En utställning i samarbete med Idre Himmelfjäll som turnerat i Mellansverige och som avslut hamnat på väggarna i lifthusen i Idre Himmelfjäll!
Bilderna är tagna säsongen 2021/2022 i Idre Himmelfjäll.
Västerås stadsbibliotek 17 till 30 oktober 2022 Biblioteket i Mörby Centrum 2 till 22 november 2022 Karlstads stadsbibliotek 10 till 22 januari 2023 Nyköpings stadsbibliotek 6 till 26 februari 2023 Svärdsjö bibliotek 27 februari till 26 mars 2023 Idre Himmelfjäll 7 april 2023 Knivsta centrum för idrott och kultur 11 september till 2 oktober 2023 Mora folkbibliotek 13 januari till 15 februari 2024
Foldern för utställningen var ett 3-vikt A4 med Mio på framsidan och texten med mig på baksidan. När man vek upp den så fick man en presentation av utställningens bilder på hela uppslaget.
Framsida och baksida.Insidan som heluppslag med info om bilderna.Torsfallet och Torsliften. Varför banderollen sitter åt fel håll vet jag inte med det blev ju bättre på bild! # 3940
Oftast fick denna bild vara den bild som besökaren först fick ögonen på, med hopp om att få ner tempot och ge tid till betraktandet.
Erik lagar kamera vid avstiget till A-liften. # 3655
Tim och Christian med utrustning för att klättra i liftarnas stolpar. Fotograferade i garaget. # 0603
Christian stänger Himmelsliften pga för hård vind. Städjan i bakgrunden. # 4005
Tim gör morgonkontrollen på Himmelsliften. # 3256
Medbringare som sitter på Himmelsliften. # 3937 Valhallia Express från gamla Ingvarsvägen. # 4018
Bilden på sittstolen i Valhallia Express fick vara bilden utåt i marknadsföringen för utställningen på sociala medier och på någon broschyr.
Malva i pist 11. # 3115
Min dotter Malva har ofta fått vara fotomodell och här är hon på väg ner för branten i Himmelfjälls svarta pist nr 11 ”Frida Race Arena”.
Skidåkaren, pist 11. #3948
Här är också pist nr 11 men med en okänd åkare på väg ner i morgonsolen den 29 mars 2022.
Mio i pist 12. # 0588
Bilden på min son Mio fick vara omslagsbilden. Den är inte beskuren utan han hamnade utanför bild vilket jag tyckte förstärkte känslan av fart i bilden.
Malva i pist 15. # 0603
En bild på Malva som är ganska bearbetad i GIMP, men som jag tycker fick ett riktigt bra uttryck i sig. Grunden är olika idéer som folk på nätet har haft i hur fotografen Andrzej Dragan har skapat sina bilder.
Den stora bilden på Städjan från Hemmeråsen som berget som Himmelfjäll ligger på heter. Fick vänta in molnet som kom seglande från vänster tills det hamnade på rätt ställe!
Till denna bild hade jag sex stycken mindre bilder på Städjan som fick visa vilken fantastisk variation det är med väder, tid på dygnet men också årstid.
Drottningen.
Samma tanke som med Städjan att visa på variationen på hur Drottningen eller Rendalssölen som berget heter ter sig från Hemmeråsen. De tre bilderna är inklippta till en bild.
Himmelsliften. # 3661
En bild som jag tycker ser bra ut på datorn men som inte gjorde sig lika bra printad, så den fick hamna på de sämsta platserna på utställningen.
Självporträtt. # 3656
Avslutar med ett självporträtt som Skidpatrullör på skotern och tackar Idre Himmelfjäll för stödet till printningen och tack till alla platser som jag fått ställa ut på, så får vi se om jag får ihop pengar till någon mer utställning i framtiden!
Stortorget #7887 Nikon D800 f4 1/80s ISO6400 24mm Mariehamn, The Åland Islands, 25 Oct 2022 at 20.36.
De hade sagt att det skulle bli dimma till kvällen. Jag hade en idé att fotografera Mariehamn i dimma som Pieter Ten Hoopens bilder från Ekshärad eller Fredrik Axlings bilder från Stockholm.
They had said it would be foggy in the evening. I had an idea to photograph Mariehamn in fog like Pieter Ten Hoopen’s pictures from Ekshärad or Fredrik Axlings photos from Stockholm.
Men så blev det inte!
But that did not happen!
Dimman fanns där i början men lättade och försvann under den en och en halv timma som jag traskade runt i Mariehamn. Det hade regnat under dagen och det fanns fortfarande fukt i luften, så jag hittade ett annat ljus.
The fog was there at the beginning but eased and disappeared during the hour and a half that I trudged around Mariehamn. It had rained during the day and there was still moisture in the air, so I found another light.
”Reflection” #7825 Nikon D800 f5 1/80s ISO6400 62mm Torggatan, Mariehamn, The Åland Islands, 25 Oct 2022 at 19.21.
Ljuset från lyktornas blänk i den våta asfalten och reflexerna från vattenpölarna. Jag fick möjligheten att dyka in i en något övergiven stad. Invånarna hade tagit sin tillflykt innanför dörrarna och jag själv kunde ställa upp min kamera mitt i gatan, utan att störas särskilt mycket av bilar eller människor. Men jag fotograferade även utan stativ för att se hur det blev med ISO upp till 6400 och jag gillade resultat.
The light from the lanterns shining in the wet asphalt and the reflections from the puddles. I had the opportunity to dive into a somewhat abandoned city. The residents had taken refuge inside the doors and I myself was able to set up my camera in the middle of the street, without being disturbed much by cars or people.
Serien tycker jag i alla fall får fram skönheten i stadens ljus, men också att den skönheten inte betraktas av så många, för gatorna är tomma.
In any case, I think the series brings out the beauty of the city’s lights, but also that that beauty is not seen by many, because the streets are empty.
Ålandsvägen – Norra gatan #7830 Nikon D800 f10 2,5s ISO100 24mm Mariehamn, The Åland Islands, 25 Oct 2022 at 19.26.
En bild jag var ute efter, eller rättare sagt många bilder, var en möjlighet att testa en variant av Pep Ventosas teknik, att ta flera bilder av samma objekt men med förskjutning. Jag tror att Ventosa blev känd för att han tog förskjutningen ett steg till och gick runt föremålet och fotograferade och sedan satte ihop detta i lager. Jag har testat det på porträtt som jag lagt upp på Instagram . Tekniken med att bara förskjuta bilderna tillhör nog området Intentional Camare Movement (ICM) med fler än en upphovsmakare.
An image I was looking for, or rather many images, was an opportunity to test a variant of Pep Ventosa’s technique, to take several images of the same object but with displacement. I think Ventosa became famous for taking the shift a step further and walking around the object and photographing and then putting this together in layers. I have tested it on portraits that I posted on Instagram. The technique of simply shifting the images probably belongs to the field of Intentional Camera Movement (ICM) with more than one creator.
Torggatan 8 images Nikon D800 f8 1/2s ISO400 24mm Mariehamn, The Åland Islands, 25 October 2022 at 19.14.
Men intressant var det och resultatet blev i alla fall åt det håll som jag hade tänkt mig. Bilden på Torggatan är uppbyggd av åtta bilder och ihop lagda som lager med hjälp av GIMP.
But it was interesting and the result was in any case in the direction I had envisioned. The image on Torggatan is made up of eight images and put together as layers using GIMP.
En kväll med tydliga spår av mänsklig närvaro men ingen är där.
An evening with very clear traces of human presence but no one is there.
Så tack för denna gång så ses vi snart igen!
So thank you for this time and see you again soon!
”Jag gillar berättelsen och det du får se här är mitt utforskande av bildberättelsen i det mindre formatet. Vad kan man uttrycka eller dela i det begränsade utrymmet? Det har också expanderat till alster med fler bilder, så välkomna in och bläddra i min något spretiga bildvärld!
Stefan Lomner (b. 1972) har åter tagit upp kameran efter en lång paus sedan ungdomen och utforskar bildens berättelse, men också natur och händelser på Åland och i Idre, där han för tillfället har sin bas.”
I april fick vi börja jobbet med att sammanställa utställningen, samtidigt som man skulle göra klart sitt eget material. Lite komprimerat, genom att flera som går distansutbildningen också jobbar samtidigt. Men det blev bra. Utställningen döptes till At the very End och det var en samutställning med fotoklassen på skolan – Gestaltande fotografi.
Vi fick ca 2 meter vägg var att använda och sedan var det fritt fram att vara kreativ. Fantastiskt vad olika det kan bli, fast vi alla arbeta med den fotografiska bilden! Jag kommer att börja med min egen resa och i slutet presenterar jag resten av klassen.
Mina 2 meter med miniböcker och en möjlighet att testa att vika själv.
Under våren hade vi arbetat med konceptet fotobok och i den processen hittade jag den antagligen enklaste formen av detta i ”zine”. Zine inrymmer de enklaste formerna av tryckt bild på papper som sedan viks till en bok. Antingen kan det vara flera papper tex A4 som viks på mitten och häftas ihop i ryggen till enkla foldrar eller bara ett papper som vikt och klipps till en liten bok. Jag fastnade för A4:at som viks och klipps till en liten minibok på 8 sidor. Formatet och begränsningen var väldigt konkret och fick mig att vilja testa vilka sorters berättelser man kan få in i detta miniformat. Här följer en bildserie på hur man gör sin ”zine” eller minibok som jag kallar det. Den hade jag med som en instruktion till besökarna där de själva kunde vika ihop min minibok ”För mycket sylt”, som de sedan kunde ta med sig hem.
Vik på mitten.Vik ut och klipp i vecket.
Vik på längden.Vik på mitten igen.Vik på längden och sedan fäll ihop boken.
Den första berättelsen blev väl den bästa. Känns som om det är ganska vanligt, genom att begreppet ”One hit wonder” finns! Men jag kämpade på med de idéer som dök upp och jobbade efter devisen att allt skulle testas som jag hann med att göra.
Resultatet till utställningen blev 16 miniböcker med olika berättelser och olika typer av bilder och även text. Hade kanske hoppats på att vara mer radikal och utanför ramarna men så långt sträckte sig inte min fantasi (ännu). Jag tyckte det var roligt att göra och jag är nöjd över att jag fick till en hyfsad bredd i uttrycken. Det jag missade var väl den konstnärliga helheten och röda tråden som kan vara viktig för att visa vad man vill säga som konstnär/fotograf. För mig blev det en egen resa, där jag fick känna på hur det kändes att jobba i formatet på olika sätt utan begränsningar av röda trådar eller helhet.
