to go beyond the boundaries and explore what was on the other side of the plowed field. My jacket gets caught in rosehip thorns and I prick myself on the thorns from the large sloeberry bushes. The stones, the rosehip thorns and the sloe spines are clear and distinct to me and feel vivid in my memories, but when I come back to the house where I lived, the house still feels strange, vague, and indistinct.

Del 2

Jag upplever mitt ursprung som förgängligt och inte bara mitt utan allas och allt. Ju längre tiden går ju mer fragmenterat och urvattnat blir mitt minne. Detta gäller även de saker som minner om andra. Bilder, texter, objekt blir mer och mer tolkningsbara ju mer tiden går, tills vi tillslut inte kan tolka det längre för det är allt för avlägset. Människor dör, djurarter och växter dör ut och lämnar bara spår efter sig och tillslut försvinner även spåren. Ändå är detta med ursprung och var vi kommer ifrån oerhört viktigt för oss när vi växer upp, för att vi ska bli hela människor med så lite otolkbara fragment som möjligt i oss.

Part 2
I experience my origin as impermanent and not only mine but everyone’s and everything’s. The longer time goes by, the more fragmented and watered down my memory becomes. This also applies to the things that remind of others. Images, texts, objects become more and more interpretable the more time goes by, until finally we can’t interpret it anymore because it’s all too distant. People die, animal species and plants die out, leaving only traces behind, and eventually even the traces disappear. Nevertheless, this origin and where we come from is extremely important to us when we grow up, in order for us to become whole people with as few uninterpretable fragments as possible in us.