Jag kan inte presentera alla mina små verk i denna blogg, utan väljer några stycken. Några till kommer även att dyka upp på min Instagram Photographic.steps, där berättarformatet kanske funkar genom att man kan ha flera bilder i samma inlägg och svepa sig genom historien. Vi får se!
Mina föräldrar och sonen (som har vikt något helt annat!) på vernissagen på Galleri Kontrast.
Den som alla besökare kunde ta med sig och som jag tycker funkar bäst som berättelse, är då miniboken ”För mycket sylt”. Den uppkom plötsligt en dag när jag ätit färdigt och upptäckte att jag tagit för mycket sylt till min portion av pannbiff. Så vardagens små val man gör, skapar mindre följder som resultat. Jag hade hoppats på fler sådan här vardagliga situationer skulle dyka upp inför mig och att jag skulle kunna fånga dem. Men så blev det inte. Istället dök andra bildserier upp. Jag tyckte inte att de var lika bra men jag hade ju förutsatt mig att jobba med det som kom, så jag tog mig ann dessa också.
Så här kommer den först som den ser ut på pappret och sedan som den ska läsas (nästan, för baksidan hamnade nu som ruta 2). När man placerar ut ordningen på sina sidor så hamna baksidan längst upp till höger. Till vänster om den rutan (alltså nr 2 längst upp från höger sett) kommer framsidan. Bredvid den sida kommer sida 1 och sist i övre raden sidan 2. Sidan 3 kommer längst ner till höger och följs åt höger av sidan 4, 5 och sist sidan 6. Som ni ser i mitt exempel nedan, så är bilden på tallrik och sked, över hela uppslaget på sidan 5 och 6.
Så här ska den då sedan läsas:
En annan som jag gillar är ”Om anonymitet”. Den har ingen början eller ett fyndigt avslut, men serien blir för mig i alla fall en berättelse. En berättelse om anonymitet i storstaden. Jag tycker om bildernas uttryck och färger och att gå Hornsgatan fram i motljus, bland alla människor, skapade en känsla av ensamhet. Fast vi var så många där på gatan så var jag ensam. Siluetterna som jag passerade visade inga ansiktsdrag, så även om jag mött någon som jag kände, skulle jag inte ha sett det. Alla där framme blev bara anonyma varelser i förvrängda skuggor. För mig fantasieggande och drömskt att titta på.
Avslutar med en minibok som blev i liggande format och som fick lite text för att förmedla mer av kontexten.
Resten får ni möjligen se på Instagram eller kanske på någon egen utställning framöver!
Nu över till de andra deltagarna och tillika mina klasskamrater under detta år. Några har jag lyckts nämna i mina förra blogginlägg, men här kommer också deras insats på utställningen på Galleri Kontrast och en lite personlig kommentar! Verkligen tack för er insats under detta år och tack till Nicolas Wormull, Lotta Törnroth, Hannah Modigh och Simon Mlangeni-Berg för era insatser som lärare på kursen!
Först en rundvandring levererad Martin Fermgård!
Martin Fermgård gillar studieporträtt i stort format där han själv får bestämma verkligheten! Erfaren lärare som kan ge konstruktiv återkoppling och nya infallsvinklar!
Oscar Quinzicara har gjort ett oerhört vackert jobb med sin process efter systerns död. All heder åt hans fina arbete!
Sofia Olander jobbar med det kyrkliga och dess blommor med en väldigt stämningsfull stil. Jordnära om livets cykel.
Trulls Svenningsson är filmkillen som vill få oss att fundera om det är fiktion eller verklighet, iscensatt eller skjutet från höften? Kul att under kursen ha fått ta del av hans förmåga att ta med filmen till fotografiet!
Rolf-Göran Åström, rutinerad fotograf med flera publicerade artiklar, gillar Göteborgs skärgård och hittar finstämda anslag i en karg och hård livsmiljö.
Freja Arvidsson, som gillar att skriva, har tagit till kameran för att hitta vidare i sitt skapande och kastar oss tillbaka till sin uppväxt utanför Uppsala. Hårt och ärligt men samtidigt finstämt!
Axel Lundgren, den fyrkantiga filosofen, som har den mest genomarbetade arbetskontexten i denna klass! Minnen, alignation och införlivande i en kraftig röd tråd i arbetat! Riktigt kul att få ta del av hans bakgrundsarbete under kursen.
Jan Hindersson, efter en yrkeskarriär som fotograf jobba han nu med att fånga bland annat Karlskronas stadsliv med hålkamera. En annan vinkling på gatufotografiet!
Göran Johansson arbetar med livet efter pension i finstämda bilder om bland annat ensamhet. Har under kursen gett mig mycket återkoppling och fina samtal om bilder!
Två till var med under året och det var:
Bosse Capaldi, som tyvärr fick förhinder inför utställningen, men som bjudit på inspirerade svartvita inslag under året från fotbollssupportrar via musikscener till en tillbakablick från uppväxten.
Johan Karlsson som hade med bilder på utställningen, men inte själv kunde vara med, så därför fick jag ingen bild på honom. Johan har bjudit på nya grepp på landskapsfotografering från Lofoten i svartvitt och ibland med hålkamera. Stämningsfullt och ibland trolskt men också en rå verklighet från fiskindustrin.
Där tror jag att jag är klar med läsårets fotoutbildning och kan gå vidare med andra inlägg!
En uppgift om att utforska begreppet ”ursprung” i både fotografi och text under utbildningen Fotografiska processer på Gamleby folkhögskola. Uppgiften var begränsad till 8 bilder.
An assignment to explore the concept of ”origin” in both photography and text during the course Photographic Processes at Gamleby folk high school. The task was limited to 8 images.
Jag ville till denna uppgift försöka gå lite längre, genom att rota runt i begreppet och inte ta första bästa idé som kom upp. Så här följer den tankegång som blev under processen. Vill du hoppa över det, så kommer själva resultatet längre ner.
Vad betyder ursprung för mig och hur definieras ordet rent språkligt?
Starten för mig var min barndom i villaområdet ute på Vansö. Bilder av min och mina kamraters lekar och det handlade mycket om krig. Vi lekte krig så fort vi kom åt och det var den leken som hade mest dragningskraft på mig. Inte så konstigt att vi lekte krig genom att flertalet av våra föräldrar arbetade på regementet och övningsfältet låg granne med byn.
Ursprung blev även tankegångar på detta med vilka förutsättningar som vi föds med – kön, etnicitet, handikapp, klass men frågorna blir för stora och svåra för att jag ska komma fram till något som är hanterbart i en kort fotouppgift. Men också tanken på om en vit, medelålders man har något att säga om sitt privilegierade liv?
Är mitt ursprung intressant med tanke på ovan tankegångar? Var kommer jag i från? Mina föräldrar är mitt ursprung men även hela min släkt är mitt ursprung. Kan jag på något sätt blanda in min släkt och bakgrund i detta?
Ursprung blev även jag själv för mina barn. Hur ser våra barn på oss och går det att göra en bild av det?
Älvens ursprung finns också här i trakterna av Idre där jag jobbar för tillfället, men också samernas ursprungskultur men här finns också nybyggarhistorien om de som flyttade ut på 1700-talet med släktgårdar som fortfarande finns i släktens ägo. Att dokumentera samernas liv blir stort och att rota i konflikten som skapades när nybyggarna flyttade ut, blir ännu större.
Kom in på det förgängliga i ursprung genom tiden. Det som varit försvinner och då försvinner även vårt ursprung. Vi kan inte se vårt ursprung längre än några generationer tillbaka, sedan försvinner det i bilder eller texter eller fynd som alla måste tolkas. Vår historia försvinner i ett tolkade så fort de som var med dör. I förgängligheten försvinner vårt ursprung, genom arter som försvinner väldigt hastigt och nya som kommer till i en process som blir för långsam, eller så har den nu tillfälligt stannat, för att vi människor hinner förstöra allt innan något nytt har skapats?
Tingen försvinner också och ersätts av nya.
När minnen blir gamla försvinner färgen. Är våra minnen i svartvitt?
Mitt ursprung. Har det några symboler eller färger?
Frihet var något jag eftersträvade. Frihet blir för mig ljust, sol, himmel, höga träd, luftiga vyer och stora ängar.
Det lilla landet som Vansö blev. Avgränsat av vägen och åkrarna och i börja av tomten och skogen bakom den.
Naturen. Grönt, att försvinna in i, att gömma sig, lukten av jord och mossa och kåda. De höga tallarna och de höga granarna man kunde klättra i.
Rädslan för höjden, rädslan för de stora killarna.
Krig, P 10 regementets övningsfält och pappas yrke. Lukten av uniform och de gröna kläderna. Spänningen, döden, kampen, rädslan, det otäcka men ändå lockande. Samarbetet och kompisandan, rättvisa och om att inte fuska och att vara ärlig.
Fotboll och brännboll på fotbollsplanen vid skolan. Gungandet i lekparken och timmarna i sandlådan med krigargubbar och stridsfordon och skapandet av miljöer i sand.
Här finns också mamma och pappas nybyggarkänsla. De bröt ny mark och byggde sitt eget. Jag ritade på väggen och sprang omkring på byggplatsen. Gjorde mig illa.
Vansös förändring från gemensamma träffar efter majbrasan i skolans lokaler vid Valborg, till en brasa som man tittade på och gick hem.
Efter detta insåg jag att jag faktiskt hade möjlighet att åka till Vansö och lägga några timmar på en promenad genom min barndoms trakter och så blev det. Den 17 mars 2023 stod jag utanför vårt hus igen och tog den första bilden kl 11.47 och sista bilden tog jag kl 13.01.
Mina känslor och upplevelser vid fotograferingen.
Var irriterad innan jag ens kom till Vansö pga bortkastad tid och bortkastade pengar i Stockholm, men det är en annan historia, men det kan ha påverkat mig under fotograferingen.
Men det första som kom över mig var mitt främlingskap till platsen. Jag hade inget där att göra längre. Vansö var inte mitt. Jag var en främling som kunde ifrågasättas över vad jag gjorde där. Vårt gamla hus kändes inte längre som en del av mig. Det hade byggts till och var mycket mörkare än jag mindes det. All växtlighet hade gått över styr mer eller mindre och jag upplevde det som väldigt stökigt.
Däremot var mina minnen mina egna. De var klara och tydliga och rubbades inte av det jag såg nu, men en melankoli kom över mig. Vansös förändring gjorde mig nedslagen. Min egen känsla att inte ha något hem eller någon tillhörighet blev starkare. I min sorg, om man kan kalla det så, blev känslan av att vårt ursprung är förgängligt ännu starkare. Min ursprungsplats Vansö utvecklas och den glider mer och mer ifrån mig, men ändå är det en kärna av plasten som finns i mig, mitt minne av platsen antar jag. Den plats där jag formades under mina första år och det fortsatte att vara centrum på något sätt tills mamma och pappa sålde huset.
Det enda som var kvar, men dock i mindre skala, är stenarna i skogen. De är de samma. Orubbliga och tidlösa i sin form. Dock har de krympt.
Hur uttrycker jag detta?
För mig blir distanseringen till min ursprungsplats det suddiga och det gråa. Men är finns ju också så många glada minne och den ljusa barndomen med det gröna och naturens närhet. Grönt, omhuldat och tryggt.
Nedstämdheten, melankolin är mörk och grå.
Ljus och mörker i samma veva.
In English.
For this task, I wanted to try to go a little further by rooting around in the concept and not taking the first best idea that came up. This is the way of thinking that came about during the process. If you want to skip it, the actual result will be further down.
What does origin mean to me and how is the word defined linguistically?
The start for me was my childhood in the residential area out on Vansö. Pictures of mine and my friends’ games and it was a lot about war. We played war as soon as we could and that was the game that had the most appeal to me. No wonder we played war because most of our parents worked in the regiment and the training ground was next to the village.
The origin was also thinking about this with the conditions we are born with – gender, ethnicity, disability, class, but the questions are too big and difficult for me to come up with something that is manageable in a short photo task. But also the idea of a white, middle-aged man having something to say about his privileged life?
Is my origin interesting given the above thoughts? Where am I from? My parents are my origin, but my entire family is also my origin. Can I somehow mix my family and background into this? I myself also became the source for my children. How do our children see us and is it possible to make a picture of it?
The river’s origin is also here in the areas of Idre where I work at the moment, but also the original culture of the Sami, but here is also the settler history of those who moved out in the 18th century with family farms that are still in the family’s possession. Documenting the life of the Sami is big and rooting in the conflict that was created when the settlers moved out is even bigger.
Get into the ephemeral in origin through time. What has been disappears and then our origin also disappears. We cannot see our origins for more than a few generations back, then it disappears in images or texts or findings that all have to be interpreted. Our history disappears in an interpret as soon as those who were involved die. In impermanence, our origin disappears, through species that disappear very quickly and new ones that come into being in a process that becomes too slow or has it now stopped temporarily because we humans have time to destroy everything before something new has been created? Things also disappear and are replaced by new ones.
When memories grow old, the color fades. Are our memories in black and white? My origin. Does it have any symbols or colors?
Freedom was something I aspired to. For me, freedom is light, sun, sky, tall trees, airy views and large meadows.
The small country that Vansö became. Bounded by the road and the fields and initially by the plot and the forest behind it.
Nature. Green, to disappear into, to hide, the smell of earth and moss and resin. The tall pines and tall firs you could climb.
The fear of heights, the fear of the big guys.
War, P 10 regiments training ground and dad’s profession. The smell of uniform and the green clothes. The thrill, the death, the struggle, the fear, the nasty yet alluring. The cooperation and camaraderie, justice and about not cheating and being honest.
Soccer and rounders on the soccer field at the school. The swing in the playground and the hours in the sandbox with plastic warrior men and combat vehicles and the creation of environments in sand.
Here you can also find mom and dad’s settler feeling. They broke new ground and built their own. I drew on the wall and ran around the construction site. Hurt me.
Vansö’s change from joint meetings after the May bonfire in the school’s premises at Valborg, to a bonfire that people watched and went home.
After this I realized that I actually had the opportunity to go to Vansö and spend a few hours on a walk through the regions of my childhood and so it happened. On March 17, 2023, I stood outside our house again and took the first picture at 11:47 a.m. and the last picture at 1:01 p.m.
My feelings and experiences during the photography.
Was annoyed before I even got to Vansö because of wasted time and wasted money in Stockholm, but that’s another story but it might have affected me during the shoot.
But the first thing that came over me was my strangeness to the place. I had nothing to do there anymore. Vansö was not mine. I was a stranger who could be questioned about what I was doing there. Our old house no longer felt like a part of me. It had been built over and was much darker than I remembered it. All the vegetation had gone out of control more or less and I experienced it as very messy.
However, my memories were my own. They were clear and distinct, and were not disturbed by what I now saw, but a melancholy came over me. Vansö’s change left me disheartened. My own sense of having no home or belonging grew stronger. In my grief, if you can call it that, the feeling that our origins are impermanent became even stronger. My place of origin Vansö develops and it slips more and more away from me, but still there is a core of the place that is in me, my memory of the place I suppose. The place where I was formed in my early years and it continued to be the center in some ways until Mom and Dad sold the house.
The only thing that remained, albeit on a smaller scale, are the stones in the forest. They are the same. Unwavering and timeless in form. However, they have shrunk.
How do I express this?
For me, the distance to my place of origin becomes the blurred and the gray. But there are also so many happy memories and the bright childhood with the green and the closeness of nature. Green, cherished and safe.
The despondency, melancholy is dark and grey.
Light and darkness in the same vein.
Resultatet / The result
Ursprung
Del 1
Tillbaka till där jag växte upp. Börjar mitt sökande bakom huset där jag levt mina första 20 år. Huset är inte längre vårt. Jag har varit här några gånger tidigare sedan mina föräldrar sålde huset och varje gång känns det mer och mer främmande. Varje gång känns det mer och mer overkligt att jag har sovit, ätit, lekt och vuxit upp här. Ger mig in i skogen, en gång min skog, och upptäcker att nu är mina stigar borta. Igenvuxna av blåbärsris och buskar. Letar mig fram till den plats som en gång var vår lilla fotbollsplan. Ett mindre träd står nu på planen. Åt andra håll har undervegetationen försvunnit, men stenarna finns kvar. Orubbliga men i förminskad skala. Stenen jag inte kunde komma upp på tittar jag nu över och ser nu att rönnbuskagen nu är träd och deras stammar skymmer inte längre sikten längre in i skogen. Går vidare till åkrarna bakom skogen. Mycket är igenväxt men vindens ljud i tallarna känner jag igen och upptäcker att det fastnar lera under mina skor. Samma lera som fastnade på mina kängor när jag ville bortom gränserna och utforska vad som fanns på andra sidan den plöjda åkern. Min jacka fastnar i nypontaggar och jag sticker mig på törnen från de stora slånbärsbuskarna. Stenarna, nypontaggarna och slånbärstörnen är klara och tydliga för mig och känns levande i mina minnen, men när jag kommer tillbaka till huset där jag bott känns huset fortfarande främmande, vagt och otydligt.
Origin
Part 1
Back to where I grew up. Starting my search behind the house where I lived my first 20 years. The house is no longer ours. I’ve been here a few times before since my parents sold the house and each time it feels more and more alien. Each time it feels more and more surreal that I have slept, eaten, played and grown up here. Enter the forest, once my forest, and find that now my paths are gone. Overgrown with blueberry rice and bushes. Finding my way to the place that was once our little soccer field. A smaller tree now stands on the field. Elsewhere, the undergrowth has disappeared, but the stones remain. Steadfast but in a reduced scale. I now look over the rock I couldn’t get up on and see that the rowan bushes are now trees and their trunks no longer blocks the view further into the forest. Moving on to the fields behind the forest. Much is overgrown, but I recognize the sound of the wind in the pines and discover that mud is sticking under my shoes. The same mud that stuck to my boots when I wanted to go beyond the boundaries and explore what was on the other side of the plowed field. My jacket gets caught in rosehip thorns and I prick myself on the thorns from the large sloeberry bushes. The stones, the rosehip thorns and the sloe spines are clear and distinct to me and feel vivid in my memories, but when I come back to the house where I lived, the house still feels strange, vague, and indistinct.
Del 2
Jag upplever mitt ursprung som förgängligt och inte bara mitt utan allas och allt. Ju längre tiden går ju mer fragmenterat och urvattnat blir mitt minne. Detta gäller även de saker som minner om andra. Bilder, texter, objekt blir mer och mer tolkningsbara ju mer tiden går, tills vi tillslut inte kan tolka det längre för det är allt för avlägset. Människor dör, djurarter och växter dör ut och lämnar bara spår efter sig och tillslut försvinner även spåren. Ändå är detta med ursprung och var vi kommer ifrån oerhört viktigt för oss när vi växer upp, för att vi ska bli hela människor med så lite otolkbara fragment som möjligt i oss.
Part 2 I experience my origin as impermanent and not only mine but everyone’s and everything’s. The longer time goes by, the more fragmented and watered down my memory becomes. This also applies to the things that remind of others. Images, texts, objects become more and more interpretable the more time goes by, until finally we can’t interpret it anymore because it’s all too distant. People die, animal species and plants die out, leaving only traces behind, and eventually even the traces disappear. Nevertheless, this origin and where we come from is extremely important to us when we grow up, in order for us to become whole people with as few uninterpretable fragments as possible in us.
The End.
Så blev resultatet.
Men fortsätter här att dela bilder som inte fick vara med, men som för mig är Vansö, just denna något mulna vårdag.
That was the result.
But here I continue to share pictures that were not allowed to be included, but which for me are Vansö, on this somewhat overcast spring day.
Alternativ bild till uppgiften Ljuset och människan. Nikon D800 f7,1 1/160s ISO4000 70mm Therese på parkeringen vid Nipfjället, Idre, kl 14:49, 7 december 2022.
Fortsätter här med mina reflektioner och vad det blev för resultat, från min sida, utifrån de uppgifter som vi fick under andra terminen på Fotografiska processer. Kursen är en distansutbildning i fotografi på Gamlebys folkhögskola. Här kan du läsa om första terminen.
Det första vi fick kasta oss över var Storytelling. Uppgiften var att bygga en historia med 8 bilder, inte mer och inte mindre. Det här med att berätta historier har jag gillat som koncept, men inte riktigt hittat in i. Jag har en tidigare blogg om att berätta en historia med bilder, utifrån Jaymi Heimbuchs arbete med fotografier som ett sätt att uppmärksamma miljöfrågor. Hon jobbar där utifrån 6 konceptbilder men här var det 8 som gällde och lite andra kategorier. Men det fanns utrymme för mycket fria tolkningar av temat men jag själv hamnade nog i det mer klassiska reportaget.
Jag tog det som jag hade närmast mig och det blev en bildberättelse om en del av mitt arbete som Skidpatrullör, nämligen morgonrutinen. Det första vi gör nämligen, är att åka igenom hela skidsystemet. Vi kollar att alla pisterna är okej och säkra för gästerna. Vi sätter också tillbaka nät, skyltar och käppar som vi tagit undan kvällen innan för att pistmaskin ska kunna komma åt överallt.
Så denna morgon fick min kollega Martin göra allt jobb medan jag gled bredvid och fotade honom! Så följ med på resan, medan det ljusnar en kall morgon i slutet av januari 2023 på Idre Himmelfjäll!
Så temat för bilderna är följande: 1 Introduktion 2 Detaljbild 3 Översiktsbild 4 Porträtt 5 Relationsbild 6 Situationsbild 7 Stämningsbild 8 Avslut
En rolig uppgift och övning som jag tycker att jag fick till. Vi hade ca två veckor på oss och att komma på vad man vill fotografera, hitta utrymme för fotandet och sedan sortera bilderna, göra ett urval och sist redigera dem så att de håller ihop, så det vara bara att jobba på och hoppas på att det man valt skulle funka i slutändan!
Nästa tema blev Människan och ljuset. Som introduktion en föreläsning på nätet av Hannah Modigh i ämnet och sedan ut och utforska själv. Testade lite olika ljusförhållanden men fastnade sedan för bilden nedan på min dotter Malva. Den är exponerad efter hennes mörka kläder så himlen (och liften som finns i bakgrunden) försvann nästan helt men hon framträdde desto tydligare. Sparade några prickar vid redigeringen, så att det skulle synas att den inte var utklippt från en bakgrund. Så här efteråt, så skulle jag vilja ha experimenterat mer med ljus och skuggor och lite rörelseoskärpa, men tid och möjlighet fanns inte, men idén finns kvar så vi får se framöver!
Andra saker jag testade var ljuset från en dataskärm, när Malva spelade dataspel och solljus upp på fjället med lite alternativa skärpeinställningar. Hade även första bilden i denna blogg, som är på min fru Therese, som alternativ. Denna gång skulle vi dock bara ha med en bild, så dessa valde jag bort, men de fick ju vara med här istället!
Genom att ansökningstiden för olika fotoskolor går ut i mitten av april fick vi i uppgift att göra en ansökan till någon av tre olika fotoskolor. Jag valde Nordens fotoskola på Biskop Arnö genom att den låg närmas det jag skulle kunna söka. Årets ansökan var delad i tre teman av bilder och en del text. Texterna hoppade jag över och tog bara inspiration av deras tre bildteman. Första var ”Ett rum” som ni ser förklarat nedan från ansökan:
”Ett rum” – tre bilder. Du kanske vill berätta om något som händer i ett rum? Eller om människorna som befinner sig i ett specifikt rum? Det kanske handlar om flera rum? Eller vill du snarare berätta om ett rums stämning och känslan av att vara där? Det viktiga är att det tre bilderna berättar något tillsammans.
Jag fick en idé om att fotografera familjen när vi spelar brädspel i vår husvagn. Kan ha blivit inspirerad av min kurskamrat Truls Svenningssons filmiska bilder han har arbetat med under kursen. Jag satte kameran på stativ och genom att jag inte har någon fjärrutlösare, fick det bli självutlösare satt på 20 sekunders fördröjning och 9 bilder i rad med max tidsintervall mellan bilderna. Resultatet blev en serie med ganska spontana ögonblicksbilder som utsnitt av vår spelkväll. Ville ha det naturliga ljuset i bilden, så det är ett högt ISO på 6400, men med lite noisreducering i Raw Therapee tycker jag det blev en fin karaktär på bilderna. En rolig dokumentation av vår spelkväll också!
”Spelkväll” #0796 Nikon D800 f5 1/100s ISO6400 24mm Idre Himmelfjäll, kl 20:56, den 4 mars 2023
Nästa tema var porträttet. Snabba bud att få ihop något men jag hade tagit fler bilder på Malva till förra uppgiften med människan och ljuset. Så med dem som grund, hittade jag några fler bilder som kunde bli en serie i svartvitt om henne. Ansökningstexten var så här:
”Porträtt av en närstående” – ett kort reportage på fyra bilder. Du ska fotografera och berätta något om en närstående person. Det kan vara en vän, en släkting eller kanske en granne. Vi vill se vem personen är, vad hen gör och hur du upplever din närstående. Tänk på att variera utsnitt och avstånd i din bildberättelse.
Tycker att det blev en bra sammanfattning av Malva just där och då med hennes liv i pisten som brädåkare.
Sista delen i ansökan var fri och lät så här:
“Fem fria bilder” – fem bilder. Du väljer själv vilka bilder du vill visa oss. Är det fem helt fristående bilder? Eller är det ett reportage som ska berätta något tillsammans?
Det blev fem bilder ur min påbörjade serie med Mio. Där han gestaltar havet. Bilderna är tagna på Kulturama där han går Musikalprogrammet. De fick bli i färg genom att de föregående var i svartvitt. Det här vill jag jobba mer med, men det är svårt att få till en tid med grabben, när jag antigen är i Idre eller på Åland under året men något ska vi väl få till. Vi har ett år till på oss innan han lämnar skolan och studion vi fotade i. Det är skolans black box vi använt och ljuset är indirekt solljus från fönstret.
Sista uppgiften innan utställningen handlade om ursprung. Efter en mycket givande genomgång av läraren för Gamlebys andra fotokurs, Simon Mlangeni-Berg fick vi ta oss ann begreppet Ursprung. Uppgiften skulle presenteras med både bild och text denna gång.
Det blev en hel del funderande för mig vilken väg jag skulle gå. Slog upp ordet ”ursprung” på nätet och hamnade i Svenska Akademins Ordbok. Läste och funderade och skrev ned vad som kom till mig när jag tänkte på ursprung och vad det betydde för mig. Tankarna gick från mitt eget ursprung med föräldrar och släkt till där jag växte upp, vidare till etnicitet och kulturers ursprung till älvars källor och evolutionsteorier och den ständiga rörelsen framåt och allt som försvinner när tiden går. Om detta vill jag göra ett separat blogginlägg framöver, så jag lämnar det nu.
Sist blev det full fokus på utställningen som var på Galleri Kontrast i Stockholm. Den hängde uppe mellan den 24 och 28 maj. Som det verkar hade vi runt 200 besökare så det var ju trevligt. Här kan du se en kort rundvandring som min kurskamrat Martin Fermgård fixat. Mer om utställningen kommer framöver!
Lite abrupt slut på detta inlägg med hänvisningar till två framtida inlägg, men så får det bli, för de är värda ett enskilt utrymme! Välkommen åter!
Hand #6225 Nikon D800 f11 80s ISO100 36mm Eskilstuna, Sverige, 27 aug 2022
Slutmålet börjar närma sig för mitt år på distansutbildningen Fotografiska processer på Gamleby folkhögskola, nämligen utställningen på Galleri Kontrast i Stockholm mellan den 24 och 28 maj. Tänkte därför göra någon sorts egen utvärdering och reflektion kring mina bidrag under första terminen och även försöka sätta ord på min egen resa. Utbildningen är upplagd med kritikklass varannan vecka och enskild handledning den andra veckan. Till kritikklassen får vi en uppgift som vi redovisar och får återkoppling på av våra kurskamrater och läraren över Google Classroom.
De första bilderna har jag redan visat på Instagram och det handlade ju om att ta ett självporträtt. En eller flera bilder som berättar något om oss själva som personer och fotografer. Jag förstår att jag bara kom in på en reservplats, för mitt fotograferande har inte tagit någon riktning ännu, men några hoppade av så jag fick vara med. Jag tycker om att experimentera och testa nya saker och jag blir därför ganska spretig.
Med mina fyra bilder ville jag berätta om hur jag levde, var jag för tillfället gillade att fotografera, vad jag jobbade med och mina funderingar på vilken väg jag skulle gå i fotograferandet.
Jag ville också lära mig mer om fotomanipuleringsprogrammet GIMP och jobba med att skapa en bild av flera bilder, därav bilden på mig framför vägskyltarna, som här blev olika väger att ta.
Bilden på mig och havet är manipulerad i GIMP och det mest för att suddet blev snyggare med ett filter över. Annars står den för mitt möte med naturen och just på Åland med brytningen mellan land och hav. Inte så unikt men det är där jag trivs bäst.
Skuggbilden är från mitt jobb som Skidpatrullör och det dagliga arbetet att finnas i skidanläggningen. Den finns också med i min fotoutställning ”Bilder från ett himmelfjäll”, som under året rest runt på olika bibliotek i Mellansverige. Skuggbilden och några till i utställning, är inspirerade av fotografen Alan Schallers bilder från hans semestrar i skidbackarna i Alperna. Mycket kontrast och skuggor och ett fenomenalt bildseende.
Nästa uppgift var ”Kasta dig ut för ett stup”. Att våga gå åt ett håll man vill men inte vågar. Jag vet inte om jag vill ta bilder av naken hud, men det är i alla fall något som jag inte känner mig särskilt bekväm med. Så jag tog fasta på raden ”Utmana dig själv” i uppgiften och bestämde mig för att testa att fotografera naken hud på något sätt. Uppgiften är inte bara obekväm för mig utan rent besvärande. Jag funderar på var det sitter fast och vad det är i mig som känner sådan ovilja? Inser att det handlar mycket om sexualitet och möjligen något man skulle kunna kalla dömande från min sida. Vad är det för tankar som dyker upp i andras hjärnor när det är så mycket som dyker upp i min egen, när jag ser bilder av nakna människor? Ska andra tänka samma tankar om mina bilder som jag, något ofrivilligt, tänker om andras mer nakna bilder? Men helt klart ser jag min egen nakenhet som klart privat och jag märker att jag både tycker om min kropp och skäms för den, så varför visa upp den på bild och sedan till och med lägga ut den på nätet?
Jag tog i alla fall mod till mig och bestämde mig för att inte tänka efter före utan köra helt enkelt. Jag satte upp kameran på stativet och lade mig under den på altanen. Lite svårt att få till skärpan men annars gick det bra. Jag hade det otroligt jobbigt inför att visa upp dessa bilder för mina kurskamrater och jag kände mig helt slut efteråt. Fick ingen direkt negativ respons utan fler tyckte jag skulle jobba vidare med konceptet. Det har jag dock inte gjort!
Däremot har jag nu, efter nästa ett år på kursen och tittande på väldigt mycket bilder från andra, kommit så långt att jag kan tänka mig att visa dessa bilder offentligt här på nätet. Vad som har hänt, tror jag, är en viss avtrubbning i att se nakna människor på bild, men också fått en inblick i hur andra tänker när de själva väljer att fotografera sig helt eller delvis nakna.
Några som har hjälpt mig i denna process är Anna Clarén och Ewa Stackelbergh, vår lärare Nicolas Wormull och kurskamraten Rolf-Göran Åström som, i alla fall utåt sett, ohämmat har fotat sina kroppar men också att få träffa dem personligen och höra deras berättelse. Så här är några av mina bilder och som ni förstår så tillhör första bilden i denna blogg också denna serie.
Vid ansökan till kursen skulle man lägga fram ett projekt som man ville jobba med. Jag har ett projekt om ungdomar som jag har jobbat med till och från under hösten, men det har inte riktigt landat i mig. Nästa uppgift var att ta fram fem nytagna bilder som skulle symbolisera det man jobbade med eller i alla fall peka ut en riktning. Genom att detta inte på något sätt är klart så kommer jag inte kommentera bilderna mer än så här.
Malva Lomner och Pixie, Nabben, Åland
Mio Lomner och Frode Lantz, Åland
Uppgiften därefter var en personlig uppgift kopplad till sitt projekt och inte så allmängiltiga som de föregående. Nicolas Wormull, som är vår lärare på kursen tyckte att jag skulle närma mig havet mera i mitt projekt. Att gå mer utanför ramarna för vad jag hade tänkt mig och utforska andra möjligheter att få in havet i bilderna. Det blev (som vanligt) en ganska osammanhängande serie på tio bilder.
Det blev fem bilder som handlade om vår vardag när vi tar oss mellan Åland och Sverige. En resa som de flesta kopplar till fest och partaj, men som för oss är ett pendlande utan särskilt mycket glamour. Efter kritikklassen så inser jag hur mycket symbolik det finns i att bara vara på en färja. Alla bilderna (utom möjligen bilden på hundägaren, min dotter Malva och hunden Pixie) kan tolkas till festandet som de flesta verkar bära med sig om vad man gör på en kryssningsbåt. Vattenflaskan på bilddäck blir lätt en spritflaska, bilden i korridoren blir någon sorts misär och anonymitet och hopp om att kunna ha roligt och att hon ligger och sover på golvet blir festandets eftermäle. Jag upptäckte att det var väldigt svårt att få betraktaren att ta till sig en annan historia i den miljön.
Malva Lomner, Rosella, Ålands hav
Nästa bild är från en serie som blev ett blogginlägg och en liten bok. Det handlar om en kort betraktelse från norra Ålands utposter, Hällö brygga där vägen tar slut. Just den här bilden kom inte med men den blir ett porträtt över det ensliga och lämnade. När alla sommargäster har försvunnit och bara de få bofasta är kvar, om det nu ens finns några bofasta. Bilden är också inspirerad av en på Instagram som heter Donald Boyd. Nu ser det mer ut som enbart dataanimerade bilder på kontot, men i början så såg det ut som foton med väldigt mycket vinjett.
Sedan fick två bilder från Stockholm vara med. En kurskamrat, Axel Lundgren, jobbar med bland annat främlingskap inför objekt, en alienation och alienation härstammar från tankar inom filosofin om att människan genom kapitalismen fjärmas från naturen. Jag tog fasta på det och tyckte att staketet och planket i staden får oss att missa det vackra och naturliga vattnet, som i Stockholm är en del av havet Östersjön.
Slussen, Stockholm
Sist blev det två bilder från ett samarbete med min son, Mio Lomner. Jag ville testa att fotografera hans dans och han fick i uppgift att improvisera utifrån havet. Det kändes bra och väldigt roligt och resultatet blev bättre än jag tänkt mig. Planen är att vi ska jobba vidare med detta, bara vi hittar utrymme båda två i våra kalendrar och rätt väder! Bilderna är tagna på Kulturama där Mio nu studerar på musikallinjen. Vi använde oss av skolans black box och det naturliga ljuset som kom från salens fönster och det behövdes ordentligt solsken för att ljuset skulle räcka till!
Mio Lomner
Inför nästa uppgift som handlade om porträtt och självporträtt, blev det en intressant diskussion och funderande kring vad ett porträtt är för något egentligen. Är det en bild av en människas huvud med avgränsning strax nedanför axlarna eller är det något helt annat? Som saker som är kopplade till individen som porträtteras eller dess hemmiljö? Vilka delar av kroppen räknas som porträtt och hur mycket av ansiktet eller vilken del av ansiktet ska vara med för att kalla det ett porträtt? Med dessa funderingar så fick jag fram tio bilder igen. Åter en salig blandning.
Jag började med två mer vanliga porträtt från mitt projekt om ungdomar. Porträtt på deras ansikten tagna i deras hemmamiljö.
Skön kille, Åland
Eliot Lindholm, Åland
Sedan blev det lite mer testande med min dotter Malva som försöksobjekt. Har en idé med porträtt utomhus med vit bakgrund, men ville även testa vad som händer när den porträtterade är oskarp och vilken oskärpa som säger vad. Här fick jag inspiration av en annan kurskamrat, Oscar Quinzacara, som bland annat jobbar med oerhört vackra, suddiga bilder utifrån det förgängliga.
Malva Lomner
Vad räknas som ett porträtt? Experimenterade mer med detta med vad som kan räknas som ett porträtt och här då självporträtt. Jag satte mig framför kameran hemma i husvagnen och tog fram min dyra studiobelysning från Clas Ohlson. En pannlampa för 50 kr och testade att belysa mitt ansikte på olika vis. En som verkligen kan det där med studioporträtt och har koll på utrustningen är min kurskamrat Martin Fermgård som jag har inspirerats av. Han gav mig även en snabbkurs i studioljus under vårterminen och om du scrollar ner på hans sida så hittar ni ett resultat! Jag valde tre av mina bilder till redovisningen, men här bjuder jag på de jag tog som blev något. När jag sedan satt vid datorn så kom jag på att jag inte har testat att göra Dragen-effekt på mig själv, så det blev en sådan redigering som start.
Sist tog jag med två porträtt på Malva i Pep Ventosa-stil, som jag redan har visat på Instagram. Tekniken innebär att man går runt objektet och tar bilder och sedan sätter man ihop dem. Det är 24 bilder i den första och 17 bilder i den andra. I den andra bilden testade vi vad som hände om hon vände sig mot kameran när jag gick runt. Jag har sedan använt hennes öga för att få bilderna att flyta samman så mycket som möjligt. Men jag gillar den första bilden bättre, men det kan också bero på det mer harmoniska mönstret på golvet. Tog även en bild på min fru Therese.
Att testa på att fotografera med analog film var nästa uppgift. Jag gjorde ett försök men insåg att det skulle ta minst 3 veckor innan en filmrulle skulle bli framkallad inlämnad på Åland, så där sprack tidsramarna för uppgiften. Jag fick istället en uppgift att åter närma mig havet och att göra en sammanhållen serie på 10 bilder. Jag jobbar fortfarande med denna serie och har inte kommit fram till hur jag ska på bästa sätt göra den klar, men här får ni en av bilderna i all fall.
Och där var terminen slut! Resten kommer i nästa blogg när vi har avslutat vårterminen och fått utställningen på Galleri Kontrast överstökad.
Men vårterminen gick väldigt fort. Jag har svårt att se själv om jag har utvecklats som fotograf rent bildmässigt, men jag har fått massor med mer referenser och tankar kring fotografi med mig. Detta hoppas jag kommer att följa med mig i mitt skapande. Att få stöta och blöta sina bilder med andra och att få uppgifter som utmanar en är helt klart roligt. I alla fall så rekommenderar jag alla med intresse för fotografi att ta en termin eller flera på någon av de fotoutbildningar som finns. Fler hittar du på folkhogskola.nu. Ta ditt fotande till nya nivåer!
Vägs ände på norra Åland. Den enda jag vet slutar vid en färja här på norra Åland. Ändstationen är vid Hällö brygga. Lite vind som kyler, men väldigt stilla. Tyst är det, förutom vindens rörelse i vassen. Men här tar något annat vid. Färden ut över vattnet.
Road’s end in northern Åland. The only one I know ends at a ferry here in northern Åland. The end station is at Hällö jetty. A little wind that cools, but very still. It is quiet, except for the movement of the wind in the reeds. But here something else continues. The journey out over the water.
Det skvallrar några bilar vid parkeringen om men inte en människa syns till. Bor de där ute på något ö eller är de ute och fiskar? Bor det någon alls där ute på andra sidan vattnen, några öar bort?
Färjan Tärnan ligger här bredvid vägens slut med sitt gröna gap, ständigt beredd ser det ut som, att vara resenärer till hjälp. Ber hon om att få hjälpa till?
There are a few cars in the parking lot gossiping about that, but not a human being in sight. Do they live out there on some island or are they out fishing? Does anyone even live out there on the other side of the waters, a few islands away?
The ferry Tärnan is here next to the end of the road with its green gap, always ready, it seems, to be a help to travelers. Is she asking to help?
Fick det bekräftat när jag några dagar senare träffade en man som parkerade sin röda pickup bredvid henne och gick ombord. Han fick henns hjärta att slå igång och hon puttrade och gurglade muntert där i vattnet.
Han berättade att hon hade jobbat mycket mer förr om somrarna. Hon gick ut bland öarna nästan varje dag för att hjälpa till med bärgning av hö och transport av djur och människor. Men nu gör hon kanske en tur i månaden på sin höjd. Han berättar också att det bor en familj där bakom ön men mer avslöjar han inte.
Människans rörelser i den norra skärgården har sakteliga nästan tynat bort. Idag ska hon få hjälpa till i alla fall. Ut och kryssa mellan öaran för att få en skock får att hamna på rätt ö. Vänder om och tittar mig omkring på den tomma ändhållplatsen.
It was confirmed a few days later when I met a man who parked his red pickup next to her and got on board. He got her heart racing and she pouted and gurgled merrily in the water.
He told me that she used to work a lot more in the summers. She went out among the islands almost every day to help with salvaging hay and transporting animals and people. But now she makes maybe one trip a month at the most. He also tells us that there is a family living there behind the island, but he does not reveal more.
Human movements in the northern archipelago have slowly almost faded away. Today she will get to help anyway. Out and cruise between the isles to get a gaggle of sheep end up on the right island. Turns around and looks at the empty terminus.
Det gamla båthuset vittnat om en viss aktivitet med sina plakat och lappar på de sneda väggarna. Går nyfiket fram och läser. Jo här hände det nog saker under sommaren som gått, men alla texter handlar om saker som är på andra ställen.
Detta är fel plats, en återvändsgränd! Du ska åka dit bort iställlet och vill du åka så finns det taxi! Vill du bada, så ja visst men du får göra det på egen risk för här skyddar inte staten dig. Nej, den omhuldade säkerheten får du på den offentliga badstranden, på ett annat ställe. Hällö brygga är en plats som du helst bara ska ta dig bort från.
Men det finns rester efter en svunne tid, då bryggan verkade leva i sin glans dagar. Ett gammalt omklädningsrum för badgäster, ett överväxt utedass, en grillplats och något som kanske var ett väntrum för buss- eller färjepassagerare?
The old boat house testified to a certain activity with its placards and notes on the slanted walls. Goes forward curiously and reads. Well, things probably happened here during the past summer, but all the texts are about things that are in other places.
This is the wrong place, a dead end! You have to go there instead, and if you want to go, there are taxis! If you want to swim, yes, of course, but you must do so at your own risk, because here the state does not protect you. No, you get the cherished safety at the public beach, in another place. Hällö jetty is a place you’d rather just get away from.
But there are remnants of a bygone era, when the bridge seemed to live in its glory days. An old changing room for bathers, an overgrown outhouse, a barbecue area and something that was perhaps a waiting room for bus or ferry passengers?
Äpplen? Äpplen här? Väldigt många äpplen i två stora, gröna plastlårar. Norra Åland är äppelodlarnas kornbod och det verkar som om någon har förbarmat sig, eller kanske till och med expanderat en äppelodling någonstans där ute på öarna. Samlat ihop hösten frukter och möjligen har Tärnan äntligen fått hjäpa till med att ta dem iland. För annars skulle de vara på väg ut i den ödsliga skärgården till någon som verkligen tycker om äpplen. Fåren kanske? Själv tycker jag att de verkligen lyser upp denna ensliga, något kalla, gråa plats med sin runda form och värmande färger.
Apples? Apples here? A lot of apples in two large, green plastic thighs. The north of Åland is the granary of apple growers and it seems that someone has taken pity, or maybe even expanded an apple farm somewhere out there on the islands. Collected the autumn fruits and possibly Tärnan has finally had a hand in bringing them ashore. Because otherwise they would be heading out into the desolate archipelago to someone who really likes apples. The sheep maybe? Personally, I think they really light up this lonely, somewhat cold, gray place with their round shape and warming colors.
Sailboat between Immarskär and Hjortronskär #5353 Nikon D800 f16 1/125s ISO100 70mm From Asterholma, The Åland Islands, 26 June 2022 at 10.14.
Vi har under sommaren bott på Asterholma i Ålands skärgård. En mindre ö i myllret av öar som ändå är så stor att den har färjeförbindelse. Flera mindre öar har vajerfärjor, vilket gör att du ganska fritt kan ta dig mellan öarna som tex Simskäla, Seglinge och Ängö.
During the summer we lived at Asterholma in the Åland archipelago. A smaller island in the multitude of islands that is nevertheless so large that it has a ferry connection. Several smaller islands have cable ferries, which means that you can get quite freely between the islands such as Simskäla, Seglinge and Ängö.
Asterholma däremot ligger för sig själv och måste därför ha en förbindelse utan vajer. Till detta tillkommer att ön nu nästan saknar bofast befolkning. 2000 fanns det 11 registrerade, 2020 var det en person och 2021 blev det 5 personer.
Asterholma, on the other hand, is isolated and must therefore have a connection without a cable. Added to this is that the island now has almost no resident population. In 2000 there were 11 registered, in 2020 there was one person and in 2021 there were 5 people.
Så trafiken är inte prioriterad till ön och förbindelserna vidare från Lappo till fasta Åland eller Finland är inte något vidare. Om allt flyter på så tar det ca 3 ½ timme att ta sig från Mariehamn till Asterholma.
So the traffic is not prioritized to the island and the connections further from Lappo to main Åland or Finland are not so god. If everything goes smoothly, it takes about 3 ½ hours to get from Mariehamn to Asterholma.
Artic starflower #5046 Nikon D800 f4,5 1/200s ISO100 70mm Asterholma, The Åland Islands, 29 May 2022 at 13.17.
Men tar du dig hit så har du all möjlighet att hitta avskildhet och flyta in i öns och naturens lunk. Inga direkt köer här inte!
But if you get here, you have every opportunity to find seclusion and float into the soft pace of the island and nature. No direct queues here!
Genom att ön är så liten och många av de som bor här under sommaren även har växt upp här, så är allt greppbart och historierna finns kvar.
Till exempel gården som delades och blev två nya gårdar eller huset som brann upp och där människor minns hur det var när det bankades på dörren mitt i natten för att få hjälp med släckningen.
Because the island is so small and many of those who live here during the summer have also grown up here, everything is tangible and the stories remain.
For example the farm that was divided and became two new farms or the house that burned down and where people remember what it was like when there was a knock on the door in the middle of the night to get help with the extinguishing.
Eller båtvraket i hamnen som visar sig ha varit ett tremastat fartyg som hette Diamanten. Det användes till förråd för nät tills en olycksalig dag en svetsloppa satte eld på fartyget och sedan dess sticker bara delar av relingen upp över vattenytan.
Or the boat wreck in the harbor which turns out to have been a three-masted ship called Diamanten. It was used as a storage place for nets until one fateful day a welder’s flea set fire to the ship and since then only parts of the railing stick up above the water’s surface.
Diamanten #5023 Nikon D800 f22 13s ISO100 70mm From Asterholma, The Åland Islands, 27 May 2022 at 23.07.
Här finns samhörighetskänslan och oenigheten sida vid sida som alltid när människor försöker leva tillsammans, men oenigheten kanske nu får större plats när man inte längre är helt beroende av varandra för att överleva?
Here there is the sense of togetherness and disagreement side by side as always when people try to live together, but maybe the disagreement now has a bigger place when you are no longer completely dependent on each other to survive?
Bilder i stugan visar bygget av den nya piren till bryggan. Karlar kör stora stenar med häst och vagn ut på isen och formar sakteliga med mycket slit tillsammans en ny framtid.
Idag behövs inte den gemenskapen, för ingen är av nöden tvungen att bygga en ny brygga tillsammans.
Pictures in the cabin show the construction of the new pier for the jetty. Men drive large stones with horse and cart out onto the ice and slowly, with a lot of toil, shape a new future together.
Today, that community is not needed, because no one is forced to build a new pier out of necessity together.
– Här är de! – Jag sätter upp våra skidor! – Hjälp mig med honom, han verkar ha svimmat! – Var har du ont någonstans? Jag kan sätta ett stöd för armen. Det är full fokus och gruppen jobbar på med de skadade som ligger eller sitter i pisten.
Erik Ebers instructs Ski Patrol Junior Day participants in…
Under vår dag i Idre Himmelfjäll för Ski patrol Junior, får en skolklass från Strandskolan i Idre komma upp och testa på patrulljobbet.
– Here they are! – I’m setting up our skis! – Help me with him, he seems to have passed out! – Where do you have pain? I can put a support for the arm. There is full focus and the group is working on the injured who are lying or sitting on the slopes.
…stabilizing broken arms and legs.
During our day in Idre Himmelfjäll for Ski patrol Junior, a school class from Strandskolan in Idre gets to come up and try the patrol job.
Vi började med ett stationssystem med tre stationer. En station var att ta räddningspulkan ned för de röda pisterna. En annan var en genomgång av vår räddningspulka till snöskotern och testa på att fixera arm- och benbrott. Den sista stationen var göra HLR (hjärt- lungräddning) på docka.
We started with a station system with three stations. One station was to take the rescue sled down the red slopes. Another was a review of our rescue sled for the snowmobile and testing fixing broken arms and legs. The last station was doing CPR (cardiopulmonary resuscitation) on a doll.
Jag fick äran att ta stationen med HLR och Juniorerna fick jobba på med kompressioner och hitta rätt tempo och tryck. Little Anne, som dockorna kallas för, kan kopplas till en mobiltelefon och där får man upp hur väl kompressionerna görs och att man håller rätt takt. Alla hitta rätt efter lite övning och takten hölls med sången ”Här kommer Pippi Långstrump”!
Om jag skulle få en hjärtstillestånd och någon skulle sjunga Pippilåten för mig när de jobbade med kompressioner, skulle jag i alla fall dö lite lyckligare, om de inte skulle få igång mig!
De kom även till insikt i att det är jobbigt att hålla igång ett hjärta om man ska hålla på mer än en minut!
Gruppen vid snöskotern fick testa Sam Splint som är en stabiliserande, formbar skena som används vid främst armbrott och Qviksplint som fixerar och sträcker lårbensbrott efter reponering.
I had the honor of taking the station with CPR and the Juniors had to work on compressions and finding the right pace and pressure. Little Anne, as the dolls are called, can be connected to a mobile phone and there you can see how well the compressions are done and that you are keeping the right pace. Everyone got it right after a little practice and the tempo was kept up with the song ”Here comes Pippi Longstocking”!
If I went into cardiac arrest and someone sang the Pippi song to me while they were doing compressions, I’d at least die a little happier if they didn’t get me going!
They also came to the realization that it is hard to keep a heart going if you have to keep it going for more than a minute!
The group at the snowmobile got to test the Sam Splint, which is a stabilizing, malleable splint used primarily for arm fractures, and the Qvik Splint, which fixes and stretches femur fractures after reposition.
Sedan kom det som denna blogg började med. En övning för att få testa sina nyvunna kunskaper! Några elever fick vara skadade och resten av klassen agerade skidpatrull.
Then came the thing that started this blog. An exercise to test your newly acquired skills! Some students were injured and the rest of the class acted as ski patrol.
Participants at the Ski Patrol Junior day secure the accident site and begin treatment of the injured.
På bara några timmars instruktioner och kortare övning lyckas de väldigt bra med sin insats på plats och de fick även ner de skadade från berget utan att förvärra skadorna! Fint väder och intresserade ungdomar gjorde det till ett lyckat arrangemang.
Then came the thing that started this blog. An exercise to test your newly acquired skills! Some students were injured and the rest of the class acted as ski patrol.
Tomas Nilsson, Ski Patrol Idre Himmelfjäll, assist the Juniors when doing a ”cloth pull”.
Ski patrol Junior-dagen är framtagen och sanktionerad av Fédération Internationale des Patrouilles de Ski (FIPS) som är hela världens skidpatrullers intresseorganisation.
I år var det 9 anläggningar i Sverige som anordnade dagar. Råkar du vara lärare och jobba i en skola i närheten av en skidanläggning? Ta då kontakt med Skidpatrullen där och fråga om det är möjligt att de ordnar en Ski patrol Junior dag!
The Ski patrol Junior day is developed and sanctioned by the Fédération Internationale des Patrouilles de Ski (FIPS), which is the world’s ski patrol interest organization.
This year, there were 9 ski resorts in Sweden that organized days. If you happen to be a teacher and work in a school near a ski resort? Then contact the Ski Patrol there and ask if it is possible for them to organize a Ski Patrol Junior day!
Photographer and blogger Stefan Lomner at the end of the season at Idre Himmelfjäll.
Det blev många bilder under säsongen 2021-22 i Idre Himmelfjäll, så här har jag samlat de som inte har fått vara med på Facebook och Instagram och så lite text för att fylla ut. Så det blir en salig blandning av mer dokumentära bilder till mer utforskande!
There were many pictures during the 2021-22 season in Idre Himmelfjäll, so here I have collected those that have not been up on Facebook and Instagram and then some little text to fill it up. So it will be a blissful mix of more documentary images to more exploratory!
The office on the upper floor and the infirmary on the lower floor. Nikon D7000 Idre Himmelfjäll, Sweden, 26 dec 2021 at 16.07.
Min första säsong i Idre Himmelfjäll på Skidpatrullen. När jag kom upp i början av december så var snöläggningen i full gång. Så mycket natursnö hade inte kommit ännu som ni ser på bilden ovan. Nyinköpta skotrar för säsongen, Lynx 59 Ranger Alpine 900 ACE.
Idre Himmelfjäll är Sveriges nyaste anläggning och detta är tredje säsongen som de är igång. Kul att få vara med att skapa något från början, utan att saker har satt sig fast i gamla spår.
My first season in Idre Himmelfjäll at the Ski Patrol. When I got up at the beginning of December, the snowmaking was in full swing. As much natural snow had not yet arrived as you can see in the picture above. Newly purchased scooters for the season, Lynx 59 Ranger Alpine 900 ACE.
Idre Himmelfjäll is Sweden’s newest skiing facility and this is the third season they have been running. Nice to be able to be part of creating something from the beginning, without things getting stuck in old tracks.
Ground blizzard over piste 31 Fjällfaran. Nikon D800 f14 1/250s ISO100 24mm Idre Himmelfjäll, Sweden, 30 Jan 2022 at 14.10
The Patrol snow mobile at the top of Hemmeråsen. Pist 15 Långstigen closed due to too little natural snow. Nikon D800 f9 1/60s ISO200 60mm Idre Himmelfjäll, Sweden, 31 Jan 2022 at 08.55.
Jobbet i Skidpatrullen innebär mest förebyggande arbete med säkerheten i anläggningen. Hålla reda på alla skyltar och nät och se till så avspärrningar kommer upp vid när de behövs samt svara på frågor från gäster och informera om vad som gäller vid behov.
The job in the Ski Patrol mostly involves preventive work with the safety of the pistes. Keep track of all signs and nets and make sure that barriers are put up when they are needed, as well as answer questions from guests and inform about what applies if necessary.
Christian Petersson, Head lift technician. Himmelsliften, Idre Himmelfjäll, Sweden.
Evacuation training at the six-chair lift Valhallia Express. Tim Olsson (Lift technician), Erik Ebers (Head Snow system and Ski patrol member), Tomas Nilsson (Head Ski patrol) and Jesper Mars (Instructor and Vice Precident on Site Safety). Idre Himmelfjäll, Sweden, 7 Feb 2022 at 15.08.
Genom att vi är så få som arbetar i anläggningen så behöver även skidpatrullen vara inblandad i en eventuell evakueringen av sittstolsliften, Valhallia Express. På andra anläggningar så kan skidpatrullens uppgift vara att ta hand om de som blir evakuerade, men här behövs vi uppe i stolparna!
Because there are so few of us working in the ski resort, the ski patrol also needs to be involved in a possible evacuation of the chair lift, Valhallia Express. At other facilities, the ski patrol’s task may be to take care of those who are evacuated, but here we are needed up in the poles!
Jesper Mars from Site Safety make sure we get out on the wire! Nikon D800 Valhallia Express, Idre Himmelfjäll Sweden.
Så här är ett litet galleri från vår evakueringsutbildning och det blev första gången som jag använde nya kameran också mer aktivt. En begagnad Nikon D800 med ett Tamron 24-70 mm objektiv.
So here is a small gallery from our evacuation training and it was the first time that I used the new camera also more actively. A used Nikon D800 with a Tamron 24-70mm lens.
Taktiken är att ta sig upp i en stolpe ovanför de man ska evakuera och sedan åka på vajern ner till närmaste stol. Sedan koppla in ett rep ovanför gästerna och få på dem en sele och fira ned dem två och två, om de inte är för stora! En hel del grejer att hålla reda på, samt klart fysiskt krävande att ta sig fram där uppe. Tyngsta momentet är att ta sig från vajern upp i stolpen igen, vilket jag hade svårt för, tills jag kom på en egen teknik!
The tactic is to climb a pole above those to be evacuated and then ride the wire down to the nearest chair. Then hook a rope above the guests and put a harness on them and absail them down two by two, if they are not too big! A lot of stuff to keep track of, and clearly physically demanding to get up there. The hardest part is getting from the wire up the pole again, which I had a hard time with, until I came up with my own technique!
Christian taking down equipment after abseiling people from the chairlift. Nikon D800 f2,8 1/125s ISO6400 24mm Idre Himmelfjäll, Valhallia Express, Sweden, 8 Feb 2022 17.43.
I det förebyggande arbetet ingår att köra igenom hela systemet innan liftarna öppnar och gästerna strömmar till. Detta för att se att inget har hänt under natten som kan vara en fara för åkarna. Oftast handlar det om käppar som har försvunnit eller att pistmaskin har missat någonting i nattmörkret. Det kan också vara att en snökanon har stått på lite olycklig och fyllt snö på fel ställe eller så är det vindfällen, stenar, slukhål och renar som dykt upp under natten! På vårkanten när solen går upp under genomkörningen, så måste man stanna till ibland och njuta av sin vackra arbetsplats.
The preventive work includes driving through the entire system before the lifts open and guests flock to them. This is to see that nothing has happened during the night that could be a danger to the skiers. Most often it is about sticks that have disappeared or that the piste machine has missed something in the dark. It could also be that a snow cannon has stood on a bit of luck and filled snow in the wrong place or it is the windthrow, rocks, sinkholes and reindeer that appeared during the night! At the edge of spring, when the sun rises during the drive-through, you have to stop sometimes and enjoy your beautiful workplace.
Tomas Nilsson during the morning round at the top of piste 26, Carlbacken. Nikon D800 f3,2 1/200s ISO100 70mm Idre Himmelfjäll, Sweden, 11 Feb 2022 at 08.23.
Christian Petersson restores a derailment…
…on lift A, Trollhoppsliften.
Closure of piste 30 Vägvisarn, due to too strong wind at the top of Hemmeråsen. Lift I, Torsliften, Idre Himmelfjäll, 7 Mars 2022 at 08.27.Tomas Nilsson and Christian Petersson.
Sedan är det den stora biten som ingår i skidpatrullens arbete och det är det akuta omhändertagandet av skadade. Det är det utbildningen till skidpatrullör fokuserar på och det är den kunskapen vi vidmakthåller genom repetitionsutbildning vart annat år.
Then there is the big part that is in the Ski patrol’s work and that is the emergency care of the injured. That is what the training for the ski patroller focuses on and it is the knowledge we maintain through refresher training every other year.
Tomas Nilsson outside our utility room at the top station on Valhallia Express.
– Skidpatrull, skidpatrull kom! Det sprakar till i radion och samtalet i sjukstugan bryts. Jag lutar mig fram och når komradion och svarar: – Skidpatrullen här, kom! – Vi har en skadad flicka i tunneln i pist nummer 6, kom. – Det är taget. Vi åker dit. svarar jag och tar raskt på mig jackan och trycker ner hjälmen på huvudet och knäpper spännet under hakan. Ut till snöskotern och på med vantarna.
Skotern hoppar igång efter att jag tryckt till startnappen med tummen. Tar mig över kanten på branten som omger kontoret och sjukstugan och genom den korta skogsremsan innan jag är ute på den pistade vägen till garaget. Beroende på hur mycket snö det är så bildas olika vägar till och från kontoret och upp mot skidanläggningen, och man lär sig raskt var alla stenar och stubbar är som kan haka i medarna och slå undan händerna för en. Väl ute på den preparerade vägen kan jag öka farten upp mot D-liften. Tomt med folk vid påstiget, så jag kan hålla god fart upp över pist 17.
Vid avstiget på D-liften kastar jag en snabb blick åt höger för här får man hålla koll på omgivningen. Dristiga åkare kan komma med hög fart ner från den branta starten på pist 6 och de vill man inte ha i sidan på skoter. Fritt fram och jag bränner ner utmed pist 6 och kommer raskt fram till det lilla krönet innan tunneln. Stannar upp och ger mig själv ett kort ögonblick att få grepp på scenarier framför mig. Var ska jag ställa skotern så att den både är ur vägen men utrustningen är tillgänglig och samtidigt kan skydda den skadade men inte vålla mer skada för andra åkare? Det är en samling människor som står på den högra sidan av tunneln men åkare kan komma förbi på den vänstra. Bestämmer mig för att köra ner till tunneln och ställa mig framför folksamlingen, så skotern får utgöra skydd mot eventuella åkare som tar något konstigt beslut och hamnar på den högra sidan av tunneln. En yngre flicka ligger på marken, på rygg men inte helt avslappnat utan med en vridning åt sidan. Några vuxna och några till som ser ut att vara i flickans ålder står eller sitter på knä runt henne.
Kliver av skotern och frågar vad som har hänt? Någon berättar för mig att flickan har krockat med tunnelmynningen och slungats iväg åt sidan och hamnat på marken och att hon har ont i ryggen. Sätter mig på knä bredvid flickan och säger hej och frågar hur det är? Hon är ledsen och säger att hon har ont i ryggen. Jag ser att hon har väldigt mycket kläder kring halsen och att hennes hakrem ser ut att sitta lite tight, så jag lossar hennes halsduk och knäpper upp jackan i halsen och hakremmen. Genom att hon är kontaktbar och andningen verkar fungera går jag över till en topp till tå-undersökning. Ingen smärta någon annanstans än i ryggen och hon har kraft i både händer och fötter, men vill inte röra på sig.
– Skidpatrull, skidaptrull, kom. – Skidpatrullen här! – Vi behöver pulkan hit för en misstänkt ryggskada, kom. – Vi kommer! Kollegerna kopplar på pulkan som finns vid kontoret och kommer upp till olycksplatsen. Vi väljer skopbåren för att lasta den skadade i pulkan och sedan går färden i sakta mak till vår sjukstuga. Det är inte skönt att ligga pulkan om färden går för hastigt. Det guppar och far och låter från skoter och medar. Under tiden ringer jag SOS Alarm och ber om ambulans. SOS skickar ambulans och oftast är de vid vårdcentralen i Särna, så det är ca 25 minuter att komma fram till oss beroende på väglag och prioritet. Efter en väntan, som alltid är lång, backar ambulansen in och vi lämnar över till ambulanspersonalen. De går igenom samma procedur som vi gjort ute och de kommer fram till att det antagligen inte är en ryggradsskada, utan en mjukdelsskada, alltså i musklerna, men de väljer ändå att ta med flickan. Vi hjälper dem att flytta över henne till en vacuummadrass så att hon ska ligga fixerad tills de är framme i Särna, eller Mora om de blir omdirigerade pga skadans dignitet.
Själv står jag och viker ihop våra täcken vi använt för att hålla henne varm samt som stabilisering vid transporten och hänger upp det som blivit blött. Sedan försöker jag backa in pulkan i förrådet igen. Efter hopplöst många försök, där pulkan glidit åt sidan för att den fastnar i grus som kommit upp ur snön, ger jag upp och baxar in den för hand! Väl tillbaka i sjukstugan, tillika vårt kontor, sjunker jag ner i kontorsstolen och klickar mig fram till skaderapporten på datorn och börjar fylla i uppgifterna om händelsen. Tyvärr får vi sällan veta hur det har gått för de skadade pga patientsekretessen, men vi hoppas att vi har gjort rätt bedömningar så länge ingen återkopplar om att vi gjort misstag.
– Ski patrol, ski patrol come! – The radio crackles and the conversation in the infirmary is interrupted. I lean forward and reach for the com radio and answer: – Ski patrol here, come! – We have an injured girl in the tunnel in runway number 6, come. – Roger! We are on our way. I answer and quickly put on my jacket and push the helmet down on my head and fasten the buckle under my chin. Out to the snowmobile and put on the gloves. The snowmobiles engine comes to life after I push the start button with my thumb.
Taking me over the edge of the escarpment that surrounds the office and infirmary and through the short strip of forest before I’m out on the pisted road to the garage. Depending on how much snow there is, different routes are formed to and from the office and up to the ski resort, and you quickly learn where all the stones and stumps are, that can catch in the blades and knock your hands off. Once out on the prepared road, I can increase the speed up towards the D-lift. Empty with people at the entrance, so I can keep a good speed up over piste 17. At the exit on the D-lift, I take a quick glance to the right, because here you have to keep an eye on the surroundings. Daring skiers can come down at high speed from the steep start on piste 6 and you don’t want them in the side of a scooter. Free forward and I burn down along piste 6 and quickly arrive at the small crest before the tunnel.
Stopping and giving myself a brief moment to grasp the scenarios before me. Where should I put the scooter so that it is both out of the way but the equipment is accessible and at the same time can protect the injured person but not cause more damage to other riders? There is a crowd of people standing on the right side of the tunnel but skiers can pass on the left. Decides to drive down to the tunnel and stand in front of the crowd, so the scooter can be the protection from any riders who make some strange decision and end up on the right side of the tunnel. A younger girl is lying on the ground, on her back not completely relaxed but with a twist to the side. A few adults and a few more who appear to be in the girl’s age are standing or kneeling around her.
Gets off the scooter and asks what happened? Someone tells me that the girl has collided with the mouth of the tunnel and been thrown to the side and landed on the ground and that her back hurts. Kneel down next to the girl and say hello and ask how she is? She is sad and says her back hurts. I see that she has a lot of clothes around her neck and that her chinstrap looks a little tight, so I untie her scarf and unbutton the jacket at the neck and the chinstrap. Since she is contactable and breathing seems to be working, I move on to a head to toe examination. No pain anywhere but in her back and she has strength in both her hands and feet, but doesn’t want to move.
– Ski patrol, ski patrol, over. – Ski patrol here! We need the sled here for a suspected back injury, over. We’re coming! The colleagues connect the sled, which is by the office, to there snowmobile and come up to the accident site. We choose the shovel stretcher to load the injured in the sled and then the journey goes at a slow pace to our infirmary. It’s not nice to lie in the sled if the journey goes too fast. It bobs and falls and sounds from scooters and meads. In the meantime, I call SOS Alarm and ask for an ambulance. SOS sends an ambulance and they are usually at the health center in Särna, so it takes about 25 minutes to get to us depending on road conditions and priority. After a wait, which is always long, the ambulance backs up and we hand over to the paramedics. They go through the same procedure as we did outside and they come to the conclusion that it is probably not a spinal injury, but a soft tissue injury, i.e. in the muscles, but they still choose to take the girl with them. We help them transfer her to a vacuum mattress so that she will lie fixed until they arrive in Särna, or Mora if they are redirected due to the dignity of the injury.
Erik Ebers in the infirmary.
I myself stand and fold up our blankets we used to keep her warm and as stabilization during transport and hang up what has become wet. Then I try to back the sled into the storage room again. After hopelessly many attempts, where the sled has slipped to the side, because it gets stuck in gravel that has come up from the snow, I give up and back it in by hand! Once back in the infirmary, also our office, I sink into the office chair and click through to the injury report on the computer and start filling in the information about the incident. Unfortunately, we rarely get to know how the injured have fared due to patient confidentiality, but we hope that we have made the right assessments as long as no one gives feedback that we have made mistakes.
Mats Hägglund shows the way for the ambulance helicopter. Nikon D800 f11 1/200s ISO100 70mm Idre Himmelfjäll, Sweden, 11 Mars 2022 at 14.57.
Den mest akuta skadan vi hade i år var en som skar upp vaden på skidans stålkant. Kollegorna var osäkra på om benet också var brutet och inte ens läkaren på ambulanshelikoptern kunde fastställa om det var det, men det verkar som om den olycksdrabbade tillslut hamnade i Särna och fick sys med väldigt många stygn.
The most acute injury we had this year was one that cut open the calf on the steel edge of the ski. The colleagues were unsure if the leg was also broken and even the doctor on the ambulance helicopter could not determine if it was, but it seems that the accident victim ended up in Särna and had to be sewn up with a lot of stitches.
Me out on the patrol. Nikon D800 f22 1/125s ISO100 24mm Idre Himmelfjäll, Sweden, 29 Mars 2022 at 10.43.
Om du vill veta mer om patrulljobbet så kan man kika in på SLAO:s hemsida sedan finns vi på Instagram under skipatrol_sweden. Känner du att du skulle vilja jobba inom Skidpatrullen, så brukar det dyka upp annonser på Platsbanken under Skidpatrull eller Pistör. Just när jag sitter och skriver detta i juli 2022, så finns det ledigt jobb i Tänndalen!
If you want to know more about the patrol job, you can take a look at SLAO’s website, and you find us under skipatrol_sweden on Instagram. If you feel you would like to work within the Ski Patrol, ads usually appear on the Platsbanken under Skidpatrull or Pistör. Just as I am writing this in July 2022, there is a job vacancy in Tänndalen!
Tim Olsson and Christian Petersson in the snow groomers garage.
Liftteknikerna jobbar vi väldigt nära med på en mindre anläggning som Idre Himmelfjäll. Just här råkar Christian vara gammal skidpatrullör så han fick rycka in när vi var för få för att täcka schemat. Tim är deltidsbrandman, liksom flertalet av de andra anställda, så när det blev ett större larm kändes det som om bara jag blev kvar på anläggningen! Det som känns tryggt är att de är utbildade att hantera kriser och inte tvekar att handla när det behövs.
We work very closely with the lift technicians at a smaller facility like Idre Himmelfjäll. Here Christian happens to be an old ski patroller, so he had to step in when there were too few of us to cover the schedule. Tim is a part-time firefighter, as are most of the other employees, so when there was a major alarm, it felt like I was the only one left at the facility! What feels safe is that they are trained to handle crises and do not hesitate to act when necessary.
Lift H, Himmelslifen on the top of Hemmeråsen, Idre Himmelfjäll, Sweden.Valallia Express, Idre Himmelfjäll, Sweden.
Idre Himmelfjäll är en väldigt familjevänlig anläggning och då med yngre barn i familjen ska väl sägas. Snälla pister och lagom storlek, så att det finns nya saker att upptäcka men inte så man åker vilse. Här finns mer information om Idre Himmelfjäll.
Idre Himmelfjäll is a very family-friendly facility, and with younger children in the family. Nice pistes and the right size, so that there are new things to discover but not so that you get lost. Here you can find more information about Idre Himmelfjäll.
Så kommer du upp till Idre så kanske vi ses och förhoppningsvis handlar det inte om att du har kraschat!
Här ses vi igen vid nästa blogginlägg och då blir det troligen mer skidor och snö från Idre Himmelfjäll, för jag har några bilder från Ski Patrol Sweden Junior dagen och så ska jag berätta vad det är!
På återseende!
So if you come up to Idre, maybe we’ll see each other and hopefully it’s not about you crashing!
See you again at the next blog post and then there will probably be more skis and snow from Idre Himmelfjäll, because I have some pictures from the Ski Patrol Sweden Junior day and then I’ll tell you what it is!